Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Vikten av att välja årets låt eller Hur du hittar motivation för intervaller på testcykeln

23 dec 2018

När jag kom till Lund för snart tre och ett halvt år sedan så tog det inte lång tid förrän jag hade fått lära mig att det tillhörde traditionen att stänga ner studentlivets nattklubbar med en speciell låt. På de flesta nationer tjänade Tommy Körbergs Stad i ljus detta ädla syfte, på andra nationer var det Broder Daniels Shoreline som gällde och på min egen nation var det Salem al Fakirs I’m So Happy. När denna sista låt spelas hör det dessutom till traditionen att alla samlas i en stor ring för att dansa tillsammans. Huruvida denna till ytan märkliga tradition har uppstått för att fira överlevnaden till kvällens slut eller för att de som stannat på tok för länge ska kunna sörja är emellertid okänt. 

För en del var konceptet med den där sista låten i Lund mycket främmande och bemöttes med frågetecken men för mig framstod det som helt naturligt. Jag kan visserligen inte hävda att jag var före traditionen i Lund, men redan under vintern 2015/2016 insåg jag det geniala i att avsluta alla träningspass på testcykel med en och samma låt. Den 12 januari 2015 släpptes nämligen Moti, Dzeko och Torres Ganja. Redan under veckorna som föregått detta datum så hade jag haft koll på att låten skulle komma och att droppet hade potentialen att skicka folk rakt upp ur cykelskorna vare sig de hade kardborreband eller BOA-spännen. Av denna anledning så bestämde jag mig för att avsluta ett av träningspassen på testcykel i Jönköpings CKs klubblokal med låten. Bara några dagar efter den 12 januari 2015, förmodligen tisdagen den 13 januari, rök det till i klubblokalens högtalare en minut in i den sista fyraminuters-intervallen och 3:33 senare hade en modern klassiker fötts.

Den logiken som ligger bakom användandet av den sista låten är egentligen löjligt enkelt och har sitt ursprung i vad en del hävdar är människans allra djupaste drifter: den behavioristiska inlärningsprocessen. Här är det klassiska exemplet på en vetenskaplig studie Pavlovs hundar. Experimentet börjar med att det rings i en klocka varje gång hundarna får mat, och maten startar hundarnas salivproduktion. Processen upprepas och efter ett antal gånger så räcker det med att ringa i klockan för att hundarna ska börja producera saliv – beteendet att producera saliv har blivit en betingad respons på att klockan ringer.  

Översätter vi detta i termer av ett träningspass på testcykel så är funktionen av den sista låten att ingjuta en trygghet av att den sista intervallen är här. Den sista låten berättar att det är dags att öppna spjällen för fullt och för en sista gång under träningspasset gå in i smärtans värld. När detta väl har gjorts ett antal gånger kommer låten medföra en betingad respons: Har du väl lyckats ta ut dig på ett träningspass till låten, klarar du av att göra det igen. Dessutom förknippas den sista låten med den sköna känslan av att träningspasset tar slut efter den, varpå du alltid kommer vilja ta dig till den punkten när den sista låten spelas. En del dagar är det värt att kämpa sig igenom alla intervaller, även fast benen skriker på 20 watt lägre än normalt och pulsen är tio slag högre, bara för att få njuta av känslan när den sista låten kommer på.

Det bör dessutom påpekas att denna effekten uppnås bäst i grupp. För mig, min storebror Daniel och Ricci Riccardo Widegren blev Ganja ett unikum, en standard och en start på ett för alltid nytt sätt att köra testcykel. De efterföljande åren har vi därför pratat om ”årets Ganja”. Separerade av 300 kilometer har vi visserligen valt olika låtar varje år - och jag drog dessutom det korta strået att få lyssna på dem helt själv i nationens bastu. Hursomhelst, genom att lista upp och därefter jämföra de låtar som spelats allra sist på testcykel-passen mellan 2015 och 2018 kan vi förhoppningsvis skilja ut några gemensamma drag. Målet är att dessa sedan ska kunna användas för att hitta den där sista låten lagom till 2019. Eftersom jag inte räknar med att alla har hört eller kommer vilja lyssna på de fyra tidigare upplagorna av "årets Ganja" mellan 2014/2015 och 2017/2018 så har jag istället sammanfattat dem på ett sätt som gör att du får veta tillräckligt för att förstå helheten av texten. Om du mot förmodan skulle välja att lyssna på låtarna, så bär i åtanke att det är låtar som gör sig bäst som just den där sista låten på testcykel-passet med allt vad det innebär. 

2014/2015 – MOTi, Dzeko & Torres - Ganja (Original Mix)

https://www.youtube.com/watch?v=NZJomRa24Ek

När låten vrålar igång sina 3:33 som en gammal dammig högtalare har enligt traditionen den första minuten av den sista fyraminuters-intervallen gått. 1:00 in kommer första droppet och det är också då som mjölksyran långsamt börjar sippra ut genom benen. 30 sekunder senare stannar låten upp och känslorna som stängts ute under det orimligt hårda droppet kommer tillbaka. 2:30 kommer den andra rökaren, bränner av enda in i kaklet och lämnar ingen oförstörd. När det metalliska ljudet stutsar i högtalarna efter 3:00 känns det som att smärtorna sitter utanpå och att allt världsligt lämnat kroppen.

2015/2016 - twoloud & Bounce Inc. - Hope 

https://www.youtube.com/watch?v=AU1np_ypG2c (Extended Mix)

Med sina 3:14 återupprepar twolouds dänga egenskapen av att vara en låt som passar perfekt att starta lagom till, eller under, den sista intervallen. Efter att låten startas med ett sugande ljud är det egentligen inga frågetecken och första droppet slår till stenhårt efter 0:45. 1:38 börjar en uppbyggnad av utomjordiska mått som gör att den mänskliga fysiken plötsligt känns obegränsad och motståndet i tramptagen upplevs surrealistiskt nog som icke-existerande. Under cirka 14 sekunder får den lycklige uppleva känslan av att vara odödlig och oövervinnelig. Något senare kommer säckpipan tillbaka lika envist skrikande som dina ben och lungor. 2:23 kommer så det sista droppet och ger en precis det som behövs mitt i vinterträningen när säsongen känns oändligt långt borta – lite jävla Hope.

2016/2017 - Matt Nash - Know My Love (Original Mix)

https://www.youtube.com/watch?v=fb0ikUyMWbI

Det tredje årets låt verkar till en första början likna sina föregångare i allt väsentligt. Det är EDM, den är 3:03 lång och låten släpps i anslutning till eller under pågående lågsäsong. Efter en mer noggrann granskning kan vi emellertid konstatera att den skiljer sig en hel del. Det är framförallt svårare att dela in låten i drop och uppbyggnad. Istället gungar låten tryggt igång, ökar möjligen farten vid 0:40 och 2:11 – men genom hela låten löper samma trygga gungning om och om igen. Vad som utmärker låten – och dessutom gör det omöjligt att veta om du precis började lyssna på den eller har nått slutet på intervallen – är just detta repetitiva gung och en minst lika repetitiv text. Du kanske “give anything to wrap you in my arms” och “ry my best to keep you safe from harm” – men ger du allt och försöker ditt bästa för att ta dig genom träningspasset?

