Långloppsbloggen - Malin Jones | Bicycling.se

Malin Jones


Malin Jones bor i cykelvasastaden Mora med sina två barn, en halvgalen hund och ett par katter. "För fem år sedan fick jag en startplats till Cykelvasan 45km av min far och sedan dess gör jag ständiga försök till att slå personliga rekord på olika lopp jag hunnit med att pröva. I år är planen att köra hela Mitsubishi MTB Challenge. Varenda lopp vill jag vara med på. Barnen, som är födda 2006 och 2007 kommer jag också att dra med mig. Tanken är att göra det här till ett fem månaders utdraget familjeäventyr. Den naiva delen av min hjärna säger ”satsa på top-10 i klass D40”, den mer verklighetsförankrade delen av min hjärna säger ”Var glad om du tar dig till tävlingarna och kommit ihåg att ta med dig alla grejer du behöver till dig själv och barnen”. Kul ska det bli i alla fall, ruskigt kul och säkerligen en del inslag av kaos. Mer av det kommer ni få ta del av här i bloggen framöver"

Långa lugnet – Jag är redo för dig!

20 maj 2018

Skrubbsåren läkta, musklerna mer anpassade och banan bitvis prövad. 

…eller ja, redo och redo, jag känner mig betydligt bättre förberedd än vad jag var inför Billingeracet i alla fall och jag ska fortsätta förbereda mig genom att bygga upp en sömnbuffert varenda natt fram tills på söndag (jag tror verkligen på mig själv när jag skriver detta).

Arrangörerna av Långa lugnet erbjöd idag en ”prova på banan” tur. Vilken grymt bra idé av dem! De var tydliga på inbjudan att banan skulle köras på 3,5 timme, så redan när jag läste det visste jag att jag skulle få problem med att hänga med. Jag tänker nämligen att jag kommer bli väldigt nöjd med alla tider under 4 timmar på söndag och jag är ganska bra på att uppskatta min kapacitet.

Utöver att det skulle bli kämpigt för mig idag så började min morgon inte särskilt bra. Starten skulle gå klockan 9:00 och jag har väldigt svårt att få i mig frukost, men fick i alla fall i mig uppskattningsvis 300 kalorier genom att truga i mig en tallrik havregröt. Jag gled dessutom in på Lugnet i sista minuten så någon tid för toalettbesök fanns det inte, alltså den här typen man ofta behöver när man suttit i bilen en timme på morgonen och sipprat på en kopp kaffe.

Långa lugnet banan (i alla fall de 27 kilometer av den som jag körde idag) är en ”allt eller inget” typ av bana. Om det inte är lättåkt grusväg/skogsväg så är det smal stig, stökigare än mitt hem är just nu, det vill säga jättestökigt! Jag förstår varför jag kan ha varit den enda där idag som körde utan heldämpat. Asså, det är verkligen inte roligt att studsa fram som en pingpongboll över stenar uppstickande som en hel jävla bergskedja längs stigen. Det hade förvisso gått att göra turen aningens bekvämare genom att släppa ur hälften av all luft jag hade i däcken. Men just idag när jag låg bland de sista cyklisterna såg jag inte det som en möjlighet. Jag hade tappat dem och sedan inte hittat tillbaka till bilen. Så är det ju det här med riskerna för punktering då man kör med lite lägre lufttryck, vilket jag drabbats av några gånger på mina träningsrundor och som numera gjort mig lite feg att släppa ur luft. Vad är värst egentligen, punka eller hårda däck på stökig stig? Jag vet inte, båda är lika jävligt! Jag behöver helt enkelt en heldämpad cykel! Så om jag börjar spara nu, så kanske jag har en tills det blir dags för mig att köra D50-klassen för jag tänker då inte ha en cykel som väger mer än 10kg. Jag har det tillräckligt tungt som det är att kämpa mig framåt i uppförsbackarna, och att skala av några kilo från mig själv verkar vara en omöjlighet när jag nått en ålder av 40+!

