Långloppsbloggen - Malin Jones | Bicycling.se

Malin Jones


Malin Jones bor i cykelvasastaden Mora med sina två barn, en halvgalen hund och ett par katter. "För fem år sedan fick jag en startplats till Cykelvasan 45km av min far och sedan dess gör jag ständiga försök till att slå personliga rekord på olika lopp jag hunnit med att pröva. I år är planen att köra hela Mitsubishi MTB Challenge. Varenda lopp vill jag vara med på. Barnen, som är födda 2006 och 2007 kommer jag också att dra med mig. Tanken är att göra det här till ett fem månaders utdraget familjeäventyr. Den naiva delen av min hjärna säger ”satsa på top-10 i klass D40”, den mer verklighetsförankrade delen av min hjärna säger ”Var glad om du tar dig till tävlingarna och kommit ihåg att ta med dig alla grejer du behöver till dig själv och barnen”. Kul ska det bli i alla fall, ruskigt kul och säkerligen en del inslag av kaos. Mer av det kommer ni få ta del av här i bloggen framöver"

Fina Finnmarksturen nu till helgen!

30 jul 2018

Kvällen innan Engelbrektsturen träffade Saga en kille vid husvagnsparkeringen i samma ålder som gav henne lite tips om hur man "stegrar". Hon har övat sen dess. Det sitter nog snart. 

Veckan efter Mörksuggejakten, 36 mil cykling, veckan efter den, 17 mil cykling… förra veckan 7 mil cykel…. Folk pratar om att periodisera sin träning, jag kan säga att sånt är inget man behöver ”planera” som ensamstående morsa på heltid. Det blir sånt upplägg helt av sig självt vare sig man vill eller inte. Har man fått till en riktigt bra träningsvecka så kommer man få lov att kompensera för den följande veckor. Nu är det ju inte så att jag förra veckan bara gick och lullade omkring med tvättkorgen i ena handen och dammsugaren i andra, jag har tack och lov min hund som ser till att jag ändå snittar på minst 20.000 steg om dagen. Men det känns som att jag kommit lite i ofas, jag vill helst ha mina ”lugna” veckor när det är rejs till helgen, som nu till helgen när det är dags för Finnmarksturen t.ex. En vill ju inte komma helt nertränad till ett lopp och knappt ta sig upp för första backen. Men två lugna veckor på raken, det känns inte heller bra. Det är ju så för oss vanliga dödliga som inte befinner sig på elitnivå, att återhämtningstiden är lite längre. Får man dessutom inte i sig tillräckligt bra käk (p.g.a. värme t.ex.) så kan man räkna med ännu längre tid. Jag inbillar mig ändå att förra veckans oträning har gjort mig gott. Körde lite intervaller igår kväll och kände mig ovanligt pigg i benen. Ja, inte de första varven då, då kändes benen lika osmörjda som kedjan jag inte gett någon kärlek till de sista veckorna.

Finnmarksturen ligger mig varmt om hjärtat. Den turen var nämligen mitt första långlopp någonsin. Året var 2013, en vän och tidigare cykelfanatiker (Magnus Eriksson, CK Parr) hade gett mig det goda rådet att cykla minst ett långlopp innan Cykelvasan 90, som jag samma år skulle cykla för första gången. Jag tror inte att jag hade cyklat en meter på stig innan det loppet, bara grus/skogsvägar. Loppet blev en spännande utmaning kan man säga. Det var inte bara massa stig, det regnande bitvis också och de sista milen var jag så trött att jag inte ens orkade ta mig ner för de tekniska partierna på annat sätt än att gå. Jag har för mig att jag var bland de sista in i mål den dagen. Men jag hade haft roligt, väldigt roligt, och dagen i Ludvika avslutades med att jag råkade gå in i ”fel” omklädningsrum (alla var ju tomma när jag väl var i mål). Det var ju inget jag visste om när jag stod där i duschen med schampo i ögonen och det kom in en naken kille i min egen ålder som påtalade mitt lilla misstag. Resten av duschandet gick väldigt fort.

