Långloppsbloggen - Malin Jones | Bicycling.se

Malin Jones


Malin Jones bor i cykelvasastaden Mora med sina två barn, en halvgalen hund och ett par katter. "För fem år sedan fick jag en startplats till Cykelvasan 45km av min far och sedan dess gör jag ständiga försök till att slå personliga rekord på olika lopp jag hunnit med att pröva. I år är planen att köra hela Mitsubishi MTB Challenge. Varenda lopp vill jag vara med på. Barnen, som är födda 2006 och 2007 kommer jag också att dra med mig. Tanken är att göra det här till ett fem månaders utdraget familjeäventyr. Den naiva delen av min hjärna säger ”satsa på top-10 i klass D40”, den mer verklighetsförankrade delen av min hjärna säger ”Var glad om du tar dig till tävlingarna och kommit ihåg att ta med dig alla grejer du behöver till dig själv och barnen”. Kul ska det bli i alla fall, ruskigt kul och säkerligen en del inslag av kaos. Mer av det kommer ni få ta del av här i bloggen framöver"

Tankar inför Ränneslättsturen och annat

25 jun 2018

Orsabajken 15 km, det enda rätta på midsommarafton. 

Hejsan hoppsan, här njuts det minsann av sommarlov och ledighet att en knappt funderat över att det är race om sex dagar. En dags framförhållning ungefär.

Ränneslättsturen. Eksjö. Småland. Nästan 50 mil resväg. Det är inte konstigt att jag inte har hört så mycket om det här loppet. Få i min bekantskapskrets åker så långt för ett MTB-lopp. Men desto större överraskning väntar oss och jag tror det kan bli en toppentripp neröver. Husvagnen är besiktigad och godkänd och campingplats bokad. Vi ska även dra med oss förtältet denna gång för att få känslan av lite ”space”.  Vilket nog kan behövas då min syrra och hennes dotter följer med. Det kommer att bli lite trångt, så trångt att jag överväger att lämna hunden hemma, det är ju inte precis en chihuahua som behöver någonstans att sova (läs sängplats).

Loppet känns långt i jämförelse med de två sista loppen som varit under 70km, men det kallas ju långloppscupen av en anledning. 78km varav 50% stig. Men å andra sidan så är det inte lika många höjdmeter som i de tidigare loppen och jag föredrar ju faktiskt att åka på stig, så jag tror det här kan bli roligt. Jag kommer inte lägga några förväntningar på mig själv men tänker att det borde ta mig runt fyra timmar innan jag når målet. Det ska även denna gång bli kanonväder med värme och sol så förutsättningarna finns där helt klart. Jag har dessutom fått in några bra träningspass sista veckorna och haft alla möjligheter till att sova de sista dagarna. Det finns inga ursäkter nu.

Saga gick det ju riktigt bra för på Lida loop och kanske ännu bättre på midsommarens 15km race, Orsabajken. Där fick hon också stå på prispallen med en andraplacering, inte ens en minut efter ettan. Det har helt klart hänt något med hennes cyklande de sista veckorna vilket gjort att jag fått ändra inställning till mitt eget tränande. Det handlar inte längre om att ”jag” ska försöka sätta personliga rekord, nu handlar det om att komma i sån pass bra form att jag kan hänga på mina barn även fortsättningsvis. Det är bara en tidsfråga innan de cyklar ifrån mig. Saga kör som en galning. Jag vill liksom skrika åt henne när hon kör ifrån mig i nedförsbackarna att hon måste ta det lite lugnare, att det är farligt och att hon kan ramla och slå sig. Men jag låter bli. Hittills har hon ju inte ramlat och jag kan ju faktiskt inte bestämma över var hennes ”comfort zone” ska sluta. Jag hade inte väntat mig att något sånt här skulle skapa oro i en mammas hjärta. Jag får blunda helt enkelt, titta åt ett annat håll, ha bandage i packningen…

