Långloppsbloggen - Malin Jones | Bicycling.se

Malin Jones


Malin Jones bor i cykelvasastaden Mora med sina två barn, en halvgalen hund och ett par katter. "För fem år sedan fick jag en startplats till Cykelvasan 45km av min far och sedan dess gör jag ständiga försök till att slå personliga rekord på olika lopp jag hunnit med att pröva. I år är planen att köra hela Mitsubishi MTB Challenge. Varenda lopp vill jag vara med på. Barnen, som är födda 2006 och 2007 kommer jag också att dra med mig. Tanken är att göra det här till ett fem månaders utdraget familjeäventyr. Den naiva delen av min hjärna säger ”satsa på top-10 i klass D40”, den mer verklighetsförankrade delen av min hjärna säger ”Var glad om du tar dig till tävlingarna och kommit ihåg att ta med dig alla grejer du behöver till dig själv och barnen”. Kul ska det bli i alla fall, ruskigt kul och säkerligen en del inslag av kaos. Mer av det kommer ni få ta del av här i bloggen framöver"

Slutet gott allting fin fint på Västgötaloppet!

30 sep 2018

Bild från Billingeracet tagen strax innan start, här hade vi ingen aning om vad vi gett oss in på. Foto Andreas Danielsson

Det började i Västergötland med gegga och vitsippor och slutade i Västergötland med gegga och gula löv på marken. Långloppscupen alltså, Mitsubishi MTB challenge. Vilken sommar det har varit, vilken fantastisk jävla sommar det har varit och jag längtar redan till nästa år när jag tänker repetera allting igen.

Västgötaloppet.

För att undvika alla former av stress var vi färdigpackade redan på onsdagen. Vi hade tagit ledigt på fredagen och vi skulle åka hemifrån senast kl 07:00, käka lunch när vi kom fram och provcykla teknikbanan på Lassalyckans fritidsområde på eftermiddagen (där även start och mål låg). Det var planen.

På torsdag eftermiddag gick ryktena dessvärre att loppet skulle ställas in. Det var visst någon storm som skulle dra in över Sverige. Hela kvällen kände jag mig förkrossad! Vi som skulle lyxa till det, få bo på hotell och allt, och nu var det inte ens säkert att vi skulle kunna köra söderut utan att cyklarna skulle blåsa av taket på bilen. För att inte bryta ihop helt tänkte jag att  SMHI´s väderprognos nog skulle vara lika pålitlig som vanligt, att det skulle hinna ändras med andra ord (har jag sagt att min storebror jobbar på SMHI i Norrköping?). Jag skjutsade barnen till skolan på fredag morgon, åkte hem och inväntade slutgiltigt besked från tävlingsarrangörerna. Ensam hemma hann jag göra allt det där jag vill göra innan vi ska fara någonstans men aldrig hinner. Det var länge sedan huset var SÅ städat och allt var SÅ packat och jag var SÅ redo att fara. Strax innan 10 kom beskedet. Loppet skulle gå av stapeln! Hämtade genast hem barnen, fyllde dem med käk och så var på väg.

Loppet

Det är så lustigt, när jag körde loppet så tänkte jag, ”åh, det här måste jag skriva om” ungefär en gång var 10:e minut. Sen går det nån vecka och allt jag kommer ihåg är;

  • Att det var himla roligt
  • Att det var en grymt fint underhållen bana
  • Utmanande tekniska partier
  • Att jag typ är kär i Västergötlands skogar (som att cykla i en John Bauer målning, fast han var ju från Småland… eller ja, Jönköping som bara ligger 5 mil från Ulricehamn iofs)
  • Att cykeln fungerade finfint (men liiite ont i ryggen får man som gammal dam utan heldämpat, det är det man säger när man argumenterar mot sig själv om varför man måste ha en ny cykel, det har alltså INGETING med otränad bålmuskelatur att göra)
  • Att solen kikade fram nån minut i alla fall, flera gånger till och med
  • Att jag tappade min vindjacka någonstans längs spåret
  • Att det blåste
  • Att det haglade
  • Att det regnade
  • Att jag frös något så fruktansvärt

Troligtvis så förfrös jag hjärnan och det är därför jag inte kommer ihåg så mycket. Jag kommer inte ens ihåg om jag tyckte det var jobbigt, eller jo… Jag kommer ihåg, att när jag for in målområdet efter första loopen på fyra mil som tagit mig långt över två timmar att köra, kände ett extremt jobbigt, dåligt samvete gentemot barnen. Om det tog SÅ lång tid för mig, hur lång tid skulle det då inte ta för barnen liksom? De körde alltså familjeklassen som var hela första loopen. I denna kalla, blöta kyla. De skulle hata mig för resten av livet, de skulle hata allt som har med cykling att göra för all framtid, de skulle troligtvis även kolla upp alternativa fosterfamiljer de kunde flytta till… De resterande fyra milen gick en hel del tankeverksamhet till hur jag skulle kunna gottgöra de stackars små liven. Dubbla veckopengen fram till jul? Tredubbla? Obegränsad speltid på datorn/telefonen/PS? Mamma städar deras rum i minst ett år? Slippa cykla till skolan??.... Men mest av allt hoppades jag att de varit så förnuftiga att de brutit, tagit sig till hotellrummet, duschat varmt i minst två timmar, sett till att käkat av den goda pastan som bjöds på efter målgång och sen bara satt sig under täcket och kollat på Youtube eller nåt.

