Långloppsbloggen - Malin Jones | Bicycling.se

Malin Jones


Malin Jones bor i cykelvasastaden Mora med sina två barn, en halvgalen hund och ett par katter. "För fem år sedan fick jag en startplats till Cykelvasan 45km av min far och sedan dess gör jag ständiga försök till att slå personliga rekord på olika lopp jag hunnit med att pröva. I år är planen att köra hela Mitsubishi MTB Challenge. Varenda lopp vill jag vara med på. Barnen, som är födda 2006 och 2007 kommer jag också att dra med mig. Tanken är att göra det här till ett fem månaders utdraget familjeäventyr. Den naiva delen av min hjärna säger ”satsa på top-10 i klass D40”, den mer verklighetsförankrade delen av min hjärna säger ”Var glad om du tar dig till tävlingarna och kommit ihåg att ta med dig alla grejer du behöver till dig själv och barnen”. Kul ska det bli i alla fall, ruskigt kul och säkerligen en del inslag av kaos. Mer av det kommer ni få ta del av här i bloggen framöver"

Racevecka igen - Engelbrektsturen

16 jul 2018

Alla som kämpar får glass, alla utom Malin för hon vill gå ner ett par kilo för att kompensera för vikten på en heldämpad cykel i framtiden.

Alltså, veckan som följde efter Mörksuggejakten har flutit på så himla bra att jag knappt vet vad jag ska skriva om? Jag hade planerat in en vecka med ”mängdträning” efter den. Och det BLEV en vecka med mängdträning (!?). Mängd för någon på min nivå är alltså mer än 15 timmar på cykeln, vilket i sin tur är ungefär 100% mera än en normal (sommarlovs)vecka. Långa, lugna pass med inslag av något ryck här och där, uppför en backe kanske, ett Stravasegment eller nåt.

Det har blivit två turer mellan Sälen-Mora med sällskap och ett snitt i pulszon 2. Sen en tur mellan Mora och Sälen också, för att hämta min bil. Den turen sved, för inte fan är det roligt att cykla flera timmar i sitt eget sällskap inte. Eller… det är det nog, ibland i alla fall, så man kan sortera upp sina tankar lite, reflektera över livet liksom. Strålande sol och 29 grader den dagen, så för att jämna ut solbrännan lite blev det att bära superkorta cykelbrallor och linne. Nu är jag jättesolbränd på vänstra sidan av kroppen. Cykelbränna kan visst se ut lite hur som helst.

Grusväg, grusväg, grusväg... Hela Cykelvasaleden är en lång grusväg, men omgivningarna är fina så det är en trevlig cykeltur ändå.

Det har blivit ett par vändor med barnen också. Saga skulle absolut pröva att köra den ”svarta” Biking Dalarna turen som vi har här i Mora, fast jag sa ”nej” tre gånger. Väl vid skylten som pekade in mot den banan gav jag efter, tänkte vi kunde pröva i alla fall. Mtb-banan i Hemus (Mora) är inte särskilt stökig på något vis men det är väldigt mycket ”upp och ner”, ganska branta backar. De är så olika mina barn. Saga går igång på den här typen av terräng och tycker det är skitkul. Terje hatar det, grinar, skriker och svär så jag är rädd för att det ska finnas någon människa längre in i skogen som tror att jag misshandlar honom. Så vägrar han att lyssna på goda råd. Han har t.ex. bestämt sig för att ta alla backar ståendes med en tung växel. Det går så där halvbra i sandiga, sliriga uppförsbackar. När jag säger med min snällaste röst, ”pröva att sitt ner på en lätt växel och trampa snabbt” så svarar han ”Jag cyklar som jag vill” Sen tar det tvärstopp, han hinner inte klicka ur, ramlar på sidan, svär och skriker lite till…

Vi har nu lagt upp en plan för att undvika dessa dramasituationer och för att cyklingen ska kännas kul för dem båda. Jag ska fortsättningsvis köra en runda med Saga om hon känner för lite utmaningar, sen hem och byta barn och köra en mer anpassad bana med Terje. Jag har ju trots allt sommarlov och all tid i världen… (eller?).

