Långloppsbloggen - Malin Jones | Bicycling.se

Malin Jones


Malin Jones bor i cykelvasastaden Mora med sina två barn, en halvgalen hund och ett par katter. "För fem år sedan fick jag en startplats till Cykelvasan 45km av min far och sedan dess gör jag ständiga försök till att slå personliga rekord på olika lopp jag hunnit med att pröva. I år är planen att köra hela Mitsubishi MTB Challenge. Varenda lopp vill jag vara med på. Barnen, som är födda 2006 och 2007 kommer jag också att dra med mig. Tanken är att göra det här till ett fem månaders utdraget familjeäventyr. Den naiva delen av min hjärna säger ”satsa på top-10 i klass D40”, den mer verklighetsförankrade delen av min hjärna säger ”Var glad om du tar dig till tävlingarna och kommit ihåg att ta med dig alla grejer du behöver till dig själv och barnen”. Kul ska det bli i alla fall, ruskigt kul och säkerligen en del inslag av kaos. Mer av det kommer ni få ta del av här i bloggen framöver"

Man ska ha husvagn...

22 apr 2018

Det har känts så självklart att jag och kidsen ska besöka alla långlopp med en husvagn i sommar. I mina egna barndomsminnen ser jag min mamma som står och steker korv över gasolspisen, alla är glada, solen skiner och på campingen hittar jag nya kompisar att leka med varje dag. På kvällarna sitter vi runt det lilla bordet med en påse chips och spelar kort till bakgrundsljudet av en liten svartvit 12-volts TV. Fina barndomsminnen som jag i min tur önskar att jag kunde ge mina egna barn, fast med inslag av cykling då förstås.

Hela vintern har jag tänkt att jag ska köpa oss en egen liten vagn. Kraven på moderniteter har varit låga, jag menar, för någon som är van att sova i tält, är ju tillgången till en skumgummimadrass rena lyxen och jag har sett mer än dugliga vagnar på Blocket för ca 10.000kr. En kostnad som är fullt rimlig även för en ensamstående morsa.

Tankarna på att köpa en egen vagn försvann helt när det visade sig att syrrans kille hade ”en extra” husvagn som bara stod och samlade damm, som vi gärna fick låna i sommar. Den skulle bara behövas städas ur lite och besiktigas.

Idag var det dags. Jag och syrran skulle hämta den från grusplanen där hans övriga skogsmaskiner stod parkerade. Vi skulle dra hem den till honom (som inte bor i lägenhet) och rengöra den invändigt. Men redan där på grusplanen kände jag hur mina drömmerier började bytas ut mot någon slags verklighet. Insikten om jag, verkligen INTE VET NÅGONTING om husvagnar och husvagnsliv slog mig rätt hårt (det var typ 33 år sedan jag var ute med mina föräldrar). Allting vi gör blir bara rena chansningar. Ska den sitta fast så här? Har vi verkligen kopplat det här rätt nu? Varför rullar den inte? Har handbromsen rostat fast? (den lossnade sen). Ska det kännas så här ”guppigt” när man kör? Kan den lossna som i Kalle Ankafilmen? Vem ska backa med den de gånger inte lillasyster följer med? Visst fanns det väl nå typ av ben man kunde veva ut? Vad är det här för små luckor på väggarna och sladdar?

Alltså, det är så SJUKT MYCKET man verkar behöva sätta sig in i. När ska jag ha tid med det? Ska jag bara strunta i det här och hyra en stuga istället? Men hur ska vi då få med oss alla cyklar när syrran och eventuellt hennes dotter ska med? Två bilar? fy så oäventyrligt.

Så var det det här med städningen inuti. Den har som sagt ”stått” några år. Hade det funnits en hel helg att ägna åt städning hade den säkert kunnat bli rätt trivsam. Nu hade vi bara några timmar på oss och visste inte ens vad vi skulle börja med. Grovdammsuga?

Så nu har jag halkat in på idén med att köpa en egen igen. En som är max 4 meter lång och lite lättare att manövrera och som dessutom skulle få plats på en parkering här i mitt bostadsområde så jag kunde städa lite och fixa pö om pö. Min pappa tycker att det låter som en svindålig idé och är inte helt övertygad om att det här med husvagnsliv är min grej. Jag är inte heller helt övertygad. Längre. I alla fall inte lika övertygad som jag var senast igår. Men det är några veckor kvar till Billingeracet, jag hinner bestämma mig innan dess. Och ångra mig. Och bestämma mig igen. Känner ni lukten av bränd koppling på campingplatsen i Skövde så är det troligtvis jag som har bestämt mig att åka med husvagn trots allt.