Loppen i helgen är fördelade på två dagar, barnen på lördag och mamma på söndag. Jag tror det får bli två bilturer till Ludvika i helgen istället för husvagn. Campingen ligger en bit ifrån starten och jag är beroende av el och tillgång till kök och toalett (till nästa år ska husvagnen få sig en service och vi borde kunna parkera var vi vill). Förra året körde jag loppet i motionsklass på 3:33. Det var mitt första långa cykelpass efter mitt brutna bäckenben i början på juni. Det ska bli spännande att se om jag kan klå den tiden nu på söndag, jag hoppas det, för min självkänslas skull.

Ni kan fortfarande gå in och anmäla er till ordinarie pris. Fram till midnatt, så in och anmäl er om ni inte redan gjort det!

Engelbrektsturen - målgång och medalj

23 jul 2018

Ett gäng tjejer, två mil nånting in i loppet längs trollstigen. Bild från cykelkanalen.se

Hur skulle man kunna beskriva Englbrektsturen? Som Mörksuggan fast utan Vidablick och utan sand? Som Långa Lugnet fast utan höjdmetrarna? Det säger ju ingenting till någon som inte har kört dessa lopp förstås. Men det är mycket grusväg, det är det. Men de partierna med singeltrack är ändå rätt brötiga med massor av sten och rötter och de drar lätt ner ens snitthastighet om man inte är ruskigt begåvad att köra på sånt underlag. Naturen är lummig, omgivningarna fina och publikstödet stort. Ett jäkligt trevligt lopp helt enkelt med stor variation och som jag lätt kommer vilja köra igen.

På upptäcktsfärd dagen innan loppet. 

Jag och barnen åkte ner sent på fredagskvällen, vi hade tänkt åka på lördag morgon på grund av att jag, som vanligt, varit lite sent ute med att boka campingplats och därför blev utan. Men som en skänk från ovan hörde Ester av sig på Instagram och sa att det fanns två platser kvar med el vid idrottshallen och det var först till kvarn så att säga. 220 volt vill man inte vara utan med barn som gör slut på telefonbatteriet ungefär tre gånger om dagen. På lördagen sov vi ut och på eftermiddagen cyklade vi lite längs banan. Alltså jag älskar verkligen dessa ”dagen innan loppet” dagarna när jag och barnen bara är ute och glider med cyklarna. Ute och upptäcker platser, stannar och fikar, pratar och bara tar det lugnt. Barnen gillar också att de nästan obegränsat har tillåtelse att trycka i sig massa godis, läsk och annat onyttigt som vi i vanliga fall har hårda begränsningar med. En måste ju ladda liksom!

Jag och Ester i startfållan. 

Jag och Ester Simone (en tjej som kör med She Rides och en bekantskap jag stiftat genom Instagram) hade bestämt att vi skulle team’a, ni vet så där som proffsen gör. Man kör tillsammans, hjälper varandra att dra, peppar i stunder när man eller mer eller mindre döende, och liknande… Meeen, det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. Vi hängde ihop bra de första kilometerna fram till Klackberg ungefär, där blev det en lättare stigning följt av singeltrack nerför. Jag hade fullt sjå att hålla rätt på mig själv och väl ute på planare mark när jag vågade snegla bakåt (utan att ramla) såg jag henne inte längre. Jag blev lite konfunderad i stunden, vad skulle man göra nu liksom? Slå av på farten och vänta in? Det verkade lite ologiskt och samtidigt hade jag själv tagit rygg på några starka tjejer som jag i tidigare lopp inte varit i närheten av att åka bakom och nu låg jag med här och drog till och med. Hur gör proffsen i såna här situationer egentligen när de bestämt att de ska köra som team?

