Långloppsbloggen - Malin Jones | Bicycling.se

Malin Jones


Malin Jones bor i cykelvasastaden Mora med sina två barn, en halvgalen hund och ett par katter. "För fem år sedan fick jag en startplats till Cykelvasan 45km av min far och sedan dess gör jag ständiga försök till att slå personliga rekord på olika lopp jag hunnit med att pröva. I år är planen att köra hela Mitsubishi MTB Challenge. Varenda lopp vill jag vara med på. Barnen, som är födda 2006 och 2007 kommer jag också att dra med mig. Tanken är att göra det här till ett fem månaders utdraget familjeäventyr. Den naiva delen av min hjärna säger ”satsa på top-10 i klass D40”, den mer verklighetsförankrade delen av min hjärna säger ”Var glad om du tar dig till tävlingarna och kommit ihåg att ta med dig alla grejer du behöver till dig själv och barnen”. Kul ska det bli i alla fall, ruskigt kul och säkerligen en del inslag av kaos. Mer av det kommer ni få ta del av här i bloggen framöver"

Västgötaloppet - vår sista road trip för i år

17 sep 2018

Awhh… Nu blev det så där igen. Jag slår upp nästa sida i veckokalendern och ser att det är lopp NU TILL HELGEN! Det skulle ju gå tre veckor mellan Bockstensturen och Västgötaloppet!? Jag fick lov att dubbelkolla att det stämde. Det gjorde det. Alltså… Hoppas alla veckor flyger förbi lika snabbt genom hela vintern så det snart blir sommar, ledighet, ljus och värme igen.

Västgötaloppet, Mitsubishi MTB challenge´s sista lopp för i år och jag kommer köra det med den enda ambitionen att ta mig runt och få en medalj. Jag tänker att jag spar alla högre former av ambitioner och prestationer till ”nästa år”. Det är då jag kommer att bli den bästa cykelversionen av mig själv... ja, statistiskt sett så har det ju fungerat alla de (ganska få) år som jag cyklat i alla fall. För de lopp som jag hade cyklat innan detta år, har jag slagit PR på, d.v.s. Mörksuggan och Finnmarksturen. Cykelvasan också förstås men den hör ju inte in i detta sammanhang.

Cykelträningen har i stort sett uteblivit de sista veckorna, tidsbrist, övertid och förkylning har varit på agendan. Jag har fått in några cykelpass med barnen så har jag också cykelpendlat till jobbet för att i alla fall få in några mil till. Jag har ca 150 mil kvar att cykla i år om jag ska nå mitt mål 500 mil. Jag kan inte se riktig hur det ska gå till i praktiken, då jag inte är något stort fan av att cykla i kyla och mörker (det var minusgrader här en morgon, brrrrr…) Barnen har också fått med mig runt på lite löpturer. Jag trodde inte barn gillade att bara ”ut och springa”, jag menar det händer ju inte så mycket liksom, man bara stampar på och önskar att rundan ska ta slut nån gång. Men mina verkar av någon konstig anledning gilla det, så nu försöker vi få in ett par kvällar i veckan med lite löpning. Saga vill dessutom göra en tjejklassiker nästa år, så det är väl bara att damma av längdskidorna också bara det blir snö ute.

Enligt Mattias Reck, som jag var på föreläsning med för snart ett år sedan, så kunde man med gott samvete träna lite alternativa sporter när cykelsäsongen var över, fram till jul/nyår ungefär innan det var dags att hoppa upp på cykeln igen. Jag håller på funderar över vad jag ska göra denna höst. Prövade lite styrketräning förra hösten, men jag vet inte om det är riktigt min grej, sen tycker jag det försvinner för många minuter av dagen när man måste ta sig till och från gymmet. Jag får se, kanske jag ska satsa lite på löpning då. Försöka mig på mitt livslånga mål, milen under 50 min. Det borde inte vara omöjligt. Det närmaste jag varit är 50 min och 30 sekunder. Rättviksloppet 2015.

Men nu är det som sagt först och främst Västgötaloppet som ska köras, ca 1100 höjdmeter, 80km långt varav ca 70 % på stig och skogsväg. Anmälan kan ni göra på loppets hemsida fram till 20 september http://www.vastgotaloppet.se/cykel/tavlingsinfo/inbjudan-2/

Hoppas vi ses! 

Vintercykling är inte riktigt min grej, är tyvärr född med lite dålig blodcirkulation. Men har ni tips på svinvarma vantar och skor får ni gärna ge mig lite förslag. Så här såg det ut idag efter ca två timmar ute i 10 grader (plus) 

Bockstenar och mental breakdown i Varberg

8 sep 2018

Startled fyra med Varbergs fästning i bakgrunden

Det har nu gått exakt en vecka sedan Bockstensturen, och som jag såg det så hade jag två val när jag stod där i startfållan. Jag kunde köra turen som en turist på upptäcktsfärd eller inte köra alls. Men att inte starta överhuvudtaget när man ändå tagit sig nästan 60 mil hemifrån kändes inte heller aktuellt för stunden. Så där stod jag, helt stilla i startfållan, men ändå med en puls på närmare 100 och ett totalt frånvarande fokus.

