Långloppsbloggen - Malin Jones | Bicycling.se

Malin Jones


Malin Jones bor i cykelvasastaden Mora med sina två barn, en halvgalen hund och ett par katter. "För fem år sedan fick jag en startplats till Cykelvasan 45km av min far och sedan dess gör jag ständiga försök till att slå personliga rekord på olika lopp jag hunnit med att pröva. I år är planen att köra hela Mitsubishi MTB Challenge. Varenda lopp vill jag vara med på. Barnen, som är födda 2006 och 2007 kommer jag också att dra med mig. Tanken är att göra det här till ett fem månaders utdraget familjeäventyr. Den naiva delen av min hjärna säger ”satsa på top-10 i klass D40”, den mer verklighetsförankrade delen av min hjärna säger ”Var glad om du tar dig till tävlingarna och kommit ihåg att ta med dig alla grejer du behöver till dig själv och barnen”. Kul ska det bli i alla fall, ruskigt kul och säkerligen en del inslag av kaos. Mer av det kommer ni få ta del av här i bloggen framöver"

Slutet gott allting fin fint på Västgötaloppet!

30 sep 2018

Bild från Billingeracet tagen strax innan start, här hade vi ingen aning om vad vi gett oss in på. Foto Andreas Danielsson

Det började i Västergötland med gegga och vitsippor och slutade i Västergötland med gegga och gula löv på marken. Långloppscupen alltså, Mitsubishi MTB challenge. Vilken sommar det har varit, vilken fantastisk jävla sommar det har varit och jag längtar redan till nästa år när jag tänker repetera allting igen.

Västgötaloppet.

För att undvika alla former av stress var vi färdigpackade redan på onsdagen. Vi hade tagit ledigt på fredagen och vi skulle åka hemifrån senast kl 07:00, käka lunch när vi kom fram och provcykla teknikbanan på Lassalyckans fritidsområde på eftermiddagen (där även start och mål låg). Det var planen.

På torsdag eftermiddag gick ryktena dessvärre att loppet skulle ställas in. Det var visst någon storm som skulle dra in över Sverige. Hela kvällen kände jag mig förkrossad! Vi som skulle lyxa till det, få bo på hotell och allt, och nu var det inte ens säkert att vi skulle kunna köra söderut utan att cyklarna skulle blåsa av taket på bilen. För att inte bryta ihop helt tänkte jag att  SMHI´s väderprognos nog skulle vara lika pålitlig som vanligt, att det skulle hinna ändras med andra ord (har jag sagt att min storebror jobbar på SMHI i Norrköping?). Jag skjutsade barnen till skolan på fredag morgon, åkte hem och inväntade slutgiltigt besked från tävlingsarrangörerna. Ensam hemma hann jag göra allt det där jag vill göra innan vi ska fara någonstans men aldrig hinner. Det var länge sedan huset var SÅ städat och allt var SÅ packat och jag var SÅ redo att fara. Strax innan 10 kom beskedet. Loppet skulle gå av stapeln! Hämtade genast hem barnen, fyllde dem med käk och så var på väg.

Loppet

Det är så lustigt, när jag körde loppet så tänkte jag, ”åh, det här måste jag skriva om” ungefär en gång var 10:e minut. Sen går det nån vecka och allt jag kommer ihåg är;

  • Att det var himla roligt
  • Att det var en grymt fint underhållen bana
  • Utmanande tekniska partier
  • Att jag typ är kär i Västergötlands skogar (som att cykla i en John Bauer målning, fast han var ju från Småland… eller ja, Jönköping som bara ligger 5 mil från Ulricehamn iofs)
  • Att cykeln fungerade finfint (men liiite ont i ryggen får man som gammal dam utan heldämpat, det är det man säger när man argumenterar mot sig själv om varför man måste ha en ny cykel, det har alltså INGETING med otränad bålmuskelatur att göra)
  • Att solen kikade fram nån minut i alla fall, flera gånger till och med
  • Att jag tappade min vindjacka någonstans längs spåret
  • Att det blåste
  • Att det haglade
  • Att det regnade
  • Att jag frös något så fruktansvärt