Efter tre mil låg jag fortfarande med i samma tjejgrupp, vinden i ansiktet och en kropp som levererade utöver förväntan, livet lekte. Ja, ända tills jag hörde något konstigt ljud från min cykel. Psst…..psst….psst……psst…. i jämn rytm. Hade aldrig hört något liknande faktiskt. Kollade ner mot däcket som i alla fall inte verkade tomt, ljudet fortsatte. Så det var bara att släppa tjejerna, kliva av och kolla läget. Jo då, punktering. Vid hålet sprutade vätskan ut som en liten vulkan med utbrott. Jag höll för med ett finger och försökte kontakta min låtsaskompis MacGyver.  Vad hade han gjort i det här läget? Kaxigt hade jag också lämnat slagen i husvagnen på morgonen. Han svarade att jag skulle använda mitt sunda förnuft. Trött från ansträngning och värme kom jag till sist på vad han menade (jag har aldrig varit särskilt snabbtänkt). Jag rullade hjulet så att vätskan i däcket la sig direkt över hålet och fipplade fram min lilla handpump från vätskeryggan. Nån minut senare kommer Yvonne Östman (D40) seglandes förbi och frågade om allt var OK. Jag tänkte att då är nog inte Ester långt bakom och om jag skyndar mig så kanske jag hinner åka tillsammans med henne igen. Pumpar som en galning, men hon dyker aldrig upp…

Efter loppet fick jag höra att hon stannat någon mil innan för att hjälpa en man som flugit in i ett träd med huvudet först och legat ensam i skogen, strax efter hade även Linda Tuvesson kommit till undsättning och tillsammans tog de hand om mannen medan de väntade på förstärkning från sjukvården. Dagens hjältar, minst sagt! Alltså, det borde vara en självklarhet att stanna om man ser en krasch (så till vida att personen inte reser sig upp och ger nån form av OK), men det är det inte. Folk kör ofta bara förbi och verkar tänka att ”nån annan stannar säkert”. Naturligtvis kan inte alla i hela loppet stanna om någon ramlat och skadat sig, men är man först förbi så stannar man. Kan vi inte bara göra det till en regel inom cykelsporten? Väldigt, väldigt få av oss har några prispengar att hämta och även om man har det så skulle det ändå inte vara av något värde i jämförelse.

När jag började cykla igen efter punkan kände jag mig varken arg eller besviken. Kanske har jag haft så många punkor nu att jag slutat bry mig helt enkelt? Nej, jag kände mig så glad för att jag nått ett delmål i min cykling, att orka hänga med en tjejklunga och inte behöva köra ensam. Jag hade säkerligen släppt klungan långt innan mål, men ändå, det var sån fin känsla i de mil som det varade. Jag var dessutom sjukt imponerad över hur väl det fungerade med vätskan i däcken. Den hade verkligen täppt till hålet, som var ca 3mm stort mitt på däcket (inget genomslag denna gång). Tacksam över att jag sluppit stå där och krångla av nått hjul och nått däck och så vidare, fy satan vad smidigt med slanglöst helt enkelt! De resterande milen körde jag i ”träningsfart” Jag hade inte längre någon måltid att kämpa för så varför inte bara cykla och njuta? Jag till och med stannade på depåerna för att dricka cola och äta bullar. Känna på känslan liksom.

För barnen gick det över förväntan. Jag visste att de skulle ta sig i mål, men att Terje skulle orka cykla i denna värme, 4 mil, på strax över två timmar hade jag inte väntat mig. Eftersom banan var lång och mycket kan hända så hade vi i förväg bestämt att de skulle hålla ihop. Dessvärre drabbades även Saga denna gång av punka och eftersom hon inte lärt sig (jag inte lärt henne) ännu hur man fixar en sån, så fick hon lov att börja gå och leta efter hjälp. Terje cyklade vidare och efter ett tag hade en snäll farbror ur publiken sett Saga och hjälpt henne att byta slang (ännu en hjälte denna dag). Jag önskar att jag visste vem det var så jag kunde skicka en blomma. Saga kände sig lite omotiverad till loppet när hon var ensam i sin klass, Terje spädde på genom att säga, att hur bra hon än skulle köra så skulle hon ändå komma sist…. (syskonkärlek). Hon fick hur som helst med sig en Camelback (rosa) och ett presentkort på Cykloteket, värde 300kr. Priser snålas det inte in på under Mitsubishi MTB challenge kan vi konstatera.

