Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Varför att bli en duktig cyklist förmodligen handlar om mer än bara träning (och tävling)

22 aug 2019

För den som inte känner mig personligen så befinner jag mig för närvarande – och för ett halvårs framtid – i Sydney på utbytesstudier. När jag häromdagen tog en paus i mitt läsande på den nionde våningen i biblioteket (jag går alltid till översta våningen för att stimulera höghöjdsträning) så kollade jag Facebook och såg att en av mina klubbkamrater i CK Ringen hade postat en länk i klubbens grupp. Först vart jag något förvånad då klockan inte kan ha varit mer än 06 i Sverige. Förvåningen ledde såklart till nyfikenhet över vad detta, i den svenska tidszonen, okristligt tidiga inlägg kunde handla om. Kanske kunde jag, som satt vaken mitt på dagen i Australien, fynda en begagnad pryl när de andra låg och sov? Dessvärre var det ingen annons med saker till kompispris utan en länk till en studie som behandlade frågan huruvida högintensiv träning eller volym är bäst. 

Artiklarna som svarar frågan kring högintensivt eller volym följer ungefär samma mönster som de otaliga artiklar som behandlar allas våra favoritfrågor såsom: Socker eller sötningsmedel? Fett eller kolhydrater? Är ett glas vin om dagen bra? Kan skillnader mellan män och kvinnor förklaras med genus eller kön? Studierna tycks göras på löpande band och med resultatet att den ena motsäger den andra. Förespråkarna för den ena sidan skär allt som oftast pipor i vassen genom att slå studier som stödjer deras tes i ansiktet på meningsmotståndare. Inte minst har förekomsten av dessa studier spätts på med förbättrade och utökade möjligheter att kunna analysera stora mängder data samt kontrollera för olika variabler statistiskt.

Vad det beträffar frågan kring högintensivt eller volym så vill jag argumentera för att sanningen förmodligen ligger någonstans däremellan. Med detta sagt menar jag inte att ett träningsprogram som kombinerar de båda delarna till femtio procent är det bästa, utan mitt argument är att träning och prestation helt enkelt är för komplext för att förstå och förklara med ett svar. Med andra ord, om du funderar på frågan huruvida högintensiv träning eller volym kommer ge dig den bästa utvecklingen som cyklist så är svaret att du inte behöver välja sida. Dessutom riskerar du att göra dig själv en otjänst om du tror att rätt träning är det enda som behövs för att göra dig till en bra cyklist. Låt mig förklara hur jag kommit fram till detta högst pragmatiska ställningstagande.

Finns det en verklighet oberoende av människan (cyklisten)?

Det är givetvis så att dessa studier som undersöker frågan kring högintensivt eller volym försöker utesluta så många variabler som möjligt och använder sig av slumpmässiga urval för att öka sin validitet och signifikans. Jag betvivlar inte det faktum att de metoder som används för att analysera statistik och fysik mycket väl kan vara så pass raffinerade att svaren på frågan ger en mycket god indikation kring vilken sorts träning som tycks fungera med störst förtjänst. Här vill jag dock poängtera att min text inte utgör någon vetenskaplig kritik eller respons på dessa studier. Den här texten är en reflektion och tankeställare för den som är intresserad av cykelträning och träningsstudier. Jag anser att en sådan reflektion ibland kan vara väl så påpasslig då en allt för snäv tolkning av vad som mycket väl kan vara korrekta resultat i dessa studier riskerar att förbise andra faktorer som också påverkar cyklisters prestationsförmåga.

Det som jag motsätter mig beträffande studierna kring högintensivt eller volym är alltså att dessa studier skulle lämna ett hundraprocentigt svar på frågan vilken träning som är bäst för varje individ oavsett miljö, eller ge ett recept med garanti för succé. Den korta förklaringen till varför det absoluta svaret på frågan högintensivt eller volym aldrig kommer att uppnås återfinns i konstaterandet att cyklister inte lever i ett vakuum – något som den naturvetenskapliga forskningen med sitt positivistiska och rationella förhållningssätt ibland tycks ta för givet. Cykling är en del av det som ibland refereras till löst som "livet", något som innebär att livet ständigt påverkar cyklingen och vice versa.