Troligtvis så förfrös jag hjärnan och det är därför jag inte kommer ihåg så mycket. Jag kommer inte ens ihåg om jag tyckte det var jobbigt, eller jo… Jag kommer ihåg, att när jag for in målområdet efter första loopen på fyra mil som tagit mig långt över två timmar att köra, kände ett extremt jobbigt, dåligt samvete gentemot barnen. Om det tog SÅ lång tid för mig, hur lång tid skulle det då inte ta för barnen liksom? De körde alltså familjeklassen som var hela första loopen. I denna kalla, blöta kyla. De skulle hata mig för resten av livet, de skulle hata allt som har med cykling att göra för all framtid, de skulle troligtvis även kolla upp alternativa fosterfamiljer de kunde flytta till… De resterande fyra milen gick en hel del tankeverksamhet till hur jag skulle kunna gottgöra de stackars små liven. Dubbla veckopengen fram till jul? Tredubbla? Obegränsad speltid på datorn/telefonen/PS? Mamma städar deras rum i minst ett år? Slippa cykla till skolan??.... Men mest av allt hoppades jag att de varit så förnuftiga att de brutit, tagit sig till hotellrummet, duschat varmt i minst två timmar, sett till att käkat av den goda pastan som bjöds på efter målgång och sen bara satt sig under täcket och kollat på Youtube eller nåt.

Jag tänkte inte bara på barnen, jag tänkte även på att vi måste åka tillbaka till detta fantastiska ställe på semester nästa sommar (när det varm och göttigt). Lassalyckans friluftsområde erbjuder en enastående miljö för den som vill hålla sig i skogen och träna t.ex. teknik med sin cykel på de kilometerlånga teknikspår som även ingick i tävlingen, se karta här om ni är intresserade.

Efter 4 timmar 44 minuter och 3 sekunder var jag klar med dagens prövning. Saga kom springandes och mötte mig, ombytt torr och nyduschad. Hon hade stått och väntat på mig i en och en halv timme!! Inte vågat gå där ifrån ifall att mamma snart skulle dyka upp! Hon berättade att de hade brutit efter två mil på grund av kylan vilket såklart kändes som en enorm lättnad för mig. Jag frågade om de hade sett min vindjacka någonstans längs spåret, och jo det hade de! De hade också stått och dividerat om de skulle ta med den eller inte. Terje var tvärsäker på att det var min och ville ta med den. Saga sa att det kunde de inte alls vara helt säkra på, att det kunde ju faktiskt vara någon som lämnat den där och sen skulle hämta den (Det stod Mora CK med stora bokstäver på den)… Och eftersom Saga är storasyster så är det hon som bestämmer. Den blev alltså kvar i skogen. Nu gjorde det inte så mycket för den hade nämligen hittats av någon annan också, och med lite messande fram och tillbaka med den otroligt schyssta banchefen Fredrik Fridmar så hamnade min jacka i min postlåda bara efter nån dag. Det kallar jag grym service!

Efter en snabb cykeltvätt var det min tur att ställa mig i duschen och värma upp mig, sen lägga mig under ett varmt täcke i skön hotellsäng och bara fundera över livet. Kommer ihåg hur otroligt jävla tacksam jag var just där och då att jag slapp ligga i en husvagn (vars värme verkar ha gett upp). Där låg jag säkert i tre timmar, eller i alla fall så länge att barnen var nära på att dö av hunger, enligt de själva alltså, trots att de tagit en andra vända upp till målområdet för att käka av pastan med köttfärssås som de serverade. Själv missade jag den på grund av oförmåga att rulla ur sängen.

Det har, som sagt, varit en fantastisk sommar och jag har lärt mig otroligt mycket, om allt som har med MTB att göra. Jag har t.ex. blivit expert på att stansa däck, mycket tack vare att jag fick sån bra undervisning i att göra det genom en kille i Perbellum-klubben. Jag ser att nästa sommars race inte kommer innebära några punkor att skylla dåliga resultat på (host, host). Jag har också kommit fram till att det är viktigt att hålla i det här med träning under hela året och inte ”vänta” tills jag får sommarlov. Att då är det liksom redan kört att försöka bättra på någon form. Sen det här med sömn, ju mer man tränar, desto viktigare blir sömnen. Punkt slut. Jag har hittat nya vänner, asså såna som cyklar och det finns en liiiten, än så länge, idé om att åka till Island och köra ett etapp-lopp med en av dem. Vi får se vad pengarna räcker till. Men Mitsubishi MTB callenge är självklar. Den vill både jag och barnen köra igen. Terje är taggad på att bli äldst i sin klass och se vad det kan ge, och Saga vill bara cykla. Som en liten bonus har min Saga, 12-år gammal skrivit ett litet inlägg om hennes upplevelse av långloppscupen. Jag fick inte lägga mig i (svårt för en skolfröken) och ge henne tips eller rätta till några meningsbyggnadsfel o.s.v. Här har ni hennes story helt oredigerad.

