Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

The Kick – eller säsongspremiär i Slagelse

10 apr 2019

Nu har den första helgen i april passerat och detta innebär att även vi som är olyckligt lottade att bedriva en väderkänslig sommarsport på nordliga breddgrader precis har haft tävlingspremiär. Tävlingspremiären är således ämnet för denna text, men innan jag går vidare med att avhandla den glamourösa tillställningen utanför ett vattenreningsverk söder om Slagelse så finns det en fråga som måste besvaras. Frågan är relaterad till ett tidigare inlägg och handlar närmare bestämt om vilken låt som egentligen blev årets Ganja – vilken låt kom ständigt att avsluta vinterns svettiga träningspass? Den som har läst detta tidigare inlägg undrar säkerligen också om 2019 års låt bekräftade eller dementerade de aspekter som jag tagit fram för att identifiera en sådan låt. Var låten mellan tre och fyra minuter lång? Hade den ett hårt drop? Var låten repetitiv? Var texten minimal och intetsägande?    

Det ska sägas att jag förmodligen har kört mer trainer än någonsin tidigare denna vinter, något som skett på bekostnad av distansträningen. Uppskattningsvis har jag nog snittat fem dagar per vecka och av denna anledning har jag föredragit en varietet av spellistor beroende på vilket pass jag kör, dess intensitet och mitt eget humör. Sedan måndagen den 12 november kom emellertid Maurice Wests ’The Kick’ att bli ett återkommande inslag under de sista tre minuterna av träningspasset. Jag var inget stort fan i början, men efter ett tag insåg jag att denna tung-gungare var så stereotypisk, nästintill självironisk, att den trots allt hade fullgod potential. När jag sedan började undersöka de fyra aspekterna – längd, drop, repetition samt text – insåg jag låten var som klippt och skuren för att bli den låt som skulle spelas sist varje träningspass.

Går vi in på detaljerna kring ’The Kick’ så kan vi konstatera att längden är 2:56. Det är i det kortaste laget men passade ändå denna vinterns upplägg då jag kom att koncentrera mig på kortare och hårdare intervaller. Beträffande droppet så är det inget snack om saken, en solklar 1,0 på en skala 0,0 till 1,0. Repetitionen gör en inte heller besviken och hamnar även den på 1,0. Avslutningsvis kommer vi till texten som i detta fall läses upp av en man med extremt manlig basröst. Texten är minimal, repetitiv och inkasserar låga 0,1 poäng på skalan 0,0 till 1,0 där låga värden är att föredra. Som om inte detta vore nog så kom dessutom texten att etsa sig fast i mitt huvud. Eftersom ni inte ska behöva spendera knappt tre minuter av ert liv på att lyssna på ’The Kick’, men ändå förstå poängen i denna text, så kommer här låttexten i dess helhet:

It’s what everything evolves around in dance music.

Inset one thing, that gets the people going.

The Kick.

De tre raderna är alltså egentligen allting ni behöver veta om Maurice Wests ’The Kick’ och vi kommer få lov att återkomma till dem senare. De 18 orden är nämligen mer insiktsfulla, och bär på en djupare mening, än vad många tror vid den första anblicken.  

Tävlingspremiären i Slagelse

I april 2016 körde jag min första tävling i den danska B-klassen efter att ha flyttat ner till Lund under hösten 2015. Det var halvt kuperad och något blåsig historia utanför staden Næstved. Som sig bör på tävlingspremiären så ville de fyrtiotalet startande i B-klassen testa sina ben och under den första timmen avlöstes attack på attack i vad som upplevdes som ett aldrig avtagande inferno. Visserligen hade somliga hybris och lyckades stöta bort sig själva, men andra satte in flertalet hårda attacker och lyckades rent av med konststycket att kontra på sina egna stötar. Ni hör, det var en helt vild tillställning och de vildaste av dem alla var två herrar från DCR-Ballerup. En av dem kom senare att gå loss tillsammans med mig och bidra till att jag, dagen till ära, tog mina första poäng i Danmark. Hursomhelst så kör den andre av de två cyklisterna från DCR-Ballerup, precis som mig, kvar i B-klassen och är fortfarande lika vild som de där dagen i Næstved. Jag tror att hans genomsnitt på antal attacker per tävling ligger på minst trettio och vi kan hädanefter kalla honom för #18.

Årets tävlingspremiär i Slagelse var flyttad till en platt bana ute vid kusten med förhoppningen om att kantvinden skulle vara den avgörande faktorn i loppet. Nu var det istället en vindstilla dag i Danmark, någonting som bara händer en av 365 dagar om året. Någon som däremot är mer konsekvent än den danska vinden är #18 och direkt efter att tävlingsledaren hade startat igång oss med ”tillykke” kom den första attacken.

Jag var inte riktigt säker på hur bra ben jag skulle ha efter någorlunda tveksam kontinuitet i träningen den senaste månaden. Vi skulle köra fyra varv om 29 kilometer (116 km) och att någon skulle släppa iväg någon annan under första varvet höll jag knappast för troligt eftersom alla borde ha pigga ben. När vi passerade efter det första varvet avancerade jag emellertid mot täten och kände att det var lite för roligt att tävla för att inte sätta in en stöt. Så jag satte in en attack när det stannade av. Kom loss en liten stund. Följde med i två-tre ryck och testade sedan en ny attack. På den attacken så kontrade förra vårens dominant i B-klassen, vi kan kalla honom för JJ, så jag satte fart igen och såg till att neutralisera hans försök.

Därefter kom det andra och tredje varvet att fortsätta med diverse attackförsök. Ingenting lyckades, men det viktiga att ha med sig är att jag och #18 fanns med på i princip allt. Fanns inte jag med i en grupp så bryggade #18 upp och fanns inte jag med i en grupp där #18 var så kastade istället jag loss och anslöt. På väg ut på det sista varvet sjönk vi för en kort stund tillbaka i klungan och givetvis lyckades fem cyklister smita iväg i omgångar när farten stannade av något och de i spetsen av klungan började titta på varandra. Tävlingarna i B-klassen har, som jag nämnt i tidigare inlägg, en tendens att avgöras på detta sättet: Först är det en kavalkad av stenhårda attacker och när de stannar av så går fyra-fem cyklister loss genom att de fortsätter trampa när resten tittar på varandra. Det kan tyckas som att det vore enkelt att gå med i dessa avgörande lägen, men faktum är att krävs någonting extra: Det som allting kretsar kring. En sak. Som får folk att gå (loss).

Givetvis försökte både jag och #18 att skapa en mindre grupp för att kunna ansluta till de fem cyklister som nu hade fått ett hyfsat försprång. #18 lyckades först gå loss med fyra andra och hamnade för en stund mittemellan klungan och förstagruppen. När denna andragrupp blev infångad med 25 kilometer kvar så hade vi inte mer än femton sekunder upp och då försökte jag givetvis, i sant danskt manér, att stöta ikapp. Förhoppningen var nog att få med sig någon mer, men istället hamnade jag ensam en stund och dessvärre fanns inte formen för att fullfölja en sådan bryggning. Det saknades alltså någonting för att kunna gå ensam upp till en grupp på fem cyklister: Det som allting kretsar kring. En sak. Som får folk att gå (loss).

När klungan kom ikapp mig så stannade det återigen av och med 15 kilometer kvar så hade avståndet till de fem i täten växt till trettiotalet sekunder. Det var då som jag och #18 slöt en tyst överenskommelse: Om inte vi fick gå loss så skulle ingen annan heller få gå loss denna vindstilla dag. Jag såg dessutom min enda chans att vinna tävlingen sakta segla iväg. Chansen att någon annan skulle köra in de fem i täten var faktiskt mindre än att jag skulle ha ben till att kunna vara med och köra in utbrytningen och sedan få ett bra läge att sätta in en sista attack. Av denna anledning så började jag och #18 att köra partempo i spets på klungan och med 1 500 meter kvar så kom vi ikapp de fem. Jag kände att det trots allt fanns en liten chans att jag fortfarande skulle kunna ha lite krut i benen om bara rätt tillfälle gavs, men innan jag han tänka färdig så kom den gamle gode JJ flygande. Alla i klungan insåg direkt faran och kastade sig efter honom, men med en kilometer kvar så slog han åt sidan när han insåg att han inte hade fått någon lucka.