2017/2018 - Fisherman & Hawkins and Gal Abutbul - United (Original Mix)

https://www.youtube.com/watch?v=ENtzrmquwKs

Låtens längd på 6:13 gör att det krävs mer timing än med dess föregångare för att starta den vid rätt tidpunkt. Därefter väntar egentligen 3:54 minuters uppbyggnad. Emellertid kräver denna låt, precis som vinterträningen i stort, en hel del tålamod. Gemensamt är därtill att detta tålamod betalar sig alla gånger i slutändan – och det med ränta. När ljudet går från höger-vänster-höger-vänster vid 3:50 är det helt enkelt dags att kräma ut det sista för träningspasset. Propellermatandet som följer gör det svårt att ligga under vo2-max. Allt som allt känns det lika mäktigt som att kasta loss solo den sista kilometern och sakta se DCU-vagnen närma sig i periferin med ett antal jagande, väldigt arga, danskar i hasorna.

Gemensamma drag och generella kriterium

För att kartlägga låtarnas gemensamma drag och generella kriterium så har de analyserats utifrån de fyra aspekterna: längd, drop, repetition samt text. För att bena ut resultaten så går vi igenom dem kort var för sig innan de sammanfattas för att plocka upp det gemensamma.

Figur 1.1. Låtens längd i minuter och sekunder.

Under de fyra åren har låtarna varierat i längd från 3:03 till 6:12, men vid tre av fallen har de varit drygt tre minuter långa. Genomsnittslängden hamnar därför på 4:00. Eftersom fyra minuter är en tid som passar de flesta sorters intervaller ganska bra så bör det uppfattas som ett generellt riktmärke för hur lång den sista låten ska vara. Dessutom ger längden på fyra minuter träningspassets deltagare möjligheten att lägga upp watten på sin fyraminuterströskel direkt när den sista låten kommer på – något som måste ses som enormt fördelaktigt.

 

Figur 1.2. Dropets hårdhet på en skala 0,00 – 1,00.

Genom åren har droppet varit mycket hårt vid tre tillfällen och relativt hårt vid ett. Slutsatsen landar därför i att droppet åtminstone bör vara hårt. Det finns dock ingenting som säger att det behöver vara det hårdaste av alla hårda och hjärndöda dropp. Nej, tänk på barnen för guds skull. En något mildare basgång kan också göra klubblokalens grannar lyckligare. Allt som allt så skadar det inte om droppet åtminstone är lite njutbart att lyssna på. 

 

Figur 1.3. Hur repetitiv låten är på en skala 0,00 – 1,00.

Vid tre tillfällen har låtarna varit mycket repetitiva och vid ett tillfälle ganska repetitiva. Med detta sagt landar vi i att repetition är en mycket bra egenskap. Lite variation kan tillåtas, men precis som låten i sig på ett generellt plan så är logiken med att mata in någonting och vänja sig en viktig faktor att ta hänsyn till.

 

Figur 1.4. Hur mycket text som låten innehåller på en skala 0,00 – 1,00.

Vad det beträffar text så är det ingen låt som utmärker sig i särskilt positiv mening för den som gillar text med budskap, substans och djup. Vid ett tillfälle förekommer rent utav ingen text, och vid två tillfällen kan texten beskrivas som oskönjbar eller högst begränsad. Den fjärde låten bjuder visserligen på lite text, men dess variation och mening lämnar mycket att önska. Sammanfattningsvis kan vi därför konstatera att text inte är någon nödvändig komponent i årets låt, men faktum kvarstår att text kan fylla en trevlig och kompletterande funktion som inte bör underskattas.

Låt:

Längd:

Dropp:

Repetition

Text:

Ganja

03:33

1,00

1,00

0,10

Hope

03:24

1,00

1,00

0,10

Know My Love

03:03

0,70

1,00

0,40

United

06:12

1,00

0,70

0,00

Medelvärde

04:03

0,93

0,93

0,15

Figur 1.5. Samanställning över gemensamma drag och generella kriterium 2015–2018.

Utifrån sammanställningen i figur 1.5 kan vi gå vidare genom att kort summera de fyra olika aspekterna och plocka ut fyra punkter som sammanfattar de gemensamma dragen och generella kriterierna:

  • Den perfekta längden är antagligen runt 4:00.
  • Hårt drop är fördelaktigt. Den sista låten måste utmärka sig i jämförelse med alla andra låtar som spelats under träningspasset.
  • Repetition är bra, desto mindre du kan och behöver tänka desto bättre. Om låten låter likadant efter tio sekunder som efter tre minuter är dessutom chansen att du glömmer bort tiden extra stor. Det är få ställen där du blir så smärtsamt medveten om att tiden är relativ som på en trainer/testcykel.
  • Text är förmodligen överskattat. Det är fullt möjligt att de fyra låtarnas genre resulterat i ett visst mätfel.

Med dessa gemensamma drag och generella kriterium för att hitta den där sista låten till 2019 års testcykel-pass, så önskar jag er allt lycka till med denna mycket viktiga uppgift samt vinterträningen i stort. Det bör dock poängteras att det första är en förutsättning för det andra. Den där sista låten som alla vet om tjänar inte bara syftet att betinga ett visst beteende. Oavsett om fenomenet utnyttjas på ett dansgolv i Lund eller en svettig klubblokal i Jönköping så har det dessutom tendensen att skapa en härlig gemenskap och göra vintern mer uthärdlig. På den tiden när jag hade kortare resväg i förhållande till träningspassets längd så kunde den gemenskapen många gånger vara det som gjorde att jag tog mig till klubblokalen för att träna. Väl där gjorde det dessutom att träningarna blev mycket roligare. Numera har jag längre resväg till min klubblokal än det genomsnittliga träningspasset på testcykel och sitter därför istället helt ensam i en bastulokal och stirrar in i en vit pelare. En bidragande faktor till att det blir uthärdligt i längden är att den där sista låten alltid kommer tillbaka – och för varje gång den spelas så kommer våren närmare.

Don't go loose it eller Hur jag avslutade tävlingssäsongen 2018

22 dec 2018

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev någonting här, vilket också innebär att det var ett tag sedan som Aaen bedrog mig på HFCKs åbne landevejsløb 2018. Tävlingssäsongen är numera ett avslutat kapitel, likaså vilan, och istället så befinner vi oss mitt uppe i den alltid lika exalterande vinterträningen. Det betyder inte att jag kommit över det som hände på HFCKs åbne landevejsløb – snarare tvärtom. Emellertid är det inte hur jag blev lurad på en solklar seger, utan en helt annan detalj vilken jag utelämnade i det förra inlägget om tävlingen, som ständigt återkommer. När förstagruppen bildades så yttrade nämligen Aaen några ord till mig som jag sent kommer att glömma: ”Du er stærk nu broder!”.