Tar vi detta till en mer konkret nivå så är mitt argument att andra faktorer än träning spelar roll för en cyklists prestationsförmåga. Jag har framförallt en känsla av att sociala och externa aspekter gång på gång ignoreras av idrottare som ivrigt söker efter framgång. När cyklister ställs inför frågan vad som behövs för att prestera som cyklist stannar de ofta vid 1) träning samt 2) kosthållning. Vid vissa fall infogas det även att 3) rätt material, krävs. Att blint koncentrera sig på dessa två eller tre faktorer är i många fall ett så pass allvarligt misstag att det avslutar karriärer i förtid och släcker de mest ambitiösa av drömmar.

Svaret på frågan vilken träning som är bäst är förmodligen kontextuellt. För att ge ett dagsfärskt exempel så kan jag berätta att cyklingen i Lund och Sydney skiljer sig åt ganska markant. I Lund tar det högst tio minuter att ta sig ut ur tätorten, jag passerar någonstans mellan noll och tre trafikljus samt i genomsnitt femtiotalet bilar per träningspass oavsett tidpunkt på dygnet. I Sydney är förutsättningarna annorlunda: Det är hundratals med trafikljus, bilar överallt efter klockan åtta på morgonen och för att överhuvudtaget ta sig ut ur Sydney behöver du köra runt fem mil på stora vägar. Av denna anledning är ett av de bästa ställena att träna på Centennial Park, där det finns en varvbana på ca fyra kilometer, eller att hålla sig till klubbträningarna som vanligtvis börjar runt 06 på morgonen. Det här betyder att jag inte kan träna på samma sätt i Sydney som i Lund för att prestera så bra som möjligt som cyklist. Jag har kanske läst att volym är den bästa träningen, men om jag envetet skulle bestämma mig för att köra tre till fem timmar på varvbanan i Centennial Park varje dag så skulle jag förmodligen vara dum i huvudet och lida av motivationsbrist efter tre veckor. Här kommer vi återigen fram till konstaterandet att på lång sikt så är kontinuitet förmodligen den i särklass mest grundläggande komponenten för framgångsrik träning.  

Andra faktorer än träning, kosthållning och material spelar alltså en viktig roll för din prestationsförmåga och utveckling. Det här är förmodligen en mycket betydelsefull insikt för alla idrottare och kanske i synnerhet för ungdomsledare. Vad ungdomar gör i skolan, hur de trivs där och med sina vänner kan i många fall vara av högsta vikt för utvecklingskurvan och längden på deras cykelkarriärer. För träningsledare räcker det inte att ha järnkoll på högintensivt eller volym även om dessa studier och dess resultat skulle vara korrekta. Faktorer som tycks ligga bortanför träningspasset kan i många fall bli minst lika avgörande. Det du gör samt vad som händer omkring dig när du klickar ur pedalerna efter träningspasset påverkar dig och utvecklingen av din prestationsförmåga.

För att ta ännu ett exempel så kan den som tränar med wattmätare nuförtiden läsa ut träningspassets intensitet via värden såsom TSS och Intensity Factor. Alla dessa värden ger givetvis en god bild av hur hårt träningspasset har varit och hur lång tid det kommer ta för dig att bli återhämtad, men ungefär en miljard andra faktorer kommer också att spela roll: Står eller sitter du på arbetsplatsen? Har du en stressig dag? Hur många timmar sover du på natten? Passerar dagen med ett leende på dina läppar eller är barnen jobbiga och din partner på humör för gräl? Det här är bara några tänkbara faktorer som kommer avgöra hur du kommer känna när du sätter dig på cykeln dagen efter. Inte bara dagen efter, utan också på lång sikt och det är därför som flexibilitet förmodligen kommer leda till större framgång än att enträget hålla sig till en plan ristad i sten. När allting kommer omkring så tar det tid att bli en bra cyklist och en av anledningarna till detta är att du måste lära känna dig själv.

Har vi tillräcklig förståelse för alla faktorer och deras samspel?

