Långloppsbloggen - Malin Jones | Bicycling.se

Malin Jones


Malin Jones bor i cykelvasastaden Mora med sina två barn, en halvgalen hund och ett par katter. "För fem år sedan fick jag en startplats till Cykelvasan 45km av min far och sedan dess gör jag ständiga försök till att slå personliga rekord på olika lopp jag hunnit med att pröva. I år är planen att köra hela Mitsubishi MTB Challenge. Varenda lopp vill jag vara med på. Barnen, som är födda 2006 och 2007 kommer jag också att dra med mig. Tanken är att göra det här till ett fem månaders utdraget familjeäventyr. Den naiva delen av min hjärna säger ”satsa på top-10 i klass D40”, den mer verklighetsförankrade delen av min hjärna säger ”Var glad om du tar dig till tävlingarna och kommit ihåg att ta med dig alla grejer du behöver till dig själv och barnen”. Kul ska det bli i alla fall, ruskigt kul och säkerligen en del inslag av kaos. Mer av det kommer ni få ta del av här i bloggen framöver"

Cykelvasan 2018

13 aug 2018

Cykelvasan 2018, vad ska man skriva liksom? Loppet, eller för den del hela helgen, gav mig så mycket intryck att jag vet inte var jag ska börja. Men först och främst, hiskeligt roligt att startfältet i damernas tävlingsklass ökade med ungefär 40 personer gentemot förra året, nu blev vi nästan 100 tjejer totalt, utspridda på de 95 kilometerna!

Alltså, jag har full förståelse att det finns tjejer som väljer att starta motionsklassen istället för vår egna klass även fast de ”kvalat in” tidsmässigt. Att köra damernas tävlingsklass blir ett tuffare lopp helt enkelt och man får nästan räkna med ett tidstillägg på någonstans mellan 5-10 minuter om man inte verkligen gått in för att förbättra sin form då, från ena året till det andra. Och TIDEN, när det kommer till Cykelvasan, det är viktiga siffror det… jag skulle nog vilja påstå att det är årets stora snackis. Jag vet nog inte ett enda cykelsammanhang jag varit i, där diskussionen alltid gått: ”Har du kört Cykelvasan? Vad fick du för tid?” Sen blir man liksom nästa dömd som människa utefter hur väl man presterat (ironi).

I motionsklassen med flera tusen startande finns det alltid någon att lägga sig bakom. Alltid. Även när jag har startat i led långt bak så finns det alltid någon ”snabbis” som kommer och drar förbi som man då kan haka på. Det är folk överallt men så breda spår att man aldrig behöver vara orolig för att ”fastna” bakom någon heller, som det kan bli på andra tävlingar med mer stigcykling. I damernas tävlingsklass, där de få som cyklar sprids ut rätt snabbt, får man istället vara glad om man hittar andra att cykla med överhuvudtaget, det kan bli långa sträckor där man får cykla helt själv.

Så varför ska man då starta i damernas tävlingsklass? Jo, för att det är jäkligt häftigt att vi damer FÅR en helt egen tävling, det finns få race i Sverige (vad jag har hört talas som i alla fall) som erbjuder denna möjlighet. Vi får en chans att visa vad vi går för på egen hand. Andra fördelar är t.ex. att vi får starta tidigt, man kommer till mål innan lunch och kan därefter ta sig tid att titta på andra cyklister som kämpar utmed spåret, och är man från Mora kanske man till och med hinner med att åta sig ett funktionärsjobb på eftermiddagen. Man får se herreliten på riktigt nära håll, om inte i spåret så när de kommer in i mål. Tiden man får på Cykelvasan är förstås viktig, men den är inte allt. Vi behöver ett större startfält i damklassen så anmäl dig till den du med nästa år. Skit i tiden!

Min Cykelvasa

Jag fick en ruskigt trög start uppför backen. Natten innan hade jag blivit erbjuden boende i Lindvallen och cykelturen till start som skulle ha blivit en ”uppvärmning” blev istället en nedkylning nerför backen. Väl vid startområdet är det alltid mycket som ska hinnas med, man ska snacka med människor och hinna ställa sig i kön till bajamajorna minst tre gånger och så vidare… Mina leder, som hatar kyla, började mjukas upp först efter nästan en mil och då började jag känna mig riktigt stark i stället. Jag började plocka in på lite folk som låg ensamma, de la sig bakom och jag fortsatte att dra oss framåt till ännu flera tjejer. När vi fått ihop en liten klunga kunde jag lägga mig bakom och få vila en stund. I början var det bara jag och en tjej till (Sandra Nyman, Kopparbergs CK) som verkade vilja hjälpas åt att hålla farten uppe. Strax efter Mångsbodarna tog vi in på ytterligare några tjejer vars draghjälp var guld värd, när farten avtog turades vi om att gå fram.