Veckan därpå var det dags för ett GP-lopp i Rødovre. Ett GP-lopp som på den danska GP-skalan måste definieras som ett teknisk GP med farthinder, en passage över en bensinmack och lite andra överraskningar. Andra delen av varvet bestod av en upploppssträcka med spikrak motvind, något som gjorde det ganska svårt att komma loss från klungan. Detta förhindrande mig inte från att köra offensivt, precis som jag hade gjort enda sedan min utbrytning på UCI-loppet i Kalmar. Den första riktiga luckan att tala om fick jag med två varv kvar och direkt förstod jag att det var allt eller ingenting som gällde. En spurt skulle jag aldrig ta och en ny attack skulle jag varken få möjlighet eller krafter till att göra igen.

Trots 480 watt (6,7 w/kg) i 4:22, varav den sista minuten på 7,5 w/kg, så kom min gode konkurrent Mads ikapp och förbi inom de sista tjugo metrarna. Om blåsningen på HFCKs åbne landevejsløb hade lämnat mig tomhänt – och fått mig att känna hur guldet blir till sand likt Kristina från Duvemåla så att Peter Jöbacks röst ekar fram och tillbaka inuti mitt huvud – så var denna snöpliga andraplats tusen gånger värre. Det enda plåstret på såren var att det Netto som vi valde, högst slumpmässig, på cykelvägen tillbaka till Københavns hovedbanegård visade sig från sin bästa sida. Därmed kunde jag åtminstone komma hem med en väska lastad till bredden med trevlig öl.

Helgen därefter väntade dubbla chanser till framgång med Øresundscup både lördag och söndag. Under fredagen firades även kräftskiva på Västgötagårdens 19-hus. Eftersom jag sparade på kroppen för att kunna prestera under helgen så var jag givetvis inte närvarande, men jag snubblade trots allt in runt 21:00 för att säga hej. Något överförfriskade, men ändå rimliga, så skickade Nils och Mattis mig därifrån med explicita order om att inte komma hem med något annat än vinst från helgens tävlingar.

Lördagens tävling gick av stapeln precis norr om Lund, endast 5–7 kilometer hemifrån. Hemmatävling med andra ord, och när jag cyklade med en väska på ryggen till starten kunde jag konstatera att det skulle blåsa rejält med kantvind samt att benen kanske inte kändes fullt så bra som jag hade hoppats på. När vi kom ut i kantvinden för första gången efter två kilometer blev jag faktiskt satt direkt, men lyckades ställa om mentalt lika blixtsnabbt bara för att återansluta några hundra meter senare. Därifrån gick jag direkt upp i spets och med den attacken så satte jag mig i dagens långa utbrytning med tre A-cyklister och Mads.

Till en början så kändes detta alldeles utomordentligt, men med tanke på tävlingens längd (145 kilometer), blåsten och samstarten med A-klassen så borde vi antagligen varit några fler än de fem som vi var. Efter tio mil kom den decimerade klungan ikapp oss och ganska så snart så blev det nya attacker. Först kändes det skapligt för min del, men efter 120 kilometer så var benen som två telefonstolpar och därefter fick jag ställa in siktet på att köra ensam till mål. Eftersom de andra i B-klassen, bortsett från Mads, redan hade släppt för länge sedan så blev jag trots genomklappningen tvåa igen. Med direktiven från Nils och Mattis färskt i minnet så började en enorm frustration växa inombords. Eftersom anledningen till att jag släppte hade varit att jag hade tagit fullständigt slut så var jag dessutom orolig över min återhämtning inför söndagens tävling. Särskilt eftersom många danskar hade stått över lördagen och skulle komma med pigga ben.

När jag vaknade på söndagen så kände jag helt klart av lördagens tävling i benen. Som grädden på moset och rödspättan på smörrebrödet var det dessutom halv-Marathon i Köpenhamn samma dag. Det tåget som jag tog för att komma i tid till min start, var också det som alla från Malmö som skulle springa maratonet tog. En enorm trängsel uppstod och gjorde att dagens första rejäla utmaning bestod i att ta sig av tåget vid Amager för att kunna cykla sista biten ut till starten.  

Tävlingsvarvet ute på Amager är – bortsett från två höjdmeter när banan går under landningsfältet på Kastrup – helt platt. Denna söndagen blåste dessutom ingenting så allting pekade på att tävlingen skulle sluta i en klungspurt eller att en extremt stark cyklist med utomordentligt drag på platten skulle kunna gå loss från en lång utbrytning och vinna. Oddsen var således emot mig och därför så hade jag ingenting bättre för mig än att attackera helt planlöst och försöka gå loss. För även om jag visste att det skulle bli svårt för mig att vinna tävlingen, så visste jag också att det inte fanns en chans i världen att jag skulle bli avhängd. Under dagen satt jag därför i samtliga tre längre utbrytningar som gick: den första varade i cirka 13 kilometer, den andra i 47 kilometer och den tredje i 20 kilometer. När den tredje av dessa utbrytningar blev inhämtad med 27 kilometer kvar att köra (två varv) fortsatte jag egentligen bara att köra i halvannan minut, vände mig om, och insåg att jag fått lucka med en cyklist från Holte. Han tog en förning men verkade allmänt skeptisk till det hela och mycket riktigt, andra gången han skulle upp för att ta en förning så sa han att vi aldrig skulle hålla undan eftersom vi bara var två. Där och då bestämde jag mig för att lossas som att jag inte hade hört honom, alternativt inte kunde danska, och så fortsatte jag att ta såväl längre som hårdare förningar än honom. ”Ser jag att vi fortfarande har lucka på sista varvet så kan jag börja med rävspel”, tänkte jag. 

Emellertid hamnade vi aldrig i den situationen. Med ett varv kvar så kom han nämligen upp bredvid mig igen, sa att han inte orkade ta förningar på 400 watt som mig och därför så var han ganska nöjd med dagen samt skulle ge mig segern. Då jag har blivit blåst ett antal gånger i Danmark, inte minst på HFCKs åbne landevejsløb 2018 två veckor tidigare, så bestämde jag mig för att jag överhuvudtaget inte kunde lite på detta löfte. Istället slog jag av något på förningarna och satte sedan in en rejäl stöt med två kilometer kvar. Min kompanjon var dock starkare än vad han gett sken av (eller så var min attack sämre än vad jag trodde) för han körde ikapp mig ganska omgående. Sedan förklarade han återigen att jag skulle få segern, men jag var tvungen att göra det på ett sätt som gjorde att det såg ut som att vi spurtade om det. Så med 700 meter kvar tog vi i hand och sedan fick jag spurta förbi honom femhundra meter senare. Därmed tog jag min första vinst i Danmark, vilket också blev min första vinst sedan kortbane-SM 2012.

