En del gillar blodpudding. - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

En del gillar blodpudding.

21 feb 2016
av: Marcus Persson

Cannondale EVO Hi-Mod Red Racing Edition

Detta är världens snyggaste cykel. Enligt mig. Jag gillar raka rör, låga fälgar, klassiska styren och färgkombinationen. Dessutom är det en Cannondale, och av alla cyklar jag kört har Cannondale varit den med absolut bäst geometri. Enligt mig. Du behöver inte hålla med. Smaken är nämligen som baken - delad, som Platon en gång sa. 

Till säsongen 2015 bestämde jag mig för att köpa en egen cykel och kunde därmed välja fritt vilket märke och vilken modell jag ville. Trots att mina före detta klubbkamrater i Jönköpings CK följde strömmen som salta sillar, och en efter en valde att köpa aerocyklar via postorder, hade jag redan bestämt mig för en Cannondale. När jag förklarade varför för min cykelhandlare konstaterade han - omedvten om sitt filosofiska djup:"En del gillar blodpudding".

Jag älskar blodpudding och har alltid gjort det. När jag gick i grundskolan hatade mina klasskamrater blodpudding. Således fick jag alltid sitta ensam i något hörn de dagar det var blodpudding i skolan och äta i min ensamhet. Även om jag älskade blodpudding började jag snart se fram emot dagarna med blodpudding i skolan med skräckblandad förtjusning. Visserligen visste jag att det skulle bli fantastiskt gott, men samtidigt skulle jag behöva sitta där ensam i ett hörn medan de andra pratade högt om hur äckligt blodpudding var. 

När någon sedan körde upp en kompisbok i ansiktet på mig och jag skulle fylla i favoritmat fanns det tre alternativ: 1) svara något annat som också var ganska gott (men inte lika gott som blodpudding) t.ex. köttfärssås med spaghetti, 2) svara något normalt som tacos och pizza eller 3) svara något komisk som kexchoklad och coca-cola. Aldrig någonsin vågade jag ärligt och rakryggat skriva blodpudding. Då hade jag lika gärna - enligt dem - kunnat skriva rakt upp och ner att jag var äcklig.

När jag började på gymnasiet bar jag på en naiv förhoppning om att äntligen få vara mig själv. Jag trodde någonstans att de andra skulle vara förstående och respektfulla, de var ju trots allt nästan vuxna. Men jag hade fel, ty ibland är ålder bara en siffra precis som watt. Så där satt jag med rakade ben och knappt tvåsiffrig omkrets runt biceps bland fotbollsspelarna som osade testosteron och jag åt min blodpudding samtidigt som köttbullar och makaroner ven i luften mellan borden. 

Under alla dessa år var det alltid mig lärarna var oroliga för, de frågade alltid om jag mådde bra, poängterade att jag var speciell, att jag var den som behövde anpassa mig. Säg borde inte lärarna varit oroliga för de andra, de som inte var tillräckligt rakryggade för att kunna acceptera den som gick emot normen. Det var också dessa personer - med ett starkt behov att definiera sig själva som normala - som inte var starka nog för att överhuvudtaget överväga att sätta sig ensamma. Det kan låta som en paradox, men ibland är den avvikande också den som är mest rationell. 

Därför måste vi både förstå och acceptera att en del gillar blodpudding. De som ogillar blodpuddning har ingenting att förlora och de som gillar blodpudding skulle få det avsevärt mycket bättre. Dessutom bör det, för säkerhets skull, nämnas att de som gillar blodpudding aldrig med våld skulle tvinga någon annan att äta blodpudding. Accepterande och förståelse för de som gillar blodpudding är paretooptimal - alla vinner, ingen förlorar.

En del gillar aerocyklar och andra traditionella. Vad som är bäst beror till syvene och sist på cyklisten själv och alla som kör aerocyklar är inte bra på platten. Vilken mat och cykel någon föredrar säger egentligen inte så värst mycket om individen som helhet - kanske rent av ingenting - och utifrån detta dagens konstaterande kan vi dra vidare lärdom.

Fotnot: Skildringen av min uppväxt är kraftigt överdriven. 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtiotre med siffror i fältet här


Kommentarer


2016-03-06 11:42   Thomas

Om du helt tappar intresse för cykling (gud förbjude) så kan du alltid ta upp en karriär som författar! Grymt mustig språk, med en härlig inlevelse! Kort sagt, du skriver väldigt bra & underhållande samtidigt som du förmedlar budskapet! Grymt!

 

2016-02-23 12:19   Jens Gustavsson

Markus du skriver något om färgkombinationer och så visar du en svart och vit cykel sist i ditt inlägg. Jag gilla också cyklar med färg, men just nu råder en trend med mattsavta cyklar som är rent deprimerande. Sedan så tycker jag att cykeln längst upp har en gräslig färgkombination.

PS Jag gillar också blodpudding med stekt fläsk och lingonsylt DS

 

2016-02-22 16:05   ekstromenator

Förstår dig till fullo, gillar både blodpudding och kör Cannondale SuperSix Evo fast min har komplett Dura-Ace-utrustning inkl C35 hjul.

 

2016-02-21 21:17   Perry

Väl skrivet. Att stå för vad man tycker om känns alltid bäst i längden. Tycker man om blodpudding och havregrynsgröt kanske man inte är coolast i gänget men bra träning för att ha låga matkostnader under studietiden.
Grymt snygg eurofärgsättning på Cannondalen för övrigt!

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!