Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

En engelsk filosof, en holländsk schackspelare och en dansk proffscyklist

13 sep 2018

1.    Vad Thomas Hobbes och Tim Krabbé har gemensamt

År 1651 publiceras Thomas Hobbes Levithan som kommer att bli stilbildande inom statsvetenskapen. I runda svängar 367 år senare läser jag igenom min kursplan inför starten av höstterminen. Det visar sig ganska snart att kursens centrala frågeställning kan formuleras i enlighet med: Vad gör en samhällsordning möjlig? Det är också samma problem som Hobbes redogör för i Leviathan. Av denna anledning utgör Hobbes (naturligtvis) en del av kurslitteraturen och när jag under de efterföljande dagarna bekantar mig med den gamle engelsmannens tankegångar, så ger jag mig också tillminnes att det är någonting i hans argument som känns bekant. 327 år efter Hobbes – och 40 år innan mig – skriver nämligen Tim Krabbé, i sin bok Cyklisten följande rader:

Road racing imitates life, the way it would be without the corruptive influence of civilization. When you see an enemy lying on the ground, what’s your first reaction? To help him to his feet. In road racing, you kick him to death (Tim Krabbé 2003:69).

Citatet återspeglar i grova drag Hobbes syn på samhällets ordning. Hobbes menar nämligen att människan, som ett resultat av sina naturliga egenskaper, är egoistisk och agerar enkom efter sitt egenintresse. Detta skapar enligt Hobbes (2004:126–129) ett naturtillstånd där allas krig mot alla råder. Naturtillståndet brukar koncist sammanfattas med det flitigt använda citatet att ”människans liv är ensamt, fattigt, plågsamt, djuriskt och kort” (Hobbes 2004:128). Krabbé ser alltså en cykeltävling som Hobbes naturtillstånd.

För att svara på frågan vad som gör en samhällsordning möjlig, trots människans egoistiska natur och naturtillståndet, menar Hobbes att individer sluter ett kontrakt. Detta kontraktet utgör alltså fundamentet för att skapa staten, vars främsta uppgift är att skydda individen från otryggheten i naturtillståndet. Krabbés översättning av Hobbes kontrakt är ”the corruptive influence of civilization”.

Krabbés likheter med Hobbes föder en oerhört intressant fråga: Om en cykeltävling kan liknas vid naturtillståndet – kan då det problem som undergräver samarbete i en cykeltävling lösas på samma sätt som Hobbes anser att samhällets ordning är möjlig att upprätthålla?

2.    Hur jag blev bedragen på en solklar vinst och Aaen kommer in i bilden

En del perioder i ens liv så känns det som att vissa händelser och insikter sammanfaller allt för bra för att det enbart ska vara slumpen. Givetvis existerar möjligheten att det mesta är så tätt sammanknutet, att när det tolkas i en viss kontext – i den då rådande relationen till andra händelser – helt enkelt kan formas och tänjas tills att allt tycks sammanträffa. För i samma veva som jag startade den ovan nämnda kursen i statsvetenskap, och därmed snubblar över såväl Hobbes som Krabbé, så står jag också på startlinjen i HFCKs åbne landevejsløb 2018. Det är en dansk amatörtävling i mängden den första lördagen i september. På grund av små startfält samt att tävlingen körs på ett kort varv så startar B-klassen, som jag tävlar i, tillsammans med den högre A-klassen. I B-klassen är det cirka 25 startande och A-klassen ett tiotal. Tävlingen ska köras om femton varv på en sju kilometer lång bana. Med andra ord drygt tio mil i rullande terräng. Det finns några kortare öppna partier på banan, men just denna dag blåser det inte något nämnvärt. Starten går klockan 08:00 och solen skiner, men det har regnat under natten.

Efter flertalet attacker från diverse olika håll och kanter lyckas jag sätta mig själv i en förstagrupp på cirka tolv cyklister efter två varv. Dagens på pappret starkaste cyklist, Jonas Aaen Jørgensen från Riwal, finns med i gruppen. Han tar några långa förningar och säger några väl valda ord innan samarbetet i gruppen kommer igång ordentligt. Det står redan då klart att vi kommer hålla undan från de som blivit distanserade. Nu handlar allting om att gå med runt och ta sina förningar, men samtidigt spara på så mycket kraft som möjligt.

Klubben ABC har fyra cyklister med i gruppen, varav två kör i B-klassen och två i A-klassen. Eftersom de har detta övertag så är det också de som sätter två cyklister på hjul, för att sedan attackera, med fem varv kvar. Efter ett antal försök kommer en av deras A-cyklister loss. Jag vet att han var den enda som hängde med BHS-Almeborg-Bornholm när de sprängde den svenska eliten i småbitar på Ringenloppet några veckor tidigare och inser ganska omgående faran. Jag kastar därför lossa och bryggar på egen hand upp till honom. Därefter dröjer det inte länge innan vi två får sällskap av Aaen och en tredje A-cyklist.

Där och då inser jag förstås att jag satt mig i en sits tillsammans med de två förmodligen starkaste A-cyklisterna som ensam B-cyklist och med knappt tre mil kvar att köra. För att visa god samarbetsvilja går jag givetvis med runt och håller såväl samma fart som längd på förningarna som dem. Tyvärr så samarbetar de förvånansvärt bra bakom och vår lucka håller sig konstant på 15 till 20 sekunder. Efter ett varv får jag den något märkliga känslan av att jag är den som tar de hårdaste förningarna och att de andra har börjat slå av på takten. Emellertid håller vi vårt avstånd till de bakomvarande och jag litar fullt på att Aaen aldrig skulle låta en B-cyklist hålla taktpinnen i en förstagrupp.