Även om en del av studierna kring högintensivt eller volym försöker använda sig av genetiska variabler så är det omöjligt att svara på frågan huruvida detta görs i tillräcklig utsträckning. Människor svarar olika på träning eftersom de har olika sammansättningar av gener. En del personer svarar förmodligen bättre på högintensiv träning och andra på volym. Vissa utvecklas snabbt och andra får arbeta hårdare. Det är dock viktigt att poängtera att generna fortfarande står i relation till kontexten. I vilken utsträckning debatterar forskare hejvilt om men jag far åtminstone inte med osanning om jag säger att inte heller gener existerar helt oberoende av miljön.

Det är också möjligt att gener står i komplexa relationer till varandra samt omgivningen. Studier som tittar på träning och försöker isolera genetiska variabler tittar förmodligen på exempelvis muskelsammansättning. Ett konstaterande kan då bli att en cyklist som har muskelsammansättning av explosiv karaktär bör fokusera på volym i träningen. På en generell nivå lever dock alla cyklister som har en explosiv muskelsammansättning förmodligen under vitt skilda förutsättningar. För någon så kanske träningsprogrammet med volym fungerar utmärkt eftersom den trivs med att åka ut ensam och filosofera eller har ett gäng träningskompisar som alltid bidrar till roliga distanspass. För andra är de långa passen kanske pest och pina även om det är de som ger mest rent fysiologiskt. Mitt argument är att om träningen upplevs vara tråkig eller är svår att hålla kontinuerlig så leder den mer ofta till motivationsbrist och utebliven utveckling än maximalt ökad prestationsförmåga. Det givetvis också möjligt att en del individer har anlag att lättare få motivationsbrist av ensidig träning än andra.

Ignoreras fundamentala slutsatser i sökandet efter enkla och raka svar?

Enligt mig är det i särklass främsta argumentet till att lita på studier kring träning övertygelse. Jag vågar slå till med det galet vågade påståendet att om du är övertygad att din träning kommer göra dig till en snabbare cyklist så har det någonstans mellan fem och hundra procents större möjlighet att lyckas. Oavsett om du har läst en vetenskaplig avhandling kring att mirakulösa tjugosekunders-intervaller gör dig stark, eller har hört från någon hårdnackad proffscyklist att sextimmars distanspass är det bästa, så kan det essentiella för din utveckling vara att bara tro på det. Den fundamentala anledningen bakom att detta fungerar är att det får dig att komma ut och träna. Principiellt är detta argument således återigen ett argument för kontinuitet: Vad du gör spelar föga roll – det viktiga är att du kommer ut och tränar, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Huruvida du väljer att tro på studier kring träning eller någon annan träningsfilosofi är förmodligen en fråga av sekundär art.

Gör cyklister sig själv en otjänst att ställa frågan hur de ska träna för att bli bäst?

När studierna kring högintensivt eller volym svarar på frågan kring huruvida högintensivt eller volym är bäst så används ofta effektutveckling (watt), syreupptagningsförmåga (vo2) eller förekomsten av någon kroppslig substans (t.ex. mitokondrier) som måttstock. Det är värt att återigen poängtera att även om goda värden i dessa aspekter är nödvändiga för att bli en bra cyklist så är de inte tillräckliga. Så länge som den främsta tävlingsformen på landsvägscykel är linjelopp, med allt vad det innebär, så kan den bästa träningsmetoden egentligen bara mätas med måttstocken hur många tävlingar cyklisterna i studien har vunnit. Svaret på frågan vem som är den bästa cyklisten är alltid relativt.

Här finns också en annan viktig insikt: Eftersom den bästa cyklisten fortfarande är den som vinner tävlingar så är det bästa sättet att träna på förmodligen att tävla. Det här gäller inte bara aspirerande proffscyklister utan även motionärer och goda amatörer eftersom det inte finns någon annan träningsform som kombinerar både hög intensitet och volym på ett sådant fördelaktigt sätt som tävling.