Jag tror det måste ha rört sig om ungefär en sekund, förmodligen mindre, då det perfekt läget för en klassisk kilometerattack öppnade upp sig. JJ slog åt vänster, han på andra hjul slog åt höger, båda frihjulade och där satt jag så påpassligt på tredje hjul. Så jag slängde faktiskt i en tyngre växel, men när kedjan hoppade ner skrek benen att formen inte var där ännu. Den väl använda metaforen med löskokt spaghetti har sällan beskrivit känslan bättre i mina ben. Så jag ställde mig aldrig upp och satte inte in den där sista attacken. I bakhuvudet klingade ett bekant mantra när jag snabbt passerades av femton cyklister:

It’s what everything evolves around in road cycling.

Inset one thing, that gets the people going.

The Kick.

Allting i cykelsporten kretsar kring att vinna. Men för att kunna vinna behöver du någonting som gör att du kommer före alla andra i mål: The Kick.

Reflektioner från en cyklande student

17 mar 2019

I november 2018 rapporterade Folkhälsomyndigheten att nästan varannan student uppger besvär av ängslan, oro eller ångest. Eftersom jag själv är student, och dagligen befinner mig i den miljö där nästan hälften av alla personer uppges uppleva ängslan, oro eller ångest har jag själv tagit mig tiden att reflektera över varför det är så. Då det enbart är en reflektion, och ingen avhandling eller liknande, så är inte syftet att allting ska stämma – förmodligen kommer jag att fortsätta utveckla mina reflektioner i frågan efter att denna texten är färdigskriven. Vad jag däremot hoppas är att texten kan föda en vidare reflektion hos de som läser den.

 

Gör folk någonsin det nuförtiden: Stannar upp och reflekterar? Finns det en minut över, några sekunder att slå ihjäl, då är det lika bra att sätta in hörlurarna och lyssna på en podd.

En sociologisk eller psykologisk förklaring?

I Folkhälsomyndighetens publicering av ovan nämnda undersökning så nämner de att universitet och högskolor måste arbeta med såväl psykologiska interventioner på individ- och gruppnivå, som interventioner på organisatorisk och strukturell nivå för att förebygga psykisk ohälsa. Individ- och gruppnivån skulle kunna översättas till mikronivå och den organisatoriska nivån till mesonivå. Denna översättning till mikro- och mesonivå leder oss till resonemanget att det saknas ett sociologiskt perspektiv, på makronivå, där individen kan förklaras utifrån samhället. Den ökande ohälsan bland studenter kan då inte förstås enbart utifrån individen och i relation till utbildningsväsendet, utan måste också sättas in i samhället som stort. Självklart finns det de som hävdat att den ena sidan av myntet – vare sig det gäller individen eller samhället – kan förklara allting. Argumentet i den klassiska sociologen Emile Durkheims Självmordet är just att ett självmord alltid kan förklaras utifrån samhället.

 

Sanningen återfinns antagligen däremellan. Det brukar vara så.

Hej och välkommen

Datumet är den 1 februari och de flesta nya studenter i Lund har läst i två veckor när de ideella studentföreningarna står på Halsaingefärashotgillet för att värva nya medlemmar. Det kan vara viktigt att engagera sig ideellt under sin studietid för den framtida karriären. Ideellt engagemang kan vara skillnaden mellan det första jobbet eller den där häftiga praktikplatsen när du och de andra sökande i övrigt har samma meriter. Den som ”bara” studerar bör räkna med att få dra det kortaste strået på arbetsmarknaden. Heltidsstudier utgör trots allt bara av fyrtio till trettio timmar per vecka, så givetvis finns det luckor att fylla. Datumet är den 1 februari och de flesta nya studenter i Lund har läst i två veckor. Många av dem har inte öppnat sin kurslitteratur och än mindre börjat lära sig det nya sättet att studera. En del har inget fast boende än, andra sover på en soffa. De allra flesta kommer spendera mellan tre och fem år i Lund men redan efter fjorton dagar så upplevs en tyst förväntan om att de redan ska börja lägga fundamentet för framtiden. En ryggsäck hängs över deras axlar och i takt med att examinationerna gör sig påminda och de sociala medierna skvallrar om jämnåriga som redan har arbete, fru, hus och barn så blir den allt tyngre.

 

I slutändan krävs det mer än god bålmuskulatur för att hålla upp en sådan ryggsäck.

Reflektioner från en tysklandsresa

Det svenska juniorlandslagets buss rullade iväg från en rastplats i Tyskland på väg mot Regio Tour 2012 när jag fick ett SMS från min pappa. Han hade skrivit något i stil med ”målet är inte det viktiga, utan resan” eller kanske rent utav kopierat Karin Boyes ”nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.  Jag tyckte i vart fall att det lät som en riktig klyscha, funderade på vad pappa hade fått det ifrån och vad han egentligen ville ha sagt. Det fanns då fan inget nöje i att sitta bältad i en buss på autobahn och med träsmak i baken. Tyckte han att det var viktigare att suga in den outhärdliga bilresan genom norra Tyskland än att försöka hänga på en vilt satsande Søren Kragh Andersen nerför en slingrande väg genom ett vinfält i Alsace? Jag kastade iväg telefonen över baksätet.

 

När Sven-Åke Nilsson var min tränare brukade han alltid säga att det viktiga med träningen var att må gott, därefter skulle framgångarna komma av sig självt. Jag förstod aldrig innebörden av de orden då. De säger att visdom kommer med åren.

Skillnaden mellan att komma igång och kontinuitet

För några veckor sedan snubblade jag över en nyhet från Lunds universitet där Lindgärde (2019) rapporterar om Sofia Bunkes forskning. Bunke menar bl.a. att rimliga mål och planer är det bästa sättet för att komma igång med träning. Jag kan eventuellt köpa denna slutsats till viss utsträckning, emellertid tror jag inte att mål är den bästa strategin på lång sikt. Den här vintern har jag nämligen inte varit motiverad att träna överhuvudtaget. Jag har saknat mål för såväl vinterns träning såsom säsongen 2019 och som mest planerat några dagars träning framöver. En del dagar har jag funderat på om jag verkligen vill lägga femton timmar per vecka när jag förmodligen bara kommer kunna tävla fram till juli. Trots detta har träningen rullat på mer friktionsfritt än någonsin tidigare. Några fredagar har jag rent av funnit mig själv på trainern klockan 21, och detta efter fyra pass på trainern tidigare under veckan. Det enda jag har känt är egentligen att jag gör det för att jag mår bättre efteråt. Hjärndödheten till trots har jag dessutom kunnat uppskatta en del kvällar i bastun, även kallad Metro Gym, med ny musik och vetskapen om att en kall bärs eller en god måltid gör sig bäst efter ett träningspass.

 

Mål är eventuellt det bästa sättet för att komma igång med något. Tillfredställelse är förmodligen en bättre väg till kontinuitet.

Den eviga jakten på mål – och vad som hände när jag slutade med dem

En gång i tiden hade jag faktiskt en hel radda med mål för min cykling: Långsiktiga mål, stora mål, mål med säsongen, delmål, resultatmål och prestationsmål. Det var inte alltid roligt att cykla, men då skulle jag tydligen tänka på målen och så skulle allt bli bra. Sedan så flyttade jag till Lund och andra faktorer än cykling kom in i livet. Det var av denna anledning som jag ganska snart började överge målen. Den intuitiva tanken kan vara att detta borde resulterat i nedprioritering av cykling och totalt förfall, men istället blev det bara fantastisk mycket roligare att cykla. Utan mål kunde jag komma till en tävling med bra ben, bara för att smälla på några dödsdömda attacker från start. Dessa vilda attacker resulterade sedan i fascinerande historier som kunde återges med en nypa salt efter målgång. Tidigare hade jag haft en tendens att alltid sätta ribban på 2,40 och riva. Efteråt vägrade jag att se – och kunde aldrig finna någon glädje i – att jag hoppat 2,39 när jag rev. Av denna anledning tyckte jag att det mesta var ett elände när det kom till cykling. På vägen till och från tävlingarna med CK Ringen så blandades österrikiskt joddel med ukrainsk polka, skånska visor, klarinetter från Balkan och Glenns eviga tuggande. Det var värt hela resan även om en elak punktering kom en kilometer efter start.