Med en mil kvar aktualiseras så ett bakhåll av sällan skådat slag. Såväl Aaen som ABC-cyklisten börjar attackera och kan efter ett tag lämna mig och den tredje A-cyklisten bakom sig. Denna tredje A-cyklist är givetvis mer slut än mig och bakom så jagar fortfarande de B-cyklister som fanns med i den ursprungliga förstagruppen. Luckan är fortfarande runt 15 till 20 sekunder och jag bestämmer mig givetvis för att fortsätta köra i hopp om att de ska börja attackera och knäcka sig själva där bakom.

Det är tre kilometer kvar när de andra B-cyklisterna kommer ikapp mig. Aaen och ABC-cyklisten är fortfarande inte mer än tjugotalet sekunder framför oss. Jag förstår ganska snabbt att jag inte kan gå segrande ur en spurt, men känner mig samtidigt så blåst på konfekten att jag hellre satsar allt en gång till och går helt lottlös hem än spurtar till mig någon halvdan placering.

Där och då handlar allting bara om att hitta rätt läge: Någon måste slå åt sidan, de ska kolla på varandra i några sekunder och pang boom – när de tittar bort så ska jag komma som utskjuten ur en raket. Tyvärr så kommer sällan dessa lägen när du som mest önskar att de skulle komma och jag får inte mitt förrän med 700 meter kvar.

Fan. 700 meter är för kort för att alla ska börja titta på varandra, men för långt för en långspurt. Att attackera med 700 meter kvar är som att be om stryk, att köra förbi en polisbil i 110 på en 40-väg och beställa sin egen gravsten. Att attackera med 700 meter kvar tyder på hybris. Att attackera med 700 meter kvar är som att kliva in på nattklubben en lördag och gå fram till den absolut snyggaste personen – tiopoängaren som alla vill ha – trots att du själv är väl medveten om att du bara är en fyra, på sin höjd en femma. Du vet att det inte finns någon chans i hela världen men efteråt kommer du åtminstone kunna falla tillbaka på att du var den som försökte och ni faktiskt hade en konversation. Den som attackerar med 700 meter kvar gör det alltså sällan för att vinna, utan för att förlora på ett snyggt sätt och komma hem med en bättre historia: ”Jag var i alla fall nära”. Givetvis var så även fallet när det kommer till mig och jag ska helt rakt och ärligt erkänna att jag upplevt en viss tillfredsställelse när jag kunnat berätta om hur fyra B-cyklister passerade mig med 100 meter kvar.  

Nu handlar inte denna text om idiotin i att attackera med 700 meter kvar av en cykeltävling. Den handlar inte heller om vinsterna med att kunna framställa sig själv som hjälte efter en sådan hjärndöd handling. Nej, för det som hände i den fyra cyklister starka grupp som länge såg ut att innehålla såväl segraren i A-klassen som B-klassen fångar in ett av statsvetenskapens mest centrala problem. Problemet som Hobbes funderade över år 1651 och problemet som den kurs – vilken jag började läsa på måndagen därefter – behandlar. Närmare bestämt: Vad gör en samhällsordning möjlig?

3.      Om samhällsordningen, cykeltävlingar och att äta motståndarens tallrik ren

Hobbes menar alltså att samhällsordningen blir möjlig genom att individer sluter det kontrakt som bildar staten. Genom att avsätta sig de friheter som de åtnjuter i naturtillståndet ger staten dem trygghet, skydd och i längden även andra friheter. Uppgiften att fullfölja kontraktet ges till en suverän – Leviathan – som kan gestaltas i form av monarki, aristokrati, eller demokrati (här förespråkade Hobbes monarki). Eftersom skapandet av staten har möjligheten att ge individen ett åtminstone någorlunda drägligare liv än i naturtillståndet lägger Hobbes ribban ganska lågt för de krav som en individ skulle kunna tänkas ställa på Leviathan.

I början av HFCKs åbne landevejsløb 2018 rådde ett allas krig mot alla – helt i enlighet med vad Hobbes och Krabbé beskriver. När sedan förstagruppen på drygt tolv cyklister hade skapats så slöts indirekt ett kontrakt: Om vi samarbetar så kommer vi att hålla undan till mål. Någon av oss kommer att vinna respektive klass. Även om en del av oss kanske hade föredragit att sitta klungan en hel dag (naturtillståndet) så är vi garanterade en placering bland de främsta om vi bara samarbetar och håller undan (staten). Förstagruppens suverän – Leviathan – personifierades av Aaen.

Då attackerna började igen med fem varv kvar så återgick HFCKs åbne landevejsløb 2018 till naturtillståndet. När sedan den grupp om fyra cyklister, där jag var den enda B-cyklisten, skapades så gjorde jag ett förödande misstag: Jag trodde nämligen att kontraktet skulle återupprättas och att Leviathan med sin suveränitet skulle se till att de andra två A-cyklisterna inte attackerade. Jag hoppades på att när kontraktet väl skulle brytas så skulle vi vara så pass nära mål att jag fortfarande skulle kunna hålla undan. Emellertid slöts aldrig något nytt kontrakt och jag blev på så sätt bedragen med en mil kvar till mållinjen. Vad som länge såg ut att bli en vinst blev på grund av detta enbart en bra historia om en attack med 700 meter kvar.

I början av denna texten ställde vi oss frågan om det problem som undergräver samarbete i en cykeltävling kan lösas på samma sätt som Hobbes anser att samhällets ordning är möjlig att upprätthålla. Svaret är nja, inte riktigt, och detta av tre anledningar. För det första så finns det svagheter i liknelsen mellan en cykeltävling och samhället som helhet. För det andra så är Hobbes lösning på problem inte är en absolut sanning. För det tredje så måste en cyklist alltid bryta ett eventuellt kontrakt i slutet av cykeltävling för att själv kunna vinna. Cyklistens bästa strategi är allt som oftast att sluta ett kontrakt och sedan bryta det – och det är antagligen av denna anledningen som Krabbé menar att cykeltävlingen alltid befinner sig i allas krig mot alla. Den gode taktikern inom cykelsporten är den som kan sluta ett kontrakt och bryta det i rätt läge. Den som tror allt för mycket på, och håller fast vid, samarbete i en cykeltävling löper hög risk att fylla funktionen av en nyttig idiot, att bli bedragen av danska A-cyklister, att vara som Lebusque.