Terje har också gjort framsteg, han var inte ens två minuter efter storasyster på Orsabajken och jag har även hört yttringar om att han tycker det är roligt med cykel nu. Kanske är det så med vissa barn att man måste pusha dem över en tröskel som man behöver komma över för att kunna känna glädjen i det hela. Missförstå mig inte, Terje skulle alla dagar i veckan hellre sitta och spela vid sin dator än att ut och cykla. Men som förälder är det ju ens förbannade plikt att se till att så inte sker. I mitt jobb ser jag alldeles för många dåliga exempel gällande det här och jag fullkomligen kokar av irritation inombords. ”Men mitt barn gillar inte att sporta”. Nä hä! Mina barn gillar inte att borsta tänderna, men jag ser till att de gör det ändå för att jag inte vill att de ska få några framtida munhälsoproblem. Så verkar det finnas föräldrar som tror att deras barn, helt av sig själva ska ut och jogga, cykla, simma, rida, åka pulka, skridskor, vandra… eller vad det nu kan vara. Visst! Det finns såna barn, det gör det verkligen. Men de tillhör inte majoriteten. Vissa barn får man helt enkelt ut och ”rasta” (typ såna som Terje). Sen får man hoppas att det slutligen blir en rutin som de själva känner att de mår bra av. Man kan inte som förälder sitta och vänta på att ens barn ska hitta en träningsform de gillar, då får man hitta på andra pulshöjande aktiviteter att göra så länge och framför allt VARA MED DEM och ge överdrivet mycket positiv feedback. Nog om detta.

I Mora finns det två cykelklubbar; det är Mora CK, som jag kör för och som är mest fokuserad på landsväg och Cykelvasan. Så finns det Perbellum sportsällskap som har väldigt många MTB-åkare. Duktiga och starka såna alltså, såna som åker på flera av Mitsubishi MTB callenge´s tävlingar och gör väldigt bra ifrån sig. Faktum är att de är så snabba så en vanlig trött morsa fattar av sig själv att hon inte har något på deras träningspass att göra. Men igår skulle de köra ett lugnare pass och då vågade jag faktiskt följa med. Det blev såklart inte lugnt i min definition, men det viste jag ju redan innan. Men så sjukt roligt det var att få köra i en grupp så där, otroligt bra träning för min del, bara av att ligga bakom och ”se” hur de körde och hur de valde väg genom rötter och sten gav mig en hel del ny erfarenhet jag hoppas jag kan ha användning av i kommande lopp. Jag hoppas de ska ut på flera ”lugna” turer, men det hände inte så ofta enligt utsago så jag får väl fortsätta köra för mig själv eller i mindre sällskap, alternativ flytta till ort med större cykelklubb och flera klungor.

 

Starka, snabba och roliga människor från Perbellum sportsällskap. 

 

 

 

 

MTB på arbetstid

17 jun 2018

Hugo och Viktor visar mig hur "lätt" det är att cykla på bakhjulet. (Hugo har glömt knäppa sin hjälm, han ska givetvis få skäll nästa gång jag ser honom)

I två år har jag nu jobbat som lärare på mellanstadiet. Under den här tiden har jag kommit fram att det finns två dagar på läsåret som är överlägset bättre än alla andra dagar. Dessa två dagar infaller strax innan sommarlovet och har fått namnet ”Elevens val”. Alla elever på mellanstadiet får alltså välja att vara med på olika aktiviteter som vi lärare har organiserat och som eleverna själva har lagt fram förslag till.

Förra året vid samma tidpunkt anordnade jag och en till lärare en MTB-grupp, något som blev väldigt uppskattat, förutom den lilla detaljen att Fröken Malin skulle försöka samla coolhetspoäng genom att ta sig an ett litet hopp, men mitt i luften inser att hon inte riktigt vet hur man gör. Det slutade med en liten krasch. Jag försökte givetvis hålla god min inför eleverna och resa mig upp som om inget hade hänt. Det gick inte. Jag låg där jag låg och sen kom ambulansen. Bäckenbenet var av på två ställen och hela min planerade cykelsommar 2017 var finito i det ögonblicket. 

I år fick jag chansen till göra om, göra rätt. Jag tillsammans med klassassistent Elin, fick med oss 15 cykelglada grabbar från klass 4-6 dessa dagar.

Det är svårt att planera en cykelaktivitet som ska passa en hel grupp av barn med olika erfarenheter av MTB. Förutom det, så finns de fysiska skillnaderna mellan en elev i klass fyra och en elev i klass sex att ta hänsyn till. Det som underlättar är att alla som är där, har valt det själva och deras motivation hög.

Första dagen var tuff (för vissa). Vi cyklade ca 3,5 mil totalt varav 2 på stig. Vi hade i och för sig 5 timmar på oss men stannade ofta för att diskutera vägval och teknik. Även lunchen blev ett break då vi pausade vid ett vindskydd längs Österdalälven och grillade korv. Jag hade ordnat det så att min mamma kom dit med ved och korv, det var inget jag behövde släpa med mig på cykeln med andra ord. När vi drog vidare kom regnet, jag trodde jag skulle få höra gnäll från barnen men ingen klagade egentligen över någonting. På hela dagen! På hemvägen var dock några elever lite trötta och ett tag var jag orolig att vi inte skulle hinna tillbaka till klassrummet på utsatt tid, 13:30. Jag är ju liksom född tidsoptimist och tycker det är onödigt att inte fylla ut varenda minut av dygnet. 13:27 svängde vi in på skolgården. Jackpot! 