Jag har också lyckats pricka in ett pass på racen med min pappa. Han fick sitt livs första punka på landsväg. Det verkar vara något punka-virus som går nu, jag tycker var och varannan får det om jag utgår i från det jag ser på sociala medier.

Kämpa!

Engelbrektsturen som går av stapeln på söndag 22/7 vet jag inte så mycket om men ryktena säger att det är ett relativt lättcyklat lopp och tiderna skvallrar också om en högre snittfart än t.ex. Mörksuggan som är lika lång. I klassen P/F 10-12 ser det tunt ut på anmälningslistan. Än så länge är Saga den enda anmälda flickan och som vanligt är det ca 500% flera pojkar i samma ålder som cyklar. Jag gissar att det har med banlängden att göra, 4 mil är långt för en 10-åring och även om banan är ”lättcyklad” så är det ju inte precis vasaloppsleden vi snackar om. I damernas tävlingsklasser ser det också ganska tomt ut. 9 st. i min klass (D40) och lika i sportklassen. Endast 4 st. i elitklassen och bara 3 st. i D30! Det är förstås en vecka kvar så det kanske trillar in lite flera. Om du som läser det här just nu sitter och tvekar om du ska vara med eller inte. Gör inte det. Gå in och anmäl dig på direkten, du har fram till torsdag på dig om du inte vill betala extra. Kanonväder utlovas även denna gång och jag tror det här med att ”tävla sig i form” verkligen fungerar för jag har nog aldrig i hela mitt liv varit i så bra form som nu, trots mina ynka 275 mil på cykel under 2018. Jag har en riktigt skön känsla i kroppen inför Engelbreksturen och ser verkligen fram mot att få rejsa lite och tömma ur kroppen rejält (effekten av en vecka med bara distansträning). Vi ses väl där?

Helgen med mörksuggan

9 jul 2018

Långloppet i helgen var fördelat på två dagar. Ungdomar lördag och äldre på söndagen. Rätt skönt ändå att kunna vara supportande mamma till 100%, och minst lika skönt att få åka på en tävling ensam en gång och bara fokusera på sig själv. Missförstå mig inte, vi har roligt när vi åker iväg tillsammans men det här moderna gycklet med att föräldrar nu för tiden kräver ”egentid” är något även jag längtar efter. Hur som helst. Vilket otroligt bra jobb de gör i Rättvik att hitta funktionärer till båda dagarna, och så bra de gör det sen!

Vi åkte och tjuvjagade på barnens jaktmark redan på fredagen. Barnens bana inleder nämligen med en liten läskig backe som Saga vägrade köra nerför förra året och enda anledningen till att Terje körde nerför den då, var att han inte hann klicka ur skorna. Även i år infann det sig en viss tveksamhet att köra den. Den är brant, det är grus och den svänger. Men den är inte farlig. Den är urgrävd och så finns det skyddsnät om man skulle råka glömma svänga. Vi körde den en antal gånger och till slut satt det och de vågade släppa på lite.

Till skillnad från de tidigare loppen för klassen P/F 10-12 så är det här en kort bana. Endast 3,5 km. Något som Saga störde sig på för hon fattade inte hur man skulle hinna fram till täten på den korta sträckan. Antingen är det så att korta sträckor lockar flera att köra, eller så är det så att Mörksuggejakten är ett så omtyckt lopp att flera vill pröva. Troligtvis är det en kombination av båda. 28 flickor tog sig i mål och 57 killar. Bara i denna klass alltså. Sjukt kul att se så många tuffa barn på cykel.