Det började bra, lugn och fin start genom staden på asfalten och när master-bilen lämnat oss bildades snabbt lagom stora klungor, varav den jag hamnade i var en fin blandning av ett par tjejer till och tre-fyra killar. Vi turades om att dra och stämningen var god. Jag låg längst fram när kroppen började att ge mig konstiga signaler. Vi hade hunnit ca 8 km och jag hade ännu inte varit inne i pulszon fem och nosat. Ändå, ÄNDÅ fick jag hjärtklappning (?), ni vet så där när hjärtat bara rusar så hela struphuvet darrar. De andra undrade nog vad jag höll på med då jag till att börja med gick fram och drog, stannade där i 15 sekunder för att sen lägga mig längst bak, för att sen släppa dem helt och hållet. Alltså, jag hade förstått om det var så att jag hade druckit 2 liter kaffe på morgonen eller tagit någon form av överdos av Taurin eller liknande. Men det hade jag inte. Jag slog av på farten och efter nån kilometer började hjärtat slå rytmiskt och normalt igen.

De första två milen är lättcyklade på grusväg så jag funderade inte så mycket mera på det lilla kroppsliga missödet, det var senare när det började bli stigar med inslag av stenar och rötter, uppför och nerför som jag kände hur trött jag egentligen var i skallen. Den här mentala processen som vanligtvis sker så snabbt så man inte hinner tänka på att den sker, synintryck-> registrering i hjärnan-> kroppslig handling, den verkade liksom inte fungera helt klockrent. Jag såg allt som kom i min väg men kroppen reagerade inte efter förväntan. Lite som att vara alkoholpåverkad men fortfarande vid medvetande. Det började kännas farligt att cykla och jag blev rädd för min egen oförmåga att kontrollera cykeln. Det slutade att kännas roligt trots att jag var överväldigad över hur mysigt det var i Varberg bokskogar. En riktig turistattraktion för någon som mest ser tallskog och myrstackar hemmavid.

Jag gjorde det lätt för mig, jag låg bakom en kille som fick dra och vi låg sist av de som startat i tävlingsklasserna. Han hade en halvliters colaflaska i sitt flaskställ på cykeln. Det är allt jag minns. Redan efter tre mil började tankarna på att bryta, de två rösterna i mitt huvud hade en våldsam duell.

-Jag orkar inte.

-Det gör du visst, du har ju redan kört nästan en tredjedel.

-Jag orkar inte, det är 7 mil kvar, det är längre än de flesta lopps totala längd i cupen.

-Du kör, hur sakta du än kör kommer du in som femma och får fina poäng.

-Jag orkar inte.

-DU FORTSÄTTER!!! Du har ju för i helvete kört 60 mil i bilen hit för att köra. Nu tar du dig i mål!

-Men jag vill inte, det är inte kul

Ja, och så där höll det på att tjatas inne i huvudet medan jag superkoncentrerat försökte ta mig ner för en slirig, lerig backe i uppskattningsvis 5 km/h.

Jag kom till andra kontrollen efter ca 4 mil, där stannade jag och tog en hel näve med punchpraliner samtidigt som jag ringde Saga och frågade hur de gått för henne och Terje. Lite orolig var jag ju när de skulle starta samtidigt som hela motionsklassen. Med exalterad röst berättade hon att hon vunnit sin klass och att Terje bara kommit in ett par minuter efter henne. Hon berättade också att hon försökt hänga på ett par snabba killar i början och att hon legat bakom dem i 45km/h….! (Hädanefter kommer jag alltså ALLTID att vara orolig). Jag berättade att jag tänkte bryta loppet men hon övertygade mig att fortsätta… Jag behövde absolut inte vara orolig för dem… De hade käkat jättegod pasta carbonara och vid målområdet fanns världens roligaste lekpark, de skulle lätt kunna spendera fyra timmar till där… Så jag fortsatte. I ca 3 km till på en stig genom skogen. När jag kom fram till en väg med funktionärer var duellen avslutad inne huvudet. Jag frågade om det fanns någon skjuts tillbaka in till stan. Det fanns det, 50 meter bort. Slängde in cykeln och satte mig i brytbilen och bröt ihop på riktigt. Jag kunde liksom inte hålla tillbaka tårarna, kände mig så otroligt värdelös och självföraktet bara ökade ju närmare målområdet vi kom. Jag hade brutit ÄNNU ETT LOPP trots en cykel som fungerade felfritt och en kropp som var oskadd. Men jag var inte bättre än så, i alla fall inte den dagen.