 

Vid en närmare eftertanke har jag under de senaste 3,5 åren haft noll mål med min cykling och uppfyllt lika många. Det har aldrig gått bättre än vad det gjorde i år.

Den eviga jakten på mål – och vad som händer när du inte når dem

Problemet med mål är inte målen i sig, utan det som händer när målen inte kan nås. Anledningarna kan var tusen: Du har inte tid, du har inte orken eller så var det bara kort och gott svårare än vad du uppskattade. När detta händer finns det en risk att allt annat i världen upplevs som oväsentligt. Det spelar egentligen ingen roll att du tagit dig från punkt A till B eftersom du inte kan nå C. Särskilt inte när det känns som att det finns en förväntan att du ska nå punkt D. Tanken slår dig att ”alla andra verkar åtminstone nå punkt D” och när du går in på Instagram, eller träffar någon som allra hastigast, så bekräftas dina värsta farhågor.

 

Problemet med mål är att de allt för enkelt förvandlas till förväntningar på dig själv. Ibland är det inte ens dina egna förväntningar, men det känns likt förbannat som att de är det. När du inte kan nå förväntningarna på dig själv är frågan om du överhuvudtaget ens är dig själv.

Det här är (inte) en cykeltävling

Jag minns den här dagen väldigt tydligt, fast egentligen var det bara en dag i mängden: Jag hade samma underställ, jag mötte samma arbetskamrater på samma tid på vägen mot omklädningsrummet och jag satte mig på samma plats för genomgången innan skiftet. Det var den första veckan under mitt tredje år på sommarjobbet. Måndagen hade gått bra trots andelen nya och oerfarna plockare på lagret, men nu var det tisdag vilket betydde att det fanns betydligt fler rundor som behövde köras. Det här lagret är ett lager som alla andra: Vi har lite för mycket att göra och ingen har tid att städa efter sig trots att det sinkar flödena på lång sikt. Egentligen finns det inte ens tid att nicka till arbetskamraterna bland kranarna. För stunden vill du inte vara proppen som skapar kö i gångarna. Den här dagen hade driftledaren samlat oss för genomgång innan skiftet. Återigen konstaterades det att vi aldrig någonsin haft så många listor och så stora beställningar: ”Tisdagens arbetsbelastning betyder givetvis att vi kommer behöva jobba ännu snabbare, vara på tårna, inte skapa några köer, inte ställa trucken en sekund innan rast och köra klart en runda även om det innebär tio minuters obetald övertid. Om ni ska vara nöjda när ni går hem så ser vi helst att ni plockar några ton, gärna mer”.

 

Den dagen fick jag förmodligen hårdare direktiv och tydligare mål innan skiftet än när jag några dagar senare samlades med CK Hymer för en genomgång innan en UCI-tävling. Men det var som sagt bara en vanlig dag på jobbet.

En historia om normalfördelningen

Jag har en god vän som läser ett ämne där en hel del matematik och formler är inblandat, men då han önskar att vara anonym så kommer han härefter gå under det fingerade namnet Com Truise. Vi var ute och sladdade i en bil härom veckan, jag och Com Truise, och när vi skulle parkera för att uträtta ett ärende om fem minuter så insåg vi att det, precis som på alla andra parkeringar i Lund, var P-avgift. Som de CSN-beroende studenter och rebeller som läser politisk litteratur sent om nätterna vi är, så bestämde vi oss för att inte betala. Vi hade parkerat på stället i fråga några gånger tidigare och lyckats gå under P-vaktens radar. ”Men för varje gång så ökar givetvis sannolikheten för böter”, konstaterade jag. Detta var ett felaktigt påstående, menade Com Truise. Normalfördelningen, eller slumpen, är möjligtvis jämt fördelad över långa serier – men när experiment görs med normalfördelning så förekommer ofta långa ”streaks”. Det är alltså vanligt att få flera sexor, flera fyror eller flera ettor i rad.

 

Om slumpen är en faktor i våra liv så betyder det att vi, på lång sikt, borde leva ett drägligt liv. På kort sikt är det därmed fullt möjligt att allting går jävligt bra eller fruktansvärt uselt.

Rasande stillastående och situativ identitet

Den tyske sociologen Hartmut Rosa menar att vi lever en tid av samhällelig acceleration: tekniken, sociala förändringar och livstempot är tre sorter av accelerationer som Rosa identifierar. Detta leder till upplevelsen av ett rasande stillastående ”där förhållandena för våra liv ständigt förändras, men utan att varken uppgå i några naturliga och återkommande cykler eller att kanaliseras i kollektiva projekt som förverkligas över tid i enlighet med ett övergripande mönster och vissa givna målsättningar” (Heidegren & Wittrock 2013:14). Till följd av detta har kortsiktiga och tillfälliga lösningar kommit att dominera det samtida samhället, något som resulterar i såväl en situativ politik som situativa identiteter. Vad det beträffar den situativa politiken så innebär det att politiker agerar kortsiktigt för att få fler röster i nästa val, stärka opinionen eller öka sina siffror i förtroendemätningar. Den situativa identiteten betyder på samma sätt att din identitet skapas kortsiktigt och tillfälligt, t.ex. i form av mål: Betyget som du vill ha på nästa kurs, arbetet som du måste ta för att det ska se bra ut på ditt CV eller nyårslöftet att börja träna. I det rasande stillaståendet uppmanas vi att ständigt sträva uppåt, men när vi tittar över axeln upplevs vi vara kvar på samma plats.

 

När målen inte uppnås på lång sikt börjar marken krackelera och avgrunder ligger öppen. Det situativa är allt för bräckligt.

Hartmut Rosa och alienationen

Den tidigare nämnda Rosa menar att den samhälleliga accelerationen gör att vi upplever minskade möjligheter till självbestämmande (Heidegren & Wittrock 2013:17). Samtidigt finns det i moderniteten ett löfte om just individens och kollektivets självbestämmande. Följden av denna mycket frustrerande klyfta är olika former av alienation – känsla av främmandeskap. Den första formen av alienation är den från rummet vilket innebär att vi upplever platser som icke-platser vilka vi inte känner någon tillhörighet till. Den andra formen av alienation är den från tingvärlden. Detta betyder att ting ständigt, och dessutom i allt snabbare takt, ersätts med nya. Den tredje formen av alienation är den från vårt eget handlande, något som uppstår när vi t.ex. sitter och scrollar i timmar på sociala medier. Anledningen bakom att detta upplevs som främmande är att vi samtidigt befinner oss i en situation där: ”Överhuvudtaget tycks det som om människor inom de flesta yrken inte längre har tillräckligt med tid åt sina egentliga huvuduppgifter, eftersom de istället måste ägna sig åt annat, medan de flesta människor i alla utvecklade länder uppger att de nästan aldrig har tid att göra det de verkligen vill” (Heidegren & Wittrock 2013:17). Den fjärde formen av alienation är den från tiden och den uppstår när livet tycks dela upp sig i episoder som inte längre hänger samman på ett meningsfullt sätt. Den femte formen av alienation är den från andra människor. Istället för vänskap ingår vi i relationer som vi kan aktiverar eller avaktivera om vi behöver eller befinner oss i ett visst sammanhang. Varsamt framväxande vänskap och känslosamma farväl undanbedes vänligen men bestämt och gör oss förmodligen ensammare än någonsin trots de massiva nätverk vi arbetar upp (Heidegren & Wittrock 2013:17).

 

Tillsammans kan dessa olika former av alienation leda till självalienation som enligt Heidegren och Wittrock (2013:18) innebär utmattning och utbrändhet. Allting klingar smärtsamt bekant.