Saga såg till att lägga sig i täten redan från start och kom in som fjärde flicka. Vilket faktiskt förvånade mig lite då hon var hängig redan på fredagen och ännu hängigare på lördagsmorgonen. Hon ville absolut köra ändå och febertermometern visade att det var lugnt. Terje där i mot var pigg men hamnade bland de sista i startfållan (mammas fel som inte riktigt var med på noterna när de öppnade till fållan). Han kom in som 30:e kille och var nöjd med sin prestation.

I min egna planering hade jag tänkt att vi skulle vara tillbaka i Mora runt kl:12. Jag skulle ha gott om tid att lämna barnen till barnvakt och ta mig ett ”väcka benen” pass, samt provköra med de numera slanglösa däcken på min cykel. I verkligheten så var barnens prisutdelning kl:14. Ett helt bord fullt med saker att välja ifrån. För ALLA barnen, oavsett placering. Saga vägrade att missa den, så vi hade några timmar att döda (hade jag varit beredd på detta hade jag naturligtvis tagit med mig min egen cykel och gjort mitt tänkta pass på IK Jarl). Saga fick med sig ett par schyssta Shimano cykelglasögon och Terje en ask med olika fiskedrag. Nöjda och glada i bilen på vägen hem kommer Saga på att vi måste köpa present till kalaset hon skulle på nästa dag. Bara att köra ner till centrum då och trängas med alla turister. Vi kom till affärerna tre minuter innan de stängde men hann ändå hitta present! Sen hem, duscha, käka, packa lite grejor, skjutsa ut barnen till Våmhus, komma hem, ta ut hunden… så var den dagen över.

Träffade på några elever till mig som cyklar för CK Uven.

Söndagen vaknade jag med en känsla av omotivation. Jag kände mig liksom så oförberedd på loppet. Inte bara för att dämparen var trasig och jag inte hunnit köra med de nya däcken. Jag hade inte heller laddat med käket som jag borde ha gjort dagen innan. På hela lördagen fick jag i mig två koppar kaffe, en cola zero och ½ pizza. Jag är lite sån att jag inte känner någon hunger när det är varmt ute och det är massa saker som ska göras hela tiden. Till frukost åt jag en stor tallrik spagetti och två påsar Resorb vätskeersättning. Men det räckte faktiskt rätt bra ändå för jag kände att jag hade energi genom hela loppet.

Det skulle visa sig att det inte var hela världen att cykla upp till Vidablick med en dämpare som fick styret att gunga. Jag fick till och med PR i den backen enligt Strava. Värre var det nog att mörksuggan petade ut en kvist i spåret och snodde mina glasögon efter ca 15 km. Jag petar fortfarande ut små, små sandkorn ur ögonvrån. Det var ju en hel del damm längs den snustorra banan om vi säger så.

Däcken höll, ett tag i alla fall. För varje gång jag körde på en sten eller rot så minskade det dock med luft. Milen innan Östbjörka gick fruktansvärt tungt och långsamt, hur mycket jag än tog i. Jag frågade folk bakom mig hur mina däck såg ut. De svarade att det var hög tid att fylla på med luft. När jag kom till publiken i Östbjörka skrek jag efter en fotpump och lyckligtvis satt det en farbror där som hade en i bilen! Jag hade då 0,5 bar i däcken. I min frustration så pumpade jag i lite väl mycket i stället, men det var bara till min fördel eftersom ganska många av följande kilometrar var grusväg eller asfalt med endast några korta partier stig, men benen kändes slitna. Väl inne i skogen igen på IK Jarl-området höll jag på att få ett vansinnesutbrott. Få saker får mig så irriterad som när bakdäcket inte har något fäste och hela cykeln hoppar upp och ner, man trampar och trampar men kommer liksom inte framåt för bakhjulet kan lika gärna vara uppe i luften när man tar sitt tramptag. Det blev till att ta en paus igen och pysa ur lite luft.