Saga högst upp på pallen

Barnens egna hejar-klack!

Det var trots allt inte helt bortkastat att åka ända till Varberg. Ibland är goda råd dyra,.. eller goda tankeställare dyra snarare. Under veckan som gått har jag försökt sett över mitt liv, analyserat och spekulerat i hur jag ska hantera mina stressnivåer. Jag tycker att det är en viss tjusning med att alltid ha ett fullspäckat schema, det finns inte så mycket tid att tänka på sorgliga saker då t.ex. Men det är inte roligt att känna sig som om man alltid är i nån form av beredskap, med en kropp som sprutar ut Kortisol i blodet även när det är lugnt och alla saker på listan är gjorda, när man har en vilopuls på 80 eller när ens IQ blivit så lågt att man har problem att hjälpa sina barn med matematiken, i en bok avsedd för 12-åringar. Inte roligt alls faktiskt. Här är min stress-rehabiliteringsplan.

 

  1. Stäng av alla notiser på telefon. Alltså jag är för nyfiken för att inte kolla vad det var som blinkade till på telefonen om jag får ett meddelande från Messenger eller Instagram. Och har jag väl tagit upp telefonen kan jag lika gärna köra en runda på Facebook och där hittar jag säkert nån nyhetsartikel som någon delat, som leder till nån annan artikel… osv. När jag sen ska gå tillbaka till det jag höll på med har jag glömt bort vad det var jag höll på med.
  2. Schemalägg din tid på sociala medier. För allvarligt, ett meddelande som man får via Messenger eller Facebook kan bara inte vara såååå viktigt att det kräver ett akut svar. Jag har begränsat min tid till 30 min på vardagar.
  3. Sov minst 8 timmar. Ja, vi kräver lite olika mycket sömn, men jag har kommit fram till att 8 timmar är bra för mig. Har man ett jobb och ett liv (och två extra liv) där man ständigt ska hålla 100 tankar i huvudet samtidigt och tränar så behöver man vila. Det här är skittråkigt för det betyder att jag måste lägga mig kl. 21, eftersom jag går upp 05.00 för att ge hunden en bra promenad så hon mår bra (och mitt samvete) fram tills min hundpromenerare kommer under dagen.
  4. Svara bara på föräldra/elev-sms och e-mails på arbetstid.
  5. Gör en sak i taget. Jag tror jag är så effektiv när jag gör flera saker samtidigt. Det är t.ex. skitsmart att hänga tvätten samtidigt som man steker pannkakor. Man hinner hänga 3-4 plagg innan det är dags att vända på pannkakan. Så om man kommer ihåg att ta med sig en hundbajspåse in till toan så kan man tömma kattlådan samtidigt som man själv sitter och skiter, ja menar man spar ju säkert in 40 sekunder på det! Så där håller jag på, allt för att effektivisera liksom. Men nu är det slut med det. Jag ska bara göra en sak i taget (i alla fall tills jag känner mig piggare i skallen igen).

Det här har redan börjat ge effekt, min vilopuls är nere på normala nivåer. Mina barn är mycket gladare, för det uppstår en viss irritation när de hela tiden får höra ”vänta jag ska bara svara på det här meddelandet” (irriterade/ledsna barn är en stress i sig. Nu svarar jag bara på meddelanden en eller två gånger per dag (om det inte är akuta sms) och när jag gör det så gör jag BARA det.

Och i morgon är det val. Kanske det knepigaste valet i Sveriges historia. Jag tycker att exakt alla partier har något vettigt förslag, men precis alla partier har också något förslag som är så korkat att det känns otänkbart att rösta på dem. Fram till igår kväll var jag helt säker på att Moderaterna skulle få min röst, men efter att ha spenderat halva lördagen med att kolla på debatterna en andra eller tredje runda känner jag att jag lika gärna kan rösta på Liberalerna eller Centern… har jag inte bestämt mig innan valstugan öppnar i morgon så kommer jag singla slant.

Dagen innan racet, fin runda längs barnens bana trots regn och rusk

Mycket exotiskt att hitta plantage med majs (om man är från Dalarna)

Krabb-fiske med min vän Ina Stenberg och hennes dotter, vars stuga vid havet vi fick låna

Roadtrip till Varberg och Bockstensturen till helgen

27 aug 2018

Back to reality,.. opps there goes gravity….. Efter 8 veckors sommarlov känns det som att någon bokstavligen kastat in mig i ekorrhjulet som redan snurrade på i 150km/h… och där åker jag nu runt som i en slags karusell helt oförmögen att komma på fötter igen och springa kontrollerat. För att spä på farten ytterligare bestämde min hund sig för att börja löpa. Just nu. Och hon är ju inte vilken hund som helst. Hon är liksom avelstik åt självaste staten. Hennes valpar ska fånga bovar och banditer, leta efter bomber och granater eller kanske någon bortsprungen människa i skogen. Så hon ska paras, och det kan inte ske när det passar en själv. Nej, hon kommer släppa till tidigast på söndag. När jag befinner mig så långt ifrån Märsta och avelsenheten som jag nästan kan komma i vårt avlånga land. Panik! Panik! Jag vägrar missa Bockstensturen i Varberg! Nu har det dock ordnat sig med transport för henne och vi kan åka söderut på torsdag. Precis som planerat. Nackdelen med att ha flera hobbys i livet helt enkelt.