Hur som helst, det var en grym uppslutning på denna ”pröva på banan” tur (eller så är det så här mycket folk jämt som cyklar i Falun). Det var uppskattningsvis över 50 pers där och jag stötte till och med på min all time favoritlärare där, Hannele från högskolan Dalarna. Jag tror hon också bara cyklade första loopen, men jag vet inte helt säkert för jag var så långt efter att hon säkert hade hunnit halvvägs hem innan jag var klar med loop ett.

Kommande vecka har jag tänkt lägga upp så här:

Måndag: vila

Tisdag: racer med Mora CK

Onsdag: tur i skogen

Torsdag: tur i skogen

Fredag: vila

Lördag: köra "loop 2" med barnen

Söndag: RACE

Ni kommer väl också dit hoppas jag. Anmäl er idag om ni inte gjort det för i morgon kostar det 200kr extra.

Race genom en förtrollande skog i Billingen

13 maj 2018

Fin service från cykelkanalen.se som delar ut gratis bilder!

Tack Billingen, tack för en ordentlig genomkörare. Det här var exakt vad jag behövde för min personliga utveckling som cyklist och mentala hälsa!

En fördel med att åka till tävling med husvagn, barn (som också ska köra) och hund, är att det inte lämnas en sekund åt att fundera och bli nervös inför själva loppet. Det enda mål man egentligen har är att infinna sig vid startplatsen i någorlunda tid innan startskottet smäller. Allting tar liksom tre gånger så lång tid för mig. Det är tre cyklar som ska ses över, tre nummerlappar och chip som ska fästas på olika platser, tre uppsättningar kläder som ska på, tre som ska få i sig frukost o.s.v… Så hunden också, som såklart vill ha en ordentlig morgonpromenix för att något sånär stå ut med att sitta i husvagnen några timmar och vänta.

Började min morgon uppgiven och gråtfärdig då jag knappt fått en blund på hela natten. Jag hade frusit, nojat mig för fästingar (hittade en krypandes på min arm just när jag hade lagt mig för att sova) så högljutt spöregn mot husvagnens plåttak i princip hela natten. Vaknade 05:30 och kunde inte somna om, vilket kanske var rätt bra för då hann jag i alla fall rådda i allting innan vi skulle iväg till start.

Barnens startade 11:20 och jag 11:00, vi hade dessutom olika startplatser. Det var lite olyckligt och kanske inte helt rättvist att utsätta dem för den typen av eget ansvar och frånvarande förälder när de inte har så mycket erfarenhet av tävlingar. Inte heller hade vi hunnit provköra deras bana då vi kommit lite sent kvällen innan. Jag lämnade dem vid deras startplats med en liten klump i magen innan jag hetsade vidare några kilometer till min egen.

Loppet började med en ca 5 km lång uppförsbacke, varav sista kilometerna på vad som kanske hade varit nån form av grusväg innan nattens skyfall. Bitvis var det inte ens någon idé att försöka cykla, det gick fortare att klampa fram till fots i leran. Väl uppe svängde banan in bland träden och precis vid den gränsen försvann all den trötthet och förtvivlan jag känt hela morgonen. Den magiska skogen gav mig en överdos av välbehövligt dopamin. Det var inte bara alla förtrollade färger som kan bli efter ett ordentligt regn, det kändes som att cykla igenom en uppriggad scen ur Ronja rövardotter med granar säkert 150 år gamla och lövskogar med miljarder blommande vitsippor. Att det fanns sån här natur i Skövde hade jag verkligen ingen aning om.

Några mil in i loppet drabbades jag återigen av ”trötthet” men sån där kroppslig trötthet som man ska känna när man anstränger sig. Ett tag var jag tveksam om jag verkligen skulle orka köra alla 73 kilometerna. Det som gjorde det extra jobbigt var nog alla hala, blöta trädrötter och stenar, för att inte tala om mängden lera, samt min ovana att köra på sån här typ av stig. Trots 100% fokus rullade jag runt i blåbärsris och mjuk mossa flera gånger än jag kunde hålla räkning på. Det gick bra alla gånger utom en, när jag slog i mitt knä i en sten, just på den där punkten där det känns som att man vill kräkas för det gör så ont. Det började blöda litegrann men det var inte värre än ett lite skrapsår.