Segern var också ett resultat av att jag suttit i utbrytning eller attackerat något hejdlöst enda sedan UCI-tävlingen i Kalmar. Björn Stoltz i CK Ringen frågade mig vad jag hade ändrat för att lyckas göra så offensivt under sensommaren och en första del av förklaringen ligger i att jag insåg hur stark jag var på UCI-tävlingen i Kalmar. Även om cykeltävlingar avgörs i annat än siffror, så är de många gånger det bästa kvittot på vilken kapacitet du faktiskt har när allting kommer till kritan. Jag har visserligen alltid vetat och kunnat se, men det var först under sensommaren efter Kalmar som jag började lita på mig själv mer och mer något som ledde till den andra delen av förklaringen. Att börja komma loss, sitta högt och resultat var det första kvitto som kom. Därefter kom Aaens ”u er stærk nu broder!”, och tillslut så kom segern som också innebar att jag fick tillräckligt med poäng för att gå upp i A-klassen.

Skillnaden mellan att inte bara veta hur stark du är, utan dessutom lita på dig själv syns tydligt i en jämförelse mellan hur jag tävlade på våren och hur jag tävlade på sensommaren. Under våren hade jag också varit med och attackerat i början på tävlingarna. Då slutade det ofta med att jag satte in en stenhård attack, blev ikappkörd av en vilt jagande klunga och därefter så lyckades en handfull cyklister pipa iväg ganska obemärkt när det stannade av eftersom alla andra började kolla på varandra. Något senare hade luckan växt och blivit så stor att det både var svårt att samarbeta eller brygga upp med en mindre grupp. På sensommaren började jag själv att kontra på den där sista stöten, som ibland var min egen, genom att bara fortsätta köra och inte kolla tillbaka förrän jag hörde hur det blev tyst. 

En kort reflektion om perfektion

Jag levde länge i tron om att en vinst bara kan komma om allting är perfekt. Jag trodde att jag behövde ha den perfekta formen efter de perfekta veckorna med träning och tävling. På tävlingsdagen behövdes rätt banprofil, rätt vindar, rätt frukost, rätt antal nålar i nummerlappen och strumporna behövde även de sitta perfekt. Eftersom min spurt inte är något vinnande vapen så behövde tävlingen dessutom avgöras genom den perfekta attacken. Nu visade det sig att allt detta är en stor missuppfattning. Det går att vinna en cykeltävling med något sega ben och planlöst attackerande efter att ha trängts med hundratals maratonlöpare på ett Øresundståg. Allt som egentligen behövs är den mentala determinationen som uppstår efter tidigare nämnda explicita order från 19-husets kräftskiva. 

En avslutande utläggning om Sverige, Danmark och motivation

I Danmark kan du göra två sorters affärer som aldrig skulle komma på tal i Sverige: 1) du kan köpa öl på första bästa Netto, Fakta eller REMA 1000 samt 2) du kan köpa eller sälja segern i en cykeltävling. Jag lägger ingen moralisk värdering huruvida det är rätt eller fel med statligt monopol på alkoholförsäljning och den renhåriga tanken bakom att alltid låta tävlingen bestämma vem som vinner. Istället ser jag det som en fantastisk möjlighet att kunna växla mellan dem, jag ser det som en chans att kombinera det bästa utav två världar, och det är en möjlighet som motiverar mig genom vinterns mörker. När det känns som allra mest ensamt och enformigt under vinterträningen, när jag inte längre finner någon tröst i att stirra in i det vita kaklet framför platsen utanför bastun där jag alltid har min trainer, då kan jag fortfarande höra Aaens röst: ”Du er stærk nu broder!”.

En engelsk filosof, en holländsk schackspelare och en dansk proffscyklist

13 sep 2018

1.    Vad Thomas Hobbes och Tim Krabbé har gemensamt

År 1651 publiceras Thomas Hobbes Levithan som kommer att bli stilbildande inom statsvetenskapen. I runda svängar 367 år senare läser jag igenom min kursplan inför starten av höstterminen. Det visar sig ganska snart att kursens centrala frågeställning kan formuleras i enlighet med: Vad gör en samhällsordning möjlig? Det är också samma problem som Hobbes redogör för i Leviathan. Av denna anledning utgör Hobbes (naturligtvis) en del av kurslitteraturen och när jag under de efterföljande dagarna bekantar mig med den gamle engelsmannens tankegångar, så ger jag mig också tillminnes att det är någonting i hans argument som känns bekant. 327 år efter Hobbes – och 40 år innan mig – skriver nämligen Tim Krabbé, i sin bok Cyklisten följande rader:

Road racing imitates life, the way it would be without the corruptive influence of civilization. When you see an enemy lying on the ground, what’s your first reaction? To help him to his feet. In road racing, you kick him to death (Tim Krabbé 2003:69).

Citatet återspeglar i grova drag Hobbes syn på samhällets ordning. Hobbes menar nämligen att människan, som ett resultat av sina naturliga egenskaper, är egoistisk och agerar enkom efter sitt egenintresse. Detta skapar enligt Hobbes (2004:126–129) ett naturtillstånd där allas krig mot alla råder. Naturtillståndet brukar koncist sammanfattas med det flitigt använda citatet att ”människans liv är ensamt, fattigt, plågsamt, djuriskt och kort” (Hobbes 2004:128). Krabbé ser alltså en cykeltävling som Hobbes naturtillstånd.

För att svara på frågan vad som gör en samhällsordning möjlig, trots människans egoistiska natur och naturtillståndet, menar Hobbes att individer sluter ett kontrakt. Detta kontraktet utgör alltså fundamentet för att skapa staten, vars främsta uppgift är att skydda individen från otryggheten i naturtillståndet. Krabbés översättning av Hobbes kontrakt är ”the corruptive influence of civilization”.

Krabbés likheter med Hobbes föder en oerhört intressant fråga: Om en cykeltävling kan liknas vid naturtillståndet – kan då det problem som undergräver samarbete i en cykeltävling lösas på samma sätt som Hobbes anser att samhällets ordning är möjlig att upprätthålla?

2.    Hur jag blev bedragen på en solklar vinst och Aaen kommer in i bilden

En del perioder i ens liv så känns det som att vissa händelser och insikter sammanfaller allt för bra för att det enbart ska vara slumpen. Givetvis existerar möjligheten att det mesta är så tätt sammanknutet, att när det tolkas i en viss kontext – i den då rådande relationen till andra händelser – helt enkelt kan formas och tänjas tills att allt tycks sammanträffa. För i samma veva som jag startade den ovan nämnda kursen i statsvetenskap, och därmed snubblar över såväl Hobbes som Krabbé, så står jag också på startlinjen i HFCKs åbne landevejsløb 2018. Det är en dansk amatörtävling i mängden den första lördagen i september. På grund av små startfält samt att tävlingen körs på ett kort varv så startar B-klassen, som jag tävlar i, tillsammans med den högre A-klassen. I B-klassen är det cirka 25 startande och A-klassen ett tiotal. Tävlingen ska köras om femton varv på en sju kilometer lång bana. Med andra ord drygt tio mil i rullande terräng. Det finns några kortare öppna partier på banan, men just denna dag blåser det inte något nämnvärt. Starten går klockan 08:00 och solen skiner, men det har regnat under natten.

