Bältbron, kyllager-mustaschen och Chris Anker (hur min tävlingssäsong tog ett fyra månader långt uppehåll på Jylland). - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Bältbron, kyllager-mustaschen och Chris Anker (hur min tävlingssäsong tog ett fyra månader långt uppehåll på Jylland).

17 sep 2017
av: Marcus Persson

Den 17 april 2017 körde jag, Miha, Glenn och Jonathan tillbaka mot Sverige över stora Bältbron. Fyra dagar tidigare hade vi på samma bro kört in i ett grått moln som såg ut att sträcka sig till horisonten, och under den Mordor-liknande himmelen hade vi stannat sedan dess. De tre tävlingarna vi hade kört den helgen hade gått av stapeln i temperaturspannet noll till tre grader, kompletterat med ihållande regn och inslag av snö. Precis som vi körde av bron, och lämnade molnen bakom oss, uppenbarades den tämligen iögonfallande synen av dubbla regnbågar över Själlands kust. Men jag stannade kvar i regnmolnet.

Efter en bra säsong 2016 ådrog jag mig under hösten någon form av virus, eller återkommande förkylning, som mer eller mindre fördröjde min säsongsstart fram till januari. Väl vid denna punkt hade jag emellertid insett att det var ganska roligt att dricka öl och festa till solen går upp. Det var så roligt att träningen, lite för ofta, fick stryka på foten och när väl säsongsstarten kom var jag antagligen inte riktigt i den form jag behövde vara. På premiären i Slagelse steg jag av efter ett varv och satte mig istället i bilen för att läsa artiklar till min B-uppsats. Dagen efter brydde jag mig inte ens om att åka till tävlingen. Jag hade länge levt fast övertygad om att jorden skulle sluta snurra när jag stannade hemma från en tävling, något som antagligen var sammankopplat med mentaliteten att försöka tävla så mycket som möjligt. När en DNS (did not start) blev verklighet på grund av sjukdom kunde jag våndas i dagar över tävlingen som, högst ofrivilligt, inte hade blivit av. Men när jag under denna våren valde att stanna hemma insåg jag att jorden faktiskt inte slutade snurra bara för att jag, helt och hållet frivilligt, stannade hemma.

Några veckor senare gick jag loss i den avgörande utbrytningen och blev åtta i Sorø. Anledningen bakom det plötsligt omvända resultatet var att jag egentligen var i godkänd form och tävlade med tio års rutin. Mitt problem var först och främst mentalt. Det gör ont att göra upp om de främsta placeringarna i en cykeltävling, så mycket ska gudarna veta, och är du inte beredd på att få ont finns där inte mycket att hämta. När jag behövde ta i, fanns helt enkelt inte huvudet där en del dagar under våren. Jag ville hellre vara någon annan stans. Det är nämligen som så, att ta en öl i en bar, veva med nävarna i luften på ett dansgolv eller läsa 200 sidor i en bok är betydligt mera smärtfritt än att sitta bakom en dansk vildhjärna på 500 watt när det blåser från andra sidan Atlanten. Eller, för att beskriva det mer koncist, det är enklare. Och under våren upptäckte jag dessutom att det inte fanns någon som straffade mig när jag väl bröt en tävling eller, som tidigare nämnts, stannade hemma. Att sluta cykla när det gjorde ont var helt sonika en bekväm och enkel utväg. Det är enkelt att bryta en tävling och enklare att överhuvudtaget inte ens åka dit.

Trots att jag någonstans började bli medveten om mina mentala bekymmer på cykeltävlingar tog jag mig hela vägen till Jylland för att mötas av de ovan nämnda, katastrofala, väderförhållandena. Första dagen gav jag upp, andra dagen likaså. Det kändes bra när vi satt i bilen innan start, när jag stod i starten och de första metrarna. Men när jag väl behövde gå på rött slog jag helt enkelt åt sidan bara för att stiga av nästa varv vid målpassering.

