Don't go loose it eller Hur jag avslutade tävlingssäsongen 2018 - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Don't go loose it eller Hur jag avslutade tävlingssäsongen 2018

22 dec 2018
av: Marcus Persson

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev någonting här, vilket också innebär att det var ett tag sedan som Aaen bedrog mig på HFCKs åbne landevejsløb 2018. Tävlingssäsongen är numera ett avslutat kapitel, likaså vilan, och istället så befinner vi oss mitt uppe i den alltid lika exalterande vinterträningen. Det betyder inte att jag kommit över det som hände på HFCKs åbne landevejsløb – snarare tvärtom. Emellertid är det inte hur jag blev lurad på en solklar seger, utan en helt annan detalj vilken jag utelämnade i det förra inlägget om tävlingen, som ständigt återkommer. När förstagruppen bildades så yttrade nämligen Aaen några ord till mig som jag sent kommer att glömma: ”Du er stærk nu broder!”.

Veckan därpå var det dags för ett GP-lopp i Rødovre. Ett GP-lopp som på den danska GP-skalan måste definieras som ett teknisk GP med farthinder, en passage över en bensinmack och lite andra överraskningar. Andra delen av varvet bestod av en upploppssträcka med spikrak motvind, något som gjorde det ganska svårt att komma loss från klungan. Detta förhindrande mig inte från att köra offensivt, precis som jag hade gjort enda sedan min utbrytning på UCI-loppet i Kalmar. Den första riktiga luckan att tala om fick jag med två varv kvar och direkt förstod jag att det var allt eller ingenting som gällde. En spurt skulle jag aldrig ta och en ny attack skulle jag varken få möjlighet eller krafter till att göra igen.

Trots 480 watt (6,7 w/kg) i 4:22, varav den sista minuten på 7,5 w/kg, så kom min gode konkurrent Mads ikapp och förbi inom de sista tjugo metrarna. Om blåsningen på HFCKs åbne landevejsløb hade lämnat mig tomhänt – och fått mig att känna hur guldet blir till sand likt Kristina från Duvemåla så att Peter Jöbacks röst ekar fram och tillbaka inuti mitt huvud – så var denna snöpliga andraplats tusen gånger värre. Det enda plåstret på såren var att det Netto som vi valde, högst slumpmässig, på cykelvägen tillbaka till Københavns hovedbanegård visade sig från sin bästa sida. Därmed kunde jag åtminstone komma hem med en väska lastad till bredden med trevlig öl.

Helgen därefter väntade dubbla chanser till framgång med Øresundscup både lördag och söndag. Under fredagen firades även kräftskiva på Västgötagårdens 19-hus. Eftersom jag sparade på kroppen för att kunna prestera under helgen så var jag givetvis inte närvarande, men jag snubblade trots allt in runt 21:00 för att säga hej. Något överförfriskade, men ändå rimliga, så skickade Nils och Mattis mig därifrån med explicita order om att inte komma hem med något annat än vinst från helgens tävlingar.

Lördagens tävling gick av stapeln precis norr om Lund, endast 5–7 kilometer hemifrån. Hemmatävling med andra ord, och när jag cyklade med en väska på ryggen till starten kunde jag konstatera att det skulle blåsa rejält med kantvind samt att benen kanske inte kändes fullt så bra som jag hade hoppats på. När vi kom ut i kantvinden för första gången efter två kilometer blev jag faktiskt satt direkt, men lyckades ställa om mentalt lika blixtsnabbt bara för att återansluta några hundra meter senare. Därifrån gick jag direkt upp i spets och med den attacken så satte jag mig i dagens långa utbrytning med tre A-cyklister och Mads.