Bicycle racing is a sport of patience. Racing is licking your opponent’s plate clean before starting on your own. Lebusque will stay out in front for kilometers. Where would we be without Lebusque? Lebusque doesn’t know what racing is (Tim Krabbé 1978:19).

*****

Hobbes, T. (2004) Leviathan. Göteborg, Daidalos. 

Krabbe, T. (2003). The Rider. New York, Bloomsbury.

Från kandidaten till UCI-tävling: Kyllager-mustaschens återkomst

8 aug 2018

Måndagen den 4 juni befann sig jag och min storebror på institutionen för att äta gratis ost och fira min kandidatexamen. Jag hade varit ute för att rulla tidigare den förmiddagen, fått en genomslagspunktering och tvingats till att gå de sista tre kilometrarna hem längs det spikraka Hardeberga-spåret. Eftersom mina studier för terminen tog slut där och då var jag trots detta ganska tillfreds och fick efter denna avslutande ostbuffé leva ett tjugo dagars "proffsliv" fram till landsvägs-SM den 24 juni.

Tidigare år har min sista månad innan SM alltid kantats av något debacle såsom sega förkylningar, spruckna revben eller våldsamma krascher med cyklar som gått sönder. 2018 kom så att bli det kanske första året då jag fick en månad med optimala förutsättningar för att träna innan SM. Emellertid hade den uppsats som låg till grund för min examen gjort att jag missat några tävlingar under våren och antagligen tävlat för lite. Nio starter och sju fullföljda tävlingar är i minsta laget om ambitionen är att stångas med de allra bästa. Även om jag kunde träna runt tjugo timmar per vecka i en månad så hade fler tävlingar gett den där extra hårdheten. Hade mitt mål varit att ta en medalj på SM så skulle jag dessutom behövt tävla i A-klassen istället för B då mina tävlingar vanligtvis är mellan tio och tolv mil medan SM-linjet är 18.

Hursomhelst, när jag väl stod på startlinjen i Båstad kände jag mig redo och så bra förberedd som jag kunde bli, givet förutsättningarna. Jag visste att det behövdes en bra dag för att överhuvudtaget ta sig i mål och just en bra dag hade jag lyckats att pricka in – även om dagen bjöd på lika mycket upp- och ner sett till banprofilen som till min tävling.

När vi skulle in i backen för andra gången tappade jag nämligen kedjan, men denna första gång lyckades jag snabbt rädda upp den med framväxeln. Andra gången var jag inte lika lyckosam. Denna andra gång var på toppen av backen och klungan hade spruckit av något. Jag satt med klungan, men när jag skulle kasta upp på stora klingan över toppen så hoppade kedjan och nu var jag tvungen att stanna och lägga upp den för hand. Därför hamnade jag i en grupp som fick jaga fram till Västra Karup för att komma tillbaka.

Några varv senare hoppade kedjan en tredje och sista gång. Denna gång i botten av backen när jag skulle växla ner till lilla klingan. Återigen fick jag stanna för att sedan jaga uppför backen och kunna ansluta på toppen. Det var givetvis ingen optimal första halva av loppet men jag tvivlar fortfarande starkt på att jag hade gått med de första tio när fältet sprängdes i småbitar den åttonde gången uppför backen.

Vad jag däremot kunde göra var att gå in i ”time trail-mode” och genom lite olika konstellationer och smågrupper fånga in de flesta som försökt gå med de allra snabbaste. I slutändan visade det sig att vi körde om en elfte plats. En fågel hade viskat i mitt öra att jag skulle jag få de tubdäcken som jag tävlade på för dagen gratis om jag kom topp-15, så jag planerade att stöta stenhårt efter utförskörningen på sista varvet. När Åleheim så slog åt sidan exakt det stället så skred jag till verket med mitt bakhåll och fick några meter, men krampade ungefär lika snabbt i varenda muskel. Turligt nog innebar denna kamikaze-attack att jag fick en ganska fin position in på upploppet som jag sedan kunde försvara och bli just femtonde cyklist över linjen. Emellertid visade det sig att det här med gratis däck var ett skämt och jag hade alltså tagit mig igenom sju sorters lidande och Dantes-helvetestratt mer eller mindre i onödan. 

Nu är denna femtondeplats i sig kanske ingenting att skriva hem om men den som synar resultatlistan förstår snabbt att tävlingen om elfteplatsen var lite av ”best-of-the-rest” (icke proffs eller semi-proffs) på en sådan banprofil. Med tanke på den ambitionsnivå och prioriteringar jag haft av cykel sedan jag flyttade till Lund hösten 2015 är jag ganska nöjd med att sitta i den gruppen. Dessutom var denna femtondeplats i linjeloppet min bästa någonsin.

Några veckor senare var det så åter dags att ta på sig blåstället och låta den värmande kyllager-mustaschen börja växa för några veckors arbete på just kyllagret i Jönköping. I måndags eftermiddag förra veckan ringde plötsligt telefonen efter avslutat skift, och något senare stod det klart att jag skulle köra UCI 1.2. i Kalmar på lördagen för CK Hymers räkning. 

Detta beskedet kom efter en helg med hemmatävling i Skåne som hade resulterat i en stor besvikelse. Tack vare en uppoffrande pappa hade jag lyckats ta mig ner till mina hemmavägar och min egen klubbs Ringenloppet bara för att bli satt i kantvinden efter en mil när Bornholms armada gjorde mos av fältet. Besvikelsen bottnade i att jag egentligen gjort en ganska god insats sett till w/kg men dessvärre på helt fel ställe i klungan. Innan jag blev frånåkt och lämnad åt mitt eget öde hade jag behövt stänga luckan som uppstått när framförvarande inte orkar en fyra till fem gånger. När det kommer till mig och klungkörning har det tyvärr varit ett vanligt återkommande mönster. Ibland framstår jag vara mentalt oförmögen att positionera mig och kan enbart avancera genom att andra släpper. 