Efter flertalet attacker från diverse olika håll och kanter lyckas jag sätta mig själv i en förstagrupp på cirka tolv cyklister efter två varv. Dagens på pappret starkaste cyklist, Jonas Aaen Jørgensen från Riwal, finns med i gruppen. Han tar några långa förningar och säger några väl valda ord innan samarbetet i gruppen kommer igång ordentligt. Det står redan då klart att vi kommer hålla undan från de som blivit distanserade. Nu handlar allting om att gå med runt och ta sina förningar, men samtidigt spara på så mycket kraft som möjligt.

Klubben ABC har fyra cyklister med i gruppen, varav två kör i B-klassen och två i A-klassen. Eftersom de har detta övertag så är det också de som sätter två cyklister på hjul, för att sedan attackera, med fem varv kvar. Efter ett antal försök kommer en av deras A-cyklister loss. Jag vet att han var den enda som hängde med BHS-Almeborg-Bornholm när de sprängde den svenska eliten i småbitar på Ringenloppet några veckor tidigare och inser ganska omgående faran. Jag kastar därför lossa och bryggar på egen hand upp till honom. Därefter dröjer det inte länge innan vi två får sällskap av Aaen och en tredje A-cyklist.

Där och då inser jag förstås att jag satt mig i en sits tillsammans med de två förmodligen starkaste A-cyklisterna som ensam B-cyklist och med knappt tre mil kvar att köra. För att visa god samarbetsvilja går jag givetvis med runt och håller såväl samma fart som längd på förningarna som dem. Tyvärr så samarbetar de förvånansvärt bra bakom och vår lucka håller sig konstant på 15 till 20 sekunder. Efter ett varv får jag den något märkliga känslan av att jag är den som tar de hårdaste förningarna och att de andra har börjat slå av på takten. Emellertid håller vi vårt avstånd till de bakomvarande och jag litar fullt på att Aaen aldrig skulle låta en B-cyklist hålla taktpinnen i en förstagrupp.

Med en mil kvar aktualiseras så ett bakhåll av sällan skådat slag. Såväl Aaen som ABC-cyklisten börjar attackera och kan efter ett tag lämna mig och den tredje A-cyklisten bakom sig. Denna tredje A-cyklist är givetvis mer slut än mig och bakom så jagar fortfarande de B-cyklister som fanns med i den ursprungliga förstagruppen. Luckan är fortfarande runt 15 till 20 sekunder och jag bestämmer mig givetvis för att fortsätta köra i hopp om att de ska börja attackera och knäcka sig själva där bakom.

Det är tre kilometer kvar när de andra B-cyklisterna kommer ikapp mig. Aaen och ABC-cyklisten är fortfarande inte mer än tjugotalet sekunder framför oss. Jag förstår ganska snabbt att jag inte kan gå segrande ur en spurt, men känner mig samtidigt så blåst på konfekten att jag hellre satsar allt en gång till och går helt lottlös hem än spurtar till mig någon halvdan placering.

Där och då handlar allting bara om att hitta rätt läge: Någon måste slå åt sidan, de ska kolla på varandra i några sekunder och pang boom – när de tittar bort så ska jag komma som utskjuten ur en raket. Tyvärr så kommer sällan dessa lägen när du som mest önskar att de skulle komma och jag får inte mitt förrän med 700 meter kvar.

Fan. 700 meter är för kort för att alla ska börja titta på varandra, men för långt för en långspurt. Att attackera med 700 meter kvar är som att be om stryk, att köra förbi en polisbil i 110 på en 40-väg och beställa sin egen gravsten. Att attackera med 700 meter kvar tyder på hybris. Att attackera med 700 meter kvar är som att kliva in på nattklubben en lördag och gå fram till den absolut snyggaste personen – tiopoängaren som alla vill ha – trots att du själv är väl medveten om att du bara är en fyra, på sin höjd en femma. Du vet att det inte finns någon chans i hela världen men efteråt kommer du åtminstone kunna falla tillbaka på att du var den som försökte och ni faktiskt hade en konversation. Den som attackerar med 700 meter kvar gör det alltså sällan för att vinna, utan för att förlora på ett snyggt sätt och komma hem med en bättre historia: ”Jag var i alla fall nära”. Givetvis var så även fallet när det kommer till mig och jag ska helt rakt och ärligt erkänna att jag upplevt en viss tillfredsställelse när jag kunnat berätta om hur fyra B-cyklister passerade mig med 100 meter kvar.  

Nu handlar inte denna text om idiotin i att attackera med 700 meter kvar av en cykeltävling. Den handlar inte heller om vinsterna med att kunna framställa sig själv som hjälte efter en sådan hjärndöd handling. Nej, för det som hände i den fyra cyklister starka grupp som länge såg ut att innehålla såväl segraren i A-klassen som B-klassen fångar in ett av statsvetenskapens mest centrala problem. Problemet som Hobbes funderade över år 1651 och problemet som den kurs – vilken jag började läsa på måndagen därefter – behandlar. Närmare bestämt: Vad gör en samhällsordning möjlig?

3.      Om samhällsordningen, cykeltävlingar och att äta motståndarens tallrik ren

Hobbes menar alltså att samhällsordningen blir möjlig genom att individer sluter det kontrakt som bildar staten. Genom att avsätta sig de friheter som de åtnjuter i naturtillståndet ger staten dem trygghet, skydd och i längden även andra friheter. Uppgiften att fullfölja kontraktet ges till en suverän – Leviathan – som kan gestaltas i form av monarki, aristokrati, eller demokrati (här förespråkade Hobbes monarki). Eftersom skapandet av staten har möjligheten att ge individen ett åtminstone någorlunda drägligare liv än i naturtillståndet lägger Hobbes ribban ganska lågt för de krav som en individ skulle kunna tänkas ställa på Leviathan.

I början av HFCKs åbne landevejsløb 2018 rådde ett allas krig mot alla – helt i enlighet med vad Hobbes och Krabbé beskriver. När sedan förstagruppen på drygt tolv cyklister hade skapats så slöts indirekt ett kontrakt: Om vi samarbetar så kommer vi att hålla undan till mål. Någon av oss kommer att vinna respektive klass. Även om en del av oss kanske hade föredragit att sitta klungan en hel dag (naturtillståndet) så är vi garanterade en placering bland de främsta om vi bara samarbetar och håller undan (staten). Förstagruppens suverän – Leviathan – personifierades av Aaen.

Då attackerna började igen med fem varv kvar så återgick HFCKs åbne landevejsløb 2018 till naturtillståndet. När sedan den grupp om fyra cyklister, där jag var den enda B-cyklisten, skapades så gjorde jag ett förödande misstag: Jag trodde nämligen att kontraktet skulle återupprättas och att Leviathan med sin suveränitet skulle se till att de andra två A-cyklisterna inte attackerade. Jag hoppades på att när kontraktet väl skulle brytas så skulle vi vara så pass nära mål att jag fortfarande skulle kunna hålla undan. Emellertid slöts aldrig något nytt kontrakt och jag blev på så sätt bedragen med en mil kvar till mållinjen. Vad som länge såg ut att bli en vinst blev på grund av detta enbart en bra historia om en attack med 700 meter kvar.