Jag tänkte inte bara på barnen, jag tänkte även på att vi måste åka tillbaka till detta fantastiska ställe på semester nästa sommar (när det varm och göttigt). Lassalyckans friluftsområde erbjuder en enastående miljö för den som vill hålla sig i skogen och träna t.ex. teknik med sin cykel på de kilometerlånga teknikspår som även ingick i tävlingen, se karta här om ni är intresserade.

Efter 4 timmar 44 minuter och 3 sekunder var jag klar med dagens prövning. Saga kom springandes och mötte mig, ombytt torr och nyduschad. Hon hade stått och väntat på mig i en och en halv timme!! Inte vågat gå där ifrån ifall att mamma snart skulle dyka upp! Hon berättade att de hade brutit efter två mil på grund av kylan vilket såklart kändes som en enorm lättnad för mig. Jag frågade om de hade sett min vindjacka någonstans längs spåret, och jo det hade de! De hade också stått och dividerat om de skulle ta med den eller inte. Terje var tvärsäker på att det var min och ville ta med den. Saga sa att det kunde de inte alls vara helt säkra på, att det kunde ju faktiskt vara någon som lämnat den där och sen skulle hämta den (Det stod Mora CK med stora bokstäver på den)… Och eftersom Saga är storasyster så är det hon som bestämmer. Den blev alltså kvar i skogen. Nu gjorde det inte så mycket för den hade nämligen hittats av någon annan också, och med lite messande fram och tillbaka med den otroligt schyssta banchefen Fredrik Fridmar så hamnade min jacka i min postlåda bara efter nån dag. Det kallar jag grym service!

Efter en snabb cykeltvätt var det min tur att ställa mig i duschen och värma upp mig, sen lägga mig under ett varmt täcke i skön hotellsäng och bara fundera över livet. Kommer ihåg hur otroligt jävla tacksam jag var just där och då att jag slapp ligga i en husvagn (vars värme verkar ha gett upp). Där låg jag säkert i tre timmar, eller i alla fall så länge att barnen var nära på att dö av hunger, enligt de själva alltså, trots att de tagit en andra vända upp till målområdet för att käka av pastan med köttfärssås som de serverade. Själv missade jag den på grund av oförmåga att rulla ur sängen.

Det har, som sagt, varit en fantastisk sommar och jag har lärt mig otroligt mycket, om allt som har med MTB att göra. Jag har t.ex. blivit expert på att stansa däck, mycket tack vare att jag fick sån bra undervisning i att göra det genom en kille i Perbellum-klubben. Jag ser att nästa sommars race inte kommer innebära några punkor att skylla dåliga resultat på (host, host). Jag har också kommit fram till att det är viktigt att hålla i det här med träning under hela året och inte ”vänta” tills jag får sommarlov. Att då är det liksom redan kört att försöka bättra på någon form. Sen det här med sömn, ju mer man tränar, desto viktigare blir sömnen. Punkt slut. Jag har hittat nya vänner, asså såna som cyklar och det finns en liiiten, än så länge, idé om att åka till Island och köra ett etapp-lopp med en av dem. Vi får se vad pengarna räcker till. Men Mitsubishi MTB callenge är självklar. Den vill både jag och barnen köra igen. Terje är taggad på att bli äldst i sin klass och se vad det kan ge, och Saga vill bara cykla. Som en liten bonus har min Saga, 12-år gammal skrivit ett litet inlägg om hennes upplevelse av långloppscupen. Jag fick inte lägga mig i (svårt för en skolfröken) och ge henne tips eller rätta till några meningsbyggnadsfel o.s.v. Här har ni hennes story helt oredigerad.

Tack för mig så länge!

Sagas ord:

Långloppscupen, vad var det? Jag hade aldrig hört talas om den förut. Det enda jag visste var att mamma hade fått något slags blogg-jobb för dem och att vi skulle cykla en massa olika lopp och att det skulle bli en hel del bilåkande denna sommarn. Det jag mest såg fram emot under de första loppen var nog att få bo i husvagn. Cykla kändes bara som en tråkig sport som mamma drog ut oss på för att vi inte bara skulle sitta hemma och spela Sims och Fortnite. Som jag sa så kändes det bara så de första loppen, för sen så hände det något på loppet i Stockholm (Lida Loop). Jag kom in på tredje plats vilket betydde att jag skulle få stå på PRISPALLEN! Jag var så glad att jag bara ville skrika av glädje, vilket jag också gjorde. Men långloppscupen har inte bara varit jätterolig och en häftig upplevelse för det var ett lopp i Ludvika som vi inte riktigt hade förberett oss på om man jämför med de andra loppen. Loppet gick ut på att man skulle köra 4 varv ut av en 1,5km lång bana. Det första problemet skedde i slutet av det första varvet precis efter att det ropat i högtalarna:

-Ååå, här ser vi Saga som ligger på en tredje plats.