De sista kilometerna cyklade jag med en stor ilska inombords. Arg på utrustning som inte funkar, arg på livet som inte har tillräckligt många timmar på ett dygn eller förutsättningar att köpa annat än budgetgrejer. Jag var arg på allt när jag kom i mål. Precis allt. Och jag vill verkligen inte vara en sån som bryr mig nämnvärt om utrustning, vi vet ju allihopa att det är benen och antalet träningstimmar som är avgörande ändå. Men jag kan inte låta bli. Innan jul SKA jag ha en heldämpad cykel om vi så ska sälja lägenheten och käka gröt 5 år framöver. Egoistiskt gentemot barnen? Ja, må så vara, får väl överösa dem med kärlek då. Det är ju gratis i alla fall.

Jag slog hur som helst PB med exakt 15 minuter och ska försöka styra in mina tankar och glädjas över det istället, samt att jag överhuvudtaget fick en medalj denna gång med tanke på de sista två loppen. Sen måste jag komma på något bra sätt att presentera nästa lopp inför barnen, Engelbrektsturen. Deras bana är 40 KILOMETER!! Endast 1 km på asfalt som det stod i inbjudan. Halleluja!  

 

Ännu en liten läskig backe som vi tränade extra på innan start. 

Ränneslättspunkturen

5 jul 2018

Saga och Terje drar iväg från start. Bild: Pauli Ärje

Orutin? Oskicklighet? Otur? Dålig karma? Alltihopa av det nyss skrivna?... Alltså, hur i helvete lyckas man få punka tre gånger inom loppet av 12 kilometer? Jag som inte haft en punka på flera år! Är det kanske så att man är född med ett visst antal punkteringar man måste avverka på en livstid och dessa kan välja att komma lite då och då eller för andra, alla på en gång.

”Skyll dig själv som kör med lite luft i däcken” kan någon kanske tycka, men faktum är att jag de senaste månaderna har kört med 0,95 i skogen och det har känts suveränt. Även när vi provrullade banan på fredagen och lördagen körde med det trycket, fast då kände jag i och för sig att det var lite väl vågat så på racedagen pumpade jag i 1.15. Det hjälpte inte. Så slutsatsen jag drar av det här är att jag inte har kört tillräckligt snabbt på träningspassen för att egentligen kunna avgöra slangarnas hållbarhet. Det tillsammans med att jag utvecklats litegrann som cyklist och vågar stå på lite mera i utförsbackarna, vilket förstås ger lite hårdare dunsar mot fälgarna.

Jag är i alla fall väldigt glad över att vi åkte ner mot Eksjö redan på torsdagen. Det blev som en liten minisemester utan stress. Eksjö campingen var ett riktigt smultronställe, 100m till en fin badplats, 300m till startplatsen, kliniskt rena servicehus, trevlig personal och jäkligt mysigt ställe helt enkelt. Lika mysigt var det kanske inte att klämma in 5 personer i min lilla husvagn, eller att just jag skulle få sova i den 60 cm breda överslafen för att syrran var övertygad om att den skulle braka ihop om hon la sig i den… Det funkade, men det var absolut inte mer än så.

På fredagen provkörde vi alla fem (syrran och hennes 12-åriga dotter var också med alltså) barnens bana som var delar av sträcka 4 och 6 utav den fulla banan, redan där blev jag helt förälskad i stigarna, en kärlek som växte sig ännu större på lördagen då jag och syrran drog iväg för oss själva och prövade sträcka 3. Jag kan inte beskriva i ord hur enormt taggad jag var inför att få köra hela racet i ett svep på söndagen. Så kom jag bara 12 kilometer. På den tråkigaste och dammigaste delen på hela banan. Jag har fortfarande inte återhämtat mig från besvikelsen.