Nu är det bara tre långlopp kvar. Jag vill liksom bara pausa tiden. Jag får ångest av att det snart är slut, vi har ju precis börjat få in rutinerna på det här. Men visst, det kommer en till sommar det gör det, men det känns så långt dit.

Terje kör ett grymt lopp! Bild från cykelkanalen.se

Saga som försöker jaga ifatt Terje efter ett avbrott med punka. Bild från cykelkanalen.se

Racevecka igen - Engelbrektsturen

16 jul 2018

Alla som kämpar får glass, alla utom Malin för hon vill gå ner ett par kilo för att kompensera för vikten på en heldämpad cykel i framtiden.

Alltså, veckan som följde efter Mörksuggejakten har flutit på så himla bra att jag knappt vet vad jag ska skriva om? Jag hade planerat in en vecka med ”mängdträning” efter den. Och det BLEV en vecka med mängdträning (!?). Mängd för någon på min nivå är alltså mer än 15 timmar på cykeln, vilket i sin tur är ungefär 100% mera än en normal (sommarlovs)vecka. Långa, lugna pass med inslag av något ryck här och där, uppför en backe kanske, ett Stravasegment eller nåt.

Det har blivit två turer mellan Sälen-Mora med sällskap och ett snitt i pulszon 2. Sen en tur mellan Mora och Sälen också, för att hämta min bil. Den turen sved, för inte fan är det roligt att cykla flera timmar i sitt eget sällskap inte. Eller… det är det nog, ibland i alla fall, så man kan sortera upp sina tankar lite, reflektera över livet liksom. Strålande sol och 29 grader den dagen, så för att jämna ut solbrännan lite blev det att bära superkorta cykelbrallor och linne. Nu är jag jättesolbränd på vänstra sidan av kroppen. Cykelbränna kan visst se ut lite hur som helst.

Grusväg, grusväg, grusväg... Hela Cykelvasaleden är en lång grusväg, men omgivningarna är fina så det är en trevlig cykeltur ändå.

Det har blivit ett par vändor med barnen också. Saga skulle absolut pröva att köra den ”svarta” Biking Dalarna turen som vi har här i Mora, fast jag sa ”nej” tre gånger. Väl vid skylten som pekade in mot den banan gav jag efter, tänkte vi kunde pröva i alla fall. Mtb-banan i Hemus (Mora) är inte särskilt stökig på något vis men det är väldigt mycket ”upp och ner”, ganska branta backar. De är så olika mina barn. Saga går igång på den här typen av terräng och tycker det är skitkul. Terje hatar det, grinar, skriker och svär så jag är rädd för att det ska finnas någon människa längre in i skogen som tror att jag misshandlar honom. Så vägrar han att lyssna på goda råd. Han har t.ex. bestämt sig för att ta alla backar ståendes med en tung växel. Det går så där halvbra i sandiga, sliriga uppförsbackar. När jag säger med min snällaste röst, ”pröva att sitt ner på en lätt växel och trampa snabbt” så svarar han ”Jag cyklar som jag vill” Sen tar det tvärstopp, han hinner inte klicka ur, ramlar på sidan, svär och skriker lite till…

Vi har nu lagt upp en plan för att undvika dessa dramasituationer och för att cyklingen ska kännas kul för dem båda. Jag ska fortsättningsvis köra en runda med Saga om hon känner för lite utmaningar, sen hem och byta barn och köra en mer anpassad bana med Terje. Jag har ju trots allt sommarlov och all tid i världen… (eller?).

Jag har också lyckats pricka in ett pass på racen med min pappa. Han fick sitt livs första punka på landsväg. Det verkar vara något punka-virus som går nu, jag tycker var och varannan får det om jag utgår i från det jag ser på sociala medier.

Kämpa!

