Fredrik Ludvigsson - från HV71 till WorldTour - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Fredrik Ludvigsson - från HV71 till WorldTour

18 nov 2015
av: Marcus Persson

Motiverad av en positiv respons efter intervjun med Richard Larsén kommer den fristående uppföljaren redan nu. Den här gången handlar det om en cyklist som jag själv tävlat mot hela livet. En cyklist som efter två fantastiska säsonger 2012 (junior) och 2013 (u23) ryktades vara under Team Sky:s lupp. Trots detta valde vår cyklist samma lag som sin storebror, laget som i skrivande stund heter Giant-Alpecin. Cyklisten är ingen mindre än Fredrik Ludvigsson. 

När jag idag tänker tillbaka på min tid i juniorlandslaget dyker två bilder upp i mitt huvud. Den första bilden är på toppen av ett bergspris i Regio Tour där det står en man utklädd till Borat med mankini och allt. Den andra bilden föreställer en klunga med cirka milen kvar till målet på en etapp i Niedersachsen Rundfahrt. Det är cirka sextio cyklister kvar i fältet och jag kämpar för att överleva bland de tio sista. När jag ligger där, längst bak i strängen av cyklister, blickar jag framåt bara för att se en bekant gestalt i blågula kläder med gängliga armar. Samtidigt som jag sjunger på min sista vers försöker Fredrik ställa av hela danska landslaget och klungan från hjul, i spets. Det bör, för min egen heders skull, tilläggas att jag bet mig kvar och kom i mål runt fyrtionde plats. 

Fysiskt var skillnaderna inte enorma mellan mig och Fredrik vid det här laget, vid ett bergspris satt både han och jag topp tio, topp tjugo. Det som främst skiljde mig och Fredrik var hans förmåga att tävla. Vid ett tillfälle kom han till mig längst bak i klungan och sa åt mig att ta hans hjul för att avancera. Sedan hoppade han upp på en cykelbana, satte in en spurt, hoppade tillbaka in i klungan och slängde en blick över axeln efter mig. Föga förvånande satt jag kvar på samma ställe som innan. Det var först när det gick uppför som jag kunde avancera tack vare min fysiska förmåga. Fredriks höga kapacitet att placera sig och avancera i klungan - kombinerat med fysiken - var, enligt mig, det som gjorde honom internationellt konkurrenskraftig. 

1. För drygt ett år sedan opererade du ett av dina ben eftersom hade problem med blodflödet och under våren fick du problem med knät. Är du hundra procent frisk nu?

Ja, det stämmer. Det tog lång tid och var väldigt tufft mentalt med så lång tid med så mycket problem och motgång, men nu så är allt bra och jag kommer vara fullt redo efter en bra vila till 2016 års säsong.

2. Både du och Tobias spelade hockey i HV71 innan cyklingen blev nummer ett. Har du haft nytta av hockeyn i din cykelkarriär?

Ja, vi har båda spelat mycket hockey. Vi spelar inte längre men vi kollar alltid hockey så fort vi kan och har möjlighet till det då hockeyn fortsatt är något av det bästa jag vet. Men om jag skulle haft nytta av det i cyklingen vet jag inte, det är nog i så fall att idrotterna gick att kombinera på ett bra sätt då jag hade cyklingen på sommarn och hockeyn på vintern - på så sätt hade jag bra och varierad träning året om, vilket gynnar än i lite yngre ålder då det är bra att göra annat än att bara cykla hela tiden, det är lätt att tröttna och tappa hungern lite då.

3. Vad tror du det var som gjorde att du och Tobias uppvisade en sådan konkurrenskraft internationellt redan som u23:or och tidigt kunde ta steget ut i proffscirkusen – något som är ovanligt idag bland svenska cyklister? 

Svår fråga, vi hade suget och var verkligen supermotiverade, vi har alltid tränat väldigt mycket och hårt. När vi kom ut utomlands och banorna blev hårdare, samtidigt som det blev bättre motstånd, fick vi ut all vår kraft och kunde visa vilken stor motor vi verkligen hade. Då kom resultaten mest bara av att ta i allt vad man hade för att hänga med eller bara ta i allt vad man hade så länge man orkade på tempoloppen. I Sverige kan man vara fruktansvärt stark och ha ett bra hjärta, men det kan lätt bli att man inte får ut det i tävlingarna eftersom banorna ofta inte är så krävande, eller passar just för den åkstilen man har, och då är det inte så lätt att få ut det bästa ur en till bästa möjliga resultat.

4. Du är en person som verkar tycka det är okomplicerat att träna – dina långpass i hockeyinlines under ”vilan” får statuera exempel för detta. Många som läser detta upplever det kanske som komplicerat att träna i ett liv med familj och arbete. Vad hur du att säga till dem?

Ja du, det gäller att hitta något man verkligen tycker om att göra/träna när man jobbar mycket och har familj att ta hand om. Eftersom tiden inte alltid räcker till så är det bra att bara träna något man tycker om att träna. Hitta just din grej, det behöver inte vara så planerat och seriöst, bara du tycker det är kul - då får du ut det bästa av det och du mår bäst.

5. Jag är sedan några dagar tillbaka ägare av en äkta Giant-Alpecin-speedsuit som min bror köpte av dig. Hur stor vikt lägger proffscyklister på aerodynamik? Skiljer det sig åt mellan olika cyklister t.ex. dig och Giant-Alpecins spurtare?