Den första punkan kom redan efter ca fem kilometer, grusvägen svängde av mot ett stenhårt traktorliknande spår, farten var hög och jag hängde med i suset från de andra, inte en molekyl i mig ville dra ner på tempot och köra försiktigare. Det var kanske dumt, för det tog förstås en stund att fixa punkan (för någon som aldrig får punka) men kom iväg rätt bra ändå och kunde köra om utan problem på den breda skogsvägen. Jag kände dessvärre att en patron verkligen inte var tillräckligt, men höll hoppet uppe om jag skulle klara mig till kontrollen där jag kunde fylla på lite mer luft. Jag kom aldrig så långt, för det är svårt att cykla försiktigt när man bara vill förbi och återfå sin gamla plats i ledet. Jag kom ungefär lika långt som innan den första punkan, bara det att jag nu varken hade slang eller luft i bagaget. Jag fick helt enkelt ställa mig och skrika efter en slang (åt alla de människor jag nyss kört förbi). Ingen verkade köra med slang. Ingen utom de två sista damerna av loppets deltagare som gav mig både slang och luft. Det enda problemet med det var att den slangen hon hade var avsedd för en traditionell damcykel och det spelade ingen roll hur mycket luft jag pumpade i för den fyllde ändå inte ut mitt däck. Det kom tårar av besvikelse när jag genade och gick ensam en halvtimme mot kontrollen för att kanske få någon hjälp där.

I kontrollen fanns inga slangar, men dock hjälpsamma människor som kände någon som kanske kände någon som kanske hade en slang någonstans… Mitt hopp var helt ute! Och just när jag kände mig som ensammast och olyckligast i världen fick jag syn på Linda Tuvesson som kom gående, hon hade inte haft någon riktigt bra dag och därmed tagit beslutet att bryta… Alltså, jag tycker att jag är en ganska snäll människa, men så snäll som Linda är vet jag inte om jag någonsin kommer kunna bli. Hon erbjöd mig att ta hennes cykel!!! Jag hade förvisso missat minst en timme av loppet men just där och då ville jag inget annat än att få komma till de roliga delarna av banan och bara få bomba på. Jag tog erbjudandet och 10 min senare satt jag på en 29” heldämpad cykel med slanglösa limmade däck, att sadeln var en 5cm för låg sket jag fullständigt i. Så jag cyklade tillbaka till den punkt av banan där jag klev av. Vad kunde väl gå fel med en sån här cykel? Jo, det började ganska snart med att jag gjorde en traditionell grusväg-svängs-vurpa. Det är ju ändå lite annat att sitta på en ”ny” cykel. När jag sedan kom in på en stig med ganska stora stenar hann jag inte riktigt parera som jag brukar (skyller på större hjul, jag kör med 27,5”) får ett ordentligt genomslag som till och med fick dessa däck att pysa. Tredje punkan för dagen. Hade jag bara haft luft med mig hade det ordnat upp sig, men det hade jag såklart inte. Jag var återigen den ensammaste, mest besvikna människan i den skogen den dagen. Med resten av loppets deltagare säkert 3-4 mil framför mig och en lång väg att gå så gav jag upp.

Mycket, mycket bättre gick det för barnen. Saga tog hem en förstaplacering och fick ännu en gång stå på prispallen. Terje cyklade på för fullt han med och var bara 3 minuter efter Saga in i mål. Han blir såklart glad för Sagas skull som får pokaler men jag ser ändå avundsjukan i hans ögon, han kämpar ju också till sitt yttersta. Jag försöker trösta han med att han kommer vara äldst i sin klass nästa år och chanserna kommer öka i och med det. Det är lite jobbigt ändå att hantera det här, jag vill liksom kasta Saga i luften och fira henne med champagne för att hon kämpat så hårt under loppet, samtidigt kan jag inte göra det här till en sån stor deal att Terje känner sig bortglömd och åsidosatt. Har ni tips så dela gärna med er hur man hanterar en sån här situation på bästa sätt.

