Ränneslättspunkturen - Långloppsbloggen - Malin Jones | Bicycling.se

Malin Jones


Malin Jones bor i cykelvasastaden Mora med sina två barn, en halvgalen hund och ett par katter. "För fem år sedan fick jag en startplats till Cykelvasan 45km av min far och sedan dess gör jag ständiga försök till att slå personliga rekord på olika lopp jag hunnit med att pröva. I år är planen att köra hela Mitsubishi MTB Challenge. Varenda lopp vill jag vara med på. Barnen, som är födda 2006 och 2007 kommer jag också att dra med mig. Tanken är att göra det här till ett fem månaders utdraget familjeäventyr. Den naiva delen av min hjärna säger ”satsa på top-10 i klass D40”, den mer verklighetsförankrade delen av min hjärna säger ”Var glad om du tar dig till tävlingarna och kommit ihåg att ta med dig alla grejer du behöver till dig själv och barnen”. Kul ska det bli i alla fall, ruskigt kul och säkerligen en del inslag av kaos. Mer av det kommer ni få ta del av här i bloggen framöver"

Ränneslättspunkturen

5 jul 2018
av: Malin Jones

Saga och Terje drar iväg från start. Bild: Pauli Ärje

Orutin? Oskicklighet? Otur? Dålig karma? Alltihopa av det nyss skrivna?... Alltså, hur i helvete lyckas man få punka tre gånger inom loppet av 12 kilometer? Jag som inte haft en punka på flera år! Är det kanske så att man är född med ett visst antal punkteringar man måste avverka på en livstid och dessa kan välja att komma lite då och då eller för andra, alla på en gång.

”Skyll dig själv som kör med lite luft i däcken” kan någon kanske tycka, men faktum är att jag de senaste månaderna har kört med 0,95 i skogen och det har känts suveränt. Även när vi provrullade banan på fredagen och lördagen körde med det trycket, fast då kände jag i och för sig att det var lite väl vågat så på racedagen pumpade jag i 1.15. Det hjälpte inte. Så slutsatsen jag drar av det här är att jag inte har kört tillräckligt snabbt på träningspassen för att egentligen kunna avgöra slangarnas hållbarhet. Det tillsammans med att jag utvecklats litegrann som cyklist och vågar stå på lite mera i utförsbackarna, vilket förstås ger lite hårdare dunsar mot fälgarna.

Jag är i alla fall väldigt glad över att vi åkte ner mot Eksjö redan på torsdagen. Det blev som en liten minisemester utan stress. Eksjö campingen var ett riktigt smultronställe, 100m till en fin badplats, 300m till startplatsen, kliniskt rena servicehus, trevlig personal och jäkligt mysigt ställe helt enkelt. Lika mysigt var det kanske inte att klämma in 5 personer i min lilla husvagn, eller att just jag skulle få sova i den 60 cm breda överslafen för att syrran var övertygad om att den skulle braka ihop om hon la sig i den… Det funkade, men det var absolut inte mer än så.

På fredagen provkörde vi alla fem (syrran och hennes 12-åriga dotter var också med alltså) barnens bana som var delar av sträcka 4 och 6 utav den fulla banan, redan där blev jag helt förälskad i stigarna, en kärlek som växte sig ännu större på lördagen då jag och syrran drog iväg för oss själva och prövade sträcka 3. Jag kan inte beskriva i ord hur enormt taggad jag var inför att få köra hela racet i ett svep på söndagen. Så kom jag bara 12 kilometer. På den tråkigaste och dammigaste delen på hela banan. Jag har fortfarande inte återhämtat mig från besvikelsen.

Den första punkan kom redan efter ca fem kilometer, grusvägen svängde av mot ett stenhårt traktorliknande spår, farten var hög och jag hängde med i suset från de andra, inte en molekyl i mig ville dra ner på tempot och köra försiktigare. Det var kanske dumt, för det tog förstås en stund att fixa punkan (för någon som aldrig får punka) men kom iväg rätt bra ändå och kunde köra om utan problem på den breda skogsvägen. Jag kände dessvärre att en patron verkligen inte var tillräckligt, men höll hoppet uppe om jag skulle klara mig till kontrollen där jag kunde fylla på lite mer luft. Jag kom aldrig så långt, för det är svårt att cykla försiktigt när man bara vill förbi och återfå sin gamla plats i ledet. Jag kom ungefär lika långt som innan den första punkan, bara det att jag nu varken hade slang eller luft i bagaget. Jag fick helt enkelt ställa mig och skrika efter en slang (åt alla de människor jag nyss kört förbi). Ingen verkade köra med slang. Ingen utom de två sista damerna av loppets deltagare som gav mig både slang och luft. Det enda problemet med det var att den slangen hon hade var avsedd för en traditionell damcykel och det spelade ingen roll hur mycket luft jag pumpade i för den fyllde ändå inte ut mitt däck. Det kom tårar av besvikelse när jag genade och gick ensam en halvtimme mot kontrollen för att kanske få någon hjälp där.