I början av denna texten ställde vi oss frågan om det problem som undergräver samarbete i en cykeltävling kan lösas på samma sätt som Hobbes anser att samhällets ordning är möjlig att upprätthålla. Svaret är nja, inte riktigt, och detta av tre anledningar. För det första så finns det svagheter i liknelsen mellan en cykeltävling och samhället som helhet. För det andra så är Hobbes lösning på problem inte är en absolut sanning. För det tredje så måste en cyklist alltid bryta ett eventuellt kontrakt i slutet av cykeltävling för att själv kunna vinna. Cyklistens bästa strategi är allt som oftast att sluta ett kontrakt och sedan bryta det – och det är antagligen av denna anledningen som Krabbé menar att cykeltävlingen alltid befinner sig i allas krig mot alla. Den gode taktikern inom cykelsporten är den som kan sluta ett kontrakt och bryta det i rätt läge. Den som tror allt för mycket på, och håller fast vid, samarbete i en cykeltävling löper hög risk att fylla funktionen av en nyttig idiot, att bli bedragen av danska A-cyklister, att vara som Lebusque.

Bicycle racing is a sport of patience. Racing is licking your opponent’s plate clean before starting on your own. Lebusque will stay out in front for kilometers. Where would we be without Lebusque? Lebusque doesn’t know what racing is (Tim Krabbé 1978:19).

*****

Hobbes, T. (2004) Leviathan. Göteborg, Daidalos. 

Krabbe, T. (2003). The Rider. New York, Bloomsbury.

Från kandidaten till UCI-tävling: Kyllager-mustaschens återkomst

8 aug 2018

Måndagen den 4 juni befann sig jag och min storebror på institutionen för att äta gratis ost och fira min kandidatexamen. Jag hade varit ute för att rulla tidigare den förmiddagen, fått en genomslagspunktering och tvingats till att gå de sista tre kilometrarna hem längs det spikraka Hardeberga-spåret. Eftersom mina studier för terminen tog slut där och då var jag trots detta ganska tillfreds och fick efter denna avslutande ostbuffé leva ett tjugo dagars "proffsliv" fram till landsvägs-SM den 24 juni.

Tidigare år har min sista månad innan SM alltid kantats av något debacle såsom sega förkylningar, spruckna revben eller våldsamma krascher med cyklar som gått sönder. 2018 kom så att bli det kanske första året då jag fick en månad med optimala förutsättningar för att träna innan SM. Emellertid hade den uppsats som låg till grund för min examen gjort att jag missat några tävlingar under våren och antagligen tävlat för lite. Nio starter och sju fullföljda tävlingar är i minsta laget om ambitionen är att stångas med de allra bästa. Även om jag kunde träna runt tjugo timmar per vecka i en månad så hade fler tävlingar gett den där extra hårdheten. Hade mitt mål varit att ta en medalj på SM så skulle jag dessutom behövt tävla i A-klassen istället för B då mina tävlingar vanligtvis är mellan tio och tolv mil medan SM-linjet är 18.

Hursomhelst, när jag väl stod på startlinjen i Båstad kände jag mig redo och så bra förberedd som jag kunde bli, givet förutsättningarna. Jag visste att det behövdes en bra dag för att överhuvudtaget ta sig i mål och just en bra dag hade jag lyckats att pricka in – även om dagen bjöd på lika mycket upp- och ner sett till banprofilen som till min tävling.

När vi skulle in i backen för andra gången tappade jag nämligen kedjan, men denna första gång lyckades jag snabbt rädda upp den med framväxeln. Andra gången var jag inte lika lyckosam. Denna andra gång var på toppen av backen och klungan hade spruckit av något. Jag satt med klungan, men när jag skulle kasta upp på stora klingan över toppen så hoppade kedjan och nu var jag tvungen att stanna och lägga upp den för hand. Därför hamnade jag i en grupp som fick jaga fram till Västra Karup för att komma tillbaka.

Några varv senare hoppade kedjan en tredje och sista gång. Denna gång i botten av backen när jag skulle växla ner till lilla klingan. Återigen fick jag stanna för att sedan jaga uppför backen och kunna ansluta på toppen. Det var givetvis ingen optimal första halva av loppet men jag tvivlar fortfarande starkt på att jag hade gått med de första tio när fältet sprängdes i småbitar den åttonde gången uppför backen.

Vad jag däremot kunde göra var att gå in i ”time trail-mode” och genom lite olika konstellationer och smågrupper fånga in de flesta som försökt gå med de allra snabbaste. I slutändan visade det sig att vi körde om en elfte plats. En fågel hade viskat i mitt öra att jag skulle jag få de tubdäcken som jag tävlade på för dagen gratis om jag kom topp-15, så jag planerade att stöta stenhårt efter utförskörningen på sista varvet. När Åleheim så slog åt sidan exakt det stället så skred jag till verket med mitt bakhåll och fick några meter, men krampade ungefär lika snabbt i varenda muskel. Turligt nog innebar denna kamikaze-attack att jag fick en ganska fin position in på upploppet som jag sedan kunde försvara och bli just femtonde cyklist över linjen. Emellertid visade det sig att det här med gratis däck var ett skämt och jag hade alltså tagit mig igenom sju sorters lidande och Dantes-helvetestratt mer eller mindre i onödan. 

Nu är denna femtondeplats i sig kanske ingenting att skriva hem om men den som synar resultatlistan förstår snabbt att tävlingen om elfteplatsen var lite av ”best-of-the-rest” (icke proffs eller semi-proffs) på en sådan banprofil. Med tanke på den ambitionsnivå och prioriteringar jag haft av cykel sedan jag flyttade till Lund hösten 2015 är jag ganska nöjd med att sitta i den gruppen. Dessutom var denna femtondeplats i linjeloppet min bästa någonsin.

Några veckor senare var det så åter dags att ta på sig blåstället och låta den värmande kyllager-mustaschen börja växa för några veckors arbete på just kyllagret i Jönköping. I måndags eftermiddag förra veckan ringde plötsligt telefonen efter avslutat skift, och något senare stod det klart att jag skulle köra UCI 1.2. i Kalmar på lördagen för CK Hymers räkning. 

Detta beskedet kom efter en helg med hemmatävling i Skåne som hade resulterat i en stor besvikelse. Tack vare en uppoffrande pappa hade jag lyckats ta mig ner till mina hemmavägar och min egen klubbs Ringenloppet bara för att bli satt i kantvinden efter en mil när Bornholms armada gjorde mos av fältet. Besvikelsen bottnade i att jag egentligen gjort en ganska god insats sett till w/kg men dessvärre på helt fel ställe i klungan. Innan jag blev frånåkt och lämnad åt mitt eget öde hade jag behövt stänga luckan som uppstått när framförvarande inte orkar en fyra till fem gånger. När det kommer till mig och klungkörning har det tyvärr varit ett vanligt återkommande mönster. Ibland framstår jag vara mentalt oförmögen att positionera mig och kan enbart avancera genom att andra släpper. 