Tack för mig så länge!

Sagas ord:

Långloppscupen, vad var det? Jag hade aldrig hört talas om den förut. Det enda jag visste var att mamma hade fått något slags blogg-jobb för dem och att vi skulle cykla en massa olika lopp och att det skulle bli en hel del bilåkande denna sommarn. Det jag mest såg fram emot under de första loppen var nog att få bo i husvagn. Cykla kändes bara som en tråkig sport som mamma drog ut oss på för att vi inte bara skulle sitta hemma och spela Sims och Fortnite. Som jag sa så kändes det bara så de första loppen, för sen så hände det något på loppet i Stockholm (Lida Loop). Jag kom in på tredje plats vilket betydde att jag skulle få stå på PRISPALLEN! Jag var så glad att jag bara ville skrika av glädje, vilket jag också gjorde. Men långloppscupen har inte bara varit jätterolig och en häftig upplevelse för det var ett lopp i Ludvika som vi inte riktigt hade förberett oss på om man jämför med de andra loppen. Loppet gick ut på att man skulle köra 4 varv ut av en 1,5km lång bana. Det första problemet skedde i slutet av det första varvet precis efter att det ropat i högtalarna:

-Ååå, här ser vi Saga som ligger på en tredje plats.

Jag blev glad att jag låg så bra till men jag såg att det var en annan tjej precis bakom mig vilket inte gjorde mig särskilt glad eftersom att hon kunde köra om mig vilken sekund som helst, så jag trampade och trampade och tillslut så gav hon sig och hamnade en bit bakom mig. Men det var ju såklart då det skulle komma en liten vägavdelning som man kunde välja om man ville köra på en stig som gick uppför eller om man ville köra en lite svårare stig med stenar och rötter. Stigarna mötte varandra igen efter bara fyra meter men jag som inte hade provkört bana innan tog alternativet rakt fram, stigen med den liten uppförsbacke. När jag cyklat upp för den lilla backen så ser jag hur de andra tar den andra vägen, vilket får mig att fundera- vänta nu har jag åkt fel? Så jag kliver av cykeln och börjar gå ner för backen och ser hur flera tjejer cyklar förbi mig!! Men jag sätter mig på cykeln igen och börjar cykla och då så ser jag att vägen jag först tänkte ta inte alls var fel väg utan bara ett annat alternativ. Så medans jag cyklar resten utav banan så är jag så himla arg på mamma för att vi inte provcyklat banan tidigare. Och såklart så skulle jag ju bli ännu argare på mamma när jag känner att jag börjar bli väldigt törstig och jag sträcker mig för att ta min vattenflaska och inser att mamma tidigare den dagen sagt:

-Ni klarar nog er utan vattenflaska, det är ju inte så långt. INTE SÅ LÅNGT!!!

Medans jag cyklade så såg jag hur alla andra föräldrar står med vattenflaskor åt sina barn och ett litet hopp växer inom mig. Kanske så har mamma insett att jag och Terje också var törstiga som alla andra barn vilket hon såklart inte gjort. Men mamma gjorde ju inte bara dåliga saker det loppet för under det sista varvet skriker hon till mig att jag bara är 15 sek från trean, så jag tog i allt jag hade det sista varvet och lyckades sno åt mig tredjeplatsen med mellanrum från fyran. Men allt handlar ju inte att komma på prispallen även om det är riktigt kul, för ett av de roligaste loppen kom jag faktiskt inte på prispallen utan jag kom sist. Det loppet var i Falun, Långa Lugnet. Det roliga med det loppet var att banan var handgrävd med serpentiner, man fick godis och melon när man kommit i mål plus att det var en jättemysig camping där.

Jag längtar redan tills nästa års långloppscup och att få bo på så många olika campingplatser med massor av badplatser och såklart att få cykla!