Andra dagen bjöd på solsken och jag introducerade Strava för eleverna, de som ville fick ladda ner appen och för ovanlighetens skull ta med sig telefonerna. Vi cyklade bort till ett lagom långt segment som vi här i Mora kallar Selja-snabben, ca 1,5 km långt med lite uppför och nerför utan några tekniska partier. Vi provcyklade banan tillsammans en gång och därefter var det dags för race!

Med stor självsäkerhet i rösten hade jag utmanat mina elever; den som slog fröken Malins tid runt Selja-snabben skulle bjudas på glass. Tre elever var tuffa nog att anta utmaningen. Alltså, jag tyckte ju själv att jag fått till en riktigt bra tid runt den där banan, trodde att jag var mer eller mindre oslagbar (mot dessa barn). Men nix, tji fick jag. En elev slog mig! MED 10 SEKUNDER!! Och då ska ni veta att denna grabb inte bara går i årskurs 6. Han har även en cykel som väger minst 5 kilo mer än min! Jag blev mycket, mycket imponerad. Jag hoppas verkligen att han håller fast vid sitt cykelintresse framöver.

Vi ställde in resten av den planerade cykelturen för dagen, kom fram till att det skulle kännas lite knasigt om bara en elev åt glass och inte de andra som också presterat så bra under dessa dagar. Vi drog till Glassbåten, jag och Elin drog fram våra feta plånböcker och bjöd hela gänget på en kula. Utom Joel då, han fick två.

Förutom det har jag haft en fantastisk vecka trots att sommaren nu återgått till att vara fullständigt normal (15 grader och mest regn). Mina elever har gått på sommarlov precis som mina egna barn, jag har fyllt år och även hunnit cyklat igenom Cykelvasan för första gången denna säsong. Nu är det bara två och en halv dag kvar tills min egen semester börjar. Jag har lovat mina elever att jag ska lära mig att cykla på bakhjulet i sommar. Jag ska göra vad jag kan, jag hade fått sååå många coolhetspoäng om jag kom incyklandes på skolgården i augusti på bakhjulet. Det kan vara värt det.

Glada killar som inte gnäller över regn och mygg. 

Korvstoppet var uppskattat. Och ja, jag vet att det råder eldningsförbud i hela landet men jag ringde faktiskt till brandkåren innan. 

Joel Jensen, som cyklar i orsaklubben CK Uven på sin fritid. Här är på väg in i mål och har just slagit Fröken Malins Strava-rekord. 

Välförtjänt glass! 

Lida Loop, vad hände där? Egentligen!

11 jun 2018

Saga i full fart genom diagonalen. Bild från cykelkanalen.se

Ni vet hur de flesta filmer är uppbyggda, det är någon slags hård kamp, ett avgörande strax innan filmen är slut som de ”goda” alltid vinner och sen lever lyckliga resten av livet… Det känns i skrivande stund, som att jag befinner mig mitt i den där kampen och det lyckliga slutet kommer när jag går på sommarlov. Min hjärna känns lika seg som en gammal dator vars alla program är startade OCH har 53 öppna fönster på browsern. Samma reaktionsförmåga som en daggmask. Ungefär. Jag är glad att jag inte tog livet av något när vi körde ner till Stockholm på fredagskvällen. Burkar av Red Bull hjälpte föga.

Vi tar helgen i sin helhet. 

Lördag

Jag vaknade och kände mig nästan groggy. Jag hade fått sömn. Första natten på hela veckan med fler timmar än fem (jag har lagt mig tidigt, men ni vet, för många program startade). Den här helgen valde jag av säkerhetsskäl att lämna husvagnen i Mora och istället sova i Kista, i min pappas arbetslägenhet. Hunden lämnade jag också bort för att göra livet lite enklare.

Barnen och jag hade kommit överens om att ta det lite chill på morgonkvisten innan vi skulle fara ut mot Lida och provköra banan. Vi åt vår gröt vid 9 och kom till Lida ungefär vid 12. Jag kliver ut bilen och sträcker mig efter cyklarna på taket. >>PLOFFFS<< En deciliter mens, rakt ut i brallorna! Och jag som trodde, efter nattens frånvaro att den var typ över. Asså, uppsugningsförmågan i rumpkudden ska absolut inte underskattas och tack gode Gud för att byxorna var svarta eftersom vi skulle möta upp med Pauli från 8848 Altitude och ta lite bilder på oss i våra snygga cykelkläder från deras märke. Vi sprang på honom nästan direkt och började fota en bit bort. Det var kul. Trots det lilla missödet som inte gick att göra något åt just där och då.