När jag tänker på Bockstensturen, tänker jag att det är långt. Cupens längsta lopp och 100km som ska avverkas. Det är förvisso bara 5km längre än Cykelvasan, bara det,.. att det här inte precis är som att cykla Cykelvasan, i alla fall inte om jag tittar på tiden det beräknas ta. Jag räknar med att det kommer ta mig FEM OCH EN HALV TIMME, två timmar längre än Cykelvasan. I pulszon 4. Kommer jag ens orka med det? Barnens lopp är 30 kilometer och om jag förstått det rätt så är deras del av banan inte särskilt teknisk. 

Det har av naturliga själv blivit rätt sparsamt med träningstimmar. Planen var ju liksom att vila mig i form till Cykelvasan, men inte i flera veckor till, efter den! Jag har prioriterat att få in barnens cykelträning på kvällarna efter jobb och middag så högpulspassen för min del har varit få. Just nu väntar jag bara på att de ”ny-gamla” rutinerna ska sätta sig lite så det blir lättare att lägga upp veckoplaneringar och få till något schema som verkar hållbart och dugligt. GOOD ENOUGH! Är mitt mantra som jag ska försöka hålla mig till för att undvika besvikelser som lätt kan komma när timmarna på ett dygn inte räcker till.

Men livet innehåller också roliga saker. Som till exempel att jag bokat in nästa års cykelsemester på Mallorca. Denna gång ska barnen också följa med. Som jag längtat efter att de skulle växa till sig tillräckligt för att orka med rundor långa nog för att kunna se sig omkring på denna underbara ö. Flygbiljetterna är köpta och ett lägenhetshotell (samma som i våras) är bokat. Det enda jag ska försöka få tag på nu är ett ställe där jag kan hyra landsvägscyklar som är anpassade för barn. Alltså ramstorlekarna är ju inget problem, kruxet sitter i att hitta styren, vars bromsar sitter så pass nära att barnen når fram till dem med sina små händer. Säkerheten först. Har ni tips på cykeluthyrare med barncyklar (fast riktiga roadbikes) får ni gärna ge mig dem.

Upplägget med själva träningen har jag tänkt som så här; jag kör ett eget pass med lite puls och höjdmeter mellan 7-10 på morgonen. Då kommer mina barn att sova i vilket fall. Sen köra ett pass med dem på eftermiddagen, på platten och på otrafikerade vägar. Vi kommer att bo på den nordöstra delen av ön i Port de Pollença. Där ifrån finns det fina kortare turer som kommer passa bra att köra med barnen.

Förutom det har jag stansat om mina däck. Igen. Mina lättviktsdäck som jag satte på inför Cykelvasan höll jag på att slå ihjäl mig på här i höstvädret som kommer mer och mer för varje dag. Thunder Burt light skin passar inte riktigt min amatöriska åkstil på blött gräs och hala rötter. Nu är det Rocket Ron fram och Thunder Burt snake skin som gäller inför Bockstensturen och fram tills det kommer snö. Tungt, men värt det.

 

Själva idén med att barnen skulle följa till Mallis fick jag i våras när jag såg andra glada barn som var ute och cyklade.

 

Cykelvasan 2018

13 aug 2018

Cykelvasan 2018, vad ska man skriva liksom? Loppet, eller för den del hela helgen, gav mig så mycket intryck att jag vet inte var jag ska börja. Men först och främst, hiskeligt roligt att startfältet i damernas tävlingsklass ökade med ungefär 40 personer gentemot förra året, nu blev vi nästan 100 tjejer totalt, utspridda på de 95 kilometerna!

Alltså, jag har full förståelse att det finns tjejer som väljer att starta motionsklassen istället för vår egna klass även fast de ”kvalat in” tidsmässigt. Att köra damernas tävlingsklass blir ett tuffare lopp helt enkelt och man får nästan räkna med ett tidstillägg på någonstans mellan 5-10 minuter om man inte verkligen gått in för att förbättra sin form då, från ena året till det andra. Och TIDEN, när det kommer till Cykelvasan, det är viktiga siffror det… jag skulle nog vilja påstå att det är årets stora snackis. Jag vet nog inte ett enda cykelsammanhang jag varit i, där diskussionen alltid gått: ”Har du kört Cykelvasan? Vad fick du för tid?” Sen blir man liksom nästa dömd som människa utefter hur väl man presterat (ironi).