Ja, men det är klart att det är viktigt och det fokuseras väldigt mycket på det, Sen är det kanske inte lika viktigt för mig att vara aero som det är för spurtarna, som ska vinna i slutet av tävlingen. Det är olika från cyklist till cyklist, men på den nivån har du möjligheten att få din önskan uppfylld t.ex om du vill vara fullt aero med allt från aerohjälm till skoskydd och dräkt så kan du välja att ta på det.

6. Du har kört många fina tävlingar under 2015, bland annat en handfull World Tour-tävlingar. Vilken tävling var den roligaste och vilken var den jobbigaste?

Ja, på WorldTour-nivå är alla race stora och det finns inte många små race. Den finaste tävlingen jag körde i år tror jag nog ändå är Arctic Tour of Norway, då jag verkligen gillar att tävla i Norge samt att det är lite annorlunda och med en vy man får leta länge efter. Sen var den hårdaste absolut Grand Prix Cycliste de Montréal, full gas från start till mål på ett hårt och tekniskt varv.

7. Sedan du blev seniorcyklist, och framförallt proffs, har wattmätaren slagit igenom. Märker du stor skillnad i ditt sett att se på träning och träna jämfört med tidigare? Om ja, vilka är de största skillnaderna? 

Ja, det har verkligen blommat ut med wattmätare nu, det är inte många proffs som kör utan och jag kan själv säga att jag nästan inte kan träna utan att titta ner på wattmätaren och kolla hur mycket jag trycker. Det är oerhört bra att ha speciellt när du kör intervaller då det är bra att se så man t.ex inte går ut för hårt m.m.

8. Både du och jag är från Jönköping – pärlan vid Vätterns södra strand. Om någon, som inte är från Jönköping, besöker denna underbara stad: vad är värt att besöka och var ska man äta?

Jönköping är vackert och har växt till en riktig storstad nu med alla nybyggda lägenheter, broar m.m. i stan runt om Vättern och Munksjön. Är ni där så måste man checka in och testa Bada Bing, en godare burgare får man leta länge efter. 

Artikelförfattarens kommentar: Två röster på Bada Bing!  

9. På tal om Jönköping – både du och Tobias har köpt lägenheter i Jönköping och flyttar ”hem” från Girona. Varför? Hur påverkar det vinterträningen? 

Ja det stämmer, som cyklist är man ute och reser och tävlar väldigt mycket, man är iväg stora delar av året från sitt hem och efter en längre tid så saknar man att komma hem till familjen lite och ladda upp batterierna - att göra lite annat än att bara tänka och göra cykel dag in och ut för det blir lätt lite enformigt och chans att man tröttnar och tappar det där extra suget man behöver i racen då. Träna hemma i Sverige, jämfört med t.ex i Spanien där vi bodde nu, är egentligen bara att man blir lätt lite bortskämd med så bra väder varje dag, Jag har inga problem att sitta lite extra inne på testcykeln eller att köra några timmar ute i svensk vinter heller. Sedan har vi med laget så himla många träningsläger i Spanien, så timmarna på lvg-cykeln kommer vi få i alla fall. Då är det bara bra att få komma hem och mata intervaller på testcykeln mellan lägren om vädret skulle vara lite sämre.

10. Låt oss fantisera om att Giant-Alpecin håller en beer-pong turnering, under off-season, där lagen består av fyra cyklister. Vilka tre lagkamrater skulle du välja och varför? 

Då tar jag tre tyskar: Simon Geschke, Johannes Fröhlinger och nya förstaårs-proffset Max Walscheid. Varför får ni klura ut själva :) 

Artikelförfattarens kommentar: Ledtråden stavas o-k-t-o-b-e-r-f-e-s-t. 

Utöver en liten inblick i hur en proffscyklist tänker och lever lyckades jag även smyga in lite smygreklam för min hembyggd vilket betyder att jag är fullständigt tillfreds med intervjun. Det kan vara skönt och veta att Fredrik och Tobias (samt alla andra proffcyklister) är helt vanliga människor men med träning som sitt jobb. När de inte jobbar tycker de, precis som du och jag, att en hamburgare på Bada Bing med familj och vänner kan vara trevligt. Det finns dagar då proffsens motivation vacklar, då de frågar sig om de verkligen ska åka ut i regnet - precis som du och jag. 

Slutligen vill jag nämna att Fredrik inte vann många tävlingar innan det att han slog igenom 2012. Som ungdom var han duktig men inte bäst. Ännu en gång ser vi att det mesta talar emot gallring och elitsatsningar bland unga idrottare. Det är viktigt att veta som ungdomscyklist att även de som återfinns i resultatlistans mitt, eller nedre halva, mycket väl kan vara framtidens proffs. Som Fredrik själv nämner var det först när banprofilerna och hårdheten på tävlingarna var i hans favör som han kunde visa hur duktig han verkligen var. 

Den här intervjun har fått mig att kunna bearbeta mitt minne från Niedersachsen när Fredrik drar och jag är på repet i klungan. Tack vare det kan jag nu gå vidare i livet men bara delvis eftersom en fråga kvarstår: Vem var mannen i mankini vid bergspriset? Han kommer att hemsöka mig så länge som jag lever. Varje gång jag cyklar över ett krön tycker jag mig kunna se honom stå vid horisonten. Det är både på gott och ont att cykelsporten i Sverige inte har entusiastiska fans utmed vägkanten. 

Fredrik l.t.v. och jag l.t.h. Kinnekulle år 2010. 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tretton med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!