Bli inte den som kör på en katt. - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Bli inte den som kör på en katt.

4 maj 2015
av: Marcus Persson
Mattia!
Någon kom ut ur kontrollrummet och skrek: Din kompis var här och letade efter dig.
Någon närmade sig med snabba steg, men saktade in.
Och sa: Alessio var här någonstans…
Tystnad.
Vad har hänt…?
Ett vinddrag. Det snöade järnfilspån och frömjöl.
Jag tror att jag har kört på en katt.
En katt.”

I ett inte allt för avlägset årtionde fanns en tid då cyklister och bilister kunde färdas tillsammans i trafiken. Bilisterna var inte stressade, cyklisterna fick motionera förhållandevis obehindrat och människor mådde bättre. Det var för bra för att vara sant, säg det välstånd som varar för evigt. Den vackra idyllen raserades dagen då bilarna kunde – och därmed var tvungna – att ta sig fram fortare. Cyklisterna skulle bort.

Cyklisterna förpassades till trottoarerna. För att indoktrinera det - enligt bilisterna - lyckade äktenskapet mellan gångtrafikanter och cyklister breddades trottoarerna och fick namnet gång- och cykelväg. Tvångsäktenskap är förbjudet i vårt avlånga land men här skulle gångtrafikanter tvingas leva med cyklister. Båda parter upplevde snart relationen som oerhört påfrestande. Cyklisterna kände att de inte fick leva ut sin fulla potential – att gångtrafikanterna hejdade dem, tvingade dem till att långa omvägar samt ständigt vara uppmärksamma för att undvika konflikter och faror. Gångtrafikanterna kände sig hotade, deras frid hade blivit störd. Den laddade relationen mellan gångtrafikanter och cyklister späddes dessutom på eftersom bilisterna - de som tvingat fram tvångsäktenskapet från första början - också skulle sätta ramarna och förutsättningarna. Relationen blev ohållbar och cyklisterna målades upp som den hotfulla parten. Cyklisterna skulle bort. 

Likt Robin Hood och hans rövare (som senare blev hjältar) flydde cyklisterna till skogs för att bida sin tid och växa sig starka till antalet med förhoppningen om att en vacker dag återvända för att kunna leva i symbios med andra trafikanter. Bilisterna och gångtrafikanterna lät dem hållas men snart växte sig hatet mot cyklisterna stort igen inom nya grupper där ute i skogen – markägarna och skogsvännerna. Cyklisterna skulle bort.

Jag kommer ihåg en dag när jag cyklade på gång- och cykelvägen utmed Vätterstranden i Jönköping. Eftersom jag alltid gjort detta med skräckblandad förtjusning så höll jag låg hastighet och markerade tydlig min position ute i den ena kanten. På långt håll såg jag två kvinnor komma promenerande och varningsklockorna ringde direkt. Människor som promenerar i träningskläder och hörlurar bör man vara varsam med. Min rädsla var befogad för i samma stund som jag passerade tog den ena kvinna tag i mig, skrek och tryckte upp mig i ett rött plank som går utmed gång- och cykelvägen. Min nya styrlinda bytte färg till falu röd och Dura-Ace-reglaget fick sina första repor. Där satt jag upptryckt som ett frimärke mot planket och jag sa ingenting. Jag cyklade bara därifrån. 

Låt oss leka med tanken att jag från och med imorgon började bete mig som en bilist på cykelbanan. Jag skulle cykla så fort jag kunde – även när det är ytterst olämpligt. Jag skulle skrika könsord och hota dem som var i vägen. Jag skulle köra så nära som möjligt när jag passerar någon med barnvagn för de tar så jävla mycket plats, de sinkar mig så jävla mycket och dessutom är det så jävla kul att skrämma dem. Jag skulle spruta sportdryck i ögonen på alla småbarn. Fotgängare är så jävla löjliga och det skulle jag tala om för dem. Tror ni jag skulle få spendera nästkommande helg på Länssjukhuset Ryhovs psykavdelning eller i häktet på polisstationen? 

Den proportionerliga fartskillnaden mellan mig/gångtrafikant är mycket större än mig/bilist då jag oftast färdas i 30-50km/h på vägar där det är 50-70km/h. Majoriteten av bilister är dessutom mer förutsägbara än t.ex. barn på en gång- och cykelväg. Därmed känner jag mig oftast mycket bekvämare på en väg men i de fall där jag vet att jag sinkar trafiken för mycket, i de fall då jag vet att det går smidigare på gång- och cykelvägen - då väljer jag gång- och cykelvägen. 

En cyklist som cyklar på en väg utgör inget hot för bilisten. Bilisten utgör däremot ett hot för cyklisten – särskilt om bilisten i fråga väljer att tuta vansinnigt för att sedan köra om snabbt och nära. Det bör påpekas att bilisten som kör om en cyklist, eller flera cyklister, är lika mycket potentiellt dödshot som den som går omkring på staden med ett laddat vapen. Detta förser bilisten med ett oerhört ansvar, ett ansvar som inte bör missbrukas. 