I motionsklassen med flera tusen startande finns det alltid någon att lägga sig bakom. Alltid. Även när jag har startat i led långt bak så finns det alltid någon ”snabbis” som kommer och drar förbi som man då kan haka på. Det är folk överallt men så breda spår att man aldrig behöver vara orolig för att ”fastna” bakom någon heller, som det kan bli på andra tävlingar med mer stigcykling. I damernas tävlingsklass, där de få som cyklar sprids ut rätt snabbt, får man istället vara glad om man hittar andra att cykla med överhuvudtaget, det kan bli långa sträckor där man får cykla helt själv.

Så varför ska man då starta i damernas tävlingsklass? Jo, för att det är jäkligt häftigt att vi damer FÅR en helt egen tävling, det finns få race i Sverige (vad jag har hört talas som i alla fall) som erbjuder denna möjlighet. Vi får en chans att visa vad vi går för på egen hand. Andra fördelar är t.ex. att vi får starta tidigt, man kommer till mål innan lunch och kan därefter ta sig tid att titta på andra cyklister som kämpar utmed spåret, och är man från Mora kanske man till och med hinner med att åta sig ett funktionärsjobb på eftermiddagen. Man får se herreliten på riktigt nära håll, om inte i spåret så när de kommer in i mål. Tiden man får på Cykelvasan är förstås viktig, men den är inte allt. Vi behöver ett större startfält i damklassen så anmäl dig till den du med nästa år. Skit i tiden!

Min Cykelvasa

Jag fick en ruskigt trög start uppför backen. Natten innan hade jag blivit erbjuden boende i Lindvallen och cykelturen till start som skulle ha blivit en ”uppvärmning” blev istället en nedkylning nerför backen. Väl vid startområdet är det alltid mycket som ska hinnas med, man ska snacka med människor och hinna ställa sig i kön till bajamajorna minst tre gånger och så vidare… Mina leder, som hatar kyla, började mjukas upp först efter nästan en mil och då började jag känna mig riktigt stark i stället. Jag började plocka in på lite folk som låg ensamma, de la sig bakom och jag fortsatte att dra oss framåt till ännu flera tjejer. När vi fått ihop en liten klunga kunde jag lägga mig bakom och få vila en stund. I början var det bara jag och en tjej till (Sandra Nyman, Kopparbergs CK) som verkade vilja hjälpas åt att hålla farten uppe. Strax efter Mångsbodarna tog vi in på ytterligare några tjejer vars draghjälp var guld värd, när farten avtog turades vi om att gå fram.

Efter Oxberg var det uppenbart att de andra tjejerna i vår klunga hade som strategi att ligga bakom så mycket som möjligt för att ladda inför spurten. Själv tänkte jag mest att om vi ska komma till Mora någonstans nära 3:30 så måste vi ju för fan bomba på lite. Jag kände mig fruktansvärt stark och från Läde låg jag längst fram och drog oss mot Mora. Vid campingen kom de ”förväntade” spurtarna. Det började ryckas och jag la mig bakom för att få in en 30 sekunders vila för att sedan vid sista bron kunna ge allt jag hade kvar ända in i målet. Jag tappade en placering, men den var välförtjänt. Det var Sandra Nyman, den tjej i klungan som hjälp till med dragjobbet en stor del tidigare i loppet när det kändes tungt och motigt. Jag kom in som 60:e tjej, väldigt glad och nöjd över dagen i stort som för min del varit HELT ursäktsfri gällande både kropp och cykel.

 Foto: Marlene Andersson

Barnens Cykelvasa

På söndagen var det dags för mina barn att cykla. Regn, kyla och rusk var det som vädret kunde erbjuda till skillnad från dagen innan som hade gett perfekta förutsättningar i spåret. Saga som känt sig hängig några dagar innan loppet hade inga förväntningar på sig själv och föreslog att hon och Terje skulle hänga ihop under loppet. Det var nog ett bra val för redan efter 500 meter hade Terjes kedja hoppat av, inte på ett sånt sätt att den bara var att hänga på igen utan på ett sånt sätt att Saga lånade en telefon från en vuxen och ringde till mig för att fråga hur de skulle göra. Under samtalets gång var det någon annan vuxen som hjälpte till att få den på plats, sen kunde de fortsätta. Men problemen slutade inte där, någonstans ganska nära kontrollen i Oxberg hade Terje vurpat, slagit sig på rumpan och fått styret på läppen, det hade gjort ont och han hade dessutom slagit i växelföraren så den helt slutat att fungera. När de ändå tagit sig till kontrollen fick jag telefonsamtal från min klubbkompis Damien Dugne, som jobbade som funktionär och cykelmekaniker, han berättade att mina barn stod där med en trasig cykel och att Terje vurpat och var ledsen. De skulle göra vad de kunde för att få den att fungera igen för Saga hade övertygat och peppat lillebror att fortsätta trots allt elände.

