Från kandidaten till UCI-tävling: Kyllager-mustaschens återkomst - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Från kandidaten till UCI-tävling: Kyllager-mustaschens återkomst

8 aug 2018
av: Marcus Persson

Måndagen den 4 juni befann sig jag och min storebror på institutionen för att äta gratis ost och fira min kandidatexamen. Jag hade varit ute för att rulla tidigare den förmiddagen, fått en genomslagspunktering och tvingats till att gå de sista tre kilometrarna hem längs det spikraka Hardeberga-spåret. Eftersom mina studier för terminen tog slut där och då var jag trots detta ganska tillfreds och fick efter denna avslutande ostbuffé leva ett tjugo dagars "proffsliv" fram till landsvägs-SM den 24 juni.

Tidigare år har min sista månad innan SM alltid kantats av något debacle såsom sega förkylningar, spruckna revben eller våldsamma krascher med cyklar som gått sönder. 2018 kom så att bli det kanske första året då jag fick en månad med optimala förutsättningar för att träna innan SM. Emellertid hade den uppsats som låg till grund för min examen gjort att jag missat några tävlingar under våren och antagligen tävlat för lite. Nio starter och sju fullföljda tävlingar är i minsta laget om ambitionen är att stångas med de allra bästa. Även om jag kunde träna runt tjugo timmar per vecka i en månad så hade fler tävlingar gett den där extra hårdheten. Hade mitt mål varit att ta en medalj på SM så skulle jag dessutom behövt tävla i A-klassen istället för B då mina tävlingar vanligtvis är mellan tio och tolv mil medan SM-linjet är 18.

Hursomhelst, när jag väl stod på startlinjen i Båstad kände jag mig redo och så bra förberedd som jag kunde bli, givet förutsättningarna. Jag visste att det behövdes en bra dag för att överhuvudtaget ta sig i mål och just en bra dag hade jag lyckats att pricka in – även om dagen bjöd på lika mycket upp- och ner sett till banprofilen som till min tävling.

När vi skulle in i backen för andra gången tappade jag nämligen kedjan, men denna första gång lyckades jag snabbt rädda upp den med framväxeln. Andra gången var jag inte lika lyckosam. Denna andra gång var på toppen av backen och klungan hade spruckit av något. Jag satt med klungan, men när jag skulle kasta upp på stora klingan över toppen så hoppade kedjan och nu var jag tvungen att stanna och lägga upp den för hand. Därför hamnade jag i en grupp som fick jaga fram till Västra Karup för att komma tillbaka.

Några varv senare hoppade kedjan en tredje och sista gång. Denna gång i botten av backen när jag skulle växla ner till lilla klingan. Återigen fick jag stanna för att sedan jaga uppför backen och kunna ansluta på toppen. Det var givetvis ingen optimal första halva av loppet men jag tvivlar fortfarande starkt på att jag hade gått med de första tio när fältet sprängdes i småbitar den åttonde gången uppför backen.

Vad jag däremot kunde göra var att gå in i ”time trail-mode” och genom lite olika konstellationer och smågrupper fånga in de flesta som försökt gå med de allra snabbaste. I slutändan visade det sig att vi körde om en elfte plats. En fågel hade viskat i mitt öra att jag skulle jag få de tubdäcken som jag tävlade på för dagen gratis om jag kom topp-15, så jag planerade att stöta stenhårt efter utförskörningen på sista varvet. När Åleheim så slog åt sidan exakt det stället så skred jag till verket med mitt bakhåll och fick några meter, men krampade ungefär lika snabbt i varenda muskel. Turligt nog innebar denna kamikaze-attack att jag fick en ganska fin position in på upploppet som jag sedan kunde försvara och bli just femtonde cyklist över linjen. Emellertid visade det sig att det här med gratis däck var ett skämt och jag hade alltså tagit mig igenom sju sorters lidande och Dantes-helvetestratt mer eller mindre i onödan. 

Nu är denna femtondeplats i sig kanske ingenting att skriva hem om men den som synar resultatlistan förstår snabbt att tävlingen om elfteplatsen var lite av ”best-of-the-rest” (icke proffs eller semi-proffs) på en sådan banprofil. Med tanke på den ambitionsnivå och prioriteringar jag haft av cykel sedan jag flyttade till Lund hösten 2015 är jag ganska nöjd med att sitta i den gruppen. Dessutom var denna femtondeplats i linjeloppet min bästa någonsin.

