Det var en gång en dansk, en norsk och en Bellman som skulle vara med i en cykeltävling. - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Det var en gång en dansk, en norsk och en Bellman som skulle vara med i en cykeltävling.

21 okt 2016
av: Marcus Persson

Land             Guld                   Silver                 Brons

Danmark           2                          1                           0

Norge               1                          0                           1

Sverige             0                          0                           0

 

”Det var en gång en dansk, en norsk och en Bellman som skulle vara med i en cykeltävling. Dansken och norsken tävlade men Bellman stannade hemma eftersom hans chanser att vinna, på pappret, var minimala.”

När jag var junior tillhörde Sveriges juniorlandslag ett av de tio bästa i världen. Fredrik Ludvigsson, Marcus Fåglum, Gustav Höög och Ludwig Halleröd placerade sig ofta bland de tio främsta internationellt och försåg Sverige med sex platser till såväl EM som VM. Halleröd fick tyvärr diskbråck innan mästerskapen och av denna anledning fanns i praktiken tre lediga platser. Bakom Ludvigsson, Höög och Fåglum konkurrerade ett flertal cyklister om dessa platser – trodde vi åtminstone. Jag var en av dem, en annan var Per Harring. Tack vare sin styrka och spurt hade Harring under den första delen av säsongen vid flertalet tillfällen placerat sig topp tio i den danska U19-klassen och vunnit en etapp på u6, där han även vann poängtröjan, i konkurrens mot de bästa norrmännen. Trots detta valde SCF att bara skicka tre cyklister till EM i Nederländerna.

Under hösten fick vi veta att tre cyklister var det som gällde till VM också. Per Harring valde att sluta cykla. Jag blev skickad på andra landslagsuppdrag i Tyskland och placerade mig runt 40:e plats. Tidigare hade en 40:e plats internationellt varit tillräckligt för att bli uttagen till VM, men inte denna gången. En landslagsledare förklarade t.o.m. framför mig att vi var för dåliga och hur en av de svenska juniorcyklisterna ”var för fet för att cykla uppför Cauberg”.  

På andra sidan Øresund har de ett juniorlandslag som tillhört de bästa i världen flera år. Varje generation framstår vara gyllene. Möjligtvis hänger det samman med att danskarna ständigt är ute och tävlar internationellt – ibland befinner de sig rent av på två tävlingar samtidigt. Visserligen har det varit en kostsam strategi – det danska förbundet brottas nu med ekonomiska problem – men framgångarna har inte uteblivit. Givetvis kan det vara så att ekonomin är det som sätter käppar i hjulet för det svenska landslaget också, men då är det hög tid att börja leta fler sponsorer. Det lär inte bli lättare när Emma Johansson lagt av. 

”Det var en gång en dansk, en norsk och en Bellman som skulle vara med i en cykeltävling. Dansken och norsken tävlade men Bellman stannade hemma och körde Vätternrundan.”

Problemet för de svenska cyklisterna är inte att de är för dåliga, problemet är att de tävlar för lite internationellt och när de tävlar nationellt är kvalitén på tävlingarna för låg eftersom bredden saknas. Vad danskarna har förstått är att cyklisten som tävlar utomlands skapar en spill-over effekt på andra cyklister. Låt oss säga att 10-20 danska juniorer tävlar internationellt under ett år, då kommer de också sätta internationell fart på de inhemska tävlingarna. I Sverige alternerar sig förbundet kanske på sex cyklister – eller tre som när jag var junior – och då kommer de inhemska tävlingarna sluta med att de bästa antingen kör lagtempo själva eller trampar luft i tio mil och snittar 36 km/h innan de gör upp i en spurt.

Fördelarna med att alternera sin landslagstrupp fortsätter då det hela tiden finns cyklister av internationella mått på hemmaplan som sätter färg på de nationella tävlingarna. På juniorsidan i Sverige uppstår givetvis problem då bredden i dagsläget saknas men för u23-landslaget finns alla möjligheter. Varför inte ha en A-trupp som kör de finare tävlingarna, och en B-trupp som får testa vingarna på t.ex. Post-Cup i Danmark iklädda landslagets färger? Tro mig, halva förklaringen bakom svenska cyklisters uteblivna framgångar bottnar i att de inte tror på sig själva och det hänger tätt samman med att förbundet aldrig trott på dem.

Vad det svenska cykelförbundet inte förstått än är att vi sitter i en guldsits då vi kan snylta på Danmarks tävlingar. Vi behöver alltså inte åka till Tyskland eller Belgien varje helg för att köra tävlingar med internationell standard. Ibland räcker det med att åka över bron. Den danska Post-Cup erbjuder oftast samma startfält och kvalité som de danska UCI-tävlingarna, jag har under säsongen tävlat mot Michael Mørkøv och Mads Pedersen. Istället verkar den svenska elitsatsningen lokaliserats till Falun och Skara med flera hundra mil till närmsta tävling av internationell standard. Jag har hört cyklister säga att de svenska talangerna bör ”flytta till Falun för möjligheterna att få sparringpartners på träning och köra velodrom på vintern”. Det är som att högkvalitativ träning väger tyngre än högkvalitativ tävling. När jag påpekar detta tar de ofta upp Jenny Rissveds som exempel. Då ska vi komma ihåg att Rissveds gör fler internationella starter än nationella på ett år, vilket inte gäller för de flesta andra cyklisterna bosatta i Falun. Den bästa lokaliseringen för ett cykelgymnasium i Sverige är antagligen Malmö. Här går det dessutom cykla utan dubbdäck hela året en bra vinter.

”Det var en gång en dansk, en norsk och en Bellman som skulle vara med i en cykeltävling. Dansken och norsken tävlade men Bellman stannade hemma och 4x4 på rekordwatt!”

En del pratar vidare om att det krävs ett visst antal tusen timmar träning för att bli en bra cyklist. Det är en halvsanning, då alla dessa timmar är förgäves om du inte tävlar någonting. Av denna anledning kan det inte betonas nog mycket hur viktigt det är att det finns tävlingar på lokal, regional eller nationell nivå för ungdomscyklister, men från 15 års ålder måste dessa tävlingar alterneras med internationella. I synnerhet när startfälten ser ut som de gör i dagsläget. Desto färre starter du gör på ett år, desto större blir pressen att prestera på varje tävling. När de flesta svenska cyklisterna kommer till VM känner de antagligen en oerhörd press att prestera samtidigt som dansken ser det som ännu en dag på jobbet.

Cykling är en långt mycket tuffare sport än vad många tror. För att kunna placera sig i en internationell klunga krävs inte bara grundstyrkan utan också finess, taktik och vassa armbågar. För att öva upp detta måste cyklister få rutin eller bygga upp en viss attityd. Detta går inte att göra hemma på slaskmoppen i fem timmar eller med 4x4 på testcykeln. Dessvärre verkar inte det svenska cykelförbundet tänka på detta sätt och cykel-VM i Qatar 2016 kan sammanfattas med följande historia; det var en gång en dansk, en norsk och en Bellman som skulle vara med i en cykeltävling. Dansken och norsken tävlade men Bellman stannade hemma eftersom hans chanser att vinna, på pappret, var minimala (och nästa tävling var de inte större).

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittiosju med siffror i fältet här


Kommentarer


2016-10-22 06:49   Jan Stahre

Helt perfekt analyserat. Förbundet är under all kritik. Se till en början till att det börjar arrangeras tävlingar i Sverige igen.

 

2016-10-21 19:39   Peter

Ja ,vad säger man...Mer rätt än så kan du inte ha.

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!