Därför satte jag upp ett tydligt mål för lördagens tävling i Kalmar: Upp i front och stöt. Redan på fredagens GP lyckades jag någorlunda bättre än föregående helg och hade åtminstone huvudet för att sitta inbakad i mitten av klungan hela loppet.

Så kom lördagen och under det första varvet hade jag lite svårt att hitta en riktigt bra position på den galna banan som kan sägas gå fram och tillbaka på en väg med koner i mitten. Efter cirka två mil fick jag så läget som jag hade väntat på och brände iväg en första attack där jag fick med mig några danskar och Johan Svensson. Fler lag var tyvärr intresserade av att få med cyklister i en utbrytning så några kilometer senare var vi på väg att bli inhämtade när vi kom till en sväng. Där tänkte jag ”POKAL ELLER HOSPITAL”, satsade allt och höjde sedan tempot från spets. Ingen var så intresserad av att följa en tillsynes självmordsbenägen amatör från CK Hymer där och då, så jag låg ensam i en kilometer innan ett större gäng kom ikapp och dagens utbrytning på ungefär tjugo cyklister hade skapats.

I detta läget kände jag mig så pass stark att jag kunde vara med och gå runt, men vi fick aldrig mer lucka än 1–1,5 minut. Dessutom så var väl inte alla helt nöjda med gruppens storlek så efter tio mil, när klungan var mindre än minuten bakom, så bestämde sig en del för att öka tempot i utbrytningen. Från en ganska klar himmel fick jag så stora släggan och föll rakt ner genom klungan, hela vägen till kvastbilen där de frågade hur jag egentligen mådde och till sist stämplade mig som DNF.

Återigen fick jag antagligen betala för att jag tävlat för lite under året. All heder och respekt för B-klassen, men för att prestera på en tävling som är nästan dubbelt så lång krävs det antagligen tävling och träning på nivå för A-klassen. Alternativt utvilade ben, och något sådant är lite av ett lotteri efter en vecka på kyllagret.

Eftersom det är populärt att redovisa och analysera wattsiffror på cykelbloggar bjuder jag idag på några nummer som pekar på skillnaden att sitta bland de tio första (Kalmar UCI 1.2.) eller bara kämpa sig kvar på sista hjul (Ringenloppet). Siffrorna från Kalmar är från ungefär minut 28 till 48 medan Ringenloppets är från minut 0 till 20. Skillnaderna kan kanske också delvis förklaras med att det var ett danskt Continental-lag med på Ringenloppet och inget i Kalmar.

Kalmar UCI 1.2.

W

W/kg

Ringenloppet

W

W/kg

Max 20 min

383

5,3

Max 20 min

375

5,2

Max 10 min

398

5,5

Max 10 min

404

5,6

Max 5 min

422

5,9

Max 5 min

453

6,3

Efter denna sommar är jag alltså en examen, en femtondeplats och ett antal andra erfarenheter rikare. Utöver det faktum att jag fortsätter studera i Lund vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare med de andra erfarenheterna i dagsläget. Det hägrar givetvis att tävla mer och på en högre nivå (läs A-klass), men något sådant kommer knappast gratis. Tillsvidare fortsätter jag därför att ta en dag i taget med inställningen att vara lite bättre än jag var den föregående dagen – precis som den beryktade kyllager-mustaschen.

Relativisten får lika ont i sina ben som alla andra

5 jul 2018

För några veckor sedan hamnade jag utav en ren slump framför dokumentären Time Trail som handlar om David Millars sista säsong som professionell cyklist. Det är egentligen en ganska mystisk och fåordig dokumentär som antagligen framstår som ganska intetsägande och melankolisk för den som aldrig tävlat på en cykel. Dialogen är främst begränsad till David Millar själv, hans sportdirektör Charles Wegelius och lagkamraten Thomas Dekker på hotellrummet. Någonstans i dokumentären säger Thomas Dekker att David Millar tänker för mycket. Visserligen har Thomas Dekker ingen fläckfri historia i cykelklungan, men med de orden fångar han in ett problem som också har påpekats gentemot mig hela min cykelkarriär. Jag tänker för mycket.

Personer som tänker för mycket kan omöjligen bli bra cyklister menar somliga och till den skaran sluter sig uppenbarligen Thomas Dekker. Resonemanget baseras på antagandet att mer eller mindre all smärta sitter i huvudet och den som tänker för mycket kommer oundvikligen tänka på smärtan i benen någon gång eller bara för mycket. Personer som inte tänker kan däremot inte tänka att de har ont och är därför mycket mer framgångsrika i en sport där förmågan att hantera smärtan allt som oftast är skillnaden mellan vinst och förlust.

När jag väl konfronterades med den brutala sanningen att jag tänker för mycket – och således aldrig skulle bli en bra cyklist såtillvida jag inte tillät mig lobotomeras – försökte jag hitta en väg runt problemet. Jag minns en period där jag bara försökte tänka på tyska. Logiken är enkel: Om du tänker på ett språk där du inte kan tänka att ”nu har jag ont i benen”, utan bara tänker att dina ben eller ”bra”, ”bäst”, ”exceptionella” eller ”fantastiska”, så kommer dina ben alltid att vara just detta. På tyskalektionerna blev jag därefter mest intresserad av att slå upp positiva superlativ i lexikonen. Tyvärr fungerade inte detta geniala försök att stoppa mitt tänkande på cykeln även om tyskaläraren förundrades över mitt minst sagt breda ordförråd av uppmuntrande adjektiv.