Den tredje dagen lyckades jag, något förvånande, blixtra till igen. I det första kantvindspartiet hamnade jag i andragruppen. Därifrån bryggade jag med två andra cyklister upp till förstagruppen på sju-åtta man bara för att få punktering några varv senare. Förstagruppen höll undan till mål samtidigt som jag stod mitt ute på den jylländska landsbygden i väntan på kvastbilen. Kvastbilen dök inte upp efter det att alla klasser passerat på ett varv så jag tog mig till närmsta korsning för att fråga om någon kvastbil överhuvudtaget existerade. Det gjorde den, sa de, men eftersom de kom från hemvärnet – och inte tävlingsorganisationen – hade de inte en blekaste aning om när den skulle komma. Så där stod jag i snöblandat regn och tre grader enbart iklädd tröja, armvärmare och kortbyxa. 45 minuter efter punkteringen dök så en dansk familj, vars barn tävlade i ungdomsklassen, upp eftersom de var ute och åkte ett varv runt banan. De tyckte antagligen oerhört synd om mig där jag stod och skakade, för innan jag hann säga att jag ville åka tillbaka till starten hade de slängt upp min cykel på taket och begravt mig i under filtar i baksätet. Efter att de kört mig till start och mål fick jag sitta en timme under filtar, med bilen på högsta värme och en tröstande Miha vid min sida, innan jag kunde gå och duscha.

                     

Några timmar senare satt vi där i bilen på väg hem över stora Bält. Reflekterandes över punkteringen insåg jag att min tre år gamla cykel var i skridande behov av reparation. Utöver att däcken proppats fulla med flintsten på både höjden och bredden så behövde jag byta pedaler, klingor, kassett, kedja, trissor och vajrar. Kostnaderna för detta, tillsammans med utgifterna för de fyra fruktlösa dagarna på Jylland skulle bli uppemot 10 000 kronor. Det är en utgift som får de flesta med en students ekonomi att darra och gråta när de skiter. Tillsammans med min bristande motivation blev den stora utgiften droppen som fick bägaren att rinna över. Där och då växte beslutet att, på obestämd framtid, ta ett uppehåll från cykeltävlingar fram. Hemkommen från Jylland parkerade jag cykeln i hörnet av mitt rum och där stod den mer eller mindre orörd fram till den 5 juni. Under perioden 17 april till 5 juni tränade jag föga skräckinjagande 25 timmar. För när jag inte heller tävlade kände jag inget överdrivet behov att prioritera träning.  

Den 2 juni slutade terminen i Lund och den 5 juni började jag sommarjobba på Arlas kyllager. Även sommaren 2016 hade jag jobbat på kyllagret och pendlade då de 45 kilometrarna, som det är tur och retur, en majoritet av arbetsdagarna. Tillsammans med en del kompletterande träning var det ett recept som 2016 tog mig till uppskjutna placeringar under sensommaren. Således visste jag redan den 5 juni att, om jag cyklar till jobbet varje dag under mina sju arbetsveckor så kommer jag återigen vara med där uppe på tävlingarna, men det är resa som kommer göra mer ont än någonsin tidigare. Boendes hemma hos mina föräldrar över sommaren visste jag emellertid att jag inte hade mycket bättre för mig än att träna och arbeta på dagarna, så jag bestämde mig för att jag lika gärna kunde göra det.

Förutsättningarna var inte de bästa, men det bör med en viss självdistans erkännas att de hade kunnat vara värre. På Arla fick jag skåp ute i en barack vilket innebar att jag varken hade tillgång till dusch eller torkskåp. På regniga dagar fick jag således gå direkt från en blöt cykeltur in på kyllagret för att jobba och ta med mig en extra uppsättning kläder i väskan till hemfärden. Det kan tyckas att en varm dusch vid hemkomst hade varit tröst nog i detta fall, men då badrummet renoverades fick jag en del nätter stå i en mörk utedusch där strålen vandrade med vinden.

Det var inte bara träningen som började den 5 juni, utan också odlingen av den numera klassiska kyllager-mustaschen. Under mina första veckor på Arla 2016 odlade jag nämligen en sådan och den fick då pryda min överläpp på det regniga Cykel-SM i Västerås där jag blev 22:a. Jag övertygade därigenom mig själv att det var kyllager-mustaschen som gjorde att jag kunde hålla värmen i såväl kyllagret som över 180 regniga kilometer i Västerås. Den 5 juni påbörjades därför återigen odlingen av kyllager-mustaschen, som denna gången blev mustigare än någonsin. Och återigen lyckades jag hålla värmen på både kyllagret såväl som cykeln. 