Jag blev glad att jag låg så bra till men jag såg att det var en annan tjej precis bakom mig vilket inte gjorde mig särskilt glad eftersom att hon kunde köra om mig vilken sekund som helst, så jag trampade och trampade och tillslut så gav hon sig och hamnade en bit bakom mig. Men det var ju såklart då det skulle komma en liten vägavdelning som man kunde välja om man ville köra på en stig som gick uppför eller om man ville köra en lite svårare stig med stenar och rötter. Stigarna mötte varandra igen efter bara fyra meter men jag som inte hade provkört bana innan tog alternativet rakt fram, stigen med den liten uppförsbacke. När jag cyklat upp för den lilla backen så ser jag hur de andra tar den andra vägen, vilket får mig att fundera- vänta nu har jag åkt fel? Så jag kliver av cykeln och börjar gå ner för backen och ser hur flera tjejer cyklar förbi mig!! Men jag sätter mig på cykeln igen och börjar cykla och då så ser jag att vägen jag först tänkte ta inte alls var fel väg utan bara ett annat alternativ. Så medans jag cyklar resten utav banan så är jag så himla arg på mamma för att vi inte provcyklat banan tidigare. Och såklart så skulle jag ju bli ännu argare på mamma när jag känner att jag börjar bli väldigt törstig och jag sträcker mig för att ta min vattenflaska och inser att mamma tidigare den dagen sagt:

-Ni klarar nog er utan vattenflaska, det är ju inte så långt. INTE SÅ LÅNGT!!!

Medans jag cyklade så såg jag hur alla andra föräldrar står med vattenflaskor åt sina barn och ett litet hopp växer inom mig. Kanske så har mamma insett att jag och Terje också var törstiga som alla andra barn vilket hon såklart inte gjort. Men mamma gjorde ju inte bara dåliga saker det loppet för under det sista varvet skriker hon till mig att jag bara är 15 sek från trean, så jag tog i allt jag hade det sista varvet och lyckades sno åt mig tredjeplatsen med mellanrum från fyran. Men allt handlar ju inte att komma på prispallen även om det är riktigt kul, för ett av de roligaste loppen kom jag faktiskt inte på prispallen utan jag kom sist. Det loppet var i Falun, Långa Lugnet. Det roliga med det loppet var att banan var handgrävd med serpentiner, man fick godis och melon när man kommit i mål plus att det var en jättemysig camping där.

Jag längtar redan tills nästa års långloppscup och att få bo på så många olika campingplatser med massor av badplatser och såklart att få cykla!

Västgötaloppet - vår sista road trip för i år

17 sep 2018

Awhh… Nu blev det så där igen. Jag slår upp nästa sida i veckokalendern och ser att det är lopp NU TILL HELGEN! Det skulle ju gå tre veckor mellan Bockstensturen och Västgötaloppet!? Jag fick lov att dubbelkolla att det stämde. Det gjorde det. Alltså… Hoppas alla veckor flyger förbi lika snabbt genom hela vintern så det snart blir sommar, ledighet, ljus och värme igen.

Västgötaloppet, Mitsubishi MTB challenge´s sista lopp för i år och jag kommer köra det med den enda ambitionen att ta mig runt och få en medalj. Jag tänker att jag spar alla högre former av ambitioner och prestationer till ”nästa år”. Det är då jag kommer att bli den bästa cykelversionen av mig själv... ja, statistiskt sett så har det ju fungerat alla de (ganska få) år som jag cyklat i alla fall. För de lopp som jag hade cyklat innan detta år, har jag slagit PR på, d.v.s. Mörksuggan och Finnmarksturen. Cykelvasan också förstås men den hör ju inte in i detta sammanhang.

Cykelträningen har i stort sett uteblivit de sista veckorna, tidsbrist, övertid och förkylning har varit på agendan. Jag har fått in några cykelpass med barnen så har jag också cykelpendlat till jobbet för att i alla fall få in några mil till. Jag har ca 150 mil kvar att cykla i år om jag ska nå mitt mål 500 mil. Jag kan inte se riktig hur det ska gå till i praktiken, då jag inte är något stort fan av att cykla i kyla och mörker (det var minusgrader här en morgon, brrrrr…) Barnen har också fått med mig runt på lite löpturer. Jag trodde inte barn gillade att bara ”ut och springa”, jag menar det händer ju inte så mycket liksom, man bara stampar på och önskar att rundan ska ta slut nån gång. Men mina verkar av någon konstig anledning gilla det, så nu försöker vi få in ett par kvällar i veckan med lite löpning. Saga vill dessutom göra en tjejklassiker nästa år, så det är väl bara att damma av längdskidorna också bara det blir snö ute.