Vid det här laget började jag istället förneka påståendet att tänkande skulle vara dåligt för cyklister. Jag bestämde mig för att leva i tron om att det inte finns någon, som genom att inte tänka, är mer framgångsrik med att lyckas lura mjölksyran. Vad jag inte förstod då var att frågan om avsaknad på tanke kan lura smärtan, om bristen på förmåga att tänka negativt och tänkandets oförenlighet med framgångar på cykeln handlar om någonting mycket större. Det är i grund och botten en fråga om vetenskapsteori: En fråga om framförallt ontologi, men också epistemologi. Detta är i sin tur en fråga som återkommer varje dag när vi tar del av nyheter, de senaste vetenskapliga studierna och i slutändan väljer vad vi ska tro på – eller rent utav veta.

Det förstnämnda begreppet, ontologi, berör tillvarons yttersta natur. Frågan som ska besvaras är helt enkelt: ”finns cykling”? Här finns i grund och botten två svar. Det första svaret är realistens och det lyder i stil med att ja, verkligheten finns och existerar oberoende människan. Det andra svaret är relativisten som säger nej, verkligheten är en konstruktion och existerar inte oberoende människan.

Det andra begreppet, epistemologi, handlar om kunskapens natur. Frågan som ska besvaras är här ”vad kan vi egentligen veta om cykling”? Återigen finns två olika svar. Det första svaret tillhör objektivismen som säger att kunskap är objektiv, något som innebär att människor kan beskriva världen som den är och oberoende sina egna värderingar och perspektiv. Det andra svaret tillhör subjektivismen som menar att kunskap är subjektivt – eftersom världen utanför människan ”inte” existerar kan den inte heller beskrivas utan påverkan från våra värderingar och perspektiv.

Om vi bakar ihop ontologins två positioner, realism och relativism, med epistemologins, objektivism och subjektivism, får vi (åtminstone) fram fyra vetenskapsteoretiska positioner. Den första är positivismen som kombinerar realismen och objektivism: Verkligheten finns och vi kan nå objektiv kunskap om den. Den andra är socialkonstruktivismen som bygger på en viss grad av realism kombinerat med subjektivism: Verkligheten existerar möjligtvis, men vi kan inte nå objektiv kunskap om den. Den tredje positionen är den hermeneutiska (relativistiska) som bygger på relativism och subjektivism: Verkligheten existerar inte oberoende människan och vi kan därför inte heller nå någon objektiv kunskap om den. Slutligen är den fjärde positionen nihilismen, en extrem variant av hermeneutiken där allting där allting är relativt.

Låt oss återgå till vetenskapsteorins betydelse i vardagen. All forskning, studier som bedrivs och andra utsagor som formar gör anspråk på vår verklighetsbild baseras nämligen på någon form av vetenskapsteoretisk utgångspunkt. För att förstå resultatet behöver ofta denna utgångspunkt förstås. Tillåt oss exemplifiera med att vi ska undersöka om distansträning eller intervaller ger bäst resultat för landsvägscyklister. Positivisten hade här valt att arbeta med experiment och statistik. Ambitionen hade varit att uppnå ett resultat som går att generalisera. Hermeneutikerna hade istället föredragit att använda sig av intervjuer, observationer eller kanske någon form av textanalys. Målet hade antagligen varit att förstå eller kritisera. Socialkonstruktivisten befinner sig i något av ett mellanläge där metoder från både positivismen och hermeneutiken hade kunnat användas eller kombineras i olika utsträckning. För nihilisten spelar allt det här ingen roll överhuvudtaget.

I den extrema positivistiska ställningen så kan den som beskriver verkligheten (i teorin antas det oftast vara forskare) göra det utan att påverkas av t.ex. sina egna värderingar, sin position i samhället och tidigare erfarenheter. Allt detta ses istället som en ryggsäck vilken vi kan lägga av oss, distansera oss till helt och hållet, och sedan uttala oss objektivt. Motsatsen, den hermeneutiska positionen, menar att detta inte är möjligt. Men även om det inte existerar några sanningar utan bara ”sanningar” för hermeneutikern – och även om utsagor kring verkligheten inte kan göras oberoende oss själva – så kvarstår möjligheten att uttala sig på mer eller mindre goda grunder. För att avgöra huruvida våra kunskaper baseras på bra eller mindre bra utsagor om verkligheten talas det, i synnerhet inom samhällsvetenskaperna, om intersubjektivitet

Den som producerar kunskap kan nämligen vara mer eller mindre tydlig med varför resultatet uppnåtts. Låt säga att du vinner en prestigefull cykeltävling och får frågan hur du gjort för att komma i så bra form. Ett svar kan då rätt och slätt vara att ”jag har tränat hårt” eller bara att ”nja, jag var inte så bra form, satt bara på rätt ställe när det avgjordes”. Det går också svara genom att lägga ut en hel historia om alla träningspass som gjorts, hur många timmar de var, vilken intensitet, redovisa wattfiler fram och tillbaka, understryka vikten av rätt antal timmar med sömn per dygn, berätta om vilken mat du ätit och hur du mentalt laddat upp. Detta senare svar är betydligt mer transparent och gör det dels möjligt för att andra att kopiera ditt upplägg, att reproducera det. Dessutom förbättras möjligheterna för den som vill kritisera ditt träningsupplägg. Det senare svaret uppfyller alltså tre kriterium som brukar framhållas som grunden för bra intersubjektivitet. Men innebär detta en garanti för att nå samma resultat vid upprepning? Här återkommer vetenskapsteorins stora fråga och svaret avgörs som sagt beroende på vilken utgångspunkt vi väljer. 

En del vill kanske resa en invändning här och säga att naturvetenskapen åtminstone är objektiv, eller kan nå kunskap om det yttersta varandet. Jag saknar bevis för att demontera en sådan invändning, hade jag haft det skulle jag löst den stora vetenskapsteoretiska diskussionen. Emellertid är det fullt möjligt att ifrågasätta en sådan invändning, det finns nämligen ganska gott om exempel på naturvetenskap som inte är objektiv eller skulle kunna uppfattas som relativistisk.

