Föreningen, medlemmarna och tävlingskalendern. - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Föreningen, medlemmarna och tävlingskalendern.

13 okt 2015
av: Marcus Persson

Ett virus har fått fäste och börjat nära sig i föreningslivet och den svenska cykelsporten. Det är inte ett virus som gör cyklister sängliggande i veckor och leder till dålig form. Viruset har fått växa obemärkt i det tysta, kanske för att en del ignorerat det i tron om att det var något gott? Dessvärre verkar så inte fallet och viruset är dessutom en del i någonting mycket större.

Vilken är anledningen till att arrangera en cykeltävling? Att främja cykelsporten borde vara det självklara svaret - men idag syns tydliga tendenser på att så inte längre är fallet. Cykeltävlingar på nationell och regional nivå borde arrangeras enbart eftersom klubbar - indirekt deras cyklister - är beroende av att andra klubbar arrangerar tävlingar. Anmälningsavgiften blir därmed endast en symbolisk summa som återbetalas på andra tävlingar under årets gång genom att klubbarna står för sina cyklisters anmälningsavgifter. Profiten på en nationell cykeltävling finns således att hämta i en bra cafeteria.

Dessvärre tycks denna syn på cykeltävlingar vara på väg att ersättas i Sverige. Cykeltävlingen ses nämligen allt mer som ett sätt att tjäna pengar. Eftersom tävlingscyklisterna är en svag marknad - där klubbarna dessutom endast kan ta ut begränsade anmälningsavgifter - har de ersatts med motionärerna. Motionärerna är många, de har pengar och det finns inga restriktioner för anmälningsavgifterna. Samtidigt har SCF inte samma krav på ett motionsarrangemang som en sanktionerad tävling vilket betyder att organisationen för motionstävlingen kan marginaliseras. Detta leder till att cykelklubben tjänar mycket pengar på en motionstävling, pengar som de aldrig hade varit i närheten av på en nationell tävling. Dessutom slipper de svårigheterna med att hitta funktionärer i en tid då det tycks råda brist på engamang från den genomsnittlige medlemmen. 

So far so good som de säger i Amerika. Problemet är att flera klubbar tänker likadant och en livsfarlig kedjereaktion föds. Alla ser plötsligt sin möjlighet att dra sitt strå ur stacken - här finns pengar att tjäna utan att belasta medlemmarna! De sanktionerade nationella och regionala tävlingarna ersätts således på tu man hand med motionstävlingar. Klubbarna har samtidigt som policy att inte betala startavgifter för dessa motionslopp. Detta resulterar i att klubbarna får större intäkter och minskade utgifter. Pengarna läggs på hög och sparas till framtiden eftersom ungdomarna - som pengarna borde användas för - inte kan köra motionslopp. På detta vis förvandlas cykeltävlingen från att att varit det cyklister ägnar sig åt till att vara något där cyklister ska mjölkas på pengar av cykelklubbar.

I Lund finns så kallade nationer - studentkårer som anordnar luncher, fester, evenemang, utflykter och en hel del annat mellan himmel och jord. Nationerna bygger på frivilligt engagemang från studenter. Eftersom de flesta studenter har ont om tid och en genomsnittlig månadsinkomst på 9 948 riksdaler borde det - rent teoretiskt enligt rational choice modellen - vara svårt att hitta någon som jobbar fem-sju timmar gratis titt som tätt. Sanningen är att det är tvärtom. Det finns flera anledningar till varför, men i grund och botten handlar det om att studenterna har kapaciteten att se mervärdet av sitt engagemang. Först och främst finns ett socialt utbyte, du får träffa nya människor och utvecklas som människa i nya miljöer. Dessutom vet studenterna att de är beroende av varandras engagemang. Det är de frivilliga som gör det möjligt att äta lunch på en nation för 35 kr, brunch för 50 kr och köpa en öl till en tredjedel av priset du betalar på en riktig bar. Studenterna vet att om de inte engagerar sig kommer nationerna att sakta men säkert gå sin död till mötes. För att sammanställa det i en enda mening: nationerna bygger på tillit och ger studenterna frihet.