Enligt Mattias Reck, som jag var på föreläsning med för snart ett år sedan, så kunde man med gott samvete träna lite alternativa sporter när cykelsäsongen var över, fram till jul/nyår ungefär innan det var dags att hoppa upp på cykeln igen. Jag håller på funderar över vad jag ska göra denna höst. Prövade lite styrketräning förra hösten, men jag vet inte om det är riktigt min grej, sen tycker jag det försvinner för många minuter av dagen när man måste ta sig till och från gymmet. Jag får se, kanske jag ska satsa lite på löpning då. Försöka mig på mitt livslånga mål, milen under 50 min. Det borde inte vara omöjligt. Det närmaste jag varit är 50 min och 30 sekunder. Rättviksloppet 2015.

Men nu är det som sagt först och främst Västgötaloppet som ska köras, ca 1100 höjdmeter, 80km långt varav ca 70 % på stig och skogsväg. Anmälan kan ni göra på loppets hemsida fram till 20 september http://www.vastgotaloppet.se/cykel/tavlingsinfo/inbjudan-2/

Hoppas vi ses! 

Vintercykling är inte riktigt min grej, är tyvärr född med lite dålig blodcirkulation. Men har ni tips på svinvarma vantar och skor får ni gärna ge mig lite förslag. Så här såg det ut idag efter ca två timmar ute i 10 grader (plus) 

Bockstenar och mental breakdown i Varberg

8 sep 2018

Startled fyra med Varbergs fästning i bakgrunden

Det har nu gått exakt en vecka sedan Bockstensturen, och som jag såg det så hade jag två val när jag stod där i startfållan. Jag kunde köra turen som en turist på upptäcktsfärd eller inte köra alls. Men att inte starta överhuvudtaget när man ändå tagit sig nästan 60 mil hemifrån kändes inte heller aktuellt för stunden. Så där stod jag, helt stilla i startfållan, men ändå med en puls på närmare 100 och ett totalt frånvarande fokus.

Det började bra, lugn och fin start genom staden på asfalten och när master-bilen lämnat oss bildades snabbt lagom stora klungor, varav den jag hamnade i var en fin blandning av ett par tjejer till och tre-fyra killar. Vi turades om att dra och stämningen var god. Jag låg längst fram när kroppen började att ge mig konstiga signaler. Vi hade hunnit ca 8 km och jag hade ännu inte varit inne i pulszon fem och nosat. Ändå, ÄNDÅ fick jag hjärtklappning (?), ni vet så där när hjärtat bara rusar så hela struphuvet darrar. De andra undrade nog vad jag höll på med då jag till att börja med gick fram och drog, stannade där i 15 sekunder för att sen lägga mig längst bak, för att sen släppa dem helt och hållet. Alltså, jag hade förstått om det var så att jag hade druckit 2 liter kaffe på morgonen eller tagit någon form av överdos av Taurin eller liknande. Men det hade jag inte. Jag slog av på farten och efter nån kilometer började hjärtat slå rytmiskt och normalt igen.

De första två milen är lättcyklade på grusväg så jag funderade inte så mycket mera på det lilla kroppsliga missödet, det var senare när det började bli stigar med inslag av stenar och rötter, uppför och nerför som jag kände hur trött jag egentligen var i skallen. Den här mentala processen som vanligtvis sker så snabbt så man inte hinner tänka på att den sker, synintryck-> registrering i hjärnan-> kroppslig handling, den verkade liksom inte fungera helt klockrent. Jag såg allt som kom i min väg men kroppen reagerade inte efter förväntan. Lite som att vara alkoholpåverkad men fortfarande vid medvetande. Det började kännas farligt att cykla och jag blev rädd för min egen oförmåga att kontrollera cykeln. Det slutade att kännas roligt trots att jag var överväldigad över hur mysigt det var i Varberg bokskogar. En riktig turistattraktion för någon som mest ser tallskog och myrstackar hemmavid.

Jag gjorde det lätt för mig, jag låg bakom en kille som fick dra och vi låg sist av de som startat i tävlingsklasserna. Han hade en halvliters colaflaska i sitt flaskställ på cykeln. Det är allt jag minns. Redan efter tre mil började tankarna på att bryta, de två rösterna i mitt huvud hade en våldsam duell.

-Jag orkar inte.

-Det gör du visst, du har ju redan kört nästan en tredjedel.

-Jag orkar inte, det är 7 mil kvar, det är längre än de flesta lopps totala längd i cupen.

-Du kör, hur sakta du än kör kommer du in som femma och får fina poäng.