Några veckor senare var det så åter dags att ta på sig blåstället och låta den värmande kyllager-mustaschen börja växa för några veckors arbete på just kyllagret i Jönköping. I måndags eftermiddag förra veckan ringde plötsligt telefonen efter avslutat skift, och något senare stod det klart att jag skulle köra UCI 1.2. i Kalmar på lördagen för CK Hymers räkning. 

Detta beskedet kom efter en helg med hemmatävling i Skåne som hade resulterat i en stor besvikelse. Tack vare en uppoffrande pappa hade jag lyckats ta mig ner till mina hemmavägar och min egen klubbs Ringenloppet bara för att bli satt i kantvinden efter en mil när Bornholms armada gjorde mos av fältet. Besvikelsen bottnade i att jag egentligen gjort en ganska god insats sett till w/kg men dessvärre på helt fel ställe i klungan. Innan jag blev frånåkt och lämnad åt mitt eget öde hade jag behövt stänga luckan som uppstått när framförvarande inte orkar en fyra till fem gånger. När det kommer till mig och klungkörning har det tyvärr varit ett vanligt återkommande mönster. Ibland framstår jag vara mentalt oförmögen att positionera mig och kan enbart avancera genom att andra släpper. 

Därför satte jag upp ett tydligt mål för lördagens tävling i Kalmar: Upp i front och stöt. Redan på fredagens GP lyckades jag någorlunda bättre än föregående helg och hade åtminstone huvudet för att sitta inbakad i mitten av klungan hela loppet.

Så kom lördagen och under det första varvet hade jag lite svårt att hitta en riktigt bra position på den galna banan som kan sägas gå fram och tillbaka på en väg med koner i mitten. Efter cirka två mil fick jag så läget som jag hade väntat på och brände iväg en första attack där jag fick med mig några danskar och Johan Svensson. Fler lag var tyvärr intresserade av att få med cyklister i en utbrytning så några kilometer senare var vi på väg att bli inhämtade när vi kom till en sväng. Där tänkte jag ”POKAL ELLER HOSPITAL”, satsade allt och höjde sedan tempot från spets. Ingen var så intresserad av att följa en tillsynes självmordsbenägen amatör från CK Hymer där och då, så jag låg ensam i en kilometer innan ett större gäng kom ikapp och dagens utbrytning på ungefär tjugo cyklister hade skapats.

I detta läget kände jag mig så pass stark att jag kunde vara med och gå runt, men vi fick aldrig mer lucka än 1–1,5 minut. Dessutom så var väl inte alla helt nöjda med gruppens storlek så efter tio mil, när klungan var mindre än minuten bakom, så bestämde sig en del för att öka tempot i utbrytningen. Från en ganska klar himmel fick jag så stora släggan och föll rakt ner genom klungan, hela vägen till kvastbilen där de frågade hur jag egentligen mådde och till sist stämplade mig som DNF.

Återigen fick jag antagligen betala för att jag tävlat för lite under året. All heder och respekt för B-klassen, men för att prestera på en tävling som är nästan dubbelt så lång krävs det antagligen tävling och träning på nivå för A-klassen. Alternativt utvilade ben, och något sådant är lite av ett lotteri efter en vecka på kyllagret.

Eftersom det är populärt att redovisa och analysera wattsiffror på cykelbloggar bjuder jag idag på några nummer som pekar på skillnaden att sitta bland de tio första (Kalmar UCI 1.2.) eller bara kämpa sig kvar på sista hjul (Ringenloppet). Siffrorna från Kalmar är från ungefär minut 28 till 48 medan Ringenloppets är från minut 0 till 20. Skillnaderna kan kanske också delvis förklaras med att det var ett danskt Continental-lag med på Ringenloppet och inget i Kalmar.

Kalmar UCI 1.2.

W

W/kg

Ringenloppet

W

W/kg

Max 20 min

383

5,3

Max 20 min

375

5,2

Max 10 min

398

5,5

Max 10 min

404

5,6

Max 5 min

422

5,9

Max 5 min

453

6,3

Efter denna sommar är jag alltså en examen, en femtondeplats och ett antal andra erfarenheter rikare. Utöver det faktum att jag fortsätter studera i Lund vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare med de andra erfarenheterna i dagsläget. Det hägrar givetvis att tävla mer och på en högre nivå (läs A-klass), men något sådant kommer knappast gratis. Tillsvidare fortsätter jag därför att ta en dag i taget med inställningen att vara lite bättre än jag var den föregående dagen – precis som den beryktade kyllager-mustaschen.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtio med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!