Den vill ju bara leka. - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Den vill ju bara leka.

8 mar 2015
av: Marcus Persson

"Den vill ju bara leka", är den allt för många gånger använda ursäkten från hundägare med aggressiva hundar. Vid närmare eftertanke vet jag inte om det går kategorisera hundar som aggressiva och inte aggressiva. För om sanningen ska fram så tror jag inte hundars beteende beror på uppfostran eller brist på den. I mina ögon är alla hundar oberäkneliga djur som allra helst vill attackera allt de ser - särskilt allt de ser på två hjul. 

Det finns ställen på Hökensås där människor inte synts till på år och dagar. För några år sedan passerade jag just ett sådant ställe på vintercykeln. Plötsligt kom en tax springandes längs vägen - rakt emot mig. Det fanns inte en människa i närheten och jag hade inget annat alternativ än att konfrontera limpan men fyra ben och hoppas på det bästa. Femtio meter innan vi möttes fick den syn på mig och gick till full attack. Jag fick ur ena pedalen, sparkade i luften och skrek slagord för att hålla den borta -  jag lyckas med nöd och näppe. En kilometer senare hade jag fortfarande inte sett skymten av en ägare. 

På Hökensås finns det två slags hundar: De utan sändare och de med sändare. De med sändare tillhör jägare, och har fullt upp med att spåra andra djur, så de brukar låta oss mindre aptitretande cyklister passera obemärkt. De utan sändare är däremot livsfarliga och deras högsta önskan är att kalasa på dig till förrätt och din cykel till efterrätt. De vill absolut inte leka. 

På en del ställen ute på landet finns meterhöga stängsel för att hålla dessa blodtörstiga bestar instängda á la Jurassic Park. Dessvärre saknas detta på en del ökända ställen och där är såklart hundarna inte sena att ta tillfället i akt och anfalla. Spexeryd är ett sådant ställe. BasHenke har två kamrater där, en liten och en stor. Den stora ser farligast ut till en början men den håller sig alltid på några meters avstånd och lugnar snart ner sig. Den lilla har däremot drabbats av Napoleon-komplexet och kan följa efter i flera kilometer. En gång höll BasHenke på att få in den i hjulet men han missade tyvärr med några centimeter.

BasHenke fruktar inte hundar - han vet att de inte vill åt hans sega kött. På ett distanspass kom en schäfer farande mot oss. Vi trodde att vi var på den säkra sidan då ett staket på två meter skiljde oss åt men plötsligt tog jycken ett språng och landade mitt i klungan. BasHenke bröstade upp sig, skrek och hytte åt byrackan som snart vek ner sig. 

Min första elittävling någonsin var ett kermis i den belgiska byn Anzegem. För att göra en lång historia kort så slutade min premiär i rännstenen efter en kilometer när en kille från Quicksteps farmarlag slog ut rakt framför mig i jakten på positioner i 50 km/h. Som tur var, mitt i all otur, landade jag raklång som en planka i rännstenen och kom undan med enbart skrapsår.

Sjukvårdarna plockade upp mig som en trasa och kastade in mig i ambulansen. Det knastrade i min mun och jag kunde inte avgöra om det var flamländskt grus eller mina tänder. Sjuksköterskan i ambulansen var en kille i tjugoårs-åldern - vi kan kalla honom Greg. Greg frågade om jag kände mig yr på både flamländska och engelska samt synade mitt uppskrapade ansikte. Jag svarade att jag inte kände mig yr, men resan i ambulansen gjorde mig nästan yr. De körde som idioter innan de slängde av mig och Greg på upploppet. 

I en gränd hade de byggt upp en provisorisk akutmottagning där en kvinnlig sjuksköterska mötte mig och Greg. Greg började tvätta mina sår och den kvinnliga sjuksköterskan assisterade. Plötslig smyger det in en skabbig schäfer från baksidan av gränden. Schäfern tycks vara besläktad med Cujo och går till attack när den känner lukten av blod från mina sår. Den kvinnliga sjuksköterskan försöker köra ut helvetet till byracka utan att ta tag i den med plasthandskarna. Flamländska Cujo vägrar dessvärre att ge sig och går istället till attack mot bordet med plåster. Vid det här laget tröttnar Greg och ställer sig upp, kastar tillbaka hunden in på baksidan, byter plasthandskarna och fortsätter sedan att plåstra om mig som om ingenting hade hänt. 

Efter omplåstringen ger Greg mig en gigantisk aluminiumfolie för att jag ska kunna hålla värmen i den belgiska våren. Greg insisterar på att följa mig till lagets buss. På vägen dit hämtar vi min cykel. Jag vet inte om de i sekretariatet tyckte synd om mig eller om de druckit för mycket Jupiler men de gav tillbaka hela startavgiften istället för halva när jag lämnade in nummerlappen. Vi passerar baren och där inne vänder sig gubbarna om är de ser mig. Jag ser vad de säger. Stackars pojkvasker, han är inte gammal den där. 

Väl framme vid bussen skiljs jag och Greg åt. Det är nästan så att vi kramas i den flamländska blåsten. Inte nödvändigtvis för att det uppstått några känslor oss två emellan utan för att det känns som slutet på en skräckfilm - en skräckfilm med mycket blod och rabiessmittade hundar. Jag och Greg känns som de sista två överlevarna. Greg är hjälten och jag är den hjälplöse som knappt kan försvara sig mot en limpa på fyra ben. 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet elva med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!