-Jag orkar inte.

-DU FORTSÄTTER!!! Du har ju för i helvete kört 60 mil i bilen hit för att köra. Nu tar du dig i mål!

-Men jag vill inte, det är inte kul

Ja, och så där höll det på att tjatas inne i huvudet medan jag superkoncentrerat försökte ta mig ner för en slirig, lerig backe i uppskattningsvis 5 km/h.

Jag kom till andra kontrollen efter ca 4 mil, där stannade jag och tog en hel näve med punchpraliner samtidigt som jag ringde Saga och frågade hur de gått för henne och Terje. Lite orolig var jag ju när de skulle starta samtidigt som hela motionsklassen. Med exalterad röst berättade hon att hon vunnit sin klass och att Terje bara kommit in ett par minuter efter henne. Hon berättade också att hon försökt hänga på ett par snabba killar i början och att hon legat bakom dem i 45km/h….! (Hädanefter kommer jag alltså ALLTID att vara orolig). Jag berättade att jag tänkte bryta loppet men hon övertygade mig att fortsätta… Jag behövde absolut inte vara orolig för dem… De hade käkat jättegod pasta carbonara och vid målområdet fanns världens roligaste lekpark, de skulle lätt kunna spendera fyra timmar till där… Så jag fortsatte. I ca 3 km till på en stig genom skogen. När jag kom fram till en väg med funktionärer var duellen avslutad inne huvudet. Jag frågade om det fanns någon skjuts tillbaka in till stan. Det fanns det, 50 meter bort. Slängde in cykeln och satte mig i brytbilen och bröt ihop på riktigt. Jag kunde liksom inte hålla tillbaka tårarna, kände mig så otroligt värdelös och självföraktet bara ökade ju närmare målområdet vi kom. Jag hade brutit ÄNNU ETT LOPP trots en cykel som fungerade felfritt och en kropp som var oskadd. Men jag var inte bättre än så, i alla fall inte den dagen.

Saga högst upp på pallen

Barnens egna hejar-klack!

Det var trots allt inte helt bortkastat att åka ända till Varberg. Ibland är goda råd dyra,.. eller goda tankeställare dyra snarare. Under veckan som gått har jag försökt sett över mitt liv, analyserat och spekulerat i hur jag ska hantera mina stressnivåer. Jag tycker att det är en viss tjusning med att alltid ha ett fullspäckat schema, det finns inte så mycket tid att tänka på sorgliga saker då t.ex. Men det är inte roligt att känna sig som om man alltid är i nån form av beredskap, med en kropp som sprutar ut Kortisol i blodet även när det är lugnt och alla saker på listan är gjorda, när man har en vilopuls på 80 eller när ens IQ blivit så lågt att man har problem att hjälpa sina barn med matematiken, i en bok avsedd för 12-åringar. Inte roligt alls faktiskt. Här är min stress-rehabiliteringsplan.

 

  1. Stäng av alla notiser på telefon. Alltså jag är för nyfiken för att inte kolla vad det var som blinkade till på telefonen om jag får ett meddelande från Messenger eller Instagram. Och har jag väl tagit upp telefonen kan jag lika gärna köra en runda på Facebook och där hittar jag säkert nån nyhetsartikel som någon delat, som leder till nån annan artikel… osv. När jag sen ska gå tillbaka till det jag höll på med har jag glömt bort vad det var jag höll på med.
  2. Schemalägg din tid på sociala medier. För allvarligt, ett meddelande som man får via Messenger eller Facebook kan bara inte vara såååå viktigt att det kräver ett akut svar. Jag har begränsat min tid till 30 min på vardagar.
  3. Sov minst 8 timmar. Ja, vi kräver lite olika mycket sömn, men jag har kommit fram till att 8 timmar är bra för mig. Har man ett jobb och ett liv (och två extra liv) där man ständigt ska hålla 100 tankar i huvudet samtidigt och tränar så behöver man vila. Det här är skittråkigt för det betyder att jag måste lägga mig kl. 21, eftersom jag går upp 05.00 för att ge hunden en bra promenad så hon mår bra (och mitt samvete) fram tills min hundpromenerare kommer under dagen.
  4. Svara bara på föräldra/elev-sms och e-mails på arbetstid.
  5. Gör en sak i taget. Jag tror jag är så effektiv när jag gör flera saker samtidigt. Det är t.ex. skitsmart att hänga tvätten samtidigt som man steker pannkakor. Man hinner hänga 3-4 plagg innan det är dags att vända på pannkakan. Så om man kommer ihåg att ta med sig en hundbajspåse in till toan så kan man tömma kattlådan samtidigt som man själv sitter och skiter, ja menar man spar ju säkert in 40 sekunder på det! Så där håller jag på, allt för att effektivisera liksom. Men nu är det slut med det. Jag ska bara göra en sak i taget (i alla fall tills jag känner mig piggare i skallen igen).