Mills svin och den mycket olyckliga övertolkningen

Den liberala filosofen John Stuart Mill ska någon gång ha uttryckt sig i stil med att ”(d)et är bättre att vara en missnöjd människa än ett nöjt svin”. Utifrån liknande tankesätt, och i kanske något enstaka fall även det specifika citatet, har sedan olyckliga övertolkningar spridit sig med allvarliga konsekvenser. En vanlig missuppfattning är bland annat att framgångsrika elitidrottare, eller framgångsrika studenter för den delen, skulle vara de som aldrig blir nöjda. Detta stämmer inte, utan vägen till framgång ligger snarare i balansen mellan nöjdhet och missnöjdhet. Världens bästa cyklister upplever förmodligen en nöjdhet när de vinner en tävling, men en annan dag kan det vara missnöjdheten som driver dem ut att träna i ihållande regn. Det är inte extremen, utan den gyllene medelvägen och balansen som betalar tillbaka allra bäst i det långa loppet. För att uppnå kontinuitet gäller det att se lösningar där andra ser hinder och återvändsgränder. Emellertid kan lösningen ibland vara så enkel som att bara luta sig tillbaka och vara närvarande i stunden. Den som ständigt är missnöjd kommer enbart att knäcka sig själv när tiden får göra sin verkan.

 

Enligt min ovan nämnda vän Com Truise finns det en lärare på Lunds Tekniska Högskola (LTH) som brukar nämna principen att sträva efter Good Enough. Det är högst oklart huruvida det handlar om någon form av levnadsfilosofi eftersom vi befinner oss i de nordöstra delarna av Lunds campus, men ibland är Good Enough kort och gott bara Good Enough.

Och en avslutande överläggning

Studenter lever på en skör tråd och med stora ambitioner. När tråden väl går av, och den utlösande faktorn bakom detta kan variera, så är de sociala skyddsbarriärerna oftast minimala: En misslyckad tentamen kan innebära att pengarna slutar komma, ett lägre betyg kan innebära att drömmen om en praktikplats försvinner. Dessutom befinner sig många i början av sina vuxenliv och flera mil från familjen och vännerna som de har känt hela ditt liv. Personerna i din omgivning kan många gånger vara så nya att du inte känner dig säker att anförtro dem kring dina bekymmer. Så fasaden hålls uppe och trycket byggs på. Fler studenter än någonsin befinner sig idag under den allt större press som eldas på av de stora ambitionerna, något som föga förvånande också medför konsekvensen att fler hamnar i psykisk ohälsa. Samhället har förflyttat en större mängd personer till en osäkerhet, men morgondagen lovar guld för den som är målmedveten och ständigt strävar uppåt. Det finns därför ingen tid att stanna upp, reflektera en stund, ta några djupa andetag eller unna sig lyxen av vara tillfredsställd eller ens Good Enough.

 

Gör folk någonsin det nuförtiden: stannar upp och reflekterar? Finns det en minut över, några sekunder att slå ihjäl, då är det lika bra att sätta in hörlurarna och lyssna på en podd. Varför inte en om förebyggande av psykisk ohälsa?

*****

Heidegren, C-G. – Wittrock, J. (2013). ”Inledning: Social acceleration och rasande stillestånd”, i Rosa, H. Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer. Göteborg, Daidalos: 6–21.

Lindgärde, K. (2019). Sätt rimliga mål för träningen. Lunds universitet. Tillgänglig: https://www.lu.se/article/satt-rimliga-mal-for-traningen. Hämtdatum: 2019-02-14.

Vikten av att välja årets låt eller Hur du hittar motivation för intervaller på testcykeln

23 dec 2018

När jag kom till Lund för snart tre och ett halvt år sedan så tog det inte lång tid förrän jag hade fått lära mig att det tillhörde traditionen att stänga ner studentlivets nattklubbar med en speciell låt. På de flesta nationer tjänade Tommy Körbergs Stad i ljus detta ädla syfte, på andra nationer var det Broder Daniels Shoreline som gällde och på min egen nation var det Salem al Fakirs I’m So Happy. När denna sista låt spelas hör det dessutom till traditionen att alla samlas i en stor ring för att dansa tillsammans. Huruvida denna till ytan märkliga tradition har uppstått för att fira överlevnaden till kvällens slut eller för att de som stannat på tok för länge ska kunna sörja är emellertid okänt. 

För en del var konceptet med den där sista låten i Lund mycket främmande och bemöttes med frågetecken men för mig framstod det som helt naturligt. Jag kan visserligen inte hävda att jag var före traditionen i Lund, men redan under vintern 2015/2016 insåg jag det geniala i att avsluta alla träningspass på testcykel med en och samma låt. Den 12 januari 2015 släpptes nämligen Moti, Dzeko och Torres Ganja. Redan under veckorna som föregått detta datum så hade jag haft koll på att låten skulle komma och att droppet hade potentialen att skicka folk rakt upp ur cykelskorna vare sig de hade kardborreband eller BOA-spännen. Av denna anledning så bestämde jag mig för att avsluta ett av träningspassen på testcykel i Jönköpings CKs klubblokal med låten. Bara några dagar efter den 12 januari 2015, förmodligen tisdagen den 13 januari, rök det till i klubblokalens högtalare en minut in i den sista fyraminuters-intervallen och 3:33 senare hade en modern klassiker fötts.

Den logiken som ligger bakom användandet av den sista låten är egentligen löjligt enkelt och har sitt ursprung i vad en del hävdar är människans allra djupaste drifter: den behavioristiska inlärningsprocessen. Här är det klassiska exemplet på en vetenskaplig studie Pavlovs hundar. Experimentet börjar med att det rings i en klocka varje gång hundarna får mat, och maten startar hundarnas salivproduktion. Processen upprepas och efter ett antal gånger så räcker det med att ringa i klockan för att hundarna ska börja producera saliv – beteendet att producera saliv har blivit en betingad respons på att klockan ringer.  

Översätter vi detta i termer av ett träningspass på testcykel så är funktionen av den sista låten att ingjuta en trygghet av att den sista intervallen är här. Den sista låten berättar att det är dags att öppna spjällen för fullt och för en sista gång under träningspasset gå in i smärtans värld. När detta väl har gjorts ett antal gånger kommer låten medföra en betingad respons: Har du väl lyckats ta ut dig på ett träningspass till låten, klarar du av att göra det igen. Dessutom förknippas den sista låten med den sköna känslan av att träningspasset tar slut efter den, varpå du alltid kommer vilja ta dig till den punkten när den sista låten spelas. En del dagar är det värt att kämpa sig igenom alla intervaller, även fast benen skriker på 20 watt lägre än normalt och pulsen är tio slag högre, bara för att få njuta av känslan när den sista låten kommer på.

Det bör dessutom påpekas att denna effekten uppnås bäst i grupp. För mig, min storebror Daniel och Ricci Riccardo Widegren blev Ganja ett unikum, en standard och en start på ett för alltid nytt sätt att köra testcykel. De efterföljande åren har vi därför pratat om ”årets Ganja”. Separerade av 300 kilometer har vi visserligen valt olika låtar varje år - och jag drog dessutom det korta strået att få lyssna på dem helt själv i nationens bastu. Hursomhelst, genom att lista upp och därefter jämföra de låtar som spelats allra sist på testcykel-passen mellan 2015 och 2018 kan vi förhoppningsvis skilja ut några gemensamma drag. Målet är att dessa sedan ska kunna användas för att hitta den där sista låten lagom till 2019. Eftersom jag inte räknar med att alla har hört eller kommer vilja lyssna på de fyra tidigare upplagorna av "årets Ganja" mellan 2014/2015 och 2017/2018 så har jag istället sammanfattat dem på ett sätt som gör att du får veta tillräckligt för att förstå helheten av texten. Om du mot förmodan skulle välja att lyssna på låtarna, så bär i åtanke att det är låtar som gör sig bäst som just den där sista låten på testcykel-passet med allt vad det innebär. 