I kontrollen fanns inga slangar, men dock hjälpsamma människor som kände någon som kanske kände någon som kanske hade en slang någonstans… Mitt hopp var helt ute! Och just när jag kände mig som ensammast och olyckligast i världen fick jag syn på Linda Tuvesson som kom gående, hon hade inte haft någon riktigt bra dag och därmed tagit beslutet att bryta… Alltså, jag tycker att jag är en ganska snäll människa, men så snäll som Linda är vet jag inte om jag någonsin kommer kunna bli. Hon erbjöd mig att ta hennes cykel!!! Jag hade förvisso missat minst en timme av loppet men just där och då ville jag inget annat än att få komma till de roliga delarna av banan och bara få bomba på. Jag tog erbjudandet och 10 min senare satt jag på en 29” heldämpad cykel med slanglösa limmade däck, att sadeln var en 5cm för låg sket jag fullständigt i. Så jag cyklade tillbaka till den punkt av banan där jag klev av. Vad kunde väl gå fel med en sån här cykel? Jo, det började ganska snart med att jag gjorde en traditionell grusväg-svängs-vurpa. Det är ju ändå lite annat att sitta på en ”ny” cykel. När jag sedan kom in på en stig med ganska stora stenar hann jag inte riktigt parera som jag brukar (skyller på större hjul, jag kör med 27,5”) får ett ordentligt genomslag som till och med fick dessa däck att pysa. Tredje punkan för dagen. Hade jag bara haft luft med mig hade det ordnat upp sig, men det hade jag såklart inte. Jag var återigen den ensammaste, mest besvikna människan i den skogen den dagen. Med resten av loppets deltagare säkert 3-4 mil framför mig och en lång väg att gå så gav jag upp.

Mycket, mycket bättre gick det för barnen. Saga tog hem en förstaplacering och fick ännu en gång stå på prispallen. Terje cyklade på för fullt han med och var bara 3 minuter efter Saga in i mål. Han blir såklart glad för Sagas skull som får pokaler men jag ser ändå avundsjukan i hans ögon, han kämpar ju också till sitt yttersta. Jag försöker trösta han med att han kommer vara äldst i sin klass nästa år och chanserna kommer öka i och med det. Det är lite jobbigt ändå att hantera det här, jag vill liksom kasta Saga i luften och fira henne med champagne för att hon kämpat så hårt under loppet, samtidigt kan jag inte göra det här till en sån stor deal att Terje känner sig bortglömd och åsidosatt. Har ni tips så dela gärna med er hur man hanterar en sån här situation på bästa sätt.

På söndag är det dags på Mörksuggejakten, ett av de två lopp i Mitsubishi MTB Challenge som jag kört innan. I tisdags var jag där och provkörde med syrran och fick ännu en gång PUNKA!!! Men det var ren klumpighet för jag trodde jag kunde hoppa över en tillklämd järnränna, men landar så klart med en hård duns precis på den med bakhjulet. Förhoppningsvis var det sista gången jag fick lov att byta slang, för igår fick jag hjälp av snäll människa (Andreas Olsson, Perbellum sportsällskap) att ta ur dem för gott och istället pumpa i nån vätska som ska hålla tätt. Spännande värre! Jag kommer dessutom köra hela loppet med öppen dämpare då någonting i den har gått sönder så att den inte längre går att låsa. Att skaffa fram rätt grejer för att fixa den innan söndag verkar kört. Det känns ändå som ett litet problem och kommer knappast hindra mig från att få en medalj åtminstone. Att få PR återstår att se.

 

Saga som fullkomligt älskade sin bana. Bild från cykelkanalen.se

Terje i full rulle. Bild från cykelkanalen.se

Barnens kusin, Amanda Jones, som vi försöker locka in på det här med cykling. Bild från cykelkanalen.se 

 

 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettiosex med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!