Efter Oxberg var det uppenbart att de andra tjejerna i vår klunga hade som strategi att ligga bakom så mycket som möjligt för att ladda inför spurten. Själv tänkte jag mest att om vi ska komma till Mora någonstans nära 3:30 så måste vi ju för fan bomba på lite. Jag kände mig fruktansvärt stark och från Läde låg jag längst fram och drog oss mot Mora. Vid campingen kom de ”förväntade” spurtarna. Det började ryckas och jag la mig bakom för att få in en 30 sekunders vila för att sedan vid sista bron kunna ge allt jag hade kvar ända in i målet. Jag tappade en placering, men den var välförtjänt. Det var Sandra Nyman, den tjej i klungan som hjälp till med dragjobbet en stor del tidigare i loppet när det kändes tungt och motigt. Jag kom in som 60:e tjej, väldigt glad och nöjd över dagen i stort som för min del varit HELT ursäktsfri gällande både kropp och cykel.

 Foto: Marlene Andersson

Barnens Cykelvasa

På söndagen var det dags för mina barn att cykla. Regn, kyla och rusk var det som vädret kunde erbjuda till skillnad från dagen innan som hade gett perfekta förutsättningar i spåret. Saga som känt sig hängig några dagar innan loppet hade inga förväntningar på sig själv och föreslog att hon och Terje skulle hänga ihop under loppet. Det var nog ett bra val för redan efter 500 meter hade Terjes kedja hoppat av, inte på ett sånt sätt att den bara var att hänga på igen utan på ett sånt sätt att Saga lånade en telefon från en vuxen och ringde till mig för att fråga hur de skulle göra. Under samtalets gång var det någon annan vuxen som hjälpte till att få den på plats, sen kunde de fortsätta. Men problemen slutade inte där, någonstans ganska nära kontrollen i Oxberg hade Terje vurpat, slagit sig på rumpan och fått styret på läppen, det hade gjort ont och han hade dessutom slagit i växelföraren så den helt slutat att fungera. När de ändå tagit sig till kontrollen fick jag telefonsamtal från min klubbkompis Damien Dugne, som jobbade som funktionär och cykelmekaniker, han berättade att mina barn stod där med en trasig cykel och att Terje vurpat och var ledsen. De skulle göra vad de kunde för att få den att fungera igen för Saga hade övertygat och peppat lillebror att fortsätta trots allt elände.

Jag åkte och ställde mig i Läde med förhoppningar att jag skulle få se dem rulla förbi. Damien ringde upp igen och berättade att de hade fått cykeln att fungera dugligt men att det nog var läge att byta ut växlarna helt och hållet. Jag följde barnen med hjälp av vasaloppets app och såg att de rörde på sig. En stund senare rullade de förbi mig i en ruskigt hög fart och såg glada ut båda två. Lugnare i själen tog jag bilen ner mot Mora för att vänta in dem vid mål.

De höll en bra fart ända in till målet trots att de stannat till i Eldris för att värma sig med några koppar blåbärssoppa. De cyklade in i mål på 1:43, vilket i mina ögon var en jättebra tid med tanke på allt krångel de utsatts för. Saga skrek av kyla efter målgång, hon trodde att hon förfrusit både fötter och fingrar. Det var den värsta cykelvasa hon någonsin cyklat sa hon men även att hon aldrig känt sig så stark som idag.

När de väl värmt upp sig i duschen hemma så förbyttes all frustration till ren och skär lycka. Det var syskonkärlek på hög nivå när de pratade om loppet och hur de kämpat så hårt tillsammans och hur de hade fixat allt så bra och fått medalj. Terje var såååå tacksam mot Saga som fått honom att fortsätta när motivationen var obefintlig. Den här ljuvliga familjeglädjen höll i sig ända fram till Saga fick för sig att kolla vem som vunnit hennes klass, D11-12, och får se att tjejen som vunnit, var en tjej som hon cyklat snabbare än i sista långloppstävlingen. Då grät Saga, för då insåg hon att hennes möjlighet att få stå på prispallen på självaste Cykelvasan hade funnits inom räckhåll om hon inte hade cyklat med Terje. Det blev några jobbiga timmar härhemma och Terje var jätteledsen som hade ”förstört” för Saga… Men Saga är en tjej med stort hjärta, när hon fått gråtit ut en stund så kom hon och sa: Mamma, jag är ändå stolt att jag cyklade med Terje idag, att vi höll ihop och stöttade varandra. Hade inte jag varit med idag så hade Terje gett upp, det kommer fler cykelvasor.