Engelbrektsturen som går av stapeln på söndag 22/7 vet jag inte så mycket om men ryktena säger att det är ett relativt lättcyklat lopp och tiderna skvallrar också om en högre snittfart än t.ex. Mörksuggan som är lika lång. I klassen P/F 10-12 ser det tunt ut på anmälningslistan. Än så länge är Saga den enda anmälda flickan och som vanligt är det ca 500% flera pojkar i samma ålder som cyklar. Jag gissar att det har med banlängden att göra, 4 mil är långt för en 10-åring och även om banan är ”lättcyklad” så är det ju inte precis vasaloppsleden vi snackar om. I damernas tävlingsklasser ser det också ganska tomt ut. 9 st. i min klass (D40) och lika i sportklassen. Endast 4 st. i elitklassen och bara 3 st. i D30! Det är förstås en vecka kvar så det kanske trillar in lite flera. Om du som läser det här just nu sitter och tvekar om du ska vara med eller inte. Gör inte det. Gå in och anmäl dig på direkten, du har fram till torsdag på dig om du inte vill betala extra. Kanonväder utlovas även denna gång och jag tror det här med att ”tävla sig i form” verkligen fungerar för jag har nog aldrig i hela mitt liv varit i så bra form som nu, trots mina ynka 275 mil på cykel under 2018. Jag har en riktigt skön känsla i kroppen inför Engelbreksturen och ser verkligen fram mot att få rejsa lite och tömma ur kroppen rejält (effekten av en vecka med bara distansträning). Vi ses väl där?

Helgen med mörksuggan

9 jul 2018

Långloppet i helgen var fördelat på två dagar. Ungdomar lördag och äldre på söndagen. Rätt skönt ändå att kunna vara supportande mamma till 100%, och minst lika skönt att få åka på en tävling ensam en gång och bara fokusera på sig själv. Missförstå mig inte, vi har roligt när vi åker iväg tillsammans men det här moderna gycklet med att föräldrar nu för tiden kräver ”egentid” är något även jag längtar efter. Hur som helst. Vilket otroligt bra jobb de gör i Rättvik att hitta funktionärer till båda dagarna, och så bra de gör det sen!

Vi åkte och tjuvjagade på barnens jaktmark redan på fredagen. Barnens bana inleder nämligen med en liten läskig backe som Saga vägrade köra nerför förra året och enda anledningen till att Terje körde nerför den då, var att han inte hann klicka ur skorna. Även i år infann det sig en viss tveksamhet att köra den. Den är brant, det är grus och den svänger. Men den är inte farlig. Den är urgrävd och så finns det skyddsnät om man skulle råka glömma svänga. Vi körde den en antal gånger och till slut satt det och de vågade släppa på lite.

Till skillnad från de tidigare loppen för klassen P/F 10-12 så är det här en kort bana. Endast 3,5 km. Något som Saga störde sig på för hon fattade inte hur man skulle hinna fram till täten på den korta sträckan. Antingen är det så att korta sträckor lockar flera att köra, eller så är det så att Mörksuggejakten är ett så omtyckt lopp att flera vill pröva. Troligtvis är det en kombination av båda. 28 flickor tog sig i mål och 57 killar. Bara i denna klass alltså. Sjukt kul att se så många tuffa barn på cykel.

Saga såg till att lägga sig i täten redan från start och kom in som fjärde flicka. Vilket faktiskt förvånade mig lite då hon var hängig redan på fredagen och ännu hängigare på lördagsmorgonen. Hon ville absolut köra ändå och febertermometern visade att det var lugnt. Terje där i mot var pigg men hamnade bland de sista i startfållan (mammas fel som inte riktigt var med på noterna när de öppnade till fållan). Han kom in som 30:e kille och var nöjd med sin prestation.

