Långloppsbloggen - Malin Jones | Bicycling.se

Malin Jones


Malin Jones bor i cykelvasastaden Mora med sina två barn, en halvgalen hund och ett par katter. "För fem år sedan fick jag en startplats till Cykelvasan 45km av min far och sedan dess gör jag ständiga försök till att slå personliga rekord på olika lopp jag hunnit med att pröva. I år är planen att köra hela Mitsubishi MTB Challenge. Varenda lopp vill jag vara med på. Barnen, som är födda 2006 och 2007 kommer jag också att dra med mig. Tanken är att göra det här till ett fem månaders utdraget familjeäventyr. Den naiva delen av min hjärna säger ”satsa på top-10 i klass D40”, den mer verklighetsförankrade delen av min hjärna säger ”Var glad om du tar dig till tävlingarna och kommit ihåg att ta med dig alla grejer du behöver till dig själv och barnen”. Kul ska det bli i alla fall, ruskigt kul och säkerligen en del inslag av kaos. Mer av det kommer ni få ta del av här i bloggen framöver"

Mallis - Första turen

31 mar 2018

Igår var vi lite besvikna över att vi inte kunde få frukost tidigare än 07:00. I morse efter vi käkat gick vi tillbaka till rummet och sov några timmar till. Utomhus låg palmerna nästan efter marken och fönstren var nära på att spricka av allt hagelblandat regn som slog emot glaset. Men vid halv elva tiden hade omotivationen avtagit och solen stack fram lite då och då genom molnen (blåsten följde dock med oss hela rundan).

Vi började med att cykla vägen upp till Coll de sa Batalla, en väg som vi troligtvis kommer köra flera gånger den här veckan om vi ska ta oss ut till bergen från port de Pollenca. Vid den berömda "macken" tog vi en snabb fika och tinade upp fötterna vid deras braskamin. Alltså den här kylan... ni vet säkert vilken jag pratar om, den verkar ha slagit till mot hela Europa. Jag fick lov att köpa en bula när vi rullat ner för berget och kommit till Caimari för att mina svettdroppar i pannan hade frusit fast och tagit min spänningshuvudvärk till helt nya nivåer.

Vi fortsatte ner igenom Inka, genom Sineu och stannade till i den mysiga byn Petra för lite lunch. Därefter var det raka spåret hem igen. Hem lagom till att bara kliva in i duschen och sen sätta sig till bords och häva i sig middag.

Det blev inte så jättelångt idag, strax över 10 mil och nästan 1500 höjdmeter men det känns i skrivande stund som att det räckte till gott och väl. Det måste vara den friska luften för jag känner mig helt död för tillfället. Måste sova. Nu!

Miljakten har börjat!

30 mar 2018

Mallis - Ankomstdagen

Allting tar alltid längre tid än vad man tror. Just på grund av det så blev det inte så många mil cyklade just idag.

Det är inte så att jag är snål, men kan jag tjäna en tusenlapp på flygbiljetten genom att mellanlanda på en resa så gör jag det. I min fantasi så skulle vi landa, snabbt ta oss till hotellet och checka in, sen till cykeltuthyraren, sen en sväng förbi affären och köpa vatten, sen ut på eftermiddagstur, minst fem mil. I verkligheten fick vi vänta i evigheter på att vår transferbuss skulle åka mot hotellet. På andra sidan ön. Sen checka in på hotellet och sen stå i kö för att hämta cykel och någonstans efter det var solen på väg ner.

Tydligen finns det flera sorters “roadbike shoes”. Det var inget jag visste om när cykeluthyraren frågade vad jag ville ha för pedaler fastskruvade. I ungefär 500m trodde jag att det bara var pedaler som var extra svåra att få fast skon på. När jag väl fattade att skorna inte skulle fastna överhuvudtaget så var det ingen idé att vända för att skruva på de pedaler jag hade tagit med mig. Klockan tickade på och jag orkade helt enkelt inte bry mig.