Oavsett tidigare nivå och uppehållets längd krävs det emellertid att träningen trappas upp med en viss logik – annars är risken överhängande för såväl fysiskt som psykisk överbelastning. De första veckorna cyklade jag således bara till och från kyllagret utan att köra några intervaller eller liknande. Därefter ökade jag gradvis mängd och belastning under mina två månader med jobb. Det kan tyckas löjligt, men under mina tre sommarmånader var wattmätaren min bästa vän, och det av flera olika anledningar i kronologisk följd. För det första kunde jag se hur dålig jag blivit efter ett högst volatilt halvår träningsmässigt. För det andra kunde jag dag för dag se hur jag blev lite starkare. För det tredje kunde jag i slutet på juli se hur jag närmade mig värden som jag haft när jag var som starkast året innan. Motivation är ibland det ständiga sökandet efter resultat, och för den delen bekräftelse. Detta var också exakt det som wattmätaren gav mig dag efter dag. Vad som annars kan vara en diffus väg mot målet konkretiserades i siffror och GPS-filer.

Även om jag och min f.d. klubbkompis, tillika driftledare, Rickard sedan länge bestämt att vi skulle köra Randers Bike Week på Jylland den 3–6 augusti drog jag mig lite för att göra en tidigare comeback i Trampenlinjet den 23 juli utanför Lund. Anledning bakom detta var att den 21 juli var min sista arbetsdag och då tänkte jag minsann ta det lugnt över helgen. ”Mina andra anställda jobbar 45 veckor om året Marcus, du jobbar sju”, sa Rickard till mig när jag argumenterade för att stanna hemma. Där och då insåg jag bekvämligheten i mitt eget liv och blev så arg att jag gick ner på lagret för att köra trucken så att det fladdrade i kyllager-mustaschen, plocka mjölkpaket som aldrig förr fram till 23:30 samt avslutningsvis cykla hem och sätta mig framför datorn vid 01:00 för att anmäla mig till Trampenlinjet – fortfarande lika upprörd över konfrontationen med min egen ynklighet.

En dag stod jag i baracken och bytte om till cykelkläder när en ny kollega klev in. Nyfiken över min sportiga mundering fick jag frågorna ”hur mycket tävlar du?” och ”hur duktig är du?”. Det var frågor som jag under de senaste fem-sju åren hade haft två standardiserade svar på: ”jag tävlar varje helg” och ”jag blev 22:a (3:a, 5:a, 1:a, 14:e, 17:e, 24:a) på SM”. Där och då insåg jag emellertid att jag stod inför valet att lämna ett betydligt mindre imponerande svar, eller svara i dåtid. Jag valde det senare. Det var något som inombords gav grogrund till en viss frustration. För jag visste likt förbannat att det var ett självmant beslut att inte längre kunna svara i presens på frågorna. Det framstod inte vara en cykelkarriär som lagts på is, utan en identitet som sakta eroderades och förpassades till en del av mängden.  

Efter en månad med facit 3-DNF-DNF-2-14-13-7-4-7, varav de tre senaste tävlingarna fram till sista kilometern sett ut att resultera i ännu mer, kan jag konstatera för mig själv att de tre månadernas träning tagit mig tillbaka till en nivå där jag är med och tävlar på riktigt i den danska B-klassen. Att jag skulle kunna ta mig tillbaka fysiskt med tre månaders träning var, som tidigare nämnts, lika självklart som att sju veckor utan rakning skulle resultera i en mustasch. Den stora utmaningen handlade om att hitta tillbaka mentalt.

Det är en speciell känsla att avancera förbi för täppa luckan efter Chris Anker Sørensen, uppför en gatstensbacke i centrala Aars, efter nästan fyra månaders tävlingsuppehåll – återigen tillbaka på Jylland 120 dagar efter att slutet på tävlingskarriären faktiskt sett ut som en realitet. Emellertid är det inte en speciell känsla för att prestationen i sig är det största som någon någonsin åstadkommit – utan först och främst för den brutala och smått skrämmande insikten i det mentalas vitalitet: Hur psyket förverkligar idrottare, samtidigt som avsaknaden har potentialen att förgöra dem.

 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiofyra med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!