Vid halv två hade vi letat upp den andra loopen och börjat cykla. Jag var svinhungrig redan då och hade inget med mig. Barnen hade åtminstone käkat på sitt lördagsgodis i bilen och klagade inte. Jag försökte mana på barnen att cykla på lite fortare men den loopen innehöll en hel del tekniska partier så fort framåt gick det knappast. Terje började dessutom bli ordentligt hängig, snoret rann och halsen gjorde ont. Saga däremot har numera fattat tycke för ”det tekniska” och tyckte att det var jättekul att kämpa sig fram mellan rötter och stenhällar. Drygt två timmar senare hade vi rullat igenom den bana som jag tog förgivet att de skulle köra på söndagen.

Framme vid målområdet stötte jag på Linda och Henrik. Linda pratade nånting om ändrade starttider, men jag var så hungrig och hade sån huvudvärk att jag knappt hörde vad hon sa, allt jag tänkte på var att få komma till lägenheten och ta av mig de nerkladdade äckelbrallorna. Tänkte att jag fick läsa PM:et vid senare tillfälle. Så skulle vi ju hinna med att springa in i Kista galleria också, examenskläder liksom…

När man är så där jätte-jätte hungrig, tänker man inte särskilt smart. Det är som att man automatiskt dras till det mest kaloritäta skit man kan hitta, i det här fallet kebabtallrik extra allt. Man blir förvisso mätt så man mår illa, men att ladda med sån mat dagen innan ett race, alltså, jag tror inte det är särskilt lyckat. Det gav mig i alla fall tillräckligt med energi att läsa igenom PM:et. Jag kunde inte tro mina ögon. BARNEN SKULLE CYKLA LOOP 1! Hur hade jag kunnat missat det? Alltså det fanns inte i min vildaste fantasi att de skulle cykla samma loop som mig när vi nu dessutom skulle starta samtidigt. Hur tänkte arrangörerna där? Dameliten skulle alltså starta samtidigt som ungdomsklassen (från 10 år) OCH köra samma sträckning, till skillnad mot Falun där ungdomarna startade först och dessutom på loop två så de hade gott om tid att ta sig i mål innan någon elit skulle komma ifatt. Några minuter senare skulle dessutom motionsklassen starta (läs, massor av folk som ska köra förbi ungdomarna). Jaha, tänkte jag, somnade och fick ännu en natt med massor av sömn.

 

Söndag

Söndagsmorgonen flöt på bra, vi fick i oss frukost och kom iväg i bra tid. Terje hade ännu ondare i halsen och snoret rann, men kunde inte riktigt bestämma sig om han skulle köra eller inte. Vi hämtade ut alla nummerlappar i fall det skulle bli något sista minuten beslut. Det slutade dock med att vi inte behövde ta något beslut. Ödet tog det liksom åt oss när Terje cyklade runt lite i målområdet på en smal stig och det kom ett gäng äldre ungdomar som absolut skulle cykla förbi honom (på den smala stigen). Han ramlade nerför en liten slänt, kvaddade växelföraren inklusive växelörat och så var det med den saken. Cykloteket hjälpte till med att fixa så att kedjan stannade vid näst sista växeln istället för att hoppa över in till ekrarna. Men tro mig, Terje cyklar med singelklinga fram och 10-delat bak, han behöver sin sista växel även om han är stark.

Saga var taggad men nervös över att få lov att cykla utan lillebrorsan. De höll ihop på Långa lugnet och tyckte det var ett roligt upplägg när loppet var så pass långt. Själv tyckte jag bara att det kändes konstigt att lämna Terje ensam.

