Anekdoter från Australien - del 1: Rökarkvällen på Heffron Park - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Anekdoter från Australien - del 1: Rökarkvällen på Heffron Park

7 dec 2019
av: Marcus Persson

Tisdagen den 12 november är Sydney täckt i rök från de många skogsbränder som rasar i delstaten New South Wales och temperaturen står på 36 grader trots att en betydande vind som vanligt sveper fram över Heffron Park i Maroubra. Jag ska köra mitt första ”Tuesday Night Heffron” och tar mig fram till det lilla klubbhuset med nummerlapparna. Motståndet ska vara hårdare än de tävlingarna jag tidigare kört i Sydney så jag frågar en av arrangörerna, John Sunde, vilken klass jag ska köra: A-klassen eller den något snällare B1-klassen för cyklister som befinner sig någonstans mellan A och B. Utan att säga något pekar John på startlistan för A-klassen som innehåller New South Wales absolut bästa cyklister, några av dem rent utav kapabla att placera sig på Continental-nivå. Mannen som står med nummerlapparna ser tveksam ut. Han synar min cykel: En Cannondale SystemSix från 2008. Ramen är i hälften kolfiber, hälften aluminium och inte kompatibel med däck bredare än 23 millimeter. Växelgruppen är 10-delad Shimano 105 med vajrar som inte bara går utanför ramen utan också framför styret. Utväxling 52x12. Lågprofilshjul med fler ekrar i ett hjul än vad ett modernt hjulpar har sammanlagt. Bromsytan på fälgarna är sedan länge bortsliten och ger mig kanske tre gånger så lång bromssträcka som ett par skivbromsar.

”Är du säker?”, frågar han. Det dunkar housemusik ur högtalarna och inne i rummet med nummerlappar dricks det öl, men plötsligt bryts den glada feststämningen av en seriös ton. ”Har du kört några tävlingar innan i A-klass? Hur gick det?”, fortsätter mannen med nummerlapparna när han ser att jag blir tveksam. Jag vet inte var jag ska börja min replik: Ska jag säga att jag vet att motståndet är hårdare idag, men att jag hängt med i A-klassen innan utan problem och rent utav blivit tvåa två gånger på en tolv år gammal cykel köpt för 500 AUD. Eller ska jag säga att jag tävlat i 13 år, har ett antal UCI-tävlingar i mina ben och en gång lyckades droppa Chris Anker Sørensen i gatstensbacken på Jutlander Bank GP, så ett kriterium borde rimligtvis inte vara några problem på en bra dag. Samtidigt viskar den komfortabla delen av mig inombords att jag vill köra B1. Så jag vänder mig till John igen. ”Är du säker på det här?”, frågar jag. Han tar ett steg framåt och pekar på startlistan för A igen, nu med blicken på mannen med nummerlapparna. ”Den här killen ska köra A. Han är bra”.

Från Lund till Sydney via Tarravägen (och tillbaka igen?)

Emellertid börjar den här anekdoten inte tisdagen den 12 november i ett rökigt Sydney. Nej, en mer lämplig startpunkt är nog någonstans i mitten av maj när vårterminen löper mot sitt slut i Lund och jag nyss har inkasserat en seger i den danska B-klassen. Under våren har jag – utöver att nästintill klassa upp mig från B- till A-klass på de danska cykeltävlingarna – studerat på heltid, suttit i styrelsen för en av Lunds nationer, jobbat som timanställd på universitetet och haft en del andra små projekt i farten. För att hinna med allting har mina dagar varit fullpackade från frukost klockan 06:00 till läggdags 22:00. Några dagar i månaden bryts dessutom denna dygnsrytm abrupt av festande. Någon frågade mig en gång hur det var möjligt att studera heltid, träna runt femton timmar i veckan och varit djupt engagerad i en studentorganisation samtidigt. Svaret är att det inte går. Det är bara en ständig kamp för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Förr eller senare dränker man sig själv.

Efter en tävlingshelg i mitten på maj så vaknade jag upp på måndagen med någon form av virus som jag inte skulle bli helt frisk från förrän mitten av juli. På sätt och vis så var det skönt, för när jag inte kunde träna så fick jag mer tid att lägga på skolan. Samtidigt försökte jag, med en kandidatexamen i bagaget, att söka sommarjobb som inte skulle innebära en återkomst till kyllagret i Jönköping. Dessvärre helt utan någon framgång och efter ett tag så började min motivation att tryta: Vad var meningen med att leva på fulla cylindrar från morgon till kväll om det överhuvudtaget inte gav någonting tillbaka?