Jag åkte och ställde mig i Läde med förhoppningar att jag skulle få se dem rulla förbi. Damien ringde upp igen och berättade att de hade fått cykeln att fungera dugligt men att det nog var läge att byta ut växlarna helt och hållet. Jag följde barnen med hjälp av vasaloppets app och såg att de rörde på sig. En stund senare rullade de förbi mig i en ruskigt hög fart och såg glada ut båda två. Lugnare i själen tog jag bilen ner mot Mora för att vänta in dem vid mål.

De höll en bra fart ända in till målet trots att de stannat till i Eldris för att värma sig med några koppar blåbärssoppa. De cyklade in i mål på 1:43, vilket i mina ögon var en jättebra tid med tanke på allt krångel de utsatts för. Saga skrek av kyla efter målgång, hon trodde att hon förfrusit både fötter och fingrar. Det var den värsta cykelvasa hon någonsin cyklat sa hon men även att hon aldrig känt sig så stark som idag.

När de väl värmt upp sig i duschen hemma så förbyttes all frustration till ren och skär lycka. Det var syskonkärlek på hög nivå när de pratade om loppet och hur de kämpat så hårt tillsammans och hur de hade fixat allt så bra och fått medalj. Terje var såååå tacksam mot Saga som fått honom att fortsätta när motivationen var obefintlig. Den här ljuvliga familjeglädjen höll i sig ända fram till Saga fick för sig att kolla vem som vunnit hennes klass, D11-12, och får se att tjejen som vunnit, var en tjej som hon cyklat snabbare än i sista långloppstävlingen. Då grät Saga, för då insåg hon att hennes möjlighet att få stå på prispallen på självaste Cykelvasan hade funnits inom räckhåll om hon inte hade cyklat med Terje. Det blev några jobbiga timmar härhemma och Terje var jätteledsen som hade ”förstört” för Saga… Men Saga är en tjej med stort hjärta, när hon fått gråtit ut en stund så kom hon och sa: Mamma, jag är ändå stolt att jag cyklade med Terje idag, att vi höll ihop och stöttade varandra. Hade inte jag varit med idag så hade Terje gett upp, det kommer fler cykelvasor.

 

Nu när Cykelvasan är över så känns det som att både sommaren och cykelsäsongen är slut. Men det är den inte, i alla fall inte cykelsäsongen. Vi har två långlopp kvar att genomföra som går av stapeln i september. Bockstensturen i Varberg och Västgötaloppet i Ulricehamn. Två lopp som jag inte vet någonting om förutom att Bockstensturen är 100 kilometer lång och att jag får räkna med en cykeltid på fem och en halv timme. Jag tror jag kommer få lov att ta med mig fika och kaffetermos om jag ska överleva den turen. Det återstår att se. Vi hörs!

 

P.S. Vill ni läsare se vem som sitter bakom den här bloggen och skriver så kan ni få se mig ”in action” på SVT´s sammandrag av cykelvasan. Den ligger ute på SVT-play

Finnmarksturen i dagarna två

7 aug 2018

Jag och Yvonne i taggade i startfållan. Foto: Pauli Ärje 

Jag har sagt det en gång tidigare i sommar, (efter Mörksuggan) ”Herrejävlar vad skönt det är när barnen tävlar ena dagen och vuxna nästa dag”.

Veckan innan Finnmarksturen var en ganska tråkig vecka, alltså man förstår nog inte hur mycket tid man lägger på sin största hobby (cykling) förrän man bestämmer sig för att vila fem dagar på raken. Det har aldrig varit så städat här hemma i sommar om vi säger så.

På måndagen bestämde jag mig för att kolla formen lite. Här i Mora-trakten gör man det enklast genom att tok-köra upp till Norra Garberg, sen komma hem och kolla efter PR på Strava-segmenten. Jag hade anlitat bästa möjliga draghjälp som kunde tänkas ställa upp. Jag tog i som ett djur på flykt i nästan 40 minuter och har aldrig förr kommit upp till den toppen så totalt utmattad. Benen tunga som Icas matkassar och sura som de omogna lingonen i skogen. MEN, ingen puls! Trots tropisk värme, inte en enda sekund i högsta pulszonen. Jag fick visserligen PR med en minut, men har känt sedan ett par veckor tillbaka att kroppen inte svarar på träning som den har gjort innan. Nu är jag visserligen en amatör och har inte så mycket erfarenhet av ”träning” på någon högre nivå, men jag är rätt lyhörd på min kropps signaler, så jag ordinerade mig själv hundpromenader fram till racedagen. Ge mina trötta benmuskler en chans att få reparera sig lite liksom.

 

Lördag – Barnens dag

Vi stod inför två val. Åka till Ludvika tidigt på morgonen för att hinna provköra barnens bana innan de stängde av den kl:10:15 eller åka vägen om Falun för att hämta upp en jacka på Cubus som Saga hade ringt och ”lagt undan” vars enda exemplar i rätt färg och storlek fanns just där. Vi tog vägen om Falun.