I min egna planering hade jag tänkt att vi skulle vara tillbaka i Mora runt kl:12. Jag skulle ha gott om tid att lämna barnen till barnvakt och ta mig ett ”väcka benen” pass, samt provköra med de numera slanglösa däcken på min cykel. I verkligheten så var barnens prisutdelning kl:14. Ett helt bord fullt med saker att välja ifrån. För ALLA barnen, oavsett placering. Saga vägrade att missa den, så vi hade några timmar att döda (hade jag varit beredd på detta hade jag naturligtvis tagit med mig min egen cykel och gjort mitt tänkta pass på IK Jarl). Saga fick med sig ett par schyssta Shimano cykelglasögon och Terje en ask med olika fiskedrag. Nöjda och glada i bilen på vägen hem kommer Saga på att vi måste köpa present till kalaset hon skulle på nästa dag. Bara att köra ner till centrum då och trängas med alla turister. Vi kom till affärerna tre minuter innan de stängde men hann ändå hitta present! Sen hem, duscha, käka, packa lite grejor, skjutsa ut barnen till Våmhus, komma hem, ta ut hunden… så var den dagen över.

Träffade på några elever till mig som cyklar för CK Uven.

Söndagen vaknade jag med en känsla av omotivation. Jag kände mig liksom så oförberedd på loppet. Inte bara för att dämparen var trasig och jag inte hunnit köra med de nya däcken. Jag hade inte heller laddat med käket som jag borde ha gjort dagen innan. På hela lördagen fick jag i mig två koppar kaffe, en cola zero och ½ pizza. Jag är lite sån att jag inte känner någon hunger när det är varmt ute och det är massa saker som ska göras hela tiden. Till frukost åt jag en stor tallrik spagetti och två påsar Resorb vätskeersättning. Men det räckte faktiskt rätt bra ändå för jag kände att jag hade energi genom hela loppet.

Det skulle visa sig att det inte var hela världen att cykla upp till Vidablick med en dämpare som fick styret att gunga. Jag fick till och med PR i den backen enligt Strava. Värre var det nog att mörksuggan petade ut en kvist i spåret och snodde mina glasögon efter ca 15 km. Jag petar fortfarande ut små, små sandkorn ur ögonvrån. Det var ju en hel del damm längs den snustorra banan om vi säger så.

Däcken höll, ett tag i alla fall. För varje gång jag körde på en sten eller rot så minskade det dock med luft. Milen innan Östbjörka gick fruktansvärt tungt och långsamt, hur mycket jag än tog i. Jag frågade folk bakom mig hur mina däck såg ut. De svarade att det var hög tid att fylla på med luft. När jag kom till publiken i Östbjörka skrek jag efter en fotpump och lyckligtvis satt det en farbror där som hade en i bilen! Jag hade då 0,5 bar i däcken. I min frustration så pumpade jag i lite väl mycket i stället, men det var bara till min fördel eftersom ganska många av följande kilometrar var grusväg eller asfalt med endast några korta partier stig, men benen kändes slitna. Väl inne i skogen igen på IK Jarl-området höll jag på att få ett vansinnesutbrott. Få saker får mig så irriterad som när bakdäcket inte har något fäste och hela cykeln hoppar upp och ner, man trampar och trampar men kommer liksom inte framåt för bakhjulet kan lika gärna vara uppe i luften när man tar sitt tramptag. Det blev till att ta en paus igen och pysa ur lite luft.

De sista kilometerna cyklade jag med en stor ilska inombords. Arg på utrustning som inte funkar, arg på livet som inte har tillräckligt många timmar på ett dygn eller förutsättningar att köpa annat än budgetgrejer. Jag var arg på allt när jag kom i mål. Precis allt. Och jag vill verkligen inte vara en sån som bryr mig nämnvärt om utrustning, vi vet ju allihopa att det är benen och antalet träningstimmar som är avgörande ändå. Men jag kan inte låta bli. Innan jul SKA jag ha en heldämpad cykel om vi så ska sälja lägenheten och käka gröt 5 år framöver. Egoistiskt gentemot barnen? Ja, må så vara, får väl överösa dem med kärlek då. Det är ju gratis i alla fall.