Vad menas egentligen med frihet? Svaret är långt ifrån självklart och den som hävdar något bestämt gör det antagligen eftersom den inte vet bättre. Den form av frihet jag i detta inlägg försöker argumentera för bygger på den republikanska friheten. Enligt denna teori kan människan endast vara fri genom att utföra sin plikt (Skinner 2009 (1990)). I detta sammanhang betyder det att cyklisten endast blir fri att åka på tävlingar om cyklisten själv lämnar sitt bidrag genom att själv vara involverad i arrangemanget av cykeltävlingar.

Den positiva friheten handlar om förmågan att vara självständig (Berlin 2009 (2006)). Det är den positiva friheten som jag behandlar i ett av min föregående inlägg. Människans frihet från staten och andra människor genom rättigheter brukar benämnas som negativ frihet (Berlin 2009 (2006)). I ett cykelklubbsperspektiv innebär detta att den fria cyklisten ska få tävla bäst hen själv vill utan direkta krav på engagemang. Detta låter givetvis idealistiskt men problemet är att en sådan struktur tenderar att gynna de starka - och då menar jag de ekonomiskt starka. Om de olikheter som uppstår till följd av detta sedan ses som rättvisa eller inte beror givetvis på ett politiskt ställningstagande och människosyn - men frågan är om vi verkligen behöver ställa oss den frågan när vi vet vilka som tillhör den svaga gruppen: ungdomar.

Att ungdomar från mindre bemedlade hem hamnar i kläm när utgifter inom idrotten skjuter i höjden är ingen hemlighet. Sorgligt nog är det samma grupp av ungdomar som många gånger behöver denna form av aktiviteter på fritiden. De är dessutom en grupp som besitter minst lika stor potential att bli framtidens svenska OS-medaljörer som ungdomar från familjer med större disponibelt kapital.

"Cyklister med sina dyra cyklar bör inte klaga över anmälningsavgifter".

Detta argumentet är ungefär lika huvudlöst som en huvudlös gubbe med eld i munnen. Att köpa en cykel är en engångsavgift, att betala för cykeltävlingar är en löpande utgift. Det är ungefär som att säga att den som bor i ett köpt hus inte kan ha problem med ekonomin. Det är sällan engångssummor som knäcker privata ekonomier i vårt samhälle.

Ett ekonomiskt styrsystem vilar enligt Lundquist (2001) på följande grunder: egenintresse, konkurrens, anonymitet, efterfrågan, kund, företag. Känns dessa värden bekanta? Det kan omöjligtvis vara så att jag är den ende som drar paralleller till de nya ideal som växt fram kring föreningar. Föreningar där du betalar ditt medlemskap för kunna erhålla rättigheter och tjänster i den mån det passar dig. Föreningar där din enda skyldighet - vid sidan om medlemskapet - är rösta en gång om året på årsmötet. Föreningar där engagemanget endast förväntas komma från föreningens administratörer.

Det kan tyckas vara relativt oskyldigt att sätta upp dessa ideal kring negativ frihet och egenintresse i föreningslivet men frågan är om det är lika roligt den dagen då det är fler VD:s än ungdomar som utövar idrott på fritiden. Det finns dessutom ett till problem med den negativa friheten - den säger ingenting om vem som ska styra. Individens egenintresse och rättigheter kan bevaras lika väl av en diktator - lägg därtill att en minimal styrelse minimerar föreningens utgifter och effektiviserar beslutsprocessen. Det finns således en tendens att centralisera makten i föreningar och detta sker helt i medlemmarnas godtycke då de samtidigt köper sig fria från engagemang. Priset de betalar är dessvärre högre än vad prislappen anger. 