Ett exempel är här testmetoder för fysisk kapacitet. Det finns flertalet olika tester som vi kan göra och värden som vi kan kolla på: Wingate, Padilla, Åstrand, vo2-max och de olika resultat som kan utläsas genom att kolla på laktatvärden, trösklar och syreupptagning. Poängen är att vilket test och vilka värden vi föredrar, eller väljer, för att kartlägga fysisk kapacitet är subjektivt. Dessutom fanns det en tid utan vo2-maxtest med gasmask, blodprover och wattmätare. Definitionen och precisionen av ”fysisk kapacitet” har förändrats över tid i takt med den tekniska utvecklingen – och det är troligt att den kommer fortsätta göra det. Betyder det att vi någon gång i framtiden kommer kunna svara entydigt på frågan om en cyklists sanna fysiska kapacitet eller bara fortsätta oss närma den ”sanna” fysiska kapaciteten?

I den andra ändan återfinns problematiken med den ständiga balansen på den hårfina gränsen till nihilismen. De flesta socialkonstruktivister, och även relativister, skulle därför till olika utsträckning trots allt acceptera att det finns en materiell verklighet: Relativisten får lika ont i sina ben som alla andra. Relativisten kan inte intala sig att den är under mjölksyratröskel på 500 watt när så inte är fallet.

Det finns en karikerad tolkning av socialkonstruktionismen som går ut på att verkligheten är som man säger att den är. Om man säger att den är annorlunda så är den annorlunda. Om jag på morgonen säger att jag är en man så är jag det, och om jag sedan på eftermiddagen säger att jag är kvinna så är jag det (Winther Jørgensen & Phillips 2000:150).

Har du ont i benen hjälper det alltså inte att tänka på tyska. Åtminstone inte helt och hållet. Och ännu lever hoppet att bli en duktig cyklist för den som tänker för mycket.

*****

Badersten, B. (2006). Normativ metod: att studera det önskvärda. Lund, Studentlitteratur.

Hollis, M. (2002). The Philosophy of the Social Science. Cambridge, Cambridge University Press.

Teorell, J. – Svensson, T. (2007). Att fråga och att svara. Samhällsvetenskaplig metod. Malmö, Liber. 

Winther Jørgensen, M. – Phillips, L. (2000). Diskursanalys som teori och metod. Lund, Studentlitteratur.

Froome och fångarnas dilemma

4 jan 2018

En av vinterns stora nyheter inom cykelsporten är att vinnaren av Tour de France och Vuelta a España, Chris Froome, visades ha testat positivt för salbutamol. Nyheten kom i december, men testet hade gjorts efter den 18 etappen av Vuelta a España och visade på värdet 2000ng/ml av astmamedicinen vilket är dubbelt så mycket som det tillåtna värdet. Team Sky och Froome har bedyrat sin oskuld och den sistnämnda verkar fullt inställd på att vinna Girot i maj samt sin femte Tour de France i juli. Agerandet är inte bara emot den linje för ren cykling som Team Sky och Froome länge gått i bräschen för. Det är rent av ett agerande som är skadligt för sporten och bidrar till upprätthållandet, och eventuellt förstärkningen, av den doping- och medicinkultur som redan finns i sporten.  

Fångarnas dilemma är en spelteori, flitigt använd inom samhällsvetenskapen och nationalekonomin, som utgår en situation där två fångar blir gripna för ett brott. Förhören av de två fångarna sker separerat från varandra och fångarna kan välja att antingen vittna eller hålla tyst. Om båda väljer att hålla tyst så får de en månads fängelse. Om A håller tyst, men B vittnar kommer A få fem års fängelse och B går fri. Det motsatta gäller om B håller tyst och A vittnar. Om både A och B vittnar kommer de båda att få två års fängelse.

Eftersom fångarnas dilemma bygger på antagandet om den rationella människan kommer både A och B välja att vittna. Resultatet blir således att båda får två års fängelse, vilket är en sämre utgång än om de båda hållit tyst och bara fått en månad. Problemet är att varken A eller B vet om den andre håller tyst, och om så inte är fallet riskerar de att själva få ett mycket värre straff. Det är av denna anledningen det förefaller rationellt att erkänna. Fångarnas dilemma brukar användas inom samhällsvetenskapen och nationalekonomin för att förklara t.ex. miljöförstöring, upprustning och handelsavtal men teorin går även att använda för att analysera aktörers agerande i andra situationer som berör tillit och samarbete.

Låt oss därför applicera logiken bakom fångarnas dilemma på två cyklister, X och Y. Om båda väljer att inte dopa sig undviker de riskerna med att åka dit, den negativa publiciteten kring positiva tester och de eventuella hälsoriskerna. Om X dopar sig, men inte Y är det dock fullt troligt att X kommer cykla ifrån Y och vinna tävlingar som Y annars kanske skulle vunnit. Den omvända situationen gäller om Y dopar sig, men inte X. Om både X och Y dopar sig löper ingen risken att förlora eftersom den andre har en orättvis fördel och de båda utsätts för riskerna beträffande positiva tester, negativ publicitet och hälsa.

Resultatet av spelet blir att både X och Y kommer att dopa sig. Resultatet att både X och Y dopar sig är rent utav en Nash-jämvikt vilket innebär att varken X eller Y skulle ändra sin position om de fick veta vad den andre valt. Om X dopar sig i tron om att Y också gör det, men får veta att Y inte gör det, då vinner X fortfarande på att fortsätta dopa sig.