Det här har redan börjat ge effekt, min vilopuls är nere på normala nivåer. Mina barn är mycket gladare, för det uppstår en viss irritation när de hela tiden får höra ”vänta jag ska bara svara på det här meddelandet” (irriterade/ledsna barn är en stress i sig. Nu svarar jag bara på meddelanden en eller två gånger per dag (om det inte är akuta sms) och när jag gör det så gör jag BARA det.

Och i morgon är det val. Kanske det knepigaste valet i Sveriges historia. Jag tycker att exakt alla partier har något vettigt förslag, men precis alla partier har också något förslag som är så korkat att det känns otänkbart att rösta på dem. Fram till igår kväll var jag helt säker på att Moderaterna skulle få min röst, men efter att ha spenderat halva lördagen med att kolla på debatterna en andra eller tredje runda känner jag att jag lika gärna kan rösta på Liberalerna eller Centern… har jag inte bestämt mig innan valstugan öppnar i morgon så kommer jag singla slant.

Dagen innan racet, fin runda längs barnens bana trots regn och rusk

Mycket exotiskt att hitta plantage med majs (om man är från Dalarna)

Krabb-fiske med min vän Ina Stenberg och hennes dotter, vars stuga vid havet vi fick låna

Roadtrip till Varberg och Bockstensturen till helgen

27 aug 2018

Back to reality,.. opps there goes gravity….. Efter 8 veckors sommarlov känns det som att någon bokstavligen kastat in mig i ekorrhjulet som redan snurrade på i 150km/h… och där åker jag nu runt som i en slags karusell helt oförmögen att komma på fötter igen och springa kontrollerat. För att spä på farten ytterligare bestämde min hund sig för att börja löpa. Just nu. Och hon är ju inte vilken hund som helst. Hon är liksom avelstik åt självaste staten. Hennes valpar ska fånga bovar och banditer, leta efter bomber och granater eller kanske någon bortsprungen människa i skogen. Så hon ska paras, och det kan inte ske när det passar en själv. Nej, hon kommer släppa till tidigast på söndag. När jag befinner mig så långt ifrån Märsta och avelsenheten som jag nästan kan komma i vårt avlånga land. Panik! Panik! Jag vägrar missa Bockstensturen i Varberg! Nu har det dock ordnat sig med transport för henne och vi kan åka söderut på torsdag. Precis som planerat. Nackdelen med att ha flera hobbys i livet helt enkelt.

När jag tänker på Bockstensturen, tänker jag att det är långt. Cupens längsta lopp och 100km som ska avverkas. Det är förvisso bara 5km längre än Cykelvasan, bara det,.. att det här inte precis är som att cykla Cykelvasan, i alla fall inte om jag tittar på tiden det beräknas ta. Jag räknar med att det kommer ta mig FEM OCH EN HALV TIMME, två timmar längre än Cykelvasan. I pulszon 4. Kommer jag ens orka med det? Barnens lopp är 30 kilometer och om jag förstått det rätt så är deras del av banan inte särskilt teknisk. 

Det har av naturliga själv blivit rätt sparsamt med träningstimmar. Planen var ju liksom att vila mig i form till Cykelvasan, men inte i flera veckor till, efter den! Jag har prioriterat att få in barnens cykelträning på kvällarna efter jobb och middag så högpulspassen för min del har varit få. Just nu väntar jag bara på att de ”ny-gamla” rutinerna ska sätta sig lite så det blir lättare att lägga upp veckoplaneringar och få till något schema som verkar hållbart och dugligt. GOOD ENOUGH! Är mitt mantra som jag ska försöka hålla mig till för att undvika besvikelser som lätt kan komma när timmarna på ett dygn inte räcker till.

Men livet innehåller också roliga saker. Som till exempel att jag bokat in nästa års cykelsemester på Mallorca. Denna gång ska barnen också följa med. Som jag längtat efter att de skulle växa till sig tillräckligt för att orka med rundor långa nog för att kunna se sig omkring på denna underbara ö. Flygbiljetterna är köpta och ett lägenhetshotell (samma som i våras) är bokat. Det enda jag ska försöka få tag på nu är ett ställe där jag kan hyra landsvägscyklar som är anpassade för barn. Alltså ramstorlekarna är ju inget problem, kruxet sitter i att hitta styren, vars bromsar sitter så pass nära att barnen når fram till dem med sina små händer. Säkerheten först. Har ni tips på cykeluthyrare med barncyklar (fast riktiga roadbikes) får ni gärna ge mig dem.

Upplägget med själva träningen har jag tänkt som så här; jag kör ett eget pass med lite puls och höjdmeter mellan 7-10 på morgonen. Då kommer mina barn att sova i vilket fall. Sen köra ett pass med dem på eftermiddagen, på platten och på otrafikerade vägar. Vi kommer att bo på den nordöstra delen av ön i Port de Pollença. Där ifrån finns det fina kortare turer som kommer passa bra att köra med barnen.