På söndag är det dags på Mörksuggejakten, ett av de två lopp i Mitsubishi MTB Challenge som jag kört innan. I tisdags var jag där och provkörde med syrran och fick ännu en gång PUNKA!!! Men det var ren klumpighet för jag trodde jag kunde hoppa över en tillklämd järnränna, men landar så klart med en hård duns precis på den med bakhjulet. Förhoppningsvis var det sista gången jag fick lov att byta slang, för igår fick jag hjälp av snäll människa (Andreas Olsson, Perbellum sportsällskap) att ta ur dem för gott och istället pumpa i nån vätska som ska hålla tätt. Spännande värre! Jag kommer dessutom köra hela loppet med öppen dämpare då någonting i den har gått sönder så att den inte längre går att låsa. Att skaffa fram rätt grejer för att fixa den innan söndag verkar kört. Det känns ändå som ett litet problem och kommer knappast hindra mig från att få en medalj åtminstone. Att få PR återstår att se.

 

Saga som fullkomligt älskade sin bana. Bild från cykelkanalen.se

Terje i full rulle. Bild från cykelkanalen.se

Barnens kusin, Amanda Jones, som vi försöker locka in på det här med cykling. Bild från cykelkanalen.se 

 

 

Tankar inför Ränneslättsturen och annat

25 jun 2018

Orsabajken 15 km, det enda rätta på midsommarafton. 

Hejsan hoppsan, här njuts det minsann av sommarlov och ledighet att en knappt funderat över att det är race om sex dagar. En dags framförhållning ungefär.

Ränneslättsturen. Eksjö. Småland. Nästan 50 mil resväg. Det är inte konstigt att jag inte har hört så mycket om det här loppet. Få i min bekantskapskrets åker så långt för ett MTB-lopp. Men desto större överraskning väntar oss och jag tror det kan bli en toppentripp neröver. Husvagnen är besiktigad och godkänd och campingplats bokad. Vi ska även dra med oss förtältet denna gång för att få känslan av lite ”space”.  Vilket nog kan behövas då min syrra och hennes dotter följer med. Det kommer att bli lite trångt, så trångt att jag överväger att lämna hunden hemma, det är ju inte precis en chihuahua som behöver någonstans att sova (läs sängplats).

Loppet känns långt i jämförelse med de två sista loppen som varit under 70km, men det kallas ju långloppscupen av en anledning. 78km varav 50% stig. Men å andra sidan så är det inte lika många höjdmeter som i de tidigare loppen och jag föredrar ju faktiskt att åka på stig, så jag tror det här kan bli roligt. Jag kommer inte lägga några förväntningar på mig själv men tänker att det borde ta mig runt fyra timmar innan jag når målet. Det ska även denna gång bli kanonväder med värme och sol så förutsättningarna finns där helt klart. Jag har dessutom fått in några bra träningspass sista veckorna och haft alla möjligheter till att sova de sista dagarna. Det finns inga ursäkter nu.

Saga gick det ju riktigt bra för på Lida loop och kanske ännu bättre på midsommarens 15km race, Orsabajken. Där fick hon också stå på prispallen med en andraplacering, inte ens en minut efter ettan. Det har helt klart hänt något med hennes cyklande de sista veckorna vilket gjort att jag fått ändra inställning till mitt eget tränande. Det handlar inte längre om att ”jag” ska försöka sätta personliga rekord, nu handlar det om att komma i sån pass bra form att jag kan hänga på mina barn även fortsättningsvis. Det är bara en tidsfråga innan de cyklar ifrån mig. Saga kör som en galning. Jag vill liksom skrika åt henne när hon kör ifrån mig i nedförsbackarna att hon måste ta det lite lugnare, att det är farligt och att hon kan ramla och slå sig. Men jag låter bli. Hittills har hon ju inte ramlat och jag kan ju faktiskt inte bestämma över var hennes ”comfort zone” ska sluta. Jag hade inte väntat mig att något sånt här skulle skapa oro i en mammas hjärta. Jag får blunda helt enkelt, titta åt ett annat håll, ha bandage i packningen…