Därför satte jag upp ett tydligt mål för lördagens tävling i Kalmar: Upp i front och stöt. Redan på fredagens GP lyckades jag någorlunda bättre än föregående helg och hade åtminstone huvudet för att sitta inbakad i mitten av klungan hela loppet.

Så kom lördagen och under det första varvet hade jag lite svårt att hitta en riktigt bra position på den galna banan som kan sägas gå fram och tillbaka på en väg med koner i mitten. Efter cirka två mil fick jag så läget som jag hade väntat på och brände iväg en första attack där jag fick med mig några danskar och Johan Svensson. Fler lag var tyvärr intresserade av att få med cyklister i en utbrytning så några kilometer senare var vi på väg att bli inhämtade när vi kom till en sväng. Där tänkte jag ”POKAL ELLER HOSPITAL”, satsade allt och höjde sedan tempot från spets. Ingen var så intresserad av att följa en tillsynes självmordsbenägen amatör från CK Hymer där och då, så jag låg ensam i en kilometer innan ett större gäng kom ikapp och dagens utbrytning på ungefär tjugo cyklister hade skapats.

I detta läget kände jag mig så pass stark att jag kunde vara med och gå runt, men vi fick aldrig mer lucka än 1–1,5 minut. Dessutom så var väl inte alla helt nöjda med gruppens storlek så efter tio mil, när klungan var mindre än minuten bakom, så bestämde sig en del för att öka tempot i utbrytningen. Från en ganska klar himmel fick jag så stora släggan och föll rakt ner genom klungan, hela vägen till kvastbilen där de frågade hur jag egentligen mådde och till sist stämplade mig som DNF.

Återigen fick jag antagligen betala för att jag tävlat för lite under året. All heder och respekt för B-klassen, men för att prestera på en tävling som är nästan dubbelt så lång krävs det antagligen tävling och träning på nivå för A-klassen. Alternativt utvilade ben, och något sådant är lite av ett lotteri efter en vecka på kyllagret.

Eftersom det är populärt att redovisa och analysera wattsiffror på cykelbloggar bjuder jag idag på några nummer som pekar på skillnaden att sitta bland de tio första (Kalmar UCI 1.2.) eller bara kämpa sig kvar på sista hjul (Ringenloppet). Siffrorna från Kalmar är från ungefär minut 28 till 48 medan Ringenloppets är från minut 0 till 20. Skillnaderna kan kanske också delvis förklaras med att det var ett danskt Continental-lag med på Ringenloppet och inget i Kalmar.

Kalmar UCI 1.2.

W

W/kg

Ringenloppet

W

W/kg

Max 20 min

383

5,3

Max 20 min

375

5,2

Max 10 min

398

5,5

Max 10 min

404

5,6

Max 5 min

422

5,9

Max 5 min

453

6,3

Efter denna sommar är jag alltså en examen, en femtondeplats och ett antal andra erfarenheter rikare. Utöver det faktum att jag fortsätter studera i Lund vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare med de andra erfarenheterna i dagsläget. Det hägrar givetvis att tävla mer och på en högre nivå (läs A-klass), men något sådant kommer knappast gratis. Tillsvidare fortsätter jag därför att ta en dag i taget med inställningen att vara lite bättre än jag var den föregående dagen – precis som den beryktade kyllager-mustaschen.

Relativisten får lika ont i sina ben som alla andra

5 jul 2018

För några veckor sedan hamnade jag utav en ren slump framför dokumentären Time Trail som handlar om David Millars sista säsong som professionell cyklist. Det är egentligen en ganska mystisk och fåordig dokumentär som antagligen framstår som ganska intetsägande och melankolisk för den som aldrig tävlat på en cykel. Dialogen är främst begränsad till David Millar själv, hans sportdirektör Charles Wegelius och lagkamraten Thomas Dekker på hotellrummet. Någonstans i dokumentären säger Thomas Dekker att David Millar tänker för mycket. Visserligen har Thomas Dekker ingen fläckfri historia i cykelklungan, men med de orden fångar han in ett problem som också har påpekats gentemot mig hela min cykelkarriär. Jag tänker för mycket.

Personer som tänker för mycket kan omöjligen bli bra cyklister menar somliga och till den skaran sluter sig uppenbarligen Thomas Dekker. Resonemanget baseras på antagandet att mer eller mindre all smärta sitter i huvudet och den som tänker för mycket kommer oundvikligen tänka på smärtan i benen någon gång eller bara för mycket. Personer som inte tänker kan däremot inte tänka att de har ont och är därför mycket mer framgångsrika i en sport där förmågan att hantera smärtan allt som oftast är skillnaden mellan vinst och förlust.

När jag väl konfronterades med den brutala sanningen att jag tänker för mycket – och således aldrig skulle bli en bra cyklist såtillvida jag inte tillät mig lobotomeras – försökte jag hitta en väg runt problemet. Jag minns en period där jag bara försökte tänka på tyska. Logiken är enkel: Om du tänker på ett språk där du inte kan tänka att ”nu har jag ont i benen”, utan bara tänker att dina ben eller ”bra”, ”bäst”, ”exceptionella” eller ”fantastiska”, så kommer dina ben alltid att vara just detta. På tyskalektionerna blev jag därefter mest intresserad av att slå upp positiva superlativ i lexikonen. Tyvärr fungerade inte detta geniala försök att stoppa mitt tänkande på cykeln även om tyskaläraren förundrades över mitt minst sagt breda ordförråd av uppmuntrande adjektiv.

Vid det här laget började jag istället förneka påståendet att tänkande skulle vara dåligt för cyklister. Jag bestämde mig för att leva i tron om att det inte finns någon, som genom att inte tänka, är mer framgångsrik med att lyckas lura mjölksyran. Vad jag inte förstod då var att frågan om avsaknad på tanke kan lura smärtan, om bristen på förmåga att tänka negativt och tänkandets oförenlighet med framgångar på cykeln handlar om någonting mycket större. Det är i grund och botten en fråga om vetenskapsteori: En fråga om framförallt ontologi, men också epistemologi. Detta är i sin tur en fråga som återkommer varje dag när vi tar del av nyheter, de senaste vetenskapliga studierna och i slutändan väljer vad vi ska tro på – eller rent utav veta.

Det förstnämnda begreppet, ontologi, berör tillvarons yttersta natur. Frågan som ska besvaras är helt enkelt: ”finns cykling”? Här finns i grund och botten två svar. Det första svaret är realistens och det lyder i stil med att ja, verkligheten finns och existerar oberoende människan. Det andra svaret är relativisten som säger nej, verkligheten är en konstruktion och existerar inte oberoende människan.