Trenden är rätt tydlig att det blir större startfält när barn och ungdomar har en egen dag och sträckan är lite kortare, men det var ändå inte lika många startande i P/F 10-12 som det var på Mörksuggan. Så tror jag att de prövade ett nytt upplägg gällande fållplatser. De lottade ut vem som skulle få gå först in i fållan och ställa sig. Alla, runt ett 50-tal pojkar och flickor med sina cyklar stod i en stor flock utanför grinden till fållan. Sedan började de ropa upp namn. Det kunde t.ex. vara den som stod längst bak i flocken som de ropade upp, och då fick den stackaren klämma sig igenom gruppen för att ta sig fram till grinden, det här tog lite tid och om det ledde till något rättvisare system låter jag vara osagt, jag kan se att det fanns en god tanke bakom det här och ibland måste man pröva sig fram innan man kommer på en bra lösning.

Saga var ruskigt taggad inför loppet och jag vet inte hur många gånger hon nämnde den morgonen att hon kände sig ”så bra i kroppen”, pigg och utvilad. Terje var också taggad, på sitt sätt, och tyckte det kändes skönt att loppet bara var 6km. När han klev ut ur bilen såg jag dock att det var något som inte stämde, hans cykelkläder satt inte bra helt enkelt, de bara hängde på kroppen, löst och ledigt. Min första tanke var ”har han blivit sååå smal i sommar” sen fattade jag att jag stuckit åt honom MINA cykelkläder på morgonkvisten. Nu är Terje som tur är inte sådan som bryr sig nämnvärt om detaljer, han hade känt på morgonen att kläderna satt lite annorlunda men inte brytt sig mera om det.

Saga hamnade någonstans i mitten av startfältet och Terje (som de inte ropade upp överhuvudtaget) sist. Starten gick och det var fullt ös från första sekund, sånt ös att en av deltagarna ramlade in i vimlet, slog sig så hårt i ryggen att han fick bryta loppet redan i startfållan, så himla tråkigt. Jag kutade till ”varvningspunkten” för att kunna heja på de fyra varv som skulle köras. Enligt Saga så hade hon legat tvåa på första varvet ända fram till stigen delade sig, där hade hon åkt och ett håll och de andra åt andra hållet, hon blev förvirrad och vände… Det skulle visa sig att det var en sån här ”bubbla” på stigen som sen gick ihop med originalstigen och det hade inte spelat någon roll vilken man tog. Men det visste hon ju inte eftersom vi hade varit i Falun och hämtat en jacka istället för att provköra banan. När hon körde förbi mig efter första varvet låg hon på fjärde plats, hur Terje låg till var det lite svårt att avgöra eftersom det var lite flera killar än tjejer som körde, men för varje varv han kom förbi mig så hade han cyklat förbi ett gäng ute på banan. På Sagas tredje varv sa jag åt henne att hon bara låg 15 sekunder efter trean, jag trodde aldrig hon skulle orka ta in dessa sekunder på banans 1,5 km men när hon kom på sista varvet hade hon inte bara cyklat ikapp utan även dragit ifrån. Hon hamnade på tredje plats och Terje på en 17:e plats. Båda barnen var nöjda med sin prestation men skitarga på mig som sagt åt dem att lämna vattenflaskan för att spara in lite på cykelns vikt, det var ju så kort lopp ändå liksom tänkte jag och Terje brukar ju ändå inte dricka något på loppen som är 200% längre. De hade tydligen varit när på att dö av törst… (de hade även druckit minst en liter var timmarna innan loppet)

På Finnmarksturen delades det ut de största pokalerna vi någonsin sett i verkligheten. 

 

Söndag – Min dag

Efter fem cykelfria dagar vill jag påstå att min motivation inför dagen var absolut maxad. Pappa hade dessutom hjälp mig skruva på en ny gaffel kvällen innan, bara en sån sak att kunna låsa min dämpare i uppförsbackarna liksom, som jag längtat…  Mottot för dagen var ”hårt men sansat”. Jag skulle köra mitt eget race, hålla koll på pulsen, inte jaga, inte stressa, ta det lugnt i utförsbackarna och inse mina begränsningar, fokusera på tekniken och välja rätt linje efter stigarna, ta de lugnt i uppförsbackarna och komma ihåg att det är rätt många och tuffa såna på andra halvan av loppet, se till att fördela energin jämt över banan. Nojig över punkteringar hade jag dessutom helgarderat mig med slang, patron, pump och dessutom blåst i 0,4 bar över vad jag tycker känns bekvämt att cykla på.

