Marcus Persson
Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.
Arkiv
- > Augusti 2019
- > Juni 2019
- > April 2019
- > Mars 2019
- > December 2018
- > September 2018
- > Augusti 2018
- > Juli 2018
- > Januari 2018
- > Oktober 2017
- > September 2017
- > Juni 2017
- > Maj 2017
- > Februari 2017
- > November 2016
- > Oktober 2016
- > September 2016
- > Juli 2016
- > Juni 2016
- > Maj 2016
- > Mars 2016
- > Februari 2016
- > Januari 2016
- > December 2015
- > November 2015
- > Oktober 2015
- > September 2015
- > Augusti 2015
- > Juli 2015
- > Juni 2015
- > Maj 2015
- > April 2015
- > Mars 2015
- > Februari 2015
Mest lästa
- Vikten av att välja årets låt eller Hur du hittar motivation för intervaller på testcykeln
- Reflektioner från en cyklande student
- Don't go loose it eller Hur jag avslutade tävlingssäsongen 2018
- The Kick – eller säsongspremiär i Slagelse
- Jag ville bara vara som Mathieu van der Poel
- Varför att bli en duktig cyklist förmodligen handlar om mer än bara träning (och tävling)
En del gillar blodpudding.
Detta är världens snyggaste cykel. Enligt mig. Jag gillar raka rör, låga fälgar, klassiska styren och färgkombinationen. Dessutom är det en Cannondale, och av alla cyklar jag kört har Cannondale varit den med absolut bäst geometri. Enligt mig. Du behöver inte hålla med. Smaken är nämligen som baken - delad, som Platon en gång sa.
Till säsongen 2015 bestämde jag mig för att köpa en egen cykel och kunde därmed välja fritt vilket märke och vilken modell jag ville. Trots att mina före detta klubbkamrater i Jönköpings CK följde strömmen som salta sillar, och en efter en valde att köpa aerocyklar via postorder, hade jag redan bestämt mig för en Cannondale. När jag förklarade varför för min cykelhandlare konstaterade han - omedvten om sitt filosofiska djup:"En del gillar blodpudding".
Jag älskar blodpudding och har alltid gjort det. När jag gick i grundskolan hatade mina klasskamrater blodpudding. Således fick jag alltid sitta ensam i något hörn de dagar det var blodpudding i skolan och äta i min ensamhet. Även om jag älskade blodpudding började jag snart se fram emot dagarna med blodpudding i skolan med skräckblandad förtjusning. Visserligen visste jag att det skulle bli fantastiskt gott, men samtidigt skulle jag behöva sitta där ensam i ett hörn medan de andra pratade högt om hur äckligt blodpudding var.
När någon sedan körde upp en kompisbok i ansiktet på mig och jag skulle fylla i favoritmat fanns det tre alternativ: 1) svara något annat som också var ganska gott (men inte lika gott som blodpudding) t.ex. köttfärssås med spaghetti, 2) svara något normalt som tacos och pizza eller 3) svara något komisk som kexchoklad och coca-cola. Aldrig någonsin vågade jag ärligt och rakryggat skriva blodpudding. Då hade jag lika gärna - enligt dem - kunnat skriva rakt upp och ner att jag var äcklig.
När jag började på gymnasiet bar jag på en naiv förhoppning om att äntligen få vara mig själv. Jag trodde någonstans att de andra skulle vara förstående och respektfulla, de var ju trots allt nästan vuxna. Men jag hade fel, ty ibland är ålder bara en siffra precis som watt. Så där satt jag med rakade ben och knappt tvåsiffrig omkrets runt biceps bland fotbollsspelarna som osade testosteron och jag åt min blodpudding samtidigt som köttbullar och makaroner ven i luften mellan borden.
Under alla dessa år var det alltid mig lärarna var oroliga för, de frågade alltid om jag mådde bra, poängterade att jag var speciell, att jag var den som behövde anpassa mig. Säg borde inte lärarna varit oroliga för de andra, de som inte var tillräckligt rakryggade för att kunna acceptera den som gick emot normen. Det var också dessa personer - med ett starkt behov att definiera sig själva som normala - som inte var starka nog för att överhuvudtaget överväga att sätta sig ensamma. Det kan låta som en paradox, men ibland är den avvikande också den som är mest rationell.
Därför måste vi både förstå och acceptera att en del gillar blodpudding. De som ogillar blodpuddning har ingenting att förlora och de som gillar blodpudding skulle få det avsevärt mycket bättre. Dessutom bör det, för säkerhets skull, nämnas att de som gillar blodpudding aldrig med våld skulle tvinga någon annan att äta blodpudding. Accepterande och förståelse för de som gillar blodpudding är paretooptimal - alla vinner, ingen förlorar.
En del gillar aerocyklar och andra traditionella. Vad som är bäst beror till syvene och sist på cyklisten själv och alla som kör aerocyklar är inte bra på platten. Vilken mat och cykel någon föredrar säger egentligen inte så värst mycket om individen som helhet - kanske rent av ingenting - och utifrån detta dagens konstaterande kan vi dra vidare lärdom.
Fotnot: Skildringen av min uppväxt är kraftigt överdriven.
Gilla artikeln
Kommentarer
2016-03-06 11:42 Thomas
Om du helt tappar intresse för cykling (gud förbjude) så kan du alltid ta upp en karriär som författar! Grymt mustig språk, med en härlig inlevelse! Kort sagt, du skriver väldigt bra & underhållande samtidigt som du förmedlar budskapet! Grymt!2016-02-23 12:19 Jens Gustavsson
Markus du skriver något om färgkombinationer och så visar du en svart och vit cykel sist i ditt inlägg. Jag gilla också cyklar med färg, men just nu råder en trend med mattsavta cyklar som är rent deprimerande. Sedan så tycker jag att cykeln längst upp har en gräslig färgkombination.PS Jag gillar också blodpudding med stekt fläsk och lingonsylt DS
2016-02-22 16:05 ekstromenator
Förstår dig till fullo, gillar både blodpudding och kör Cannondale SuperSix Evo fast min har komplett Dura-Ace-utrustning inkl C35 hjul.2016-02-21 21:17 Perry
Väl skrivet. Att stå för vad man tycker om känns alltid bäst i längden. Tycker man om blodpudding och havregrynsgröt kanske man inte är coolast i gänget men bra träning för att ha låga matkostnader under studietiden.Grymt snygg eurofärgsättning på Cannondalen för övrigt!