Dagen då jag konfronterade Gud på ett distanspass. - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Dagen då jag konfronterade Gud på ett distanspass.

8 feb 2017
av: Marcus Persson

Det var ett tag sedan jag skrev någonting här och när jag väl återigen gör det är tanken att avhandla något så djupsinnigt som meningen med livet. Redan här bör det poängteras att jag inte har för avsikt att finna meningen med livet, något sådant vore både överambitiöst och naivt. Trots min frånvaro på denna hemsida är fallet inte som sådant att jag suttit på en sten i en grotta, levt på ett riskorn om dagen, fått en uppenbarelse och sedan återvänt som en långt mycket mer upplyst människa. Snarare tvärtom. Världsläget idag tyder dock på att en del människor borde stanna upp några minuter och fundera över frågan. Att fundera utan att finna svar är nämligen inte så farligt som många tror, reflektion upplevs tyvärr i allt större utsträckning vara en bristvara. I detta, antagligen fruktlösa men likt förbannat intressanta, sökandet efter meningen med livet kommer vi löst utgå från Søren Kirkegaards tre stadier: det estetiska, det etiska och det religiösa förhållningssättet. Enligt Kirkegaard utvecklas människan från det första till det sistnämnda, men här kommer vi istället vända på pannkakan och börja med det religiösa förhållningssättet.

Slätterna öster om Falköping är en central punkt för min släkt. Farfar gick i skolan vid Utvängstorps Högre Allmänna Läroverk och det var där han lärde sig allting som behövdes för att leva ett drägligt liv. Det var också i trakterna som farmor och farfar hade sin sommarstuga till vilken jag och min storebror en gång tog med oss våra skolcyklar och cyklade runt på grusvägarna runtomkring. Jag minns att jag hade sett en Specialized Stumpjumper i en cykelkatalog och tyckte den röda cykeln var hur häftig som helst. Min skolcykel var också röd, så jag låtsades att det var en Specialized Stumpjumper. Fullt upptagen av att fantisera om hur snabb jag kände mig körde jag på en stor sten i kurva och cykeln tog plötsligt kurs mot diket och bakomvarande slänt på det lösa gruset. Vad som hade kunnat bli ett hårt och långt fall räddades emellertid av en tall som jag lyckades sätta min axel mot samtidigt som jag fått ner farten på mitt ekipage förhållandevis väl. Då räddningen sällan berodde på överdriven teknik uppstår frågan huruvida renodlad tur eller övre makter räddade mig från skrapsår och andra skavanker den dagen. I den frågan har jag inga klara svar, men när vi för detta inläggets huvuddel återvänder till slätterna öster om Falköping står de övre makterna åter i centrum för handlingen.

Jag minns än idag hur jag i den oförstörda junioråldern en vintermorgon gav mig ut i strålande solsken och med ett leende på läpparna. Mina ryggfickor var fyllda med hembakade energikakor som jag omsorgsfullt hade slagit in i aluminiumfolie. Vädret såg lovande ut och det fanns ingen anledning och tro något annat då samtliga prognoser från såväl norska som svenska väderinstitut lovade uppehåll hela dagen. När jag slutligen vände mitt ansikte söderut sex mil hemifrån beskådade jag till min stora förvåning en isande blåsvart himmel. Jag förstod då att min färd hemåt på cykeln skulle bli en kamp mellan mig och väderelementen. Fast det var inte då jag bestämde mig för att trotsa Gud.

Jag hade inget annat val än att ta mig hem genom snöstormen. Vinden vände och piskade snart rakt upp i mitt ansikte på de öppna fälten. Snön packades långsamt ovanpå mina kläder för att sedan smälta. Längs med ryggraden kände jag långsamt hur det rann vatten. När jag skulle äta av mina hembakade energikakor, som jag så omsorgsfullt slagit in i aluminiumfolie, vägrade all folie att släppa. Eftersom alternativet att få slut på energi var så mycket värre valde jag där och då att helt enkelt äta upp mina energikakor med delar av aluminiumfolien kvar på. Det gick en timme utan att jag skådade en enda människa, ett enda fordon, ett enda djur. Jag var ensam i världen när vindstyrkan och snöfallet ökade än mer samtidigt som känseln försvann i det sista fingret. Det var då jag bestämde för att trotsa Gud.

Demonstrativt stannade jag mitt ute på en åker och ställde ifrån mig cykeln. Med mer än halva kroppen bortdomnad av kyla beordrade jag Gud att uppenbara sig. Jag skrek de fulaste orden jag kunde. Ingenting hände. Inom mig spreds någon form av melankolisk besvikelse. Någon gång i min barndom hade jag fått höra om en man som ifrågasatte Gud så pass att han uppenbarade sig. Därför trodde jag faktiskt att det existerade en chans att han skulle uppenbara sig. Säg hade inte denna texten fått betydligt bättre spridning som så varit fallet?

När jag väl stått ute på åkern i en minut eller två fick jag nog och bestämde mig för att byta taktik. ”Om du inte kan ta i med mer än detta är det lika bra att du dödar mig”, skrek jag till vad jag trodde var Gud. Ingen svarade. Jag skrek igen. Frustrationen över att Gud varken kunde döda mig eller uppenbarade sig fick mig att sakta att återfå värmen. Således satte jag mig på cykeln och skrek igen, och därefter fortsatte jag att skrika tills jag kom hem. Det råder av denna anledning vissa oklarheter kring huruvida Gud a) inte finns eftersom han inte uppenbarade sig eller b) finns, bara att han vägrade att uppenbara sig och räddade mig i snöstormen genom den värme som frustationen av icke-uppenbarelsen alstrade. Det är möjligtvis inte heller detta som är poängen med att berätta denna historien. Snarare är fallet som sådant att det är en ganska bra historia och dessutom ligger den till grund för att jag cyklar än idag. Någonstans finns nämligen en sjuklig längtan inom mig att återigen hamna långt hemifrån under katastrofala förhållanden och återigen få konfrontera Gud. Ingenting tyder för den delen på att ett andra möte skulle bringa någon klarhet i frågan över Guds egentliga existens, men så länge det är fallet finns det inte heller någon anledning för mig att avsluta min cykelkarriär.

Det var ungefär här, mellan Folkabo och Bäck i sydlig riktning, som jag stannade med min cykel i höjd med träden strax till höger om vägen och klev ut i fältet. 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sextiosex med siffror i fältet här


Kommentarer


2017-02-09 12:50   TC

Mäktigt! och lite Trueman show där allt ;)

 

2017-02-08 13:34   FB

Schrödingers gud?

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!