Västgötaloppet - vår sista road trip för i år

17 sep 2018

Awhh… Nu blev det så där igen. Jag slår upp nästa sida i veckokalendern och ser att det är lopp NU TILL HELGEN! Det skulle ju gå tre veckor mellan Bockstensturen och Västgötaloppet!? Jag fick lov att dubbelkolla att det stämde. Det gjorde det. Alltså… Hoppas alla veckor flyger förbi lika snabbt genom hela vintern så det snart blir sommar, ledighet, ljus och värme igen.

Västgötaloppet, Mitsubishi MTB challenge´s sista lopp för i år och jag kommer köra det med den enda ambitionen att ta mig runt och få en medalj. Jag tänker att jag spar alla högre former av ambitioner och prestationer till ”nästa år”. Det är då jag kommer att bli den bästa cykelversionen av mig själv... ja, statistiskt sett så har det ju fungerat alla de (ganska få) år som jag cyklat i alla fall. För de lopp som jag hade cyklat innan detta år, har jag slagit PR på, d.v.s. Mörksuggan och Finnmarksturen. Cykelvasan också förstås men den hör ju inte in i detta sammanhang.

Cykelträningen har i stort sett uteblivit de sista veckorna, tidsbrist, övertid och förkylning har varit på agendan. Jag har fått in några cykelpass med barnen så har jag också cykelpendlat till jobbet för att i alla fall få in några mil till. Jag har ca 150 mil kvar att cykla i år om jag ska nå mitt mål 500 mil. Jag kan inte se riktig hur det ska gå till i praktiken, då jag inte är något stort fan av att cykla i kyla och mörker (det var minusgrader här en morgon, brrrrr…) Barnen har också fått med mig runt på lite löpturer. Jag trodde inte barn gillade att bara ”ut och springa”, jag menar det händer ju inte så mycket liksom, man bara stampar på och önskar att rundan ska ta slut nån gång. Men mina verkar av någon konstig anledning gilla det, så nu försöker vi få in ett par kvällar i veckan med lite löpning. Saga vill dessutom göra en tjejklassiker nästa år, så det är väl bara att damma av längdskidorna också bara det blir snö ute.

Enligt Mattias Reck, som jag var på föreläsning med för snart ett år sedan, så kunde man med gott samvete träna lite alternativa sporter när cykelsäsongen var över, fram till jul/nyår ungefär innan det var dags att hoppa upp på cykeln igen. Jag håller på funderar över vad jag ska göra denna höst. Prövade lite styrketräning förra hösten, men jag vet inte om det är riktigt min grej, sen tycker jag det försvinner för många minuter av dagen när man måste ta sig till och från gymmet. Jag får se, kanske jag ska satsa lite på löpning då. Försöka mig på mitt livslånga mål, milen under 50 min. Det borde inte vara omöjligt. Det närmaste jag varit är 50 min och 30 sekunder. Rättviksloppet 2015.

Men nu är det som sagt först och främst Västgötaloppet som ska köras, ca 1100 höjdmeter, 80km långt varav ca 70 % på stig och skogsväg. Anmälan kan ni göra på loppets hemsida fram till 20 september http://www.vastgotaloppet.se/cykel/tavlingsinfo/inbjudan-2/

Hoppas vi ses! 

Vintercykling är inte riktigt min grej, är tyvärr född med lite dålig blodcirkulation. Men har ni tips på svinvarma vantar och skor får ni gärna ge mig lite förslag. Så här såg det ut idag efter ca två timmar ute i 10 grader (plus) 

Bockstenar och mental breakdown i Varberg

8 sep 2018

Startled fyra med Varbergs fästning i bakgrunden

Det har nu gått exakt en vecka sedan Bockstensturen, och som jag såg det så hade jag två val när jag stod där i startfållan. Jag kunde köra turen som en turist på upptäcktsfärd eller inte köra alls. Men att inte starta överhuvudtaget när man ändå tagit sig nästan 60 mil hemifrån kändes inte heller aktuellt för stunden. Så där stod jag, helt stilla i startfållan, men ändå med en puls på närmare 100 och ett totalt frånvarande fokus.