Även om du skulle träna enligt den, i laboratorium framtestade, metoden för bästa utveckling av din prestationsförmåga och bli superstark på rekordtid så är detta inte synonymt med att du skulle vara en bättre cyklist. Jag har många gånger i min karriär varit en betydligt bättre cyklist rent fysiskt än vad min meritlista säger. Problemet är att jag länge varit mentalt oförmögen att tävla på cykel. Emellertid har min mentala förmåga förbättrats de senaste åren och förklaringen återfinns i sociala förändringar som framförallt gjort mig mer avslappnad på tävlingar. När jag åker till en cykeltävling idag så har jag allt som oftast roligt och dessutom är det allra roligast när förmågan finns att sätta sig i spets samt stanna där. Rent vetenskapligt har mitt träningsprogram och mina levnadsvanor under de senaste åren försämras avsevärt, men resultaten indikerar paradoxalt nog att jag faktiskt är en bättre cyklist.

Landsvägscykel är, när allting kommer omkring, en allt för komplex sport för att determinera i ett laboratorium. För den som vill bli en duktig cyklist så finns inte hela sanningen att läsa sig till bland hyllmetrarna av böcker på Fisher Libarary i Sydney. Ja, det är förstås såtillvida du inte går upp till den nionde våningen för att bedriva höghöjdsträning. 

Jag ville bara vara som Mathieu van der Poel

18 jun 2019

Cadel Evans visar vem som bestämmer år 2009

Det är mindre än en mil kvar av herrelitens linjelopp på cykel-VM i Mendrisio år 2009 när Joaquim Rodríguez attackerar på fel sida av en refug i utförslöpan. Cadel Evans – då känd som ”the man who never attacks” eller ”den eviga tvåan” – inser faran och sätter snart efter Rodríguez när refugen öppnar upp sig. Tillsammans med Alexandr Kolobnev lyckas Evans ansluta, men redan i nästa andetag är även den resterande delen av gruppen ikapp. Mycket tack vare en Fabian Cancellara som är i sitt livs form på hemmaplan. Det är i denna stunden som Cancellara gör något högst besynnerligt, närmare bestämt slår åt sidan samtidigt som Rodríguez, Kolobnev och Evans fortsätter att köra. Snart har en lucka på några hundra meter öppnat upp sig i finalen av linjeloppet.

Bara dryga minuten senare går tät-trion in i sista stigningen och de verkar vara smått osams om vem som ska göra arbetet. Cadel Evans tar tillfället i akt och stöter stenhårt. Sedan kör han för fulla pannor och ingen ser honom mer den dagen förrän på prispallen. När Cadel Evans korsar mållinjen som världsmästare höjer han enbart sin näve mycket stillsamt. ”The man who never attacks” har tystat sina kritiker med råge.

Cadel Evans vinst i Mendrisio år 2009 var länge det värsta jag sett i cykelväg. Av denna anledningen så ville jag alltid vara som Cadel Evans när jag tävlade: Emot oddsen, invänta rätt läge, skaka på huvudet när de andra inte vill köra och sedan gå solo in till mål bara för att runda av kalaset med en mycket diskret segergest. Det var också på detta sätt som jag lyckades vinna SM i kortdistans för juniorer år 2012. Emellertid blev det inte fler segrar på nio år efter denna replik på Cadel Evans vinst i Mendrisio.  

Drygt sex år senare kom dock min nästa vinst i en cykeltävling. Möjligtvis fanns det inslag av Evans på vägen till segern: Två cyklister kommer loss med 27 kilometer kvar, varav den ena redan efter en kilometer deklarerar att vi inte kommer hålla undan för fem danska ören. Jag vägrar att lyssna och kör sedan så hårt att vi både håller undan samt att min utbrytarkollega ger mig segern i respekt. Det sistnämnda är dock en detalj som vi inte får bortse från, ty eftersom jag fick segern var det aldrig någon riktig vinst. Nej, min vinst var snarare en belöning för att jag hjälpt min konkurrent till en andraplats. Segrar måste i allt väsentligt vara mer värda och mer på riktigt om de tas än om de fås.

Hur Mathieu van der Poel kommer in i bilden

Knappt tio år efter Cadel Evans seger i Mendrisio – och mer än ett halvt år efter min gåva till seger i Amager – så sitter sex cyklister som klistrade framför TV:n på Golfsvinget. De sex cyklisterna är medlemmar i CK Ringen ur olika åldrar och de tittar på Amstel Gold Race 2019. Tidigare under dagen har de själva cyklat den första etappen av 3 Dage i Nord.