Terje har också gjort framsteg, han var inte ens två minuter efter storasyster på Orsabajken och jag har även hört yttringar om att han tycker det är roligt med cykel nu. Kanske är det så med vissa barn att man måste pusha dem över en tröskel som man behöver komma över för att kunna känna glädjen i det hela. Missförstå mig inte, Terje skulle alla dagar i veckan hellre sitta och spela vid sin dator än att ut och cykla. Men som förälder är det ju ens förbannade plikt att se till att så inte sker. I mitt jobb ser jag alldeles för många dåliga exempel gällande det här och jag fullkomligen kokar av irritation inombords. ”Men mitt barn gillar inte att sporta”. Nä hä! Mina barn gillar inte att borsta tänderna, men jag ser till att de gör det ändå för att jag inte vill att de ska få några framtida munhälsoproblem. Så verkar det finnas föräldrar som tror att deras barn, helt av sig själva ska ut och jogga, cykla, simma, rida, åka pulka, skridskor, vandra… eller vad det nu kan vara. Visst! Det finns såna barn, det gör det verkligen. Men de tillhör inte majoriteten. Vissa barn får man helt enkelt ut och ”rasta” (typ såna som Terje). Sen får man hoppas att det slutligen blir en rutin som de själva känner att de mår bra av. Man kan inte som förälder sitta och vänta på att ens barn ska hitta en träningsform de gillar, då får man hitta på andra pulshöjande aktiviteter att göra så länge och framför allt VARA MED DEM och ge överdrivet mycket positiv feedback. Nog om detta.

I Mora finns det två cykelklubbar; det är Mora CK, som jag kör för och som är mest fokuserad på landsväg och Cykelvasan. Så finns det Perbellum sportsällskap som har väldigt många MTB-åkare. Duktiga och starka såna alltså, såna som åker på flera av Mitsubishi MTB callenge´s tävlingar och gör väldigt bra ifrån sig. Faktum är att de är så snabba så en vanlig trött morsa fattar av sig själv att hon inte har något på deras träningspass att göra. Men igår skulle de köra ett lugnare pass och då vågade jag faktiskt följa med. Det blev såklart inte lugnt i min definition, men det viste jag ju redan innan. Men så sjukt roligt det var att få köra i en grupp så där, otroligt bra träning för min del, bara av att ligga bakom och ”se” hur de körde och hur de valde väg genom rötter och sten gav mig en hel del ny erfarenhet jag hoppas jag kan ha användning av i kommande lopp. Jag hoppas de ska ut på flera ”lugna” turer, men det hände inte så ofta enligt utsago så jag får väl fortsätta köra för mig själv eller i mindre sällskap, alternativ flytta till ort med större cykelklubb och flera klungor.

 

Starka, snabba och roliga människor från Perbellum sportsällskap. 

 

 

 

 

MTB på arbetstid

17 jun 2018

Hugo och Viktor visar mig hur "lätt" det är att cykla på bakhjulet. (Hugo har glömt knäppa sin hjälm, han ska givetvis få skäll nästa gång jag ser honom)

I två år har jag nu jobbat som lärare på mellanstadiet. Under den här tiden har jag kommit fram att det finns två dagar på läsåret som är överlägset bättre än alla andra dagar. Dessa två dagar infaller strax innan sommarlovet och har fått namnet ”Elevens val”. Alla elever på mellanstadiet får alltså välja att vara med på olika aktiviteter som vi lärare har organiserat och som eleverna själva har lagt fram förslag till.

Förra året vid samma tidpunkt anordnade jag och en till lärare en MTB-grupp, något som blev väldigt uppskattat, förutom den lilla detaljen att Fröken Malin skulle försöka samla coolhetspoäng genom att ta sig an ett litet hopp, men mitt i luften inser att hon inte riktigt vet hur man gör. Det slutade med en liten krasch. Jag försökte givetvis hålla god min inför eleverna och resa mig upp som om inget hade hänt. Det gick inte. Jag låg där jag låg och sen kom ambulansen. Bäckenbenet var av på två ställen och hela min planerade cykelsommar 2017 var finito i det ögonblicket. 