När det var ungefär två mil kvar kände jag att skon inte ville fästa på pedalen. Jag trodde givetvis att det var för all lera som fastnat men tyvärr, klossen på skon hade lossnat helt (!?) och var inte precis något jag hade med mig i sadelväskan. Det fick gå ändå, men det var sjukt jobbigt då loppet avslutades med en lika jobbig, eller ännu jobbigare backe än den loppet börjat med (dock ingen lera i denna).

När jag kom tillbaka berättade barnen att de hade tagit sig runt båda två och fått sin medalj. Saga berättade att hon numera hatar lera och hade ramlat tre gånger inom loppet av en minut. Terje hade åkt ETT varv på sin bana och trodde loppet var klart i och med det, ända tills någon funktionär påpekat att han skulle åka två varv. Ensam hade han åkt runt det sista varvet för att fullfölja.

Nästa lopp i Mitsubishi MTB challenge är Långa lugnet i Falun. Då ska vi åka dit i tid så vi hinner provköra barnens bana. Jag har hört att det är tekniskt och hela 18 kilometer långt för dem, men det ska nog gå bra, jag tror vi alla tre är ungefär 100% bättre cyklister nu, än vad vi var för tre dagar sen. Billingeracet är ett lopp jag definitivt vill köra igen.

Lidingöloppet MTB 2018

6 maj 2018

Gratis bilder från lidingöloppet från cykelkanalen.se Den här bilden togs medan jag och Linda fortfarande höll sällskap. 

Jag var helt insatt i förutsättningarna innan start, krasslig och med knappt hälften av mil i benen jämfört med förra året samma tidpunkt. Ändå står jag i startfållan och hoppas på något slags mirakel, att jag ska välsignas med en superduper-kanondag, det har ju hänt förr då oanade krafter slagit ner som en blixt från himlen. En sån där dag då det känns som energin kommer räcka i all evighet. Det skedde tyvärr inget mirakel, om man inte räknar med det fullständigt perfekta vädret.

Under första milen hade jag sällskap av Linda Tuvesson, men då vi kom till Aborrbacken fick hon sprätt i benen och drog ifrån, jag såg henne inte igen. Efter två mil började jag kolla ner mot klockan för att se hur långt det var kvar till mål och efter 38 km gick banan förbi parkeringen och jag såg min bil. Helt ärligt funderade på om jag skulle bryta där och då. Sen påminde jag mig själv om varför jag var där och att dessa tillfällen inte ges så ofta, och då menar jag tillfällen att få cykla i mysig skog under klarblå himmel. Och VAD i helvete skulle jag säga till kidsen om jag kom hem utan medalj??? Man bryter ju inte ett lopp bara för att man är lite putt då man inser att det kommer bli en sämre tid än året innan. Man bryter endast lopp om man av någon anledning håller på dö, om man ramlat och skadat sig på ett sätt så att man inte kan cykla, eller kanske om cykeln gått sönder och det inte finns någon att låna… Det är i alla fall det jag sagt till barnen.

Det jag tog med mig hem till Mora var:

-Flera mil i benen

-Flera mil i skogen

-Mental träning på att hantera det där med att inte alltid köra bättre än innan

Och så klart känslan av roligt, roligt!

Jag har också lärt mig ett annat sätt att se på det här med PR-tider från samma lopp fast olika år. I stället för att jämföra sig med sina egna tider så ska man jämföra sin skillnad i minuter gentemot vinnaren. Tittar jag på dessa tider så var jag bara en minut sämre i år. Kändes genast mycket bättre när jag räknade på det sättet.

Innan start fick jag chansen att utbyta ett par ord med några bloggläsare. De påtalade att jag inte skrev så mycket om min träning, att det var lite svårt att få grepp om vilken form jag är i. Det finns en enkel anledning till detta, nämligen att jag inte har tränat särskilt mycket, jag har nog bara samlat på mig strax över 100 mil. Än så länge. Det ska såklart bli ändring på det, jag går bara och inväntar sommarlovet (och snöfria skogsstigar). Kommande vecka ska jag iallafall bara ägna åt lätt rullande och återhämtning, måste ju vara återställd igen tills på lördag när det är dags för Billingeracet. Så ska jag pröva det här med MTB-O, vilket automatiskt kommer bli ett lugnt pass, kan liksom inte se mig själv köra 30km/h och hålla rätt på vart jag befinner mig på en karta samtidigt. 