Från att Julian Alaphilippe och Jakob Fuglsang attackerar med 36 kilometer kvar av Amstel Gold Race, tills att det är en kilometer kvar, så ser det ut som att någon av dem går mot en solklar seger. Men under den sista kilometern så kommer Michał Kwiatkowski – som har jagat i ungefär 35 kilometer – ikapp samtidigt som en större grupp närmar sig med stormsteg bakom. I spets på gruppen är den holländske mästaren, tillika världsmästaren i cyclocross, Mathieu van der Poel. Tidigare har det sett ut på bilderna från denna större grupp som att van der Poel har tagit ett betydande ansvar och det är också han som tar den sista förningen när de närmar sig de tre i ledningen med 500 meter kvar. Van der Poel drar sedan igång spurten innan han når de tre i täten men lyckas ändå accelerera en tredje gång och tar vad som femhundra meter tidigare såg ut att vara en helt omöjlig seger.

Det är inte bara det värsta jag sett i cykelväg, utan även i idrottsväg – någonsin. Jag hade aldrig varit något stort fan av van der Poel tidigare, han är från Nederländerna och kör för något lag som jag inte har några speciella band till. Trots det både grät och skrattade jag den dagen i soffan på Golfsvinget så att jag var helt matt efteråt. Det är den i särklass mest imponerade och rafflande idrottsprestation jag någonsin bevittnat med mina egna ögon.

Det var då som jag bestämde mig för att släppa Cadel Evans vinst i Mendrisio 2009. Jag bestämde mig för att bli som Mathieu van der Poel.

Hur MP blev tredjegruppens MvdP

Hade det varit möjligt att beställa vita byxor till CK Ringens ställ så hade jag nog gjort det. Nu fick röd/orange spegellins i glasögonen, långa strumpor och cykelhandskar räcka för att jag, till att börja med, åtminstone skulle känna mig som van der Poel. Redan dagen efter hans vinst i Amstel Gold Race försökte jag givetvis också att tävla som honom när den andra etappen på 3 Dage i Nord gick av stapeln i Hanstholm.

Från start hade jag inte benen att sitta med på alla attacker och missade därför lite oturligt både första och andra gruppen som gick. Halvvägs in i loppet var det därför mer än femton cyklister loss när jag bestämde mig för vara med och splittra det som återstod av fältet bakom. Något senare var vi cirka femton cyklister i en stor tredjegrupp som jagade de elva cyklister som nu fanns kvar i första- och andragruppen. Dessvärre verkade tolv av de cyklister som fanns i min grupp vara helt ointresserade och två lite halvt intresserade. Därför kom jag att dra helt ensam i två varv, stundtals med hjälp från de två som var lite halvt intresserade. På sista varvet verkade det dock som att alla plötsligt ville köra om den ärofyllda 12:e-platsen och en vild attackfest bröt loss. Jag satte mig på femte hjul för att kunna kontrollera och tog de luckor som behövdes för att hålla gruppen intakt. I sista backen körde jag sedan av alla förutom en från hjul. Den siste cyklisten som satt kvar på mitt hjul spurtade jag dessutom ner två kilometer senare.

Den dagen var jag som Mathieu van der Poel. Fast i andragruppen. Eller snarare tredjegruppen. En tredjegruppens Mathieu van der Poel.

Jag är nog inte ens tredjegruppens Mathieu van der Poel

Sista etappen på 3 Dage i Nord bjöd på en plattare historia runtomkring Klarup och återigen så missade jag dagens första grupper med något morgontunga ben. Dessutom blev inte benen så mycket bättre efter några suicidala försök att brygga, så i slutändan kunde jag inte ens återupprepa bedriften med att vara tredjegruppens Mathieu van der Poel. Istället inkasserade jag en 21:a plats vilket innebar att jag blev 7:a totalt över de tre dagarna i norr (blev 5:a första dagen). Allt som allt var det en godkänd insats med tanke på att det tidigare överhuvudtaget varit ett glädjeämne att ta sig i mål på Norra Jylland. Men innerst inne bar jag fortfarande på önskan att få vara som Mathieu van der Poel när klubbussen dundrade hem över stora Bält.