Jag har alltid varit en morgonmänniska. Om alarmet står på 04:00 eller 05:30 spelar ingen större roll, jag går rakt upp ur sängen utan större bekymmer. Det är förmodligen en indoktrinering efter år av tidiga distanspass helg efter helg där jag ofta haft en timmes extra cykling för att ta mig till samlingspunkten. När motivation kördes i botten mot slutet av våren kunde jag emellertid plötsligt börja snooza i en till två timmar. Vissa dagar stängde jag av larmet och vaknade upp vid lunchtid. Även om jag var pigg när jag väl hittade motivationen att ta mig upp ur sängen så förstod jag mycket väl att det var på väg utför samt att jag skulle behöva omprioritera saker och ting efter sommaren.

Det hade också varit möjligt att inleda denna anekdot i Tarravägen på linje-SM 2019. På grund av det ovan nämnda viruset kom jag till start med bristande och högst ojämn träning över de föregående veckorna. Dessutom var jag inte hundra procent frisk och mina luftrör kändes fortfarande igenproppade. Trots det lyckades jag så påpassligt att finnas med bland de främsta när det blev hårdkörning redan på det första varvet i kantvinden. Mitt högst tvivelaktiga hälsotillstånd gjorde dock att pulsen for i taket och jag hade blodsmak i munnen. När vi nådde toppen av backen den andra gången så bestämde jag att det enda vettiga var att slå av på takten och bryta.

Vad jag senare insåg när jag begrundade resterande del av loppet i Tarravägen var att jag stod inför något av ett vägskäl. Med tanke på att jag skulle åka till Sydney och studera så kunde jag antingen försöka hitta någon form av lösning för att hålla träningen uppe – och återvända till Sverige i god form – eller så kunde jag på ett ganska naturligt sätt hänga upp tävlingshjulen och istället lägga min fulla tid på studier samt framtida arbetsliv. Jag bestämde mig inte där och då utan lät istället tanken vila. Viruset blev dessutom värre efter SM och jag kom inte att bli helt frisk förrän mitten av juli. Innan jag begav mig till Sydney fick jag två veckor av träning med en frisk kropp men det gav mig ingen egentlig insikt i frågan om jag skulle fortsätta cyklingen eller inte.

Vad som hade kunnat vara ett heartbreak utför Heartbreak Hill

Väl framme i Sydney så började mina tankar luta åt att lägga ner cykelkarriären. Den främsta anledningen var trafiken. För någon som inte varit i en större stad än Köpenhamn och är van vid fem minuters cykling samt noll till tre rödljus för att sig ut ur Lund oavsett tid på dygnet så måste Sydney beskrivas som en rejäl chock. Hursomhelst, efter några dagar så började jag bli ganska otålig och trött på att trängas vid turistmål, så när jag såg ett par bilder från ett lokalt kriterium i Heffron Park började jag kolla på begagnade cyklar för under 1 000 AUD.

Någon dag senare hittade jag den: En Cannondale SystemSix från 2008 i samma storlek som min Cannondale hemma i Sverige – och således även med samma geometri. Cykeln var förmodligen bara körd i solsken och utöver bromsytan i nyskick. För priset 500 AUD (ca. 3 300 kr) kunde jag helt enkelt inte motstå frestelsen att köpa cykeln även om jag fortfarande var osäker på hur mycket jag skulle cykla. Om inte annat så skulle jag ha en riktigt retro cykel att glida på till närmaste café.

Ett annat hinder var den australiensiska licensen som gör att du är försäkrad både under tävling och träning. Licensen behövs även för att täcka tredje part om du till exempel skulle smälla in i en bil under klubbträningen – något som är ganska vanligt förekommande. Av denna anledning ville några klubbar i Sydney att jag skulle köpa en elitlicens á 2 500 kr för att överhuvudtaget få testa en träning. Från en tidigare klubbkamrats cykelkompis så fick jag dock tipset om Randwick CC och de svarade lyckligtvis nog att jag var varmt välkommen att testa en eller flera träningar innan jag köpte licens. Några veckor senare köpte jag en licens och bestämde mig för att köra min första tävling på Heffron Park för Randwick.

Istället för att som på tävlingarna i Danmark, hitta på tusentals ursäkter och med försiktighet köra B-klass, så gick rakt in i A-klassen i Sydney. Trots att min form inte var den bästa så kunde jag känna mig fullt tillfredsställd med att gå i mål sist i klungan efter att ha vridit mig själv ut och in. Med den erfarenhet som jag har så visste jag dessutom innerst inne att om jag bara ger det sju, tio eller max tolv veckor så kommer min form att vara så pass bra att jag kan köra för en placering på podiet. Emellertid så var jag fortfarande inte helt bestämd över hur mycket jag ville cykla, men för stunden njöt jag av hur roligt det var att köra på en tolv år gammal cykel mot Sydneys bästa cyklister och visste i bakhuvudet att det skulle gå bra om jag valde att träna kontinuerligt.