I år fick jag chansen till göra om, göra rätt. Jag tillsammans med klassassistent Elin, fick med oss 15 cykelglada grabbar från klass 4-6 dessa dagar.

Det är svårt att planera en cykelaktivitet som ska passa en hel grupp av barn med olika erfarenheter av MTB. Förutom det, så finns de fysiska skillnaderna mellan en elev i klass fyra och en elev i klass sex att ta hänsyn till. Det som underlättar är att alla som är där, har valt det själva och deras motivation hög.

Första dagen var tuff (för vissa). Vi cyklade ca 3,5 mil totalt varav 2 på stig. Vi hade i och för sig 5 timmar på oss men stannade ofta för att diskutera vägval och teknik. Även lunchen blev ett break då vi pausade vid ett vindskydd längs Österdalälven och grillade korv. Jag hade ordnat det så att min mamma kom dit med ved och korv, det var inget jag behövde släpa med mig på cykeln med andra ord. När vi drog vidare kom regnet, jag trodde jag skulle få höra gnäll från barnen men ingen klagade egentligen över någonting. På hela dagen! På hemvägen var dock några elever lite trötta och ett tag var jag orolig att vi inte skulle hinna tillbaka till klassrummet på utsatt tid, 13:30. Jag är ju liksom född tidsoptimist och tycker det är onödigt att inte fylla ut varenda minut av dygnet. 13:27 svängde vi in på skolgården. Jackpot! 

Andra dagen bjöd på solsken och jag introducerade Strava för eleverna, de som ville fick ladda ner appen och för ovanlighetens skull ta med sig telefonerna. Vi cyklade bort till ett lagom långt segment som vi här i Mora kallar Selja-snabben, ca 1,5 km långt med lite uppför och nerför utan några tekniska partier. Vi provcyklade banan tillsammans en gång och därefter var det dags för race!

Med stor självsäkerhet i rösten hade jag utmanat mina elever; den som slog fröken Malins tid runt Selja-snabben skulle bjudas på glass. Tre elever var tuffa nog att anta utmaningen. Alltså, jag tyckte ju själv att jag fått till en riktigt bra tid runt den där banan, trodde att jag var mer eller mindre oslagbar (mot dessa barn). Men nix, tji fick jag. En elev slog mig! MED 10 SEKUNDER!! Och då ska ni veta att denna grabb inte bara går i årskurs 6. Han har även en cykel som väger minst 5 kilo mer än min! Jag blev mycket, mycket imponerad. Jag hoppas verkligen att han håller fast vid sitt cykelintresse framöver.

Vi ställde in resten av den planerade cykelturen för dagen, kom fram till att det skulle kännas lite knasigt om bara en elev åt glass och inte de andra som också presterat så bra under dessa dagar. Vi drog till Glassbåten, jag och Elin drog fram våra feta plånböcker och bjöd hela gänget på en kula. Utom Joel då, han fick två.

Förutom det har jag haft en fantastisk vecka trots att sommaren nu återgått till att vara fullständigt normal (15 grader och mest regn). Mina elever har gått på sommarlov precis som mina egna barn, jag har fyllt år och även hunnit cyklat igenom Cykelvasan för första gången denna säsong. Nu är det bara två och en halv dag kvar tills min egen semester börjar. Jag har lovat mina elever att jag ska lära mig att cykla på bakhjulet i sommar. Jag ska göra vad jag kan, jag hade fått sååå många coolhetspoäng om jag kom incyklandes på skolgården i augusti på bakhjulet. Det kan vara värt det.

Glada killar som inte gnäller över regn och mygg. 

Korvstoppet var uppskattat. Och ja, jag vet att det råder eldningsförbud i hela landet men jag ringde faktiskt till brandkåren innan. 

Joel Jensen, som cyklar i orsaklubben CK Uven på sin fritid. Här är på väg in i mål och har just slagit Fröken Malins Strava-rekord. 

Välförtjänt glass! 

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!