Finns det då någon lösning på problemet? Svaret är – överraskande optimistiskt – ja. Lösningen återfinns i att fångarna, i detta exemplet cyklisterna X och Y, får tillräckliga incitament att välja att inte dopa sig. Detta löses oftast genom ett regelverk som upprättas och styrs av en utomstående, tredje, part. För cykelsporten är detta WADA. Emellertid vet alla som är någorlunda insatta i cykelsporten att WADA arbetar i motvind och även om såväl X som Y skulle vilja lita på WADA har de ingen hundraprocentig garanti för att t.ex. testerna klarar av att fånga de som dopar sig. På de andra, ovan nämnda, områden där spelteorin används motiveras t.ex. funktionen av överstatliga institutioner vid konfliktlösning eller statens roll för att förhindra miljöförstöring bland företag.

Faktum återstår att X och Y fortfarande kan bidra till att öka incitamenten att lita på WADA genom att, i den utsträckning det är möjligt, samarbeta och förstärka deras legitimitet. Märkligt nog är detta något som Team Sky och Chris Froome, enligt egen utsago de renaste av de rena och cykelsportens vita riddare, inte gör. När Team Sky, efter Froomes positiva test, låter honom fortsätta tävla agerar de snarare tvärtemot denna logiken. När Froome dessutom hävdar att han inte gjort något fel och kommer med en hel uppsjö bortförklaringar för att komma lindrigt undan blir det ännu värre. Med tanke på den position som Team Sky och Froome har som cykelsportens största lag och cykelsportens kanske största förebild finns dessutom all anledning att föregå med gott exempel. För att återgå till de exempel där fångarnas dilemma vanligtvis brukar användas: När stormakter som Kina och USA visar föga intresse för miljöpolitik och klimatförstörelse minskar incitamenten för mindre stater att ta hänsyn till dessa frågor. När Team Sky och Froome visar upp en tveksam attityd till positiva tester och förbjudna värden av substanser minskar på samma sätt incitamenten bland lag och cyklister på lägre nivå att ta i med hårdhandskarna och visa nolltolerans. 

Om Froome går fri från detta finns det bara en rationell slutsats för andra cyklister. Astmamedicinens påverkan på din fysiska prestationsförmåga må vara omtvistad, emellertid verkar det inte finnas några negativa inverkningar och det är enkelt att få den utskriven. När de som påträffas med för höga värden dessutom kommer lindrigt undan talar logiken sitt tydliga språk. Riskerna är mindre än de eventuella vinsterna med att inhalera astmamedicin – oavsett om det behövs eller inte.

Vill Team Sky och Chris Froome vara de ansikten och ledstjärnan för den nya cykelsporten, som de så länge gjort anspråk på att vara, finns det bara en sak att göra: Erkänna att de gjort ett misstag, rakryggat ta sin avstängning och acceptera att Froome ska förlora sin titel från Vuelta a España. Nu verkar det istället som att Froome har siktet inställt på Giro d’Italia och för att undkomma avstängning, så att de kan komma dit, kommer han och Team Sky antagligen göra allt i sin makt. Självutnämningar och lovord bryter inte Nash-jämvikten så länge handlingarna talar ett annat språk. Team Sky och Chris Froomes agerande hittills befäster snarare incitamenten för cyklister att, åtminstone, befinna sig i gråzonen mellan det tillåtna och det otillåtna.

Behovet av bra historier.

21 okt 2017

Oh fyfan, här har de krockat. Igen.

Och givetvis ska alla stanna för att kolla vad som hänt.

(Glenn ”Glennan” Nilsson i telefonsamtal med mig 2017-10-20).

 

En gång var jag så väggad att stannade vid ett majsfält utanför Skurup. Tog en majskolv. Sedan malde jag ner den till majsmjöl mellan min kassett och kedja, samlade upp det finmalda mjölet i min cykelkeps, blandade det med regnvattnet. För det regnade och var tre grader den dagen. Sedan stekte jag majsmjölet genom att hålla min cykelkeps mot hjulet tills det blev tortillas och de åt jag så att jag kunde cykla min sjunde timme den dagen.

 

En gång var jag så väggad i Häckeberga att jag stannade vid en åker, tog en nyskördad sockerbeta och åt den liggandes i diket. Sedan cyklade jag hem.

David Silverman (2010:38–43) beskriver i sin bok ’En mycket kortfattad, ganska intressant och någorlunda billig bok om kvalitativ forskning’ hur den som forskar med en kvalitativ metod måste försöka genomskåda fyra impulser som han menar är en produkt av den västerländska populärkulturen: 1) behovet av likformighet 2) behovet av bra historier 3) behovet av fart och spänning, och till sist 4) behovet av avslutning. Precis som i inledningen av denna text, gestaltas 2) behovet av bra historier, med hur vi stannar in vid olyckor för att kolla vad som hänt. Vi gör det även om en av tjugo råkat ut för en olycka när de gjort just detta (Silverman 2010:40–41). För en bra historia tycks sättas framför ens egen risk att själv åka ut för en olycka. Bra historier värderas över livet.

En släkting till mig brukade alltid berätta en historia om en korvkiosk vid en motorbana. Enligt historien stod korvkiosken i en sluttning varpå han och hans vänner välte den nerför sluttningen. När mina föräldrar sedan återberättade historien hade en person som sålde korv placerats inne i kiosken, och efter att den rullat nerför sluttningen kom denna stackars korvförsäljare ut med korvgrytan på huvudet. Vid vuxen ålder skulle det emellanåt avslöjas att det senare var en stor lögn, och vidare var min släkting överhuvudtaget inte inblandad i vältningen. Däremot hade han eventuellt sett några andra, eller sett några andra försöka, välta den berömda korvkiosken.