2014/2015 – MOTi, Dzeko & Torres - Ganja (Original Mix)

https://www.youtube.com/watch?v=NZJomRa24Ek

När låten vrålar igång sina 3:33 som en gammal dammig högtalare har enligt traditionen den första minuten av den sista fyraminuters-intervallen gått. 1:00 in kommer första droppet och det är också då som mjölksyran långsamt börjar sippra ut genom benen. 30 sekunder senare stannar låten upp och känslorna som stängts ute under det orimligt hårda droppet kommer tillbaka. 2:30 kommer den andra rökaren, bränner av enda in i kaklet och lämnar ingen oförstörd. När det metalliska ljudet stutsar i högtalarna efter 3:00 känns det som att smärtorna sitter utanpå och att allt världsligt lämnat kroppen.

2015/2016 - twoloud & Bounce Inc. - Hope 

https://www.youtube.com/watch?v=AU1np_ypG2c (Extended Mix)

Med sina 3:14 återupprepar twolouds dänga egenskapen av att vara en låt som passar perfekt att starta lagom till, eller under, den sista intervallen. Efter att låten startas med ett sugande ljud är det egentligen inga frågetecken och första droppet slår till stenhårt efter 0:45. 1:38 börjar en uppbyggnad av utomjordiska mått som gör att den mänskliga fysiken plötsligt känns obegränsad och motståndet i tramptagen upplevs surrealistiskt nog som icke-existerande. Under cirka 14 sekunder får den lycklige uppleva känslan av att vara odödlig och oövervinnelig. Något senare kommer säckpipan tillbaka lika envist skrikande som dina ben och lungor. 2:23 kommer så det sista droppet och ger en precis det som behövs mitt i vinterträningen när säsongen känns oändligt långt borta – lite jävla Hope.

2016/2017 - Matt Nash - Know My Love (Original Mix)

https://www.youtube.com/watch?v=fb0ikUyMWbI

Det tredje årets låt verkar till en första början likna sina föregångare i allt väsentligt. Det är EDM, den är 3:03 lång och låten släpps i anslutning till eller under pågående lågsäsong. Efter en mer noggrann granskning kan vi emellertid konstatera att den skiljer sig en hel del. Det är framförallt svårare att dela in låten i drop och uppbyggnad. Istället gungar låten tryggt igång, ökar möjligen farten vid 0:40 och 2:11 – men genom hela låten löper samma trygga gungning om och om igen. Vad som utmärker låten – och dessutom gör det omöjligt att veta om du precis började lyssna på den eller har nått slutet på intervallen – är just detta repetitiva gung och en minst lika repetitiv text. Du kanske “give anything to wrap you in my arms” och “ry my best to keep you safe from harm” – men ger du allt och försöker ditt bästa för att ta dig genom träningspasset?

2017/2018 - Fisherman & Hawkins and Gal Abutbul - United (Original Mix)

https://www.youtube.com/watch?v=ENtzrmquwKs

Låtens längd på 6:13 gör att det krävs mer timing än med dess föregångare för att starta den vid rätt tidpunkt. Därefter väntar egentligen 3:54 minuters uppbyggnad. Emellertid kräver denna låt, precis som vinterträningen i stort, en hel del tålamod. Gemensamt är därtill att detta tålamod betalar sig alla gånger i slutändan – och det med ränta. När ljudet går från höger-vänster-höger-vänster vid 3:50 är det helt enkelt dags att kräma ut det sista för träningspasset. Propellermatandet som följer gör det svårt att ligga under vo2-max. Allt som allt känns det lika mäktigt som att kasta loss solo den sista kilometern och sakta se DCU-vagnen närma sig i periferin med ett antal jagande, väldigt arga, danskar i hasorna.

Gemensamma drag och generella kriterium

För att kartlägga låtarnas gemensamma drag och generella kriterium så har de analyserats utifrån de fyra aspekterna: längd, drop, repetition samt text. För att bena ut resultaten så går vi igenom dem kort var för sig innan de sammanfattas för att plocka upp det gemensamma.

Figur 1.1. Låtens längd i minuter och sekunder.

Under de fyra åren har låtarna varierat i längd från 3:03 till 6:12, men vid tre av fallen har de varit drygt tre minuter långa. Genomsnittslängden hamnar därför på 4:00. Eftersom fyra minuter är en tid som passar de flesta sorters intervaller ganska bra så bör det uppfattas som ett generellt riktmärke för hur lång den sista låten ska vara. Dessutom ger längden på fyra minuter träningspassets deltagare möjligheten att lägga upp watten på sin fyraminuterströskel direkt när den sista låten kommer på – något som måste ses som enormt fördelaktigt.

 

Figur 1.2. Dropets hårdhet på en skala 0,00 – 1,00.

Genom åren har droppet varit mycket hårt vid tre tillfällen och relativt hårt vid ett. Slutsatsen landar därför i att droppet åtminstone bör vara hårt. Det finns dock ingenting som säger att det behöver vara det hårdaste av alla hårda och hjärndöda dropp. Nej, tänk på barnen för guds skull. En något mildare basgång kan också göra klubblokalens grannar lyckligare. Allt som allt så skadar det inte om droppet åtminstone är lite njutbart att lyssna på. 

 

Figur 1.3. Hur repetitiv låten är på en skala 0,00 – 1,00.

Vid tre tillfällen har låtarna varit mycket repetitiva och vid ett tillfälle ganska repetitiva. Med detta sagt landar vi i att repetition är en mycket bra egenskap. Lite variation kan tillåtas, men precis som låten i sig på ett generellt plan så är logiken med att mata in någonting och vänja sig en viktig faktor att ta hänsyn till.

 

Figur 1.4. Hur mycket text som låten innehåller på en skala 0,00 – 1,00.

Vad det beträffar text så är det ingen låt som utmärker sig i särskilt positiv mening för den som gillar text med budskap, substans och djup. Vid ett tillfälle förekommer rent utav ingen text, och vid två tillfällen kan texten beskrivas som oskönjbar eller högst begränsad. Den fjärde låten bjuder visserligen på lite text, men dess variation och mening lämnar mycket att önska. Sammanfattningsvis kan vi därför konstatera att text inte är någon nödvändig komponent i årets låt, men faktum kvarstår att text kan fylla en trevlig och kompletterande funktion som inte bör underskattas.

Låt:

Längd:

Dropp:

Repetition

Text:

Ganja

03:33

1,00

1,00

0,10

Hope

03:24

1,00

1,00

0,10

Know My Love

03:03

0,70

1,00

0,40

United

06:12

1,00

0,70

0,00

Medelvärde

04:03

0,93

0,93

0,15

Figur 1.5. Samanställning över gemensamma drag och generella kriterium 2015–2018.

Utifrån sammanställningen i figur 1.5 kan vi gå vidare genom att kort summera de fyra olika aspekterna och plocka ut fyra punkter som sammanfattar de gemensamma dragen och generella kriterierna:

  • Den perfekta längden är antagligen runt 4:00.
  • Hårt drop är fördelaktigt. Den sista låten måste utmärka sig i jämförelse med alla andra låtar som spelats under träningspasset.
  • Repetition är bra, desto mindre du kan och behöver tänka desto bättre. Om låten låter likadant efter tio sekunder som efter tre minuter är dessutom chansen att du glömmer bort tiden extra stor. Det är få ställen där du blir så smärtsamt medveten om att tiden är relativ som på en trainer/testcykel.
  • Text är förmodligen överskattat. Det är fullt möjligt att de fyra låtarnas genre resulterat i ett visst mätfel.