Nu kräver hunden att få komma ut på sin kvällsrunda. Hörs!

Två dagar kvar till Lidingöloppet MTB

3 maj 2018

Hur kunde det bli maj så fort? Och hur kan det vara Lidingöloppet MTB på lördag? Om TVÅ dagar? Det kändes som att det var minst två månader kvar, förra veckan! Min hjärna måste ha fastnat kvar i något ”winter mode”, troligtvis för att det fortfarande ligger snö kvar på 85% av alla skogsstigar här i Mora. Ja, för min del hade det förvisso inte gjort så stor skillnad ändå, jag har varit lite krasslig till och från i två veckors tid nu, men räknar kallt med att det ska ha släppt tillräckligt tills på lördag samt att benen (ännu mera) kommer kännas som två betongklumpar.

Lidingöloppet 2018 – 34 stycken anmälda i damernas tävlingsklass (i skrivande stund). Det kanske är bra, för då kan jag komma till jobbet på måndag och säga att jag kom på plats 34 vilket ju låter sjukt bra i cykelsammanhang. Jag tar för givet att ingen kommer ställa några följdfrågor. Skulle jag placera mig bättre än det beror det troligtvis på avhopp, punkteringar eller andra händelser (själv får jag bara punka på träningspass, host host..).

Det gör ingenting att jag för tillfället inte är den bästa versionen av mig själv, det gör inte ens någonting om jag inte skulle lyckas slå personligt rekord i år på den här banan. Vet man med sig att man varje dag gör så gott man kan med allt som hör livet till och liksom lyssnar till sin inre röst när man borde vila, när det finns mer att ge o.s.v. då behöver man aldrig bli besviken på sig själv. Man är inte bättre än man är liksom och visst kan man känna sig besviken på den biten ibland, att man inte är bättre. Men man kan alltid trösta sig med att cykling är sjukt kul oavsett hur bra man är. Att köra lopp på cykel är om ännu roligare än sjukt kul. Alla taggade människor, det där ljuvligt sköna pirret i kroppen innan start, adrenalinet under själva loppet och lättnaden när det är över och man bara längtar tills nästa gång.

Det har hänt mycket roligt den sista veckan. Bland annat har jag och kidsen fått våra "Mitsubishi MTB challenge – cykelkläder" från 8848 Altitude. Det är inte bara snygga kläder, de sitter som smäck med, grym kvalité och passform. Vill man köpa egna likadana kan man göra det här.

Det andra roliga är att jag har köpt en HUSVAGN!!! Asså, ibland undrar jag om jag ändå inte har någon som ser efter mig i andevärlden. Jag menar, hela vintern har jag kollat efter husvagnar som max fått kosta 10.000kr, men jag hade ju inte tänkt köpa vilket skit som helst. De husvagnar jag hittat i den prisklassen som varit dugliga har befunnit sig i Skåne eller Haparanda, sånt orkar jag liksom inte med. Så idén var ju att låna en husvagn från syrrans kille, dessvärre var den så stor och tung att den tillsammans med min bil skulle få en totalvikt på över 3500kg. Det betyder att jag skulle få lov att komplettera mitt körkort till en variant som kallas B96. Skitdrygt, men bara att ta tag i, så jag bokade uppkörningsprov som skulle skett i onsdags 11.20. Ångesten var extrem då alla ”backa-med-släpvagn-gener” tyvärr gått till min lillasyster. MEN, på tisdagen 08.30 när jag sitter och käkar frukost så bläddrar jag samtidigt på blocket, och vad får jag se dyka upp? EXAKT den husvagn jag letat efter i månaders tid!!! Den fanns dessutom i MORA!! Jag brydde mig inte om att det var röd dag och tidigt på morgonen. Skickade SMS direkt och när jag fick svar så avbokade jag min uppkörning, två timmar innan tiden hade gått ut för att jag skulle missa det där med att få tillbaka pengarna för uppkörningen. Vilket jävla flyt!!! Nu längtar jag efter sommarlovet så jag kan få piffa upp den lite, sy gardiner, sy ny klädsel… tror jag ska gå med ”High Chaparall” tema, spegla livet liksom.