Till en början så kändes detta alldeles utomordentligt, men med tanke på tävlingens längd (145 kilometer), blåsten och samstarten med A-klassen så borde vi antagligen varit några fler än de fem som vi var. Efter tio mil kom den decimerade klungan ikapp oss och ganska så snart så blev det nya attacker. Först kändes det skapligt för min del, men efter 120 kilometer så var benen som två telefonstolpar och därefter fick jag ställa in siktet på att köra ensam till mål. Eftersom de andra i B-klassen, bortsett från Mads, redan hade släppt för länge sedan så blev jag trots genomklappningen tvåa igen. Med direktiven från Nils och Mattis färskt i minnet så började en enorm frustration växa inombords. Eftersom anledningen till att jag släppte hade varit att jag hade tagit fullständigt slut så var jag dessutom orolig över min återhämtning inför söndagens tävling. Särskilt eftersom många danskar hade stått över lördagen och skulle komma med pigga ben.

När jag vaknade på söndagen så kände jag helt klart av lördagens tävling i benen. Som grädden på moset och rödspättan på smörrebrödet var det dessutom halv-Marathon i Köpenhamn samma dag. Det tåget som jag tog för att komma i tid till min start, var också det som alla från Malmö som skulle springa maratonet tog. En enorm trängsel uppstod och gjorde att dagens första rejäla utmaning bestod i att ta sig av tåget vid Amager för att kunna cykla sista biten ut till starten.  

Tävlingsvarvet ute på Amager är – bortsett från två höjdmeter när banan går under landningsfältet på Kastrup – helt platt. Denna söndagen blåste dessutom ingenting så allting pekade på att tävlingen skulle sluta i en klungspurt eller att en extremt stark cyklist med utomordentligt drag på platten skulle kunna gå loss från en lång utbrytning och vinna. Oddsen var således emot mig och därför så hade jag ingenting bättre för mig än att attackera helt planlöst och försöka gå loss. För även om jag visste att det skulle bli svårt för mig att vinna tävlingen, så visste jag också att det inte fanns en chans i världen att jag skulle bli avhängd. Under dagen satt jag därför i samtliga tre längre utbrytningar som gick: den första varade i cirka 13 kilometer, den andra i 47 kilometer och den tredje i 20 kilometer. När den tredje av dessa utbrytningar blev inhämtad med 27 kilometer kvar att köra (två varv) fortsatte jag egentligen bara att köra i halvannan minut, vände mig om, och insåg att jag fått lucka med en cyklist från Holte. Han tog en förning men verkade allmänt skeptisk till det hela och mycket riktigt, andra gången han skulle upp för att ta en förning så sa han att vi aldrig skulle hålla undan eftersom vi bara var två. Där och då bestämde jag mig för att lossas som att jag inte hade hört honom, alternativt inte kunde danska, och så fortsatte jag att ta såväl längre som hårdare förningar än honom. ”Ser jag att vi fortfarande har lucka på sista varvet så kan jag börja med rävspel”, tänkte jag. 

Emellertid hamnade vi aldrig i den situationen. Med ett varv kvar så kom han nämligen upp bredvid mig igen, sa att han inte orkade ta förningar på 400 watt som mig och därför så var han ganska nöjd med dagen samt skulle ge mig segern. Då jag har blivit blåst ett antal gånger i Danmark, inte minst på HFCKs åbne landevejsløb 2018 två veckor tidigare, så bestämde jag mig för att jag överhuvudtaget inte kunde lite på detta löfte. Istället slog jag av något på förningarna och satte sedan in en rejäl stöt med två kilometer kvar. Min kompanjon var dock starkare än vad han gett sken av (eller så var min attack sämre än vad jag trodde) för han körde ikapp mig ganska omgående. Sedan förklarade han återigen att jag skulle få segern, men jag var tvungen att göra det på ett sätt som gjorde att det såg ut som att vi spurtade om det. Så med 700 meter kvar tog vi i hand och sedan fick jag spurta förbi honom femhundra meter senare. Därmed tog jag min första vinst i Danmark, vilket också blev min första vinst sedan kortbane-SM 2012.