Jag och syrran cyklade ut mot Formentor. Det hade varit en perfekt “första dagen tur” om klockan hade varit ett par timmar tidigare och skorna hade suttit fast på pedalerna. Efter 14 km och 280 höjdmetet var vi tillbaka på rummet igen . Kanske var det lika bra med tanke på att det bara blev 4 timmar sömn i natt. Men imorgon, då jävlar, då ska jag ta igen alla de där distanspassen som jag av någon anledning har missat i vinter.

Äntligen vår och racer-premiär!

25 mar 2018

Skitigt att ligga på rulle

Som jag har väntat och längtat efter denna dag. Fryslort med dålig blodcirkulation som jag är, så har jag kommit fram till att ”vintercykling” inte är min grej, möjligtvis cykelpendla 20 minuter till jobbet.

Men idag! Vilken jäkla dag! Nu börjar det verkligen likna något vi kan kalla vår här uppe i Mora. Så idag släppte jag cykeln fri från trainern och lät den susa fritt på bara asfaltsvägar, bländad av sol från blå himmel och till ljudet av fågelkvitter. Säkert 15 grader i solen och uppskattningsvis 35 grader uppför Viborgsbacken utanför Orsa. Med mig på denna humörhöjande tur hade jag min klubbkompis Hobbe som skulle agera draglok. (Jag är dock inte helt säker på att han visste om det, innan det bar av).

Hobbe brukar vara med på klubbens spinningpass. Han är sån där typ som verkar tycka att det är tramsigt med pulsmätare,.. som om man inte kan känna hur fort hjärtat slår själv liksom? Han brukar säga att det bara är att ge max hela tiden så kommer det visa sig positivt i resultaten. Varför krångla till det? Jag, jag brukar visa mina grafiskt snygga pulskurvor som visar vackra intervallpeakar och ifrågasätta hur i helvete folk överhuvudtaget kan träna utan att få denna underbara statistik? Det fick jag minsann äta upp idag.

Under dagens tur slog det mig att det spelar nog ingen roll hur många grafiskt snygga pulskurvor jag har från vinterns alla pass på trainern. Det är och förblir något heeelt annat att cykla utomhus. Om man t.ex. kör en 10 minuters tröskelintervall på inne på trainern så kan man känna sig trygg med att nära-döden-upplevelsen är över, när klockan säger att den ska vara över. Ligger man på rulle bakom någon som är en mycket bättre cyklist än sig själv, då har man ingen aning om när ”upplevelsen” kommer vara över. Man bara bombar på så gott man kan tills man till slut måste svälja stoltheten och kvidande klämma fram ”kan vi möjligtvis ta några minuters återhämtning?” I det här fallet efter ca 20 minuter på en pulsnivå jag trodde att jag max klarade 10 min. Till svar får jag ”Det här Malin, det här är riktiga intervaller det”. Det blir så uppenbart alltsammans, jag måste helt enkelt börja/fortsätta med utomhuscyklingen så fort tillfällen ges om jag ska få någon ”riktig” träning.

Ett annat tillfälle var när vi tog oss uppför den svinlånga Viborgsbacken. Han ser att jag kämpar för livet, han vet att jag inte kommer kunna få ett enda ord ut ur min mun, ändå har han mage att fråga; ”Vad är det för tankar som far igenom ditt huvud just nu?” Jag kunde inte svara just i den stunden, men jag vet exakt vad jag tänkte, för jag tänkte det inte bara då, jag tänkte på det i nästan alla 96 minuter vi var ute,

”VAD FAN HAR DU HÅLLIT PÅ MED I VINTER MALIN?? Känns det som om det var värt det nu? All den här oträningen du sysslat med, alla ursäkter du kommit med, är det värt det? Alla dessa kakor och annat skit du tryckt i dig, är det värt att släpa på tre extra kilon nu när du ska upp för backen???”

Men jag var inte bara sur och negativ, jag tänkte faktiskt också på hur fantastiskt tacksam jag känner mig när någon, som är mycket starkare och snabbare än mig, vill släpa runt på mig en fin dag som denna. Extremt tacksam. Jag hade aldrig fått till ett sånt här bra pass utan hjälp. Det blev en jättebra racerpremiär 2018!



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!