Det hela kom dock att ställas på sin kant tisdagen den 3 september när jag kraschade på en klubbträning utför Heartbreak Hill i Rose Bay. Med ett par värdelösa Mavic-däck och tveksamma bromsar så tappade jag kontrollen över cykeln i det vatten som rann över vägen i utförslöpan i en hastighet av 50 km/h. Jag lyckades räta upp och bromsa in cykeln ganska hyfsat trots allt, men i slutändan fanns inget annat alternativ för mig än att tippa över vägräcket och lägga sig på trottoaren. Facit: En oskadd cykel, söndertrasade kläder, några ytliga skrubbsår och en sträckning i insida lår.

Den första tanken som slog mig var att jag är i princip helt ensam och 16 000 kilometer hemifrån. Jag har nog sällan känt mig så ensam i denna värld som de första sekunderna när jag, sittandes på trottoaren, synade min hjälm för att kunna konstatera att jag lyckligtvis nog inte hade slagit i huvudet. Som tur var fick jag fantastisk hjälp av mina nya klubbkamrater i Randwick CC och Pedro B eskorterade mig rent av hela vägen hem till dörren. Överlag hade jag klarat mig bra, men efter någon timme var sträckningen i låret så illa att jag fick krypa för att överhuvudtaget kunna ta mig till köket. Först på torsdagen kunde jag halta mig fram ett hundratal meter i sträck utan problem och ta bussen till universitetet. Helt återställd blev jag inte förrän två veckor senare.

Varje gång jag kraschar så är det alltid samma tankar som far igenom huvudet: Vem hade jag varit om jag inte hade lagt stora delar av min tid, energi och pengar på cyklingen? Ofta rasar tankarna igenom huvudet redan under de första tjugo sekunderna när jag sitter på asfalten. Många gånger har den alternativa bilden av mig framställts som så lockande att jag varit beredd att kasta in handduken. Under de senaste åren har jag allt mer ofta börjat se mig själv som en fikacyklist med en ny samt skinande ren cykel utan spår från repor och krascher. Jag sitter på ett fik med Rapha-kläder och njuter av ett träningspass där jag inte behövt vända mig själv ut och in för att uppnå specifika värden på wattmätaren under förutbestämda och exakta tidsintervall. Jag har allt mer och mer övertygat mig själv om att det vore ett ganska trevligt liv och dessutom med mer tid för att studera eller göra något annat som anses vara bra för det framtida arbetslivet, för karriären. När jag 16 000 kilometer hemifrån fick krypa till köket med ett lår som inte gick att lyfta for dessa tankar om en alternativ framtid återigen genom mitt huvud och kändes mer lockande än någonsin. Således började jag planera hur jag skulle smyga ifrån den bild av mig själv som en A-klasscyklist som de andra i Randwick CC börjat få.

Emellertid var detta lättare sagt än gjort för dagarna efter min krasch så försedde mina nya klubbkamrater mig med två par ordentliga däck, nya klubbkläder och startade en koll för att se om någon var villig att låna ut en mer modern cykel till mig. Där och då bestämde jag mig slutligen för att löpa linan fullt ut och träna för A-klass. Helt enkelt av den anledningen att andra personer, som jag knappt kände överhuvudtaget, trodde på mig. Precis som John Sunde skulle göra två månader senare den där tisdagskvällen på Heffron Park så struntade de i att jag hade en tolv år gammal cykel och pekade istället på startlistan för A-klass och sa: ”Den här killen är bra”.

Dagen då Marcus Persson spelade sina kort rätt och inkasserade 50 AUD i prispengar

Knappt två månader av träning senare, lördagen den 26 oktober, så tävlar jag i 33 graders hetta på Heffron. Det har känts som att min form är på väg under de senaste veckorna men denna eftermiddag så knäcker hettan mig med drygt fem minuter kvar av tävlingen. Jag har egentligen tänkt att bege mig till biblioteket och studera hela söndagen men något besviken över hur värmen förstört mina ben så anmäler jag mig klockan 22:00 på lördagskvällen till SUVelos kriterium på Heffron med start på söndagsmorgonen.