Jag är nog inte Mathieu van der Poel

Helgen därpå var det dags för Roskilde CR STARK-løbet utanför Lejre och väderprognosen utlovade regn och cirka femton grader. Med tanke på att jag hade varit en av de starkaste som till vardags tävlar på Själland under den föregående helgens tävlingar på Jylland, så bestämde jag mig redan innan start för att jag skulle sitta med på allt som gick. Precis som det första av sex varv, på den 22 kilometer långa banan, närmade sig sitt slut så lyckades jag påpassligt sitta med på hjul när två cyklister kontrade på det femtiofjärde attackförsöket för dagen. När det var min tur att gå fram så satte jag in två rejäla förningar i uppåt 60 km/h och två-tre minuter senare så var vi bara två i täten (den tredje cyklisten fick punktering). Luckan hade dessutom öppnat upp sig ganska bra och fortsatte att växa när vi passerade mål.

Efter cirka fyra kilometer på varvet, när du kommer in i den fina lilla byn Kisserup, så ges det ett utmärkt tillfälle att blicka bakåt för att se om någon närmar sig. När vi så passerade här efter 26 kilometer, och knappt en mil efter att vi fått lucka, så såg det ut som att det var hårdkörning ett tjugotal sekunder bakom oss. Jag hoppades således på att en mindre grupp skulle kunna komma ikapp och fortsatte att mata på. Det var ganska uppenbart att jag var starkast och tog mest ansvar, men jag kände inte heller att benen tog för mycket stryk för stunden. När vi kom till Kisserup på varv tre så syntes inga andra cyklister bakom, något som jag tolkade som att vi hade mer än en minuts försprång. Trots detta kändes det som att 65 kilometer kvar till mål var långt när vi passerade mål och gick ut på det fjärde varvet.

På det fjärde varvet så syntes återigen inte någon till bakom oss i Kisserup. Något senare, med mellan fem och sex mil kvar av tävlingen, så deklarerade min utbrytarkollega att jag skulle få vinsten om jag drog med honom hem till en andraplats. Eftersom jag, sedan min ovan nämnda vinst i Amager, vet att danskar står vid sitt ord så kom jag att köra ännu mer och hårdare efter att denna uppgörelse accepterats. Även på det femte och det sjätte varvet så var det tomt bakom oss när jag blickade över axeln i Kisserup.

Strax efter Kisserup, med ungefär två mil kvar att köra, så började min kollega i utbrytningen förmodligen känna att väggen var på ingång. Dessutom var han så kall om händerna att han fick be mig om att ta ut gel ur hans ficka samtidigt som jag puttade på honom för att hålla farten uppe. Med femhundra meter kvar så sa jag att ”jag går nu”, och för de som stod på start- och målrakan kom det åtminstone att se ut som att jag hade lyckats gå solo sista kilometern. Fulla av beundran för den starke svensken så trodde åskådarna att jag lyckats med det episka konststycket att vinna i ensam majestät efter att ha dragit en majoritet av tiden i en två cyklister stark utbrytning i över 110 kilometer. Det som åskådarna på upploppsrakan fick se var bedrift väl värdig både Cadel Evans och Mathieu van der Poel.

Sanningen var en annan. Återigen så hade jag fått en seger. Det tycks likt förbannat vara det enda sättet för mig att vinna cykeltävlingar på. Jag är inte som Mathieu van der Poel – om inte möjligtvis i tredjegruppen. Men jag är Marcus Persson: De uppgjorda segrarnas mästare.

The Kick – eller säsongspremiär i Slagelse

10 apr 2019

Nu har den första helgen i april passerat och detta innebär att även vi som är olyckligt lottade att bedriva en väderkänslig sommarsport på nordliga breddgrader precis har haft tävlingspremiär. Tävlingspremiären är således ämnet för denna text, men innan jag går vidare med att avhandla den glamourösa tillställningen utanför ett vattenreningsverk söder om Slagelse så finns det en fråga som måste besvaras. Frågan är relaterad till ett tidigare inlägg och handlar närmare bestämt om vilken låt som egentligen blev årets Ganja – vilken låt kom ständigt att avsluta vinterns svettiga träningspass? Den som har läst detta tidigare inlägg undrar säkerligen också om 2019 års låt bekräftade eller dementerade de aspekter som jag tagit fram för att identifiera en sådan låt. Var låten mellan tre och fyra minuter lång? Hade den ett hårt drop? Var låten repetitiv? Var texten minimal och intetsägande?    