Bild: Cykelkanalen.se

Starten gick, jag cyklade på. Alltså, jag tycker nog om masterstarter ändå, jag tycker att det är kul när fältet blandas av både killar och tjejer, ju fler desto roligare. Det var bara 6 stycken startande i min D40-klass så det var ganska lätt att se hur man låg till resultatmässigt. Jag låg sist till att börja med men efter några kilometer började jag plocka in. I säkert flera kilometer låg jag på tredje plats med pigga ben och höga förväntningar. Sen kom Åsa Dalhielm förbi mig med starkt klipp i benen och stort leende. Det tog inte många minuter innan hon var bortanför mitt synfält. Kort därefter kom Ulrika Grass körde också förbi mig hon också… men sen körde jag förbi henne igen… sen körde hon förbi mig igen… och så där höll vi på ett bra tag. Tills hon kom upp bredvid mig och föreslog att vi skulle köra tillsammans och hjälpa varandra att dra. Vi fick tillsammans upp en härlig fart och det kändes skitkul! Hon lärde mig även att, om jag tar in på någon som ligger före oss, så är det viktigt att inte gå in framför den personen för tidigt, för då tar den personen mitt hjul istället för den bakom mig som ska ta det. Såna där små detaljer som kan verka självklara men som man kanske inte tänker på i stundens hetta. Jag har fått lära mig nya saker på vartenda lopp den här sommaren.

Efter den omtalade trappan följt av en svindryg backe började jag tappa henne, jag hade henne inom synhåll och tänkte att snart så, snart så kommer effekten av min Enervit liquid, då kanske jag kan komma i kapp igen, jag kämpade, jag jagade (som jag sagt att jag INTE skulle göra) och vid 42km var jag svintrött. Det gick nerför, det var stora stenar, jag tappade fokus, jag körde på en sten i fel vinkel, jag dök över styret. Slog i knät i en sten och axeln i en stubbe. Men jag var hel, min cykel var hel, det gick bra för de som låg bakom. Bara att sätta sig upp och börja trampa igen. Vid det här laget hade jag tappat Ulrika för gott.

Effekten av mitt cyklande avtog för varje kilometer och varje backe, det gick långsammare och långsammare. Inte alls så där ”fördela energin jämnt över loppet” som jag hade tänkt mig. Jag kom in som 5: a, och innan jag ens hunnit stanna cykeln efter mål kom Yvonne som tydligen legat väldigt nära mig på slutet.

Finnmarksturen är absolut en favoritbana för mig. Den är trevlig, och perfekt att börja med om man vill pröva något långlopp. Den är lite av varje. Det är mycket klättring, stigarna i skogen är ”flowiga” utan allt för mycket stök, det finns dock några nedfarter som är en smula utmanande. Riktiga ”punka-backar” med stora stenar utan någon som helst struktur, där får man ta det lite lugnare om man inte har övat så mycket på tekniken (som mig t.ex.). Det var få cyklister från Mora, vilket förvånade mig när det ändå ligger hyffsat nära, men jag behövde inte åka dit ensam. Med mig i bilen hade jag fått Isac Lagerblad från Perbellum sportsällskap som skulle köra loppet för första gången. Det är alltid så mycket roligare om man har någon att åka till loppet med. Udden av den värsta nervositeten försvinner liksom när man inte är helt utlämnad till sina egna tankar inför racet.

Alltså det är ju jäkligt kul med race. Jag och denna herre från IK Jarl hade småtävlat med varandra säkert de sista två milen, jag tror vi var lika trötta båda två. Jag drog om han i uppförsbackarna bara för att sen bli i frånåkt på platten. När vi kom in i målområdet låg jag först och då kom han som ett spjut bakifrån, jag tänkte.... "han ska då fanemig inte förbi mig nu" Vi krigade om 323:e platsen i loppets totala. Han vann. Med någon centimeter. 

 

Till helgen är det Cykelvasan, jag tror jag ska köra ett liknande upplägg, d.v.s. vila mig i form. I början av året fantiserade jag om en cykeltid på 3:20. Jag ser nu att det inte kommer hända. Hade jag kört i motionsklass så hade det varit lättare att nå en bra tid, där finns det alltid någon rygg att ligga bakom. I damernas tävlingsklass är det svårare. Vi startar 45min innan herreliten och det är ett relativt litet startfält tyvärr. Förra året var vi strax över 60 st. Det är lite så, att man hamnar med i den klunga man hamnar med, så håller man sig i den oavsett om man känner sig pigg eller trött. Att göra något ryck fram till nästa klunga som kanske ligger en kilometer framför är lönlöst, man bränner ut sig helt om man ens kommer fram till nästa klunga. Tappar man sin klunga får man cykla ensam tills en annan klunga kommer ikapp. Jag önskar att det var fler tjejer som startade i tävlingsklassen, då skulle vi kunna hjälpas åt på ett helt annat sätt. Det blir som sagt ingen tid nära 3:20 men jag hoppas så klart ändå på personligt rekord.

 

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!