Cykelpendling är också träning

10 apr 2018

Vi kan bara inte dra ut på det längre, det här med cykelpendlingen till skola och jobb. Värdefulla timmar på cykeln som jag anser att mina barn behöver av alla möjliga olika anledningar.

Originalplanen var att vi skulle börja cykla efter sportlovet, som vi alltid gjort förr. I år har vi inte riktigt haft de förutsättningarna. Plan B blev att vi skulle börja cykelrutinen första soliga dagen efter påsklovet. Till barnens (som tycker det är rätt bekvämt att åka bil) stora glädje så blev det inte under gårdagen som bjöd på spöregn under förmiddagen och ännu en decimeter snö på eftermiddagen (suck!). Men idag då vände det och vi fick vakna till solsken och blå himmel, därmed årets första pendlingsdag.

Att vi inte cykelpendlar året runt beror på flera orsaker. För det första så finns det inga cykelvägar till barnens skola (nu är det förstås mitt påfund att de inte ska gå på den skola som ligger ca 1km från vårat hem så jag får skylla mig själv litegrann). När barnen ska cykla ca 5km till sin skola så får de ta sig fram på små byvägar och en liten bit på en 70-väg. Det känns inte helt tryggt att de ska göra det i november när det är kolsvart ute eller i januari när det är snödrivor höga som tvåvåningshus. Själv hade jag givetvis kunnat pendla till mitt jobb, som ligger drygt 5km åt andra hållet, året runt om det inte vore för ett annat litet problem. Det går nämligen inga bussar till barnens skola. Någon måste skjutsa dem till skolan och som deras enda förälder så faller den lotten på mig. Det är för mig sjukt märkligt att man inte kan bygga ut nätverket av cykelvägar i en stad som är cirka en mil lång. Vill politikerna i Mora inte att ungar ska röra på sig?

Det är nu ganska exakt en månad innan första loppet i Mitsubishi MTB Challenge och cyklar barnen varenda dag till skolan fram till dess så får de i alla fall in 15 mils träning. Vi kommer nog också ta en tripp ner till Stockholm innan dess så de får återuppliva minnet av hur det känns att cykla på en stig i skogen. Det gör att det hela känns lite mera rättvist. Skönt är det i alla fall att vi mest är ute efter att samla medaljer och upplevelser tillsammans.

Sista dagarna på Mallis

5 apr 2018

Så fort cyklarna är inlämnade är det som att luften går ur en, hela kroppen sjunker ihop och mungiporna drar sig ofrivilligt ner mot marken. Äventyret som jag längtat efter i ett halvår är nu över och kvar finns bara lite bilder, en lätt nyans av solbränna och ömmande muskler. I morgonbitti bär det av mot Skandinavien igen.

De två sista dagarna har varit fantastiska med bättre väder än vad jag vågat hoppas på och sällskap av klubbkompisar från Mora CK. Igår bar turen av söderut mot Randa. Det blir lite annan typ av cykling när man är ett gäng, högre tempo, mera snack och färre titta-på-kartan-pauser. Alltid är det någon som vet vägen. Den enda gången vi hamnade på "fel" väg var när "någon som visste vägen" råkade vara jag(!). Men det var egentligen skitsamma för vi hamnade där vi skulle till sist ändå. Jag är lite typen som navigerar efter solen och så länge vi hade den i ryggen så visste jag ju att vi var på väg åt rätt håll i alla fall. I princip så är alla vägar här på ön fina så man kan gott och väl köra på lite känsla i mellan åt.

I dag blev det en kort tur. Kort men otroligt vacker. Vi åkte österut mot Formentor och tillbaka. Det blev knappt 4 mil och inte ens 1000 höjdmeter. Kanske det var lite slöseri med "Malorca tid" att inte utnyttja en så fin dag till fullo men en annan anledning till att jag är här är att hitta tillbaka till någon form mental lugn och ro, komma ifrån jobb, stress, vardag och matlagning. Vila upp mig så jag kan köra all in fram till sommarlovet.