Någonstans får jag för mig att det är stressen och avundsjukan hos bilisterna som förvandlar cyklisterna till måltavlor, hinder och hot. Cyklisterna har det där som du inte har bakom ratten just då - de har fritid, de är vältränade och till råga på allt måste du köra om dem. Det är också en fråga om presitge. Jag har blivit omkörd och tillrättavisad på sjuttiosträcka när jag håller sjuttio med cykeln. De få hjärnceller en del har klarar faktiskt av bemästra tre pedaler – varav en går att trycka i botten. Du kan köra snabbt i en bil. Vad duktig du är. Låt oss applådera för alla som någon gång kört en bil i över 170 km/h. Vi är framgångsrika och eftervärlden kommer att minnas oss. 

Jag upplever dessutom att aggressiviteten i trafiken ökar kring högtiderna. Det är då många av dessa cykelhatande bilister dricker mera sprit, de tvingas att träffa sin släkt, de inser att livet aldrig blev mer än drägligt och varje ledig dag innebär mer jobb i nästa vecka. 

Tänk dig själv att du vaknar upp den första maj med huvudet tungt av bakfylla. Du äter din ostmacka och frugan sin kvarg. Frugan som inte släppte till i natt heller. Barnen kan ju höra. Du dricker ditt bryggkaffe. Det är vår men du måste skrapa bilen. Familjen ska åka iväg på kosläpp vid åtta. Barnen dröjer, frugan dröjer. Du måste kolla jobbmailen innan ni åker - även om du är ledig. Sen står du där och kollar på korna som springer. Kossor är allt bra dumma. Du fryser. Barnen gnäller. Det är mycket folk. Men Arla bjuder i alla fall på kaffe och bulle. Farsan sa ju alltid att den som bjuder dig på kaffe, den kan du ta för en riktig vän. Innan du startar bilen kollar du jobbmailen. Bara två dagar av ledighet kvar nu – innebandymatch för barnen imorgon och sen lite lugn och ro på söndag. Då ska du börja förbereda dig lite för jobbet så att du slipper jobba så mycket i nästa vecka. Ett smart drag. Det dröjer innan alla bilar kommer iväg från åkern. Folk kör som idioter (men aldrig jag). Barnen är hungriga. Du vill hem. En cyklist. Jag kommer förlora fem sekunder. Fem sekunder. Dessa jävla cyklister som inte ska vara på vägen. Om den jäveln till cyklist bara hade cyklat på cykelvägen hade det varit bra väder idag, jag hade inte behövt åka till kosläppet, jag hade fått ligga och farsan hade fortfarande varit här. Fan. Jag ska tuta. Sen ska köra förbi – så jävla nära och så jävla snabbt som möjligt – för att visa att cyklister inte hör hemma på vägen. 

1001

1002

1003

1004

1005

Fem sekunder. En obefintlig stund, ett ögonblick. Men du får leva med konsekvenserna i en evighet. Bli inte den som kör på en katt.

Vad har du gjort? Stammade någon, något, allt lägre. Uppspärrade ögon stirrade på blodpölen som blänkte i den glödheta solen. Klumpar, benflisor som låg utspridda bland valstrådsrullarna, bland tonvis av silverglänsande stål. Det kunde omöjligt vara en människa. Hans hjärna fortsatte att säga ’katt’. Hans hjärna fortsatte att upprepa ’katt’ och inget annat. Inte Alessio. En katt”. 
                                                            (Avallone, 2012, s. 375-378)

 

Avallone, S. (2012). Stål. Stockholm: Natur & Kultur.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sextioåtta med siffror i fältet här


Kommentarer


2015-05-05 21:32   John

Oerhört bra text! Den skall genast spridas. Det här budskapet behöver föras ut i många olika skepnader. Utmaningen ligger i att få de patologiska bilisterna att läsa den.

 

2015-05-05 18:37   Richard Lindberg

Bra skrivet!

 

2015-05-05 14:27   Michael Åhman

Dina texter spränger alltid gränser åt olika håll – ibland blir det suveränt (som här), ibland inte riktigt. Men du sticker ut och "bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge". Fortsätt! Du är den klart mest spännande bloggaren på denna sida.

 

2015-05-05 12:36   John Ekman

Satan så bra skrivet!!

 

2015-05-05 06:24   Charles

Så sant...

 

2015-05-04 21:45   CW

Delad så in i helvete.

 

2015-05-04 21:32   Christer Dahlin

Mycket bra skrivet.
Även jag brukar påpeka att det är det dåliga samvetet av utebliven motion som får många bilister att ilskna till.

 

2015-05-04 18:47   Pelle

Mycket bra. Jag delar.

 

2015-05-04 17:11   Raymond Bergmark

Välskrivet och nyanserat!

 

2015-05-04 11:13   Mattias Thyr

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbotten/tva-cyklister-pakorda-1

 

2015-05-04 11:02   Bitte Håf

Så väldigt väldigt bra. Bäst.

 

2015-05-04 10:47   Göran

Fantastiskt bra skrivet. Bland det bästa jag läst om cyklister/bilister/gångtrafikanter. Hoppas bara att många många många får möjlighet att läsa det.

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!