Jag slog hur som helst PB med exakt 15 minuter och ska försöka styra in mina tankar och glädjas över det istället, samt att jag överhuvudtaget fick en medalj denna gång med tanke på de sista två loppen. Sen måste jag komma på något bra sätt att presentera nästa lopp inför barnen, Engelbrektsturen. Deras bana är 40 KILOMETER!! Endast 1 km på asfalt som det stod i inbjudan. Halleluja!  

 

Ännu en liten läskig backe som vi tränade extra på innan start. 

Ränneslättspunkturen

5 jul 2018

Saga och Terje drar iväg från start. Bild: Pauli Ärje

Orutin? Oskicklighet? Otur? Dålig karma? Alltihopa av det nyss skrivna?... Alltså, hur i helvete lyckas man få punka tre gånger inom loppet av 12 kilometer? Jag som inte haft en punka på flera år! Är det kanske så att man är född med ett visst antal punkteringar man måste avverka på en livstid och dessa kan välja att komma lite då och då eller för andra, alla på en gång.

”Skyll dig själv som kör med lite luft i däcken” kan någon kanske tycka, men faktum är att jag de senaste månaderna har kört med 0,95 i skogen och det har känts suveränt. Även när vi provrullade banan på fredagen och lördagen körde med det trycket, fast då kände jag i och för sig att det var lite väl vågat så på racedagen pumpade jag i 1.15. Det hjälpte inte. Så slutsatsen jag drar av det här är att jag inte har kört tillräckligt snabbt på träningspassen för att egentligen kunna avgöra slangarnas hållbarhet. Det tillsammans med att jag utvecklats litegrann som cyklist och vågar stå på lite mera i utförsbackarna, vilket förstås ger lite hårdare dunsar mot fälgarna.

Jag är i alla fall väldigt glad över att vi åkte ner mot Eksjö redan på torsdagen. Det blev som en liten minisemester utan stress. Eksjö campingen var ett riktigt smultronställe, 100m till en fin badplats, 300m till startplatsen, kliniskt rena servicehus, trevlig personal och jäkligt mysigt ställe helt enkelt. Lika mysigt var det kanske inte att klämma in 5 personer i min lilla husvagn, eller att just jag skulle få sova i den 60 cm breda överslafen för att syrran var övertygad om att den skulle braka ihop om hon la sig i den… Det funkade, men det var absolut inte mer än så.

På fredagen provkörde vi alla fem (syrran och hennes 12-åriga dotter var också med alltså) barnens bana som var delar av sträcka 4 och 6 utav den fulla banan, redan där blev jag helt förälskad i stigarna, en kärlek som växte sig ännu större på lördagen då jag och syrran drog iväg för oss själva och prövade sträcka 3. Jag kan inte beskriva i ord hur enormt taggad jag var inför att få köra hela racet i ett svep på söndagen. Så kom jag bara 12 kilometer. På den tråkigaste och dammigaste delen på hela banan. Jag har fortfarande inte återhämtat mig från besvikelsen.

Den första punkan kom redan efter ca fem kilometer, grusvägen svängde av mot ett stenhårt traktorliknande spår, farten var hög och jag hängde med i suset från de andra, inte en molekyl i mig ville dra ner på tempot och köra försiktigare. Det var kanske dumt, för det tog förstås en stund att fixa punkan (för någon som aldrig får punka) men kom iväg rätt bra ändå och kunde köra om utan problem på den breda skogsvägen. Jag kände dessvärre att en patron verkligen inte var tillräckligt, men höll hoppet uppe om jag skulle klara mig till kontrollen där jag kunde fylla på lite mer luft. Jag kom aldrig så långt, för det är svårt att cykla försiktigt när man bara vill förbi och återfå sin gamla plats i ledet. Jag kom ungefär lika långt som innan den första punkan, bara det att jag nu varken hade slang eller luft i bagaget. Jag fick helt enkelt ställa mig och skrika efter en slang (åt alla de människor jag nyss kört förbi). Ingen verkade köra med slang. Ingen utom de två sista damerna av loppets deltagare som gav mig både slang och luft. Det enda problemet med det var att den slangen hon hade var avsedd för en traditionell damcykel och det spelade ingen roll hur mycket luft jag pumpade i för den fyllde ändå inte ut mitt däck. Det kom tårar av besvikelse när jag genade och gick ensam en halvtimme mot kontrollen för att kanske få någon hjälp där.