Med dessa gemensamma drag och generella kriterium för att hitta den där sista låten till 2019 års testcykel-pass, så önskar jag er allt lycka till med denna mycket viktiga uppgift samt vinterträningen i stort. Det bör dock poängteras att det första är en förutsättning för det andra. Den där sista låten som alla vet om tjänar inte bara syftet att betinga ett visst beteende. Oavsett om fenomenet utnyttjas på ett dansgolv i Lund eller en svettig klubblokal i Jönköping så har det dessutom tendensen att skapa en härlig gemenskap och göra vintern mer uthärdlig. På den tiden när jag hade kortare resväg i förhållande till träningspassets längd så kunde den gemenskapen många gånger vara det som gjorde att jag tog mig till klubblokalen för att träna. Väl där gjorde det dessutom att träningarna blev mycket roligare. Numera har jag längre resväg till min klubblokal än det genomsnittliga träningspasset på testcykel och sitter därför istället helt ensam i en bastulokal och stirrar in i en vit pelare. En bidragande faktor till att det blir uthärdligt i längden är att den där sista låten alltid kommer tillbaka – och för varje gång den spelas så kommer våren närmare.

Don't go loose it eller Hur jag avslutade tävlingssäsongen 2018

22 dec 2018

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev någonting här, vilket också innebär att det var ett tag sedan som Aaen bedrog mig på HFCKs åbne landevejsløb 2018. Tävlingssäsongen är numera ett avslutat kapitel, likaså vilan, och istället så befinner vi oss mitt uppe i den alltid lika exalterande vinterträningen. Det betyder inte att jag kommit över det som hände på HFCKs åbne landevejsløb – snarare tvärtom. Emellertid är det inte hur jag blev lurad på en solklar seger, utan en helt annan detalj vilken jag utelämnade i det förra inlägget om tävlingen, som ständigt återkommer. När förstagruppen bildades så yttrade nämligen Aaen några ord till mig som jag sent kommer att glömma: ”Du er stærk nu broder!”.

Veckan därpå var det dags för ett GP-lopp i Rødovre. Ett GP-lopp som på den danska GP-skalan måste definieras som ett teknisk GP med farthinder, en passage över en bensinmack och lite andra överraskningar. Andra delen av varvet bestod av en upploppssträcka med spikrak motvind, något som gjorde det ganska svårt att komma loss från klungan. Detta förhindrande mig inte från att köra offensivt, precis som jag hade gjort enda sedan min utbrytning på UCI-loppet i Kalmar. Den första riktiga luckan att tala om fick jag med två varv kvar och direkt förstod jag att det var allt eller ingenting som gällde. En spurt skulle jag aldrig ta och en ny attack skulle jag varken få möjlighet eller krafter till att göra igen.

Trots 480 watt (6,7 w/kg) i 4:22, varav den sista minuten på 7,5 w/kg, så kom min gode konkurrent Mads ikapp och förbi inom de sista tjugo metrarna. Om blåsningen på HFCKs åbne landevejsløb hade lämnat mig tomhänt – och fått mig att känna hur guldet blir till sand likt Kristina från Duvemåla så att Peter Jöbacks röst ekar fram och tillbaka inuti mitt huvud – så var denna snöpliga andraplats tusen gånger värre. Det enda plåstret på såren var att det Netto som vi valde, högst slumpmässig, på cykelvägen tillbaka till Københavns hovedbanegård visade sig från sin bästa sida. Därmed kunde jag åtminstone komma hem med en väska lastad till bredden med trevlig öl.

Helgen därefter väntade dubbla chanser till framgång med Øresundscup både lördag och söndag. Under fredagen firades även kräftskiva på Västgötagårdens 19-hus. Eftersom jag sparade på kroppen för att kunna prestera under helgen så var jag givetvis inte närvarande, men jag snubblade trots allt in runt 21:00 för att säga hej. Något överförfriskade, men ändå rimliga, så skickade Nils och Mattis mig därifrån med explicita order om att inte komma hem med något annat än vinst från helgens tävlingar.

Lördagens tävling gick av stapeln precis norr om Lund, endast 5–7 kilometer hemifrån. Hemmatävling med andra ord, och när jag cyklade med en väska på ryggen till starten kunde jag konstatera att det skulle blåsa rejält med kantvind samt att benen kanske inte kändes fullt så bra som jag hade hoppats på. När vi kom ut i kantvinden för första gången efter två kilometer blev jag faktiskt satt direkt, men lyckades ställa om mentalt lika blixtsnabbt bara för att återansluta några hundra meter senare. Därifrån gick jag direkt upp i spets och med den attacken så satte jag mig i dagens långa utbrytning med tre A-cyklister och Mads.

Till en början så kändes detta alldeles utomordentligt, men med tanke på tävlingens längd (145 kilometer), blåsten och samstarten med A-klassen så borde vi antagligen varit några fler än de fem som vi var. Efter tio mil kom den decimerade klungan ikapp oss och ganska så snart så blev det nya attacker. Först kändes det skapligt för min del, men efter 120 kilometer så var benen som två telefonstolpar och därefter fick jag ställa in siktet på att köra ensam till mål. Eftersom de andra i B-klassen, bortsett från Mads, redan hade släppt för länge sedan så blev jag trots genomklappningen tvåa igen. Med direktiven från Nils och Mattis färskt i minnet så började en enorm frustration växa inombords. Eftersom anledningen till att jag släppte hade varit att jag hade tagit fullständigt slut så var jag dessutom orolig över min återhämtning inför söndagens tävling. Särskilt eftersom många danskar hade stått över lördagen och skulle komma med pigga ben.

När jag vaknade på söndagen så kände jag helt klart av lördagens tävling i benen. Som grädden på moset och rödspättan på smörrebrödet var det dessutom halv-Marathon i Köpenhamn samma dag. Det tåget som jag tog för att komma i tid till min start, var också det som alla från Malmö som skulle springa maratonet tog. En enorm trängsel uppstod och gjorde att dagens första rejäla utmaning bestod i att ta sig av tåget vid Amager för att kunna cykla sista biten ut till starten.  

Tävlingsvarvet ute på Amager är – bortsett från två höjdmeter när banan går under landningsfältet på Kastrup – helt platt. Denna söndagen blåste dessutom ingenting så allting pekade på att tävlingen skulle sluta i en klungspurt eller att en extremt stark cyklist med utomordentligt drag på platten skulle kunna gå loss från en lång utbrytning och vinna. Oddsen var således emot mig och därför så hade jag ingenting bättre för mig än att attackera helt planlöst och försöka gå loss. För även om jag visste att det skulle bli svårt för mig att vinna tävlingen, så visste jag också att det inte fanns en chans i världen att jag skulle bli avhängd. Under dagen satt jag därför i samtliga tre längre utbrytningar som gick: den första varade i cirka 13 kilometer, den andra i 47 kilometer och den tredje i 20 kilometer. När den tredje av dessa utbrytningar blev inhämtad med 27 kilometer kvar att köra (två varv) fortsatte jag egentligen bara att köra i halvannan minut, vände mig om, och insåg att jag fått lucka med en cyklist från Holte. Han tog en förning men verkade allmänt skeptisk till det hela och mycket riktigt, andra gången han skulle upp för att ta en förning så sa han att vi aldrig skulle hålla undan eftersom vi bara var två. Där och då bestämde jag mig för att lossas som att jag inte hade hört honom, alternativt inte kunde danska, och så fortsatte jag att ta såväl längre som hårdare förningar än honom. ”Ser jag att vi fortfarande har lucka på sista varvet så kan jag börja med rävspel”, tänkte jag. 

Emellertid hamnade vi aldrig i den situationen. Med ett varv kvar så kom han nämligen upp bredvid mig igen, sa att han inte orkade ta förningar på 400 watt som mig och därför så var han ganska nöjd med dagen samt skulle ge mig segern. Då jag har blivit blåst ett antal gånger i Danmark, inte minst på HFCKs åbne landevejsløb 2018 två veckor tidigare, så bestämde jag mig för att jag överhuvudtaget inte kunde lite på detta löfte. Istället slog jag av något på förningarna och satte sedan in en rejäl stöt med två kilometer kvar. Min kompanjon var dock starkare än vad han gett sken av (eller så var min attack sämre än vad jag trodde) för han körde ikapp mig ganska omgående. Sedan förklarade han återigen att jag skulle få segern, men jag var tvungen att göra det på ett sätt som gjorde att det såg ut som att vi spurtade om det. Så med 700 meter kvar tog vi i hand och sedan fick jag spurta förbi honom femhundra meter senare. Därmed tog jag min första vinst i Danmark, vilket också blev min första vinst sedan kortbane-SM 2012.