På vägen mellan Hyssna och Borås, efter att ha kört så det dånade i den lilla röda kanonkulan och fällt de väl bevingade orden ”en del kör bara snabbt, jag kör snabbt och säkert”, kände Anton att det var dags för en historia. ”Har ni hört den om kärringen och taxichauffören?”, frågade han mig och Adrian. Båda svarade nekande. Eftersom jag utgår ifrån att ingen som läser detta hört historien, kräver tillfället att jag berättar den så att vi kan komma till denna utvikningens poäng. Hör och häpna:

Det var en gång en kärring som skulle åka med en taxi från sjukhuset. Hon hoppade in i en taxi och taxichauffören körde iväg . Taxichauffören tänker att han ska driva med kärringen lite, så när han får syn på en gubbe, som är på väg ut på ett övergångsställe säger han till kärringen: ”Kolla nu när jag kör över gubben”, och så trycker han gasen i botten men svänger undan i sista stund. Efter ett tag känner taxichauffören att hans lilla skämt kanske gått för långt, så han berättar sanningen om att han svängde undan för kärringen. ”Det är lugnt, jag klippte honom med bakdörren”, svarar kärringen.

Varken jag eller Adrian skrattade, så Anton kände sig tvungen att förklara sensmoralen i historian. En tror nämligen att taxichauffören är den sjuka, men egentligen så är det kärringen. Trots den omtänksamma förklaringen förblev våra rektioner tämligen likgiltiga. ”Den är bättre när min farfar drar den”, försökte Anton styra upp situationen med tillslut. Det var då vi tillsammans fann det enda bra i en annars inte så bra historia: Att alla förväntar sig just en bra historia. Där och då bestämde vi oss för att berätta historien för andra varje gång vi jobbade på nationer i Lund. Upplägget var simpelt, vi bygger upp spänningen genom att fråga andra om de hört historien under kvällen och sedan drar vi den inför alla precis innan vi går hem.

Genomförandet av ovan nämnda plan säger oss en hel del om behovet av bra historier. För under kvällens gång lyckades vi alltid bygga upp en förväntan, på somliga gick det rent av att se i ögonen. Men ack hur snabbt denna förväntan hastigt övergick till ett frågande uttryck när historian löpte mot sitt slut utan en uppenbar poäng, när alla väl insåg att allting bara slutade i ett antiklimax och en inte så bra historia. Det ska villigt samt med en viss självdistans nämnas att jag hade, och som nämnts tidigare även har, reagerat likadant. Emellertid kan vi konstatera att, när allting kommer omkring, är historien om en inte så bra historia en bra historia.

För den som känner att matandet av en inte så bra historia, för att göra det till en bra historia, är något tjatigt kan jag komma med några gyllene tips över hur du förvandlar en inte så bra historia till en bra historia:

  • Lägg till/ta bort en/ett av någonting varje gång. Exempel: Om du kör av din vajer till bakväxeln med tio kilometer kvar till mål på en tävling, berättar du historien som sådan första gången. Nästa gång blir det med elva kilometer kvar till mål. En vacker dag blir det att du startade med trasig vajer på en tävling som mätte 200 kilometer.
  • Kom med oväntade motiv varför du gör saker. Exempel: Om du fortsätter på ovanstående historia med den trasiga vajern, kan du göra tillägget att din tränare sagt att du skulle göra styrketräning så du körde de 200 kilometrarna på 53x11 och vägrade gå ner på 39 tänder fram.
  • Upprepa det som går emot dig. Exempel: Du startade med trasig vajer, du hade fått direktiv om styrketräning, men efter fem kilometer kraschar du och måste byta till reservcykel. På den sitter du för lågt, den väger tio kilo och har 55x11 som utväxling. Växlarna funkar, men du skulle ju köra styrketräning – så du fortsätter vägra växla. Dessutom hade du glömt ta med dig mat till tävlingen så allt du hade i dina fickor vara blöta cornflakes. Men efter 100 kilometer tyckte du de var så vedervärdiga att du slutade äta dem.
  • Avsluta med ett bra slut. Exempel: Givetvis vann du tävlingen solo. För när alla började kolla på varandra med nio kilometer kvar, och hade 55x11 i, tyckte du det var så onödigt att börja frihjula att du bara fortsatte. Efter en minut tittade du bak över axeln, upptäckte att ingen var bakom dig och fortsatte köra i ensam majestät mot segern.

Vips, så har en tämligen ointressant cykelhistoria blivit till en bra historia. För de flesta av oss har antagligen kört av en bakväxelvajer men fullföljt tävlingen någon gång – men aldrig från start, med order om att köra styrketräning, och bytt cykel för att sedan vinna solo. Låt oss börja avrunda denna text om bra historier med ett lysande exempel när Glenn berättar om du glorifierar en tävling i den danska A-klassen.

En gång fick jag punktering precis innan ett kantvindsparti på en tävling i Danmark. Riwal hade gått upp med tolv man i täten. Det fanns ingen neutral service, men jag hade med mig slang och pump så bytte själv. Sedan körde jag upp till fjärdegruppen själv. Men där gick det för långsamt, så jag stötte ensam upp till tredje gruppen. Därifrån bryggade jag med två killar från ColoQuick upp till andragruppen. Punktering igen, tillbaka till tredjegruppen, men lyckades snart kasta loss och köra tillbaka upp till andragruppen. Väl där tog jag upp lite torkad rostbiff ur min bakficka. Sedan fick jag pace av en örn som jag matade med rostbiffen, upp till förstagruppen på tio man.

(Glenn ”Glennan” Nilsson)

Avslutningsvis vill jag säga att en av de två historierna i inledningen faktiskt ska vara sann. Emellertid är det inte sannolikheten i bra historier som bör ifrågasättas. Det är det ständiga behovet av dem. De vardagliga, de tråkiga och de inte så bra historierna är minst lika viktiga och utgör en lika stor – om inte större – del av våra liv. 

”En gång var jag så väggad att jag väggade. När jag kom hem tog jag en dusch, sedan somnade jag i soffan”.  

Silverman, D. (2010). En mycket kortfattad, ganska intressant och någorlunda billig bok om kvalitativ forskning. Lund, Studentlitteratur. 

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!