I kontrollen fanns inga slangar, men dock hjälpsamma människor som kände någon som kanske kände någon som kanske hade en slang någonstans… Mitt hopp var helt ute! Och just när jag kände mig som ensammast och olyckligast i världen fick jag syn på Linda Tuvesson som kom gående, hon hade inte haft någon riktigt bra dag och därmed tagit beslutet att bryta… Alltså, jag tycker att jag är en ganska snäll människa, men så snäll som Linda är vet jag inte om jag någonsin kommer kunna bli. Hon erbjöd mig att ta hennes cykel!!! Jag hade förvisso missat minst en timme av loppet men just där och då ville jag inget annat än att få komma till de roliga delarna av banan och bara få bomba på. Jag tog erbjudandet och 10 min senare satt jag på en 29” heldämpad cykel med slanglösa limmade däck, att sadeln var en 5cm för låg sket jag fullständigt i. Så jag cyklade tillbaka till den punkt av banan där jag klev av. Vad kunde väl gå fel med en sån här cykel? Jo, det började ganska snart med att jag gjorde en traditionell grusväg-svängs-vurpa. Det är ju ändå lite annat att sitta på en ”ny” cykel. När jag sedan kom in på en stig med ganska stora stenar hann jag inte riktigt parera som jag brukar (skyller på större hjul, jag kör med 27,5”) får ett ordentligt genomslag som till och med fick dessa däck att pysa. Tredje punkan för dagen. Hade jag bara haft luft med mig hade det ordnat upp sig, men det hade jag såklart inte. Jag var återigen den ensammaste, mest besvikna människan i den skogen den dagen. Med resten av loppets deltagare säkert 3-4 mil framför mig och en lång väg att gå så gav jag upp.

Mycket, mycket bättre gick det för barnen. Saga tog hem en förstaplacering och fick ännu en gång stå på prispallen. Terje cyklade på för fullt han med och var bara 3 minuter efter Saga in i mål. Han blir såklart glad för Sagas skull som får pokaler men jag ser ändå avundsjukan i hans ögon, han kämpar ju också till sitt yttersta. Jag försöker trösta han med att han kommer vara äldst i sin klass nästa år och chanserna kommer öka i och med det. Det är lite jobbigt ändå att hantera det här, jag vill liksom kasta Saga i luften och fira henne med champagne för att hon kämpat så hårt under loppet, samtidigt kan jag inte göra det här till en sån stor deal att Terje känner sig bortglömd och åsidosatt. Har ni tips så dela gärna med er hur man hanterar en sån här situation på bästa sätt.

På söndag är det dags på Mörksuggejakten, ett av de två lopp i Mitsubishi MTB Challenge som jag kört innan. I tisdags var jag där och provkörde med syrran och fick ännu en gång PUNKA!!! Men det var ren klumpighet för jag trodde jag kunde hoppa över en tillklämd järnränna, men landar så klart med en hård duns precis på den med bakhjulet. Förhoppningsvis var det sista gången jag fick lov att byta slang, för igår fick jag hjälp av snäll människa (Andreas Olsson, Perbellum sportsällskap) att ta ur dem för gott och istället pumpa i nån vätska som ska hålla tätt. Spännande värre! Jag kommer dessutom köra hela loppet med öppen dämpare då någonting i den har gått sönder så att den inte längre går att låsa. Att skaffa fram rätt grejer för att fixa den innan söndag verkar kört. Det känns ändå som ett litet problem och kommer knappast hindra mig från att få en medalj åtminstone. Att få PR återstår att se.

 

Saga som fullkomligt älskade sin bana. Bild från cykelkanalen.se

Terje i full rulle. Bild från cykelkanalen.se

Barnens kusin, Amanda Jones, som vi försöker locka in på det här med cykling. Bild från cykelkanalen.se 

 

 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!