Segern var också ett resultat av att jag suttit i utbrytning eller attackerat något hejdlöst enda sedan UCI-tävlingen i Kalmar. Björn Stoltz i CK Ringen frågade mig vad jag hade ändrat för att lyckas göra så offensivt under sensommaren och en första del av förklaringen ligger i att jag insåg hur stark jag var på UCI-tävlingen i Kalmar. Även om cykeltävlingar avgörs i annat än siffror, så är de många gånger det bästa kvittot på vilken kapacitet du faktiskt har när allting kommer till kritan. Jag har visserligen alltid vetat och kunnat se, men det var först under sensommaren efter Kalmar som jag började lita på mig själv mer och mer något som ledde till den andra delen av förklaringen. Att börja komma loss, sitta högt och resultat var det första kvitto som kom. Därefter kom Aaens ”u er stærk nu broder!”, och tillslut så kom segern som också innebar att jag fick tillräckligt med poäng för att gå upp i A-klassen.

Skillnaden mellan att inte bara veta hur stark du är, utan dessutom lita på dig själv syns tydligt i en jämförelse mellan hur jag tävlade på våren och hur jag tävlade på sensommaren. Under våren hade jag också varit med och attackerat i början på tävlingarna. Då slutade det ofta med att jag satte in en stenhård attack, blev ikappkörd av en vilt jagande klunga och därefter så lyckades en handfull cyklister pipa iväg ganska obemärkt när det stannade av eftersom alla andra började kolla på varandra. Något senare hade luckan växt och blivit så stor att det både var svårt att samarbeta eller brygga upp med en mindre grupp. På sensommaren började jag själv att kontra på den där sista stöten, som ibland var min egen, genom att bara fortsätta köra och inte kolla tillbaka förrän jag hörde hur det blev tyst. 

En kort reflektion om perfektion

Jag levde länge i tron om att en vinst bara kan komma om allting är perfekt. Jag trodde att jag behövde ha den perfekta formen efter de perfekta veckorna med träning och tävling. På tävlingsdagen behövdes rätt banprofil, rätt vindar, rätt frukost, rätt antal nålar i nummerlappen och strumporna behövde även de sitta perfekt. Eftersom min spurt inte är något vinnande vapen så behövde tävlingen dessutom avgöras genom den perfekta attacken. Nu visade det sig att allt detta är en stor missuppfattning. Det går att vinna en cykeltävling med något sega ben och planlöst attackerande efter att ha trängts med hundratals maratonlöpare på ett Øresundståg. Allt som egentligen behövs är den mentala determinationen som uppstår efter tidigare nämnda explicita order från 19-husets kräftskiva. 

En avslutande utläggning om Sverige, Danmark och motivation

I Danmark kan du göra två sorters affärer som aldrig skulle komma på tal i Sverige: 1) du kan köpa öl på första bästa Netto, Fakta eller REMA 1000 samt 2) du kan köpa eller sälja segern i en cykeltävling. Jag lägger ingen moralisk värdering huruvida det är rätt eller fel med statligt monopol på alkoholförsäljning och den renhåriga tanken bakom att alltid låta tävlingen bestämma vem som vinner. Istället ser jag det som en fantastisk möjlighet att kunna växla mellan dem, jag ser det som en chans att kombinera det bästa utav två världar, och det är en möjlighet som motiverar mig genom vinterns mörker. När det känns som allra mest ensamt och enformigt under vinterträningen, när jag inte längre finner någon tröst i att stirra in i det vita kaklet framför platsen utanför bastun där jag alltid har min trainer, då kan jag fortfarande höra Aaens röst: ”Du er stærk nu broder!”.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet arton med siffror i fältet här


Kommentarer


2018-12-23 11:18   Stig Jonsson Ck Ringen

Fint skrivet, såg dej i slaget om Lund dagen innan din vinst. Grattis

 

2018-12-22 22:46   Roland Jakobsson

Litterära kvaliteer:D

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!