Det andra begreppet, epistemologi, handlar om kunskapens natur. Frågan som ska besvaras är här ”vad kan vi egentligen veta om cykling”? Återigen finns två olika svar. Det första svaret tillhör objektivismen som säger att kunskap är objektiv, något som innebär att människor kan beskriva världen som den är och oberoende sina egna värderingar och perspektiv. Det andra svaret tillhör subjektivismen som menar att kunskap är subjektivt – eftersom världen utanför människan ”inte” existerar kan den inte heller beskrivas utan påverkan från våra värderingar och perspektiv.

Om vi bakar ihop ontologins två positioner, realism och relativism, med epistemologins, objektivism och subjektivism, får vi (åtminstone) fram fyra vetenskapsteoretiska positioner. Den första är positivismen som kombinerar realismen och objektivism: Verkligheten finns och vi kan nå objektiv kunskap om den. Den andra är socialkonstruktivismen som bygger på en viss grad av realism kombinerat med subjektivism: Verkligheten existerar möjligtvis, men vi kan inte nå objektiv kunskap om den. Den tredje positionen är den hermeneutiska (relativistiska) som bygger på relativism och subjektivism: Verkligheten existerar inte oberoende människan och vi kan därför inte heller nå någon objektiv kunskap om den. Slutligen är den fjärde positionen nihilismen, en extrem variant av hermeneutiken där allting där allting är relativt.

Låt oss återgå till vetenskapsteorins betydelse i vardagen. All forskning, studier som bedrivs och andra utsagor som formar gör anspråk på vår verklighetsbild baseras nämligen på någon form av vetenskapsteoretisk utgångspunkt. För att förstå resultatet behöver ofta denna utgångspunkt förstås. Tillåt oss exemplifiera med att vi ska undersöka om distansträning eller intervaller ger bäst resultat för landsvägscyklister. Positivisten hade här valt att arbeta med experiment och statistik. Ambitionen hade varit att uppnå ett resultat som går att generalisera. Hermeneutikerna hade istället föredragit att använda sig av intervjuer, observationer eller kanske någon form av textanalys. Målet hade antagligen varit att förstå eller kritisera. Socialkonstruktivisten befinner sig i något av ett mellanläge där metoder från både positivismen och hermeneutiken hade kunnat användas eller kombineras i olika utsträckning. För nihilisten spelar allt det här ingen roll överhuvudtaget.

I den extrema positivistiska ställningen så kan den som beskriver verkligheten (i teorin antas det oftast vara forskare) göra det utan att påverkas av t.ex. sina egna värderingar, sin position i samhället och tidigare erfarenheter. Allt detta ses istället som en ryggsäck vilken vi kan lägga av oss, distansera oss till helt och hållet, och sedan uttala oss objektivt. Motsatsen, den hermeneutiska positionen, menar att detta inte är möjligt. Men även om det inte existerar några sanningar utan bara ”sanningar” för hermeneutikern – och även om utsagor kring verkligheten inte kan göras oberoende oss själva – så kvarstår möjligheten att uttala sig på mer eller mindre goda grunder. För att avgöra huruvida våra kunskaper baseras på bra eller mindre bra utsagor om verkligheten talas det, i synnerhet inom samhällsvetenskaperna, om intersubjektivitet

Den som producerar kunskap kan nämligen vara mer eller mindre tydlig med varför resultatet uppnåtts. Låt säga att du vinner en prestigefull cykeltävling och får frågan hur du gjort för att komma i så bra form. Ett svar kan då rätt och slätt vara att ”jag har tränat hårt” eller bara att ”nja, jag var inte så bra form, satt bara på rätt ställe när det avgjordes”. Det går också svara genom att lägga ut en hel historia om alla träningspass som gjorts, hur många timmar de var, vilken intensitet, redovisa wattfiler fram och tillbaka, understryka vikten av rätt antal timmar med sömn per dygn, berätta om vilken mat du ätit och hur du mentalt laddat upp. Detta senare svar är betydligt mer transparent och gör det dels möjligt för att andra att kopiera ditt upplägg, att reproducera det. Dessutom förbättras möjligheterna för den som vill kritisera ditt träningsupplägg. Det senare svaret uppfyller alltså tre kriterium som brukar framhållas som grunden för bra intersubjektivitet. Men innebär detta en garanti för att nå samma resultat vid upprepning? Här återkommer vetenskapsteorins stora fråga och svaret avgörs som sagt beroende på vilken utgångspunkt vi väljer. 

En del vill kanske resa en invändning här och säga att naturvetenskapen åtminstone är objektiv, eller kan nå kunskap om det yttersta varandet. Jag saknar bevis för att demontera en sådan invändning, hade jag haft det skulle jag löst den stora vetenskapsteoretiska diskussionen. Emellertid är det fullt möjligt att ifrågasätta en sådan invändning, det finns nämligen ganska gott om exempel på naturvetenskap som inte är objektiv eller skulle kunna uppfattas som relativistisk.

Ett exempel är här testmetoder för fysisk kapacitet. Det finns flertalet olika tester som vi kan göra och värden som vi kan kolla på: Wingate, Padilla, Åstrand, vo2-max och de olika resultat som kan utläsas genom att kolla på laktatvärden, trösklar och syreupptagning. Poängen är att vilket test och vilka värden vi föredrar, eller väljer, för att kartlägga fysisk kapacitet är subjektivt. Dessutom fanns det en tid utan vo2-maxtest med gasmask, blodprover och wattmätare. Definitionen och precisionen av ”fysisk kapacitet” har förändrats över tid i takt med den tekniska utvecklingen – och det är troligt att den kommer fortsätta göra det. Betyder det att vi någon gång i framtiden kommer kunna svara entydigt på frågan om en cyklists sanna fysiska kapacitet eller bara fortsätta oss närma den ”sanna” fysiska kapaciteten?

I den andra ändan återfinns problematiken med den ständiga balansen på den hårfina gränsen till nihilismen. De flesta socialkonstruktivister, och även relativister, skulle därför till olika utsträckning trots allt acceptera att det finns en materiell verklighet: Relativisten får lika ont i sina ben som alla andra. Relativisten kan inte intala sig att den är under mjölksyratröskel på 500 watt när så inte är fallet.

Det finns en karikerad tolkning av socialkonstruktionismen som går ut på att verkligheten är som man säger att den är. Om man säger att den är annorlunda så är den annorlunda. Om jag på morgonen säger att jag är en man så är jag det, och om jag sedan på eftermiddagen säger att jag är kvinna så är jag det (Winther Jørgensen & Phillips 2000:150).

Har du ont i benen hjälper det alltså inte att tänka på tyska. Åtminstone inte helt och hållet. Och ännu lever hoppet att bli en duktig cyklist för den som tänker för mycket.

*****

Badersten, B. (2006). Normativ metod: att studera det önskvärda. Lund, Studentlitteratur.

Hollis, M. (2002). The Philosophy of the Social Science. Cambridge, Cambridge University Press.

Teorell, J. – Svensson, T. (2007). Att fråga och att svara. Samhällsvetenskaplig metod. Malmö, Liber. 

Winther Jørgensen, M. – Phillips, L. (2000). Diskursanalys som teori och metod. Lund, Studentlitteratur.

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!