 

Nu när Cykelvasan är över så känns det som att både sommaren och cykelsäsongen är slut. Men det är den inte, i alla fall inte cykelsäsongen. Vi har två långlopp kvar att genomföra som går av stapeln i september. Bockstensturen i Varberg och Västgötaloppet i Ulricehamn. Två lopp som jag inte vet någonting om förutom att Bockstensturen är 100 kilometer lång och att jag får räkna med en cykeltid på fem och en halv timme. Jag tror jag kommer få lov att ta med mig fika och kaffetermos om jag ska överleva den turen. Det återstår att se. Vi hörs!

 

P.S. Vill ni läsare se vem som sitter bakom den här bloggen och skriver så kan ni få se mig ”in action” på SVT´s sammandrag av cykelvasan. Den ligger ute på SVT-play

Race genom en förtrollande skog i Billingen

13 maj 2018

Fin service från cykelkanalen.se som delar ut gratis bilder!

Tack Billingen, tack för en ordentlig genomkörare. Det här var exakt vad jag behövde för min personliga utveckling som cyklist och mentala hälsa!

En fördel med att åka till tävling med husvagn, barn (som också ska köra) och hund, är att det inte lämnas en sekund åt att fundera och bli nervös inför själva loppet. Det enda mål man egentligen har är att infinna sig vid startplatsen i någorlunda tid innan startskottet smäller. Allting tar liksom tre gånger så lång tid för mig. Det är tre cyklar som ska ses över, tre nummerlappar och chip som ska fästas på olika platser, tre uppsättningar kläder som ska på, tre som ska få i sig frukost o.s.v… Så hunden också, som såklart vill ha en ordentlig morgonpromenix för att något sånär stå ut med att sitta i husvagnen några timmar och vänta.

Började min morgon uppgiven och gråtfärdig då jag knappt fått en blund på hela natten. Jag hade frusit, nojat mig för fästingar (hittade en krypandes på min arm just när jag hade lagt mig för att sova) så högljutt spöregn mot husvagnens plåttak i princip hela natten. Vaknade 05:30 och kunde inte somna om, vilket kanske var rätt bra för då hann jag i alla fall rådda i allting innan vi skulle iväg till start.

Barnens startade 11:20 och jag 11:00, vi hade dessutom olika startplatser. Det var lite olyckligt och kanske inte helt rättvist att utsätta dem för den typen av eget ansvar och frånvarande förälder när de inte har så mycket erfarenhet av tävlingar. Inte heller hade vi hunnit provköra deras bana då vi kommit lite sent kvällen innan. Jag lämnade dem vid deras startplats med en liten klump i magen innan jag hetsade vidare några kilometer till min egen.

Loppet började med en ca 5 km lång uppförsbacke, varav sista kilometerna på vad som kanske hade varit nån form av grusväg innan nattens skyfall. Bitvis var det inte ens någon idé att försöka cykla, det gick fortare att klampa fram till fots i leran. Väl uppe svängde banan in bland träden och precis vid den gränsen försvann all den trötthet och förtvivlan jag känt hela morgonen. Den magiska skogen gav mig en överdos av välbehövligt dopamin. Det var inte bara alla förtrollade färger som kan bli efter ett ordentligt regn, det kändes som att cykla igenom en uppriggad scen ur Ronja rövardotter med granar säkert 150 år gamla och lövskogar med miljarder blommande vitsippor. Att det fanns sån här natur i Skövde hade jag verkligen ingen aning om.

Några mil in i loppet drabbades jag återigen av ”trötthet” men sån där kroppslig trötthet som man ska känna när man anstränger sig. Ett tag var jag tveksam om jag verkligen skulle orka köra alla 73 kilometerna. Det som gjorde det extra jobbigt var nog alla hala, blöta trädrötter och stenar, för att inte tala om mängden lera, samt min ovana att köra på sån här typ av stig. Trots 100% fokus rullade jag runt i blåbärsris och mjuk mossa flera gånger än jag kunde hålla räkning på. Det gick bra alla gånger utom en, när jag slog i mitt knä i en sten, just på den där punkten där det känns som att man vill kräkas för det gör så ont. Det började blöda litegrann men det var inte värre än ett lite skrapsår.

När det var ungefär två mil kvar kände jag att skon inte ville fästa på pedalen. Jag trodde givetvis att det var för all lera som fastnat men tyvärr, klossen på skon hade lossnat helt (!?) och var inte precis något jag hade med mig i sadelväskan. Det fick gå ändå, men det var sjukt jobbigt då loppet avslutades med en lika jobbig, eller ännu jobbigare backe än den loppet börjat med (dock ingen lera i denna).