Segern var också ett resultat av att jag suttit i utbrytning eller attackerat något hejdlöst enda sedan UCI-tävlingen i Kalmar. Björn Stoltz i CK Ringen frågade mig vad jag hade ändrat för att lyckas göra så offensivt under sensommaren och en första del av förklaringen ligger i att jag insåg hur stark jag var på UCI-tävlingen i Kalmar. Även om cykeltävlingar avgörs i annat än siffror, så är de många gånger det bästa kvittot på vilken kapacitet du faktiskt har när allting kommer till kritan. Jag har visserligen alltid vetat och kunnat se, men det var först under sensommaren efter Kalmar som jag började lita på mig själv mer och mer något som ledde till den andra delen av förklaringen. Att börja komma loss, sitta högt och resultat var det första kvitto som kom. Därefter kom Aaens ”u er stærk nu broder!”, och tillslut så kom segern som också innebar att jag fick tillräckligt med poäng för att gå upp i A-klassen.

Skillnaden mellan att inte bara veta hur stark du är, utan dessutom lita på dig själv syns tydligt i en jämförelse mellan hur jag tävlade på våren och hur jag tävlade på sensommaren. Under våren hade jag också varit med och attackerat i början på tävlingarna. Då slutade det ofta med att jag satte in en stenhård attack, blev ikappkörd av en vilt jagande klunga och därefter så lyckades en handfull cyklister pipa iväg ganska obemärkt när det stannade av eftersom alla andra började kolla på varandra. Något senare hade luckan växt och blivit så stor att det både var svårt att samarbeta eller brygga upp med en mindre grupp. På sensommaren började jag själv att kontra på den där sista stöten, som ibland var min egen, genom att bara fortsätta köra och inte kolla tillbaka förrän jag hörde hur det blev tyst. 

En kort reflektion om perfektion

Jag levde länge i tron om att en vinst bara kan komma om allting är perfekt. Jag trodde att jag behövde ha den perfekta formen efter de perfekta veckorna med träning och tävling. På tävlingsdagen behövdes rätt banprofil, rätt vindar, rätt frukost, rätt antal nålar i nummerlappen och strumporna behövde även de sitta perfekt. Eftersom min spurt inte är något vinnande vapen så behövde tävlingen dessutom avgöras genom den perfekta attacken. Nu visade det sig att allt detta är en stor missuppfattning. Det går att vinna en cykeltävling med något sega ben och planlöst attackerande efter att ha trängts med hundratals maratonlöpare på ett Øresundståg. Allt som egentligen behövs är den mentala determinationen som uppstår efter tidigare nämnda explicita order från 19-husets kräftskiva. 

En avslutande utläggning om Sverige, Danmark och motivation

I Danmark kan du göra två sorters affärer som aldrig skulle komma på tal i Sverige: 1) du kan köpa öl på första bästa Netto, Fakta eller REMA 1000 samt 2) du kan köpa eller sälja segern i en cykeltävling. Jag lägger ingen moralisk värdering huruvida det är rätt eller fel med statligt monopol på alkoholförsäljning och den renhåriga tanken bakom att alltid låta tävlingen bestämma vem som vinner. Istället ser jag det som en fantastisk möjlighet att kunna växla mellan dem, jag ser det som en chans att kombinera det bästa utav två världar, och det är en möjlighet som motiverar mig genom vinterns mörker. När det känns som allra mest ensamt och enformigt under vinterträningen, när jag inte längre finner någon tröst i att stirra in i det vita kaklet framför platsen utanför bastun där jag alltid har min trainer, då kan jag fortfarande höra Aaens röst: ”Du er stærk nu broder!”.

En engelsk filosof, en holländsk schackspelare och en dansk proffscyklist

13 sep 2018

1.    Vad Thomas Hobbes och Tim Krabbé har gemensamt

År 1651 publiceras Thomas Hobbes Levithan som kommer att bli stilbildande inom statsvetenskapen. I runda svängar 367 år senare läser jag igenom min kursplan inför starten av höstterminen. Det visar sig ganska snart att kursens centrala frågeställning kan formuleras i enlighet med: Vad gör en samhällsordning möjlig? Det är också samma problem som Hobbes redogör för i Leviathan. Av denna anledning utgör Hobbes (naturligtvis) en del av kurslitteraturen och när jag under de efterföljande dagarna bekantar mig med den gamle engelsmannens tankegångar, så ger jag mig också tillminnes att det är någonting i hans argument som känns bekant. 327 år efter Hobbes – och 40 år innan mig – skriver nämligen Tim Krabbé, i sin bok Cyklisten följande rader:

Road racing imitates life, the way it would be without the corruptive influence of civilization. When you see an enemy lying on the ground, what’s your first reaction? To help him to his feet. In road racing, you kick him to death (Tim Krabbé 2003:69).

Citatet återspeglar i grova drag Hobbes syn på samhällets ordning. Hobbes menar nämligen att människan, som ett resultat av sina naturliga egenskaper, är egoistisk och agerar enkom efter sitt egenintresse. Detta skapar enligt Hobbes (2004:126–129) ett naturtillstånd där allas krig mot alla råder. Naturtillståndet brukar koncist sammanfattas med det flitigt använda citatet att ”människans liv är ensamt, fattigt, plågsamt, djuriskt och kort” (Hobbes 2004:128). Krabbé ser alltså en cykeltävling som Hobbes naturtillstånd.

För att svara på frågan vad som gör en samhällsordning möjlig, trots människans egoistiska natur och naturtillståndet, menar Hobbes att individer sluter ett kontrakt. Detta kontraktet utgör alltså fundamentet för att skapa staten, vars främsta uppgift är att skydda individen från otryggheten i naturtillståndet. Krabbés översättning av Hobbes kontrakt är ”the corruptive influence of civilization”.

Krabbés likheter med Hobbes föder en oerhört intressant fråga: Om en cykeltävling kan liknas vid naturtillståndet – kan då det problem som undergräver samarbete i en cykeltävling lösas på samma sätt som Hobbes anser att samhällets ordning är möjlig att upprätthålla?

2.    Hur jag blev bedragen på en solklar vinst och Aaen kommer in i bilden

En del perioder i ens liv så känns det som att vissa händelser och insikter sammanfaller allt för bra för att det enbart ska vara slumpen. Givetvis existerar möjligheten att det mesta är så tätt sammanknutet, att när det tolkas i en viss kontext – i den då rådande relationen till andra händelser – helt enkelt kan formas och tänjas tills att allt tycks sammanträffa. För i samma veva som jag startade den ovan nämnda kursen i statsvetenskap, och därmed snubblar över såväl Hobbes som Krabbé, så står jag också på startlinjen i HFCKs åbne landevejsløb 2018. Det är en dansk amatörtävling i mängden den första lördagen i september. På grund av små startfält samt att tävlingen körs på ett kort varv så startar B-klassen, som jag tävlar i, tillsammans med den högre A-klassen. I B-klassen är det cirka 25 startande och A-klassen ett tiotal. Tävlingen ska köras om femton varv på en sju kilometer lång bana. Med andra ord drygt tio mil i rullande terräng. Det finns några kortare öppna partier på banan, men just denna dag blåser det inte något nämnvärt. Starten går klockan 08:00 och solen skiner, men det har regnat under natten.

Efter flertalet attacker från diverse olika håll och kanter lyckas jag sätta mig själv i en förstagrupp på cirka tolv cyklister efter två varv. Dagens på pappret starkaste cyklist, Jonas Aaen Jørgensen från Riwal, finns med i gruppen. Han tar några långa förningar och säger några väl valda ord innan samarbetet i gruppen kommer igång ordentligt. Det står redan då klart att vi kommer hålla undan från de som blivit distanserade. Nu handlar allting om att gå med runt och ta sina förningar, men samtidigt spara på så mycket kraft som möjligt.