Starten gick och jag kom iväg bra, hade inga problem att ta mig uppför slalombacken och hade ett skönt flow även efter den. Ända tills 8,8 km in på banan. Där stog en kille från ungdomsklassen vid sidan av spåret och vrålkräktes, helt likblek. Jag stannar såklart och frågar hur det är med honom och om han har någon telefon. Han skakar och kan knappt prata. Jag gissar att han försökt hänga med kvinnoeliten och gått ut lite för hårt. Han har ingen telefon men tillhör tack och lov den här lilla skaran av barn som kan sin förälders telefonnummer utantill. Vi ringde till hans mamma och talade om positionen. Under tiden drar, vad som känns som 100 ungdomar förbi. Så när jag väl börjar cykla igen går allt ut på att ta sig förbi. Vid stigpartierna blir det tvärstopp med få möjligheter till att köra om. Jag tappar liksom suget, tappar motivationen och allt känns bara helt plötsligt väldigt tråkigt. Jag känner inte alls igen mina egna tankar och när jag kommer till målområdet efter första loopen går jag bara av banan, som styrd av nån hemlig kraft!? Där springer jag på min pappas gamla jobbarkompis, han som är den egentliga anledningen till att jag cyklar idag, för det var han som fick in min pappa på cykling som i sin tur fick in mig på cykling, märkligt vilken spridningseffekt denna sport har? Hur som helst, när vi står där och småpratar hör jag plötsligt hur de ropar upp SAGA JONES i högtalarna, de säger att hon är på väg in på en andraplacering i sin klass. Jag tror knappt mina öron! Några minuter senare ser jag en flicka med jordens största flin cykla in mot mål. Min Saga! Hon är överlycklig och jag ser på henne att hon verkligen har gett allt under dessa 22 kilometer.

Alltså, någonstans inombords vill jag vara arg och besviken på mig själv som bröt loppet i princip helt utan anledning. Men jag kan inte. För om jag inte hade gjort det, så hade jag aldrig fått vara med min dotter i just den här lyckliga stunden som rådde där och då. Inte heller hade jag fått se henne gå upp och ta i mot sin första pokal i sporten MTB. Hon har ju bara en närvarande förälder och det känns jävligt bra att jag var närvarande på riktigt i det ögonblicket. Jag ångrar ingenting!

Bild från cykelkanalen.se

Att Terje var hängig hindrade inte honom från att ta sig ett svalkande dopp.

Helgens utmaning; Lida Loop

5 jun 2018

Ny vecka nya möjligheter och om fem dagar är det dags för långloppscupens tredje deltävling; Lida loop. Jag har lämnat en bedrövlig träningsvecka bakom mig och vet inte riktigt hur jag ska lägga upp denna veckas träning. Att försöka ”kompensera” för missad träning veckan innan ett lopp känns inte heller aktuellt. Så här när jag snart är 40+ känns det som att återhämtningstiden efter ett hårt pass blir rätt lång. Jag snackar om dagar, innan jag känner mig helt 100% igen, vilket man så klart vill känna sig när det är dags för race.

Lida loop blir ytterligare en tävling som jag aldrig har prövat tidigare och på grund av avståndet mellan Mora och Tullinge så är det inget som har känts särskilt lockande att åka och ”provköra” heller. Efter Långa Lugnet då jag missbedömde min åktid med en halvtimme (i positiv riktning) så vet jag inte längre vilka förväntningar jag kan ställa på mig själv. Men om jag får en kanondag igen och kör in ca 35min efter kvinnoeliten så skulle jag kunna gissa på att jag kör loppet runt 3:15 +/- 10 minuter. Jag sätter 3:15 som mål!

Barnens lopp är 22km långt och deras starttid är senare än min, dock bara 10 minuter så jag kan nog se till att de kommer iväg som de ska ändå. Vi planerar dessutom att provköra deras bana på lördagen så de känner sig lite förberedda på vad som komma skall. Kanonväder tycks det också ska bli!

I helgen hade vi loppet Siljan Runt här i trakterna. Jag valde att stå över detta år för att bara få ta det lugnt en helg och komma ikapp lite med alla hushållssysslor som halkar efter när jag varit borta några helger här på sistone. Jag är sån som vill vara med på ALLT roligt som erbjuds, speciellt när det gäller cykling, men ibland måste man öva på att säga nej. Det var såklart många från Mora CK som körde. Bland annat min pappa, han som fick in mig på cykling som livsstil. Jag försöker nu övertala honom att köra några av Mitsubishi MTB callenge´s lopp. Jag tror han är sugen på Mörksuggan åtminstone (nära hem). Räknar med en familjekamp på det loppet då även min lillasyster ska köra.

I natt sov jag fem timmar, det är alltid sömnen som får ta stryk när livet leker men från och med idag är det läggdags klockan 21. Allt annat som ska göras hemmavid får vänta tills nästa vecka. Behöver jag säga ens att jag räknar minuterna tills jag går på sommarlov?

 

Min far, 64år. Taggad inför Siljan Runt, 16 mil landsväg i härligt sommarväder.



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!