Oj, nu har klockan rusat iväg igen, hade ju lovat mig själv att lägga mig senast 21:00 varje dag den här veckan för att åtminstone inte dyka upp på Lidingö med sömnbrist! Vi ses där va?

Lidingöloppet MTB 2017 - I mål på 3 tim och 2 sekunder. Startled 8 motionsklass. 

Man ska ha husvagn...

22 apr 2018

Det har känts så självklart att jag och kidsen ska besöka alla långlopp med en husvagn i sommar. I mina egna barndomsminnen ser jag min mamma som står och steker korv över gasolspisen, alla är glada, solen skiner och på campingen hittar jag nya kompisar att leka med varje dag. På kvällarna sitter vi runt det lilla bordet med en påse chips och spelar kort till bakgrundsljudet av en liten svartvit 12-volts TV. Fina barndomsminnen som jag i min tur önskar att jag kunde ge mina egna barn, fast med inslag av cykling då förstås.

Hela vintern har jag tänkt att jag ska köpa oss en egen liten vagn. Kraven på moderniteter har varit låga, jag menar, för någon som är van att sova i tält, är ju tillgången till en skumgummimadrass rena lyxen och jag har sett mer än dugliga vagnar på Blocket för ca 10.000kr. En kostnad som är fullt rimlig även för en ensamstående morsa.

Tankarna på att köpa en egen vagn försvann helt när det visade sig att syrrans kille hade ”en extra” husvagn som bara stod och samlade damm, som vi gärna fick låna i sommar. Den skulle bara behövas städas ur lite och besiktigas.

Idag var det dags. Jag och syrran skulle hämta den från grusplanen där hans övriga skogsmaskiner stod parkerade. Vi skulle dra hem den till honom (som inte bor i lägenhet) och rengöra den invändigt. Men redan där på grusplanen kände jag hur mina drömmerier började bytas ut mot någon slags verklighet. Insikten om jag, verkligen INTE VET NÅGONTING om husvagnar och husvagnsliv slog mig rätt hårt (det var typ 33 år sedan jag var ute med mina föräldrar). Allting vi gör blir bara rena chansningar. Ska den sitta fast så här? Har vi verkligen kopplat det här rätt nu? Varför rullar den inte? Har handbromsen rostat fast? (den lossnade sen). Ska det kännas så här ”guppigt” när man kör? Kan den lossna som i Kalle Ankafilmen? Vem ska backa med den de gånger inte lillasyster följer med? Visst fanns det väl nå typ av ben man kunde veva ut? Vad är det här för små luckor på väggarna och sladdar?

Alltså, det är så SJUKT MYCKET man verkar behöva sätta sig in i. När ska jag ha tid med det? Ska jag bara strunta i det här och hyra en stuga istället? Men hur ska vi då få med oss alla cyklar när syrran och eventuellt hennes dotter ska med? Två bilar? fy så oäventyrligt.

Så var det det här med städningen inuti. Den har som sagt ”stått” några år. Hade det funnits en hel helg att ägna åt städning hade den säkert kunnat bli rätt trivsam. Nu hade vi bara några timmar på oss och visste inte ens vad vi skulle börja med. Grovdammsuga?

Så nu har jag halkat in på idén med att köpa en egen igen. En som är max 4 meter lång och lite lättare att manövrera och som dessutom skulle få plats på en parkering här i mitt bostadsområde så jag kunde städa lite och fixa pö om pö. Min pappa tycker att det låter som en svindålig idé och är inte helt övertygad om att det här med husvagnsliv är min grej. Jag är inte heller helt övertygad. Längre. I alla fall inte lika övertygad som jag var senast igår. Men det är några veckor kvar till Billingeracet, jag hinner bestämma mig innan dess. Och ångra mig. Och bestämma mig igen. Känner ni lukten av bränd koppling på campingplatsen i Skövde så är det troligtvis jag som har bestämt mig att åka med husvagn trots allt.

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!