Klubben ABC har fyra cyklister med i gruppen, varav två kör i B-klassen och två i A-klassen. Eftersom de har detta övertag så är det också de som sätter två cyklister på hjul, för att sedan attackera, med fem varv kvar. Efter ett antal försök kommer en av deras A-cyklister loss. Jag vet att han var den enda som hängde med BHS-Almeborg-Bornholm när de sprängde den svenska eliten i småbitar på Ringenloppet några veckor tidigare och inser ganska omgående faran. Jag kastar därför lossa och bryggar på egen hand upp till honom. Därefter dröjer det inte länge innan vi två får sällskap av Aaen och en tredje A-cyklist.

Där och då inser jag förstås att jag satt mig i en sits tillsammans med de två förmodligen starkaste A-cyklisterna som ensam B-cyklist och med knappt tre mil kvar att köra. För att visa god samarbetsvilja går jag givetvis med runt och håller såväl samma fart som längd på förningarna som dem. Tyvärr så samarbetar de förvånansvärt bra bakom och vår lucka håller sig konstant på 15 till 20 sekunder. Efter ett varv får jag den något märkliga känslan av att jag är den som tar de hårdaste förningarna och att de andra har börjat slå av på takten. Emellertid håller vi vårt avstånd till de bakomvarande och jag litar fullt på att Aaen aldrig skulle låta en B-cyklist hålla taktpinnen i en förstagrupp.

Med en mil kvar aktualiseras så ett bakhåll av sällan skådat slag. Såväl Aaen som ABC-cyklisten börjar attackera och kan efter ett tag lämna mig och den tredje A-cyklisten bakom sig. Denna tredje A-cyklist är givetvis mer slut än mig och bakom så jagar fortfarande de B-cyklister som fanns med i den ursprungliga förstagruppen. Luckan är fortfarande runt 15 till 20 sekunder och jag bestämmer mig givetvis för att fortsätta köra i hopp om att de ska börja attackera och knäcka sig själva där bakom.

Det är tre kilometer kvar när de andra B-cyklisterna kommer ikapp mig. Aaen och ABC-cyklisten är fortfarande inte mer än tjugotalet sekunder framför oss. Jag förstår ganska snabbt att jag inte kan gå segrande ur en spurt, men känner mig samtidigt så blåst på konfekten att jag hellre satsar allt en gång till och går helt lottlös hem än spurtar till mig någon halvdan placering.

Där och då handlar allting bara om att hitta rätt läge: Någon måste slå åt sidan, de ska kolla på varandra i några sekunder och pang boom – när de tittar bort så ska jag komma som utskjuten ur en raket. Tyvärr så kommer sällan dessa lägen när du som mest önskar att de skulle komma och jag får inte mitt förrän med 700 meter kvar.

Fan. 700 meter är för kort för att alla ska börja titta på varandra, men för långt för en långspurt. Att attackera med 700 meter kvar är som att be om stryk, att köra förbi en polisbil i 110 på en 40-väg och beställa sin egen gravsten. Att attackera med 700 meter kvar tyder på hybris. Att attackera med 700 meter kvar är som att kliva in på nattklubben en lördag och gå fram till den absolut snyggaste personen – tiopoängaren som alla vill ha – trots att du själv är väl medveten om att du bara är en fyra, på sin höjd en femma. Du vet att det inte finns någon chans i hela världen men efteråt kommer du åtminstone kunna falla tillbaka på att du var den som försökte och ni faktiskt hade en konversation. Den som attackerar med 700 meter kvar gör det alltså sällan för att vinna, utan för att förlora på ett snyggt sätt och komma hem med en bättre historia: ”Jag var i alla fall nära”. Givetvis var så även fallet när det kommer till mig och jag ska helt rakt och ärligt erkänna att jag upplevt en viss tillfredsställelse när jag kunnat berätta om hur fyra B-cyklister passerade mig med 100 meter kvar.  

Nu handlar inte denna text om idiotin i att attackera med 700 meter kvar av en cykeltävling. Den handlar inte heller om vinsterna med att kunna framställa sig själv som hjälte efter en sådan hjärndöd handling. Nej, för det som hände i den fyra cyklister starka grupp som länge såg ut att innehålla såväl segraren i A-klassen som B-klassen fångar in ett av statsvetenskapens mest centrala problem. Problemet som Hobbes funderade över år 1651 och problemet som den kurs – vilken jag började läsa på måndagen därefter – behandlar. Närmare bestämt: Vad gör en samhällsordning möjlig?

3.      Om samhällsordningen, cykeltävlingar och att äta motståndarens tallrik ren

Hobbes menar alltså att samhällsordningen blir möjlig genom att individer sluter det kontrakt som bildar staten. Genom att avsätta sig de friheter som de åtnjuter i naturtillståndet ger staten dem trygghet, skydd och i längden även andra friheter. Uppgiften att fullfölja kontraktet ges till en suverän – Leviathan – som kan gestaltas i form av monarki, aristokrati, eller demokrati (här förespråkade Hobbes monarki). Eftersom skapandet av staten har möjligheten att ge individen ett åtminstone någorlunda drägligare liv än i naturtillståndet lägger Hobbes ribban ganska lågt för de krav som en individ skulle kunna tänkas ställa på Leviathan.

I början av HFCKs åbne landevejsløb 2018 rådde ett allas krig mot alla – helt i enlighet med vad Hobbes och Krabbé beskriver. När sedan förstagruppen på drygt tolv cyklister hade skapats så slöts indirekt ett kontrakt: Om vi samarbetar så kommer vi att hålla undan till mål. Någon av oss kommer att vinna respektive klass. Även om en del av oss kanske hade föredragit att sitta klungan en hel dag (naturtillståndet) så är vi garanterade en placering bland de främsta om vi bara samarbetar och håller undan (staten). Förstagruppens suverän – Leviathan – personifierades av Aaen.

Då attackerna började igen med fem varv kvar så återgick HFCKs åbne landevejsløb 2018 till naturtillståndet. När sedan den grupp om fyra cyklister, där jag var den enda B-cyklisten, skapades så gjorde jag ett förödande misstag: Jag trodde nämligen att kontraktet skulle återupprättas och att Leviathan med sin suveränitet skulle se till att de andra två A-cyklisterna inte attackerade. Jag hoppades på att när kontraktet väl skulle brytas så skulle vi vara så pass nära mål att jag fortfarande skulle kunna hålla undan. Emellertid slöts aldrig något nytt kontrakt och jag blev på så sätt bedragen med en mil kvar till mållinjen. Vad som länge såg ut att bli en vinst blev på grund av detta enbart en bra historia om en attack med 700 meter kvar.

I början av denna texten ställde vi oss frågan om det problem som undergräver samarbete i en cykeltävling kan lösas på samma sätt som Hobbes anser att samhällets ordning är möjlig att upprätthålla. Svaret är nja, inte riktigt, och detta av tre anledningar. För det första så finns det svagheter i liknelsen mellan en cykeltävling och samhället som helhet. För det andra så är Hobbes lösning på problem inte är en absolut sanning. För det tredje så måste en cyklist alltid bryta ett eventuellt kontrakt i slutet av cykeltävling för att själv kunna vinna. Cyklistens bästa strategi är allt som oftast att sluta ett kontrakt och sedan bryta det – och det är antagligen av denna anledningen som Krabbé menar att cykeltävlingen alltid befinner sig i allas krig mot alla. Den gode taktikern inom cykelsporten är den som kan sluta ett kontrakt och bryta det i rätt läge. Den som tror allt för mycket på, och håller fast vid, samarbete i en cykeltävling löper hög risk att fylla funktionen av en nyttig idiot, att bli bedragen av danska A-cyklister, att vara som Lebusque.

Bicycle racing is a sport of patience. Racing is licking your opponent’s plate clean before starting on your own. Lebusque will stay out in front for kilometers. Where would we be without Lebusque? Lebusque doesn’t know what racing is (Tim Krabbé 1978:19).

*****

Hobbes, T. (2004) Leviathan. Göteborg, Daidalos. 

Krabbe, T. (2003). The Rider. New York, Bloomsbury.

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!