Det började bra, lugn och fin start genom staden på asfalten och när master-bilen lämnat oss bildades snabbt lagom stora klungor, varav den jag hamnade i var en fin blandning av ett par tjejer till och tre-fyra killar. Vi turades om att dra och stämningen var god. Jag låg längst fram när kroppen började att ge mig konstiga signaler. Vi hade hunnit ca 8 km och jag hade ännu inte varit inne i pulszon fem och nosat. Ändå, ÄNDÅ fick jag hjärtklappning (?), ni vet så där när hjärtat bara rusar så hela struphuvet darrar. De andra undrade nog vad jag höll på med då jag till att börja med gick fram och drog, stannade där i 15 sekunder för att sen lägga mig längst bak, för att sen släppa dem helt och hållet. Alltså, jag hade förstått om det var så att jag hade druckit 2 liter kaffe på morgonen eller tagit någon form av överdos av Taurin eller liknande. Men det hade jag inte. Jag slog av på farten och efter nån kilometer började hjärtat slå rytmiskt och normalt igen.

De första två milen är lättcyklade på grusväg så jag funderade inte så mycket mera på det lilla kroppsliga missödet, det var senare när det började bli stigar med inslag av stenar och rötter, uppför och nerför som jag kände hur trött jag egentligen var i skallen. Den här mentala processen som vanligtvis sker så snabbt så man inte hinner tänka på att den sker, synintryck-> registrering i hjärnan-> kroppslig handling, den verkade liksom inte fungera helt klockrent. Jag såg allt som kom i min väg men kroppen reagerade inte efter förväntan. Lite som att vara alkoholpåverkad men fortfarande vid medvetande. Det började kännas farligt att cykla och jag blev rädd för min egen oförmåga att kontrollera cykeln. Det slutade att kännas roligt trots att jag var överväldigad över hur mysigt det var i Varberg bokskogar. En riktig turistattraktion för någon som mest ser tallskog och myrstackar hemmavid.

Jag gjorde det lätt för mig, jag låg bakom en kille som fick dra och vi låg sist av de som startat i tävlingsklasserna. Han hade en halvliters colaflaska i sitt flaskställ på cykeln. Det är allt jag minns. Redan efter tre mil började tankarna på att bryta, de två rösterna i mitt huvud hade en våldsam duell.

-Jag orkar inte.

-Det gör du visst, du har ju redan kört nästan en tredjedel.

-Jag orkar inte, det är 7 mil kvar, det är längre än de flesta lopps totala längd i cupen.

-Du kör, hur sakta du än kör kommer du in som femma och får fina poäng.

-Jag orkar inte.

-DU FORTSÄTTER!!! Du har ju för i helvete kört 60 mil i bilen hit för att köra. Nu tar du dig i mål!

-Men jag vill inte, det är inte kul

Ja, och så där höll det på att tjatas inne i huvudet medan jag superkoncentrerat försökte ta mig ner för en slirig, lerig backe i uppskattningsvis 5 km/h.

Jag kom till andra kontrollen efter ca 4 mil, där stannade jag och tog en hel näve med punchpraliner samtidigt som jag ringde Saga och frågade hur de gått för henne och Terje. Lite orolig var jag ju när de skulle starta samtidigt som hela motionsklassen. Med exalterad röst berättade hon att hon vunnit sin klass och att Terje bara kommit in ett par minuter efter henne. Hon berättade också att hon försökt hänga på ett par snabba killar i början och att hon legat bakom dem i 45km/h….! (Hädanefter kommer jag alltså ALLTID att vara orolig). Jag berättade att jag tänkte bryta loppet men hon övertygade mig att fortsätta… Jag behövde absolut inte vara orolig för dem… De hade käkat jättegod pasta carbonara och vid målområdet fanns världens roligaste lekpark, de skulle lätt kunna spendera fyra timmar till där… Så jag fortsatte. I ca 3 km till på en stig genom skogen. När jag kom fram till en väg med funktionärer var duellen avslutad inne huvudet. Jag frågade om det fanns någon skjuts tillbaka in till stan. Det fanns det, 50 meter bort. Slängde in cykeln och satte mig i brytbilen och bröt ihop på riktigt. Jag kunde liksom inte hålla tillbaka tårarna, kände mig så otroligt värdelös och självföraktet bara ökade ju närmare målområdet vi kom. Jag hade brutit ÄNNU ETT LOPP trots en cykel som fungerade felfritt och en kropp som var oskadd. Men jag var inte bättre än så, i alla fall inte den dagen.