När jag kom tillbaka berättade barnen att de hade tagit sig runt båda två och fått sin medalj. Saga berättade att hon numera hatar lera och hade ramlat tre gånger inom loppet av en minut. Terje hade åkt ETT varv på sin bana och trodde loppet var klart i och med det, ända tills någon funktionär påpekat att han skulle åka två varv. Ensam hade han åkt runt det sista varvet för att fullfölja.

Nästa lopp i Mitsubishi MTB challenge är Långa lugnet i Falun. Då ska vi åka dit i tid så vi hinner provköra barnens bana. Jag har hört att det är tekniskt och hela 18 kilometer långt för dem, men det ska nog gå bra, jag tror vi alla tre är ungefär 100% bättre cyklister nu, än vad vi var för tre dagar sen. Billingeracet är ett lopp jag definitivt vill köra igen.

Man ska ha husvagn...

22 apr 2018

Det har känts så självklart att jag och kidsen ska besöka alla långlopp med en husvagn i sommar. I mina egna barndomsminnen ser jag min mamma som står och steker korv över gasolspisen, alla är glada, solen skiner och på campingen hittar jag nya kompisar att leka med varje dag. På kvällarna sitter vi runt det lilla bordet med en påse chips och spelar kort till bakgrundsljudet av en liten svartvit 12-volts TV. Fina barndomsminnen som jag i min tur önskar att jag kunde ge mina egna barn, fast med inslag av cykling då förstås.

Hela vintern har jag tänkt att jag ska köpa oss en egen liten vagn. Kraven på moderniteter har varit låga, jag menar, för någon som är van att sova i tält, är ju tillgången till en skumgummimadrass rena lyxen och jag har sett mer än dugliga vagnar på Blocket för ca 10.000kr. En kostnad som är fullt rimlig även för en ensamstående morsa.

Tankarna på att köpa en egen vagn försvann helt när det visade sig att syrrans kille hade ”en extra” husvagn som bara stod och samlade damm, som vi gärna fick låna i sommar. Den skulle bara behövas städas ur lite och besiktigas.

Idag var det dags. Jag och syrran skulle hämta den från grusplanen där hans övriga skogsmaskiner stod parkerade. Vi skulle dra hem den till honom (som inte bor i lägenhet) och rengöra den invändigt. Men redan där på grusplanen kände jag hur mina drömmerier började bytas ut mot någon slags verklighet. Insikten om jag, verkligen INTE VET NÅGONTING om husvagnar och husvagnsliv slog mig rätt hårt (det var typ 33 år sedan jag var ute med mina föräldrar). Allting vi gör blir bara rena chansningar. Ska den sitta fast så här? Har vi verkligen kopplat det här rätt nu? Varför rullar den inte? Har handbromsen rostat fast? (den lossnade sen). Ska det kännas så här ”guppigt” när man kör? Kan den lossna som i Kalle Ankafilmen? Vem ska backa med den de gånger inte lillasyster följer med? Visst fanns det väl nå typ av ben man kunde veva ut? Vad är det här för små luckor på väggarna och sladdar?

Alltså, det är så SJUKT MYCKET man verkar behöva sätta sig in i. När ska jag ha tid med det? Ska jag bara strunta i det här och hyra en stuga istället? Men hur ska vi då få med oss alla cyklar när syrran och eventuellt hennes dotter ska med? Två bilar? fy så oäventyrligt.

Så var det det här med städningen inuti. Den har som sagt ”stått” några år. Hade det funnits en hel helg att ägna åt städning hade den säkert kunnat bli rätt trivsam. Nu hade vi bara några timmar på oss och visste inte ens vad vi skulle börja med. Grovdammsuga?

Så nu har jag halkat in på idén med att köpa en egen igen. En som är max 4 meter lång och lite lättare att manövrera och som dessutom skulle få plats på en parkering här i mitt bostadsområde så jag kunde städa lite och fixa pö om pö. Min pappa tycker att det låter som en svindålig idé och är inte helt övertygad om att det här med husvagnsliv är min grej. Jag är inte heller helt övertygad. Längre. I alla fall inte lika övertygad som jag var senast igår. Men det är några veckor kvar till Billingeracet, jag hinner bestämma mig innan dess. Och ångra mig. Och bestämma mig igen. Känner ni lukten av bränd koppling på campingplatsen i Skövde så är det troligtvis jag som har bestämt mig att åka med husvagn trots allt.



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!