Det ska sägas att jag förmodligen har kört mer trainer än någonsin tidigare denna vinter, något som skett på bekostnad av distansträningen. Uppskattningsvis har jag nog snittat fem dagar per vecka och av denna anledning har jag föredragit en varietet av spellistor beroende på vilket pass jag kör, dess intensitet och mitt eget humör. Sedan måndagen den 12 november kom emellertid Maurice Wests ’The Kick’ att bli ett återkommande inslag under de sista tre minuterna av träningspasset. Jag var inget stort fan i början, men efter ett tag insåg jag att denna tung-gungare var så stereotypisk, nästintill självironisk, att den trots allt hade fullgod potential. När jag sedan började undersöka de fyra aspekterna – längd, drop, repetition samt text – insåg jag låten var som klippt och skuren för att bli den låt som skulle spelas sist varje träningspass.

Går vi in på detaljerna kring ’The Kick’ så kan vi konstatera att längden är 2:56. Det är i det kortaste laget men passade ändå denna vinterns upplägg då jag kom att koncentrera mig på kortare och hårdare intervaller. Beträffande droppet så är det inget snack om saken, en solklar 1,0 på en skala 0,0 till 1,0. Repetitionen gör en inte heller besviken och hamnar även den på 1,0. Avslutningsvis kommer vi till texten som i detta fall läses upp av en man med extremt manlig basröst. Texten är minimal, repetitiv och inkasserar låga 0,1 poäng på skalan 0,0 till 1,0 där låga värden är att föredra. Som om inte detta vore nog så kom dessutom texten att etsa sig fast i mitt huvud. Eftersom ni inte ska behöva spendera knappt tre minuter av ert liv på att lyssna på ’The Kick’, men ändå förstå poängen i denna text, så kommer här låttexten i dess helhet:

It’s what everything evolves around in dance music.

Inset one thing, that gets the people going.

The Kick.

De tre raderna är alltså egentligen allting ni behöver veta om Maurice Wests ’The Kick’ och vi kommer få lov att återkomma till dem senare. De 18 orden är nämligen mer insiktsfulla, och bär på en djupare mening, än vad många tror vid den första anblicken.  

Tävlingspremiären i Slagelse

I april 2016 körde jag min första tävling i den danska B-klassen efter att ha flyttat ner till Lund under hösten 2015. Det var halvt kuperad och något blåsig historia utanför staden Næstved. Som sig bör på tävlingspremiären så ville de fyrtiotalet startande i B-klassen testa sina ben och under den första timmen avlöstes attack på attack i vad som upplevdes som ett aldrig avtagande inferno. Visserligen hade somliga hybris och lyckades stöta bort sig själva, men andra satte in flertalet hårda attacker och lyckades rent av med konststycket att kontra på sina egna stötar. Ni hör, det var en helt vild tillställning och de vildaste av dem alla var två herrar från DCR-Ballerup. En av dem kom senare att gå loss tillsammans med mig och bidra till att jag, dagen till ära, tog mina första poäng i Danmark. Hursomhelst så kör den andre av de två cyklisterna från DCR-Ballerup, precis som mig, kvar i B-klassen och är fortfarande lika vild som de där dagen i Næstved. Jag tror att hans genomsnitt på antal attacker per tävling ligger på minst trettio och vi kan hädanefter kalla honom för #18.

Årets tävlingspremiär i Slagelse var flyttad till en platt bana ute vid kusten med förhoppningen om att kantvinden skulle vara den avgörande faktorn i loppet. Nu var det istället en vindstilla dag i Danmark, någonting som bara händer en av 365 dagar om året. Någon som däremot är mer konsekvent än den danska vinden är #18 och direkt efter att tävlingsledaren hade startat igång oss med ”tillykke” kom den första attacken.

Jag var inte riktigt säker på hur bra ben