Saga högst upp på pallen

Barnens egna hejar-klack!

Det var trots allt inte helt bortkastat att åka ända till Varberg. Ibland är goda råd dyra,.. eller goda tankeställare dyra snarare. Under veckan som gått har jag försökt sett över mitt liv, analyserat och spekulerat i hur jag ska hantera mina stressnivåer. Jag tycker att det är en viss tjusning med att alltid ha ett fullspäckat schema, det finns inte så mycket tid att tänka på sorgliga saker då t.ex. Men det är inte roligt att känna sig som om man alltid är i nån form av beredskap, med en kropp som sprutar ut Kortisol i blodet även när det är lugnt och alla saker på listan är gjorda, när man har en vilopuls på 80 eller när ens IQ blivit så lågt att man har problem att hjälpa sina barn med matematiken, i en bok avsedd för 12-åringar. Inte roligt alls faktiskt. Här är min stress-rehabiliteringsplan.

 

  1. Stäng av alla notiser på telefon. Alltså jag är för nyfiken för att inte kolla vad det var som blinkade till på telefonen om jag får ett meddelande från Messenger eller Instagram. Och har jag väl tagit upp telefonen kan jag lika gärna köra en runda på Facebook och där hittar jag säkert nån nyhetsartikel som någon delat, som leder till nån annan artikel… osv. När jag sen ska gå tillbaka till det jag höll på med har jag glömt bort vad det var jag höll på med.
  2. Schemalägg din tid på sociala medier. För allvarligt, ett meddelande som man får via Messenger eller Facebook kan bara inte vara såååå viktigt att det kräver ett akut svar. Jag har begränsat min tid till 30 min på vardagar.
  3. Sov minst 8 timmar. Ja, vi kräver lite olika mycket sömn, men jag har kommit fram till att 8 timmar är bra för mig. Har man ett jobb och ett liv (och två extra liv) där man ständigt ska hålla 100 tankar i huvudet samtidigt och tränar så behöver man vila. Det här är skittråkigt för det betyder att jag måste lägga mig kl. 21, eftersom jag går upp 05.00 för att ge hunden en bra promenad så hon mår bra (och mitt samvete) fram tills min hundpromenerare kommer under dagen.
  4. Svara bara på föräldra/elev-sms och e-mails på arbetstid.
  5. Gör en sak i taget. Jag tror jag är så effektiv när jag gör flera saker samtidigt. Det är t.ex. skitsmart att hänga tvätten samtidigt som man steker pannkakor. Man hinner hänga 3-4 plagg innan det är dags att vända på pannkakan. Så om man kommer ihåg att ta med sig en hundbajspåse in till toan så kan man tömma kattlådan samtidigt som man själv sitter och skiter, ja menar man spar ju säkert in 40 sekunder på det! Så där håller jag på, allt för att effektivisera liksom. Men nu är det slut med det. Jag ska bara göra en sak i taget (i alla fall tills jag känner mig piggare i skallen igen).

Det här har redan börjat ge effekt, min vilopuls är nere på normala nivåer. Mina barn är mycket gladare, för det uppstår en viss irritation när de hela tiden får höra ”vänta jag ska bara svara på det här meddelandet” (irriterade/ledsna barn är en stress i sig. Nu svarar jag bara på meddelanden en eller två gånger per dag (om det inte är akuta sms) och när jag gör det så gör jag BARA det.

Och i morgon är det val. Kanske det knepigaste valet i Sveriges historia. Jag tycker att exakt alla partier har något vettigt förslag, men precis alla partier har också något förslag som är så korkat att det känns otänkbart att rösta på dem. Fram till igår kväll var jag helt säker på att Moderaterna skulle få min röst, men efter att ha spenderat halva lördagen med att kolla på debatterna en andra eller tredje runda känner jag att jag lika gärna kan rösta på Liberalerna eller Centern… har jag inte bestämt mig innan valstugan öppnar i morgon så kommer jag singla slant.

Dagen innan racet, fin runda längs barnens bana trots regn och rusk

Mycket exotiskt att hitta plantage med majs (om man är från Dalarna)

Krabb-fiske med min vän Ina Stenberg och hennes dotter, vars stuga vid havet vi fick låna



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!