Väl till start nästföljande dag, och med temperaturen nere på desto mer behagliga tjugo grader, så väljer jag att tävla defensivt. Startfältet är drygt tjugo man starkt vilket är större än tidigare veckor och dessutom finns ett gäng spurtstarka cyklister som borde vara mer intresserade av att hålla ihop fältet än mig. Förutom någon liten forcering i täten så håller jag mig lugn under de första 35 minuterna av 45 och bidar min tid. När någon så slår av på farten efter en attack 35 minuter in i loppet så kontrar jag stenhårt, drar upp cykeln i 55 km/h över de två små guppen på baksidan av Heffron-varvet och finner mig snart i täten med cyklisten som vann lördagens lopp.

Vi börjar gå runt men jag inser ganska omgående att han är den starkare av oss och att klungan inte är mer än ett tiotal sekunder bakom. På sista varvet gör jag därför exakt som Claus och Søren gjort med mig när jag har vunnit i Danmark: Jag säger åt min kollega i utbrytningen att köra för sitt liv och om vi håller undan så kommer jag inte att spurta förbi honom. Sedan kör vi för allt vad vi har och utan hämningar, men på upploppssträckan så tröttnar den andra killen. Hade det varit världsmästerskapen hade jag inte visat honom någon nåd och helt utan något som helst samvete spurtat förbi honom för att ta segern. Nu var uppgörelsen redan gjord och jag satt bestämt ner och lät honom gå först över linjen.

Tolv år gammal cykel hit och dit. Jag har också 13 års erfarenhet av att tävla på cykel och även om materialet inte är det bästa så räcker det ibland med en attack i rätt läge, starkt sällskap och dansk taktik för att bärga hem en andraplats i New South Wales A-klass. Två veckor senare, söndagen den 10 november, blev jag tvåa igen i ett linjelopp ute vid West Head.

Tillbaka till rökarkvällen på Heffron

Hur gick då mitt första ”Tuesday Night Heffron” efter att John Sunde slängt in mig i A-klassen? Jag gick i mål längst bak i A-klungan som då var reducerad till ungefär femtontalet cyklister. Sett till konkurrensen uppskattar jag det ungefär som att gå i mål topp-10 på ett svenskt elit-GP – och detta på den tolv år gamla Cannondalen. Det är alltså än idag fullt möjligt att placera sig väl med en tiodelad växelgrupp, utvändiga vajrar och riktiga skithjul.

Den kanske största insikten jag har nått genom mitt halvår på en gammal cykel är hur genuint roligt jag tycker det är att tävla trots att jag en del dagar vet att jag inte kommer kunna vinna tävlingen. När jag den där rökiga tisdagen fick slita för att gå i mål med klungan kände jag mig mer levande än när jag många gånger kört för en seger. Mest av allt ville jag motbevisa mannen med nummerlapparna som tvivlat på mig och istället ge svar på tal att jag faktiskt var bra och hörde hemma i A-klassen. Att tävla på en tolv år gammal cykel mot eliten i New South Wales är rent av bland det roligaste jag har gjort och jag kan gladeligen rekommendera det: Att som en total outsider, på vad många ser som en daterad skräphög, tävla sig till någon form av respekt saknar motstycke. För att kompensera för cykeln har jag behövt använda min erfarenhet, taktiska sinne och teknik på ett sätt som jag tidigare inte förstått att jag behöver göra. Jag skulle vilja säga att jag under dessa månader på en tolv år gammal cykel har bevisat för mig själv att jag inte bara är vältränad utan också någorlunda duktig på att tävla på en cykel.

När de ansvariga på Lunds universitet radar upp anledningar till att åka på utbyte så nämner de ofta de vänner, kontakter, kunskaper och erfarenheter som en termin i ett annat land kommer att ge – vad som implicit kan summeras som att bygga internationella nätverk och gynna karriären. Det är antagligen få som under sin tid i utlandet har ställt till med oreda på en tolv år gammal racercykel bland regionens främsta cyklister. Mer exakt var sådana bravader ska placeras på LinkedIn-profilen, eller hur de länkas samman med positiva egenskaper i ett personligt brev, förefaller fortfarande oklart. Vad som däremot står klart är att tvivlarna bland nummerlapparna är många samtidigt som de som går i god för att man förtjänar en chans när det verkligen behövs tycks vara färre. Under mina månader i Sydney hade jag turen att stöta på fler än vanligt när jag satt på en cykel.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtioåtta med siffror i fältet här


Kommentarer


2019-12-08 14:23   Stig Jonsson

Fin berättelse Marcus glöm inte vila dej till återvändandet till Ck Ringens Elitlag. 👍💚🇸🇪

 

Mest lästa just nu



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!