Veckan har gett mig 29 timmar på cykeln varav 3 timmar har varit i de högre pulszonerna. Nu gäller det bara att hålla i det här med träningen och prioritera rätt när jag kommer hem. Det verkar som att vi kommer att ta med oss lite sol och värme hem om inte prognosen ljuger så det ska nog inte bli några problem. Nu är det bara en dryg månad kvar till långloppscupen drar igång. Det känns grymt skönt att ha något nytt att längta till och se fram emot.

Mera Mallis

2 apr 2018

Snart är vår fjärde dag över här på paradisön. Det infinner sig någon form av panik inombords över hemgången som infaller om bara några dagar. Jag tittar på skyltar som visar att det finns lägenheter till salu och funderar om det verkligen skulle vara så omöjligt att flytta hit. Ett litet tag i livet bara. Jag har i alla fall kommit fram till att Port de Pollenca är stället att bo på vare sig man ska flytta hit eller bara åka hit på semester. Det är lagom med folk och bilar, nära till bergen och till havet. Det är massor av små mysiga butiker och cafén (som inte säljer massa skit i jämförelse med Palma och Alcudia). Här finns inga fula köpcentrum eller skräp på gatorna bara fina stråk att promenera eller jogga utefter. 

Cyklingen då?

Idag tog vi bara en kort vända, en liten omväg för att kolla in Alcudia och åka ut mot la Viktoria. Vi hade planer på att käka lunch där men hittade verkligen ingenting som tilltalade oss. Turister precis överallt, fel sorts turister, ni vet, såna som inte cyklar. Överfyllda sopkorgar, folk som låter och skriker och souvenirbutiker var 5:e meter. Toaletter som inte gick att spola men som folk visst valt att använda ändå. Vi köpte en snickers och åkte tillbaka till lugnet i Pollenca för vår efterlängtade lunch. Sen gick vi på en promenad istället. 

Gårdagen blev en väldigt hård dag för mig och syrran som kan klassas som amatörcyklister. Hård men ändå väldigt soft för vi tog många och långa raster. Hela turen blev förresten väldigt lång, i timmar sett alltså. Vi drog iväg 08:30 på morgonen och kom tillbaka lagom tills det var dags att gå och sova. Middagen på hotellet missade vi men det gjorde inte så mycket eftersom vi stannade till i Fornalutx och drog i oss en varsin pizza. Sen efterrätt på det. Låren slog mot magen på varenda tramptag i ungefär två timmar efter det. Men det var gott och energi behöver man ju när man ska cykla så länge.

Turen började som dagen innan med en klättring upp till Coll de sa Batalla men denna gång svängde vi av mot Sa Calobra. Vi åkte ner mot havet, drog i oss två koppar kaffe och solade en stund. Sen var det bara att kämpa sig upp igen. Det är lätt att känna sig värdelös när cyklist efter cyklist kommer susande förbi i ett tempo en annan bara kan fantisera om. Man får liksom bara försöka förtränga det och tänka att; när jag väl har tagit mig upp kommer jag vara en lite bättre cyklist än jag var innan. Var glad för det och jämför dig inte med andra. Punkt slut!

Orginalplanen var att vi skulle åka tillbaka hem efter det, ungefär samma väg som vi kom men när vädret visar sig från sin allra bästa sida så vill man liksom inte åka hem. Istället åkte vi ännu längre hemifrån. Jag vet inte om jag missat att se det på kartan eller om jag "valde" att inte se det för det skulle visa sig att det var några klättringar till innan vi slutligen nådde Bunyola och kunde åka på platten hela vägen hem till Port de Pollenca. Vi är ju inga bergsgetter precis jag och syrran så det drog ut lite på tiden.

När vi var tre mil hemifrån så gick solen ner. Med lampor som lyste ungefär två meter framåt och på smala små vägar blev det lite som att åka spöktåget på Gröna Lund. En väg som svängde 90 grader, nån hund som började vrålskälla i mörkret och sprang med längs ett staket, nån kvist som slog mot facet och nått djur som ville över vägen... Till slut var vi i alla fall hemma några erfarenheter rikare. Vi sov länge och hårt i morse men imorgon bär det av mot de underbara bergen igen.

Lite bilder från gårdagen.



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!