Förutom det har jag stansat om mina däck. Igen. Mina lättviktsdäck som jag satte på inför Cykelvasan höll jag på att slå ihjäl mig på här i höstvädret som kommer mer och mer för varje dag. Thunder Burt light skin passar inte riktigt min amatöriska åkstil på blött gräs och hala rötter. Nu är det Rocket Ron fram och Thunder Burt snake skin som gäller inför Bockstensturen och fram tills det kommer snö. Tungt, men värt det.

 

Själva idén med att barnen skulle följa till Mallis fick jag i våras när jag såg andra glada barn som var ute och cyklade.

 

Cykelvasan 2018

13 aug 2018

Cykelvasan 2018, vad ska man skriva liksom? Loppet, eller för den del hela helgen, gav mig så mycket intryck att jag vet inte var jag ska börja. Men först och främst, hiskeligt roligt att startfältet i damernas tävlingsklass ökade med ungefär 40 personer gentemot förra året, nu blev vi nästan 100 tjejer totalt, utspridda på de 95 kilometerna!

Alltså, jag har full förståelse att det finns tjejer som väljer att starta motionsklassen istället för vår egna klass även fast de ”kvalat in” tidsmässigt. Att köra damernas tävlingsklass blir ett tuffare lopp helt enkelt och man får nästan räkna med ett tidstillägg på någonstans mellan 5-10 minuter om man inte verkligen gått in för att förbättra sin form då, från ena året till det andra. Och TIDEN, när det kommer till Cykelvasan, det är viktiga siffror det… jag skulle nog vilja påstå att det är årets stora snackis. Jag vet nog inte ett enda cykelsammanhang jag varit i, där diskussionen alltid gått: ”Har du kört Cykelvasan? Vad fick du för tid?” Sen blir man liksom nästa dömd som människa utefter hur väl man presterat (ironi).

I motionsklassen med flera tusen startande finns det alltid någon att lägga sig bakom. Alltid. Även när jag har startat i led långt bak så finns det alltid någon ”snabbis” som kommer och drar förbi som man då kan haka på. Det är folk överallt men så breda spår att man aldrig behöver vara orolig för att ”fastna” bakom någon heller, som det kan bli på andra tävlingar med mer stigcykling. I damernas tävlingsklass, där de få som cyklar sprids ut rätt snabbt, får man istället vara glad om man hittar andra att cykla med överhuvudtaget, det kan bli långa sträckor där man får cykla helt själv.

Så varför ska man då starta i damernas tävlingsklass? Jo, för att det är jäkligt häftigt att vi damer FÅR en helt egen tävling, det finns få race i Sverige (vad jag har hört talas som i alla fall) som erbjuder denna möjlighet. Vi får en chans att visa vad vi går för på egen hand. Andra fördelar är t.ex. att vi får starta tidigt, man kommer till mål innan lunch och kan därefter ta sig tid att titta på andra cyklister som kämpar utmed spåret, och är man från Mora kanske man till och med hinner med att åta sig ett funktionärsjobb på eftermiddagen. Man får se herreliten på riktigt nära håll, om inte i spåret så när de kommer in i mål. Tiden man får på Cykelvasan är förstås viktig, men den är inte allt. Vi behöver ett större startfält i damklassen så anmäl dig till den du med nästa år. Skit i tiden!

Min Cykelvasa

Jag fick en ruskigt trög start uppför backen. Natten innan hade jag blivit erbjuden boende i Lindvallen och cykelturen till start som skulle ha blivit en ”uppvärmning” blev istället en nedkylning nerför backen. Väl vid startområdet är det alltid mycket som ska hinnas med, man ska snacka med människor och hinna ställa sig i kön till bajamajorna minst tre gånger och så vidare… Mina leder, som hatar kyla, började mjukas upp först efter nästan en mil och då började jag känna mig riktigt stark i stället. Jag började plocka in på lite folk som låg ensamma, de la sig bakom och jag fortsatte att dra oss framåt till ännu flera tjejer. När vi fått ihop en liten klunga kunde jag lägga mig bakom och få vila en stund. I början var det bara jag och en tjej till (Sandra Nyman, Kopparbergs CK) som verkade vilja hjälpas åt att hålla farten uppe. Strax efter Mångsbodarna tog vi in på ytterligare några tjejer vars draghjälp var guld värd, när farten avtog turades vi om att gå fram.

Efter Oxberg var det uppenbart att de andra tjejerna i vår klunga hade som strategi att ligga bakom så mycket som möjligt för att ladda inför spurten. Själv tänkte jag mest att om vi ska komma till Mora någonstans nära 3:30 så måste vi ju för fan bomba på lite. Jag kände mig fruktansvärt stark och från Läde låg jag längst fram och drog oss mot Mora. Vid campingen kom de ”förväntade” spurtarna. Det började ryckas och jag la mig bakom för att få in en 30 sekunders vila för att sedan vid sista bron kunna ge allt jag hade kvar ända in i målet. Jag tappade en placering, men den var välförtjänt. Det var Sandra Nyman, den tjej i klungan som hjälp till med dragjobbet en stor del tidigare i loppet när det kändes tungt och motigt. Jag kom in som 60:e tjej, väldigt glad och nöjd över dagen i stort som för min del varit HELT ursäktsfri gällande både kropp och cykel.

 Foto: Marlene Andersson

Barnens Cykelvasa

På söndagen var det dags för mina barn att cykla. Regn, kyla och rusk var det som vädret kunde erbjuda till skillnad från dagen innan som hade gett perfekta förutsättningar i spåret. Saga som känt sig hängig några dagar innan loppet hade inga förväntningar på sig själv och föreslog att hon och Terje skulle hänga ihop under loppet. Det var nog ett bra val för redan efter 500 meter hade Terjes kedja hoppat av, inte på ett sånt sätt att den bara var att hänga på igen utan på ett sånt sätt att Saga lånade en telefon från en vuxen och ringde till mig för att fråga hur de skulle göra. Under samtalets gång var det någon annan vuxen som hjälpte till att få den på plats, sen kunde de fortsätta. Men problemen slutade inte där, någonstans ganska nära kontrollen i Oxberg hade Terje vurpat, slagit sig på rumpan och fått styret på läppen, det hade gjort ont och han hade dessutom slagit i växelföraren så den helt slutat att fungera. När de ändå tagit sig till kontrollen fick jag telefonsamtal från min klubbkompis Damien Dugne, som jobbade som funktionär och cykelmekaniker, han berättade att mina barn stod där med en trasig cykel och att Terje vurpat och var ledsen. De skulle göra vad de kunde för att få den att fungera igen för Saga hade övertygat och peppat lillebror att fortsätta trots allt elände.

Jag åkte och ställde mig i Läde med förhoppningar att jag skulle få se dem rulla förbi. Damien ringde upp igen och berättade att de hade fått cykeln att fungera dugligt men att det nog var läge att byta ut växlarna helt och hållet. Jag följde barnen med hjälp av vasaloppets app och såg att de rörde på sig. En stund senare rullade de förbi mig i en ruskigt hög fart och såg glada ut båda två. Lugnare i själen tog jag bilen ner mot Mora för att vänta in dem vid mål.

De höll en bra fart ända in till målet trots att de stannat till i Eldris för att värma sig med några koppar blåbärssoppa. De cyklade in i mål på 1:43, vilket i mina ögon var en jättebra tid med tanke på allt krångel de utsatts för. Saga skrek av kyla efter målgång, hon trodde att hon förfrusit både fötter och fingrar. Det var den värsta cykelvasa hon någonsin cyklat sa hon men även att hon aldrig känt sig så stark som idag.

När de väl värmt upp sig i duschen hemma så förbyttes all frustration till ren och skär lycka. Det var syskonkärlek på hög nivå när de pratade om loppet och hur de kämpat så hårt tillsammans och hur de hade fixat allt så bra och fått medalj. Terje var såååå tacksam mot Saga som fått honom att fortsätta när motivationen var obefintlig. Den här ljuvliga familjeglädjen höll i sig ända fram till Saga fick för sig att kolla vem som vunnit hennes klass, D11-12, och får se att tjejen som vunnit, var en tjej som hon cyklat snabbare än i sista långloppstävlingen. Då grät Saga, för då insåg hon att hennes möjlighet att få stå på prispallen på självaste Cykelvasan hade funnits inom räckhåll om hon inte hade cyklat med Terje. Det blev några jobbiga timmar härhemma och Terje var jätteledsen som hade ”förstört” för Saga… Men Saga är en tjej med stort hjärta, när hon fått gråtit ut en stund så kom hon och sa: Mamma, jag är ändå stolt att jag cyklade med Terje idag, att vi höll ihop och stöttade varandra. Hade inte jag varit med idag så hade Terje gett upp, det kommer fler cykelvasor.

 

Nu när Cykelvasan är över så känns det som att både sommaren och cykelsäsongen är slut. Men det är den inte, i alla fall inte cykelsäsongen. Vi har två långlopp kvar att genomföra som går av stapeln i september. Bockstensturen i Varberg och Västgötaloppet i Ulricehamn. Två lopp som jag inte vet någonting om förutom att Bockstensturen är 100 kilometer lång och att jag får räkna med en cykeltid på fem och en halv timme. Jag tror jag kommer få lov att ta med mig fika och kaffetermos om jag ska överleva den turen. Det återstår att se. Vi hörs!

 

P.S. Vill ni läsare se vem som sitter bakom den här bloggen och skriver så kan ni få se mig ”in action” på SVT´s sammandrag av cykelvasan. Den ligger ute på SVT-play

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!