Eftersom samhället befinner sig i en ständig process finns ännu tid att hejda och stoppa utveckling som går åt fel håll. Konsekvenserna av det jag nämnt i detta inlägg leder dessvärre i det långa loppet till en elitism inom ungdomsidrotten, där enbart de med tillräckliga resurser i from av ekonomiskt kapital har möjlighet att utöva idrott. Detta är indirekt är hot mot folkhälsan - såväl fysiologiskt som psykologiskt då ett liv i rörelse förebygger mer än fetma. Vi bör därför vara ytterst vaksamma och ställa oss frågan vilka grupper som missgynnas av den utveckling som nu sker inom föreningslivet. Vilka är de som inte tar sig till cykeltävlingarna? Vilka är de som inte spelar innebandy eftersom utgifterna är för stora? Det är först när vi helt tappar intresset för dessa ungdomar - till fördel för vårt egenintresse och självförverkligande - som viruset slår till med full kraft. 

***

Sedan jag började tävla år 2007 har tävlingskalender reducerats gradvis, år för år, samtidigt som motionsloppen har blivit fler och fler. Till 2016 hoppas jag att trenden med nationella och regionala tävlingar vänder samtidigt som motionsloppen finns kvar - de behövs ockå, men enbart motionsloppen är inte svensk cykels framtid. 

Berlin, Isaiah, 2009 (2006). ”Två frihetsbegrepp” i Beckman, Ludvig – Maria Carbin – Eva Erman – Andrea Gottardis – Ulf Mörkenstam – Sofia Näsström – Jouni Reinikainen – Mari Wendt (red.), Texter i samtida politisk teori. 2 uppl. Malmö: Liber, s. 70-80.

Lundquist, Lennart, 2001. Medborgardemokratin och eliterna. Lund: Studentlitteratur. 

Skinner, Quentin, 2009 (1990). ”Den politiska frihetens republikanska ideal” i Beckman, Ludvig – Maria Carbin – Eva Erman – Andrea Gottardis – Ulf Mörkenstam – Sofia Näsström – Jouni Reinikainen – Mari Wendt (red.), Texter i samtida politisk teori. 2 uppl. Malmö: Liber, s. 104-119.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugosex med siffror i fältet här


Kommentarer


2016-03-30 13:50   Tobias

Kollade lite i gamla IndTA. Vet inte vad det beror på eller vilka klasser "allmän tävling" innebär men om man tar bort de som reggat sig som motionslopp och endast kikat på "allmänna tävlingar" nationellt och distrikt så har det gått från 46 st till 63 mellan 2012-2015. Kan såklart finnas administrativa anledningar men kanske lite ljus i mörkret? Mtbtävlingar har gått från 45 till 60 st samma period. Men inte gjort någon djupdykning för den delen.

 

2016-03-23 17:24   Jonas Högberg

Det som SCF missat är deras krav vid anordna tävlingar som dödat de mindre tävlingar. Det är min person åsikt den störa problematiken till cykelsportens verksamhet i Sverige.

Det har nu gått så långt att att folk under längre tid ratar ordna aktviter under "SCF verksamhet" vilket denna artikeln mycket framvisar (ex stycket om Lund). Följderna märks idag och för styra upp de felaktiga beslut som tagits lyser med sin frånvaro.

 

2015-10-16 17:00   A. Johansson

Har varit mycket engagerad(på ideell basis) i en annan idrott för längesen. Vi hade en betydande breddverksamhet med ideella ledare. En förälder, som anmälde sitt barn till vår verksamhet sade då: "När jag anmäler mitt barn till en verksamhet så betyder det, att jag samtidigt anmäler en vuxen till att hjälpa till" Önskvärt att det kunde var så även idag

 

2015-10-16 09:36   Pärsan

Håller med dig om det mesta, men lite luddigt att säga "att köpa en cykel är en engångsavgift". Jag skulle vilja förtydliga till: "är inledning till mer kostnader" Dessutom finns det risk för stora besvikelser - speciellt om cykeln blir stulen. Du missar inte enbart planerade cykeltävlingar, du missar träningar och du blir förmodligen besviken på de ersättningar din hemförsäkring erbjuder. Under det år jag jobbat med ISR-märkning av cyklar har jag kommit i kontakt med många cyklister och jag slutas inte förvånas över att det inte försvinner fler olåsta cyklar. Lite lätt överdrivet kan man säga att drygt var tionde person som köper en cykel får räkna med att den blir stulen. Här finns pengar att spara - märk din värdefulla cykel på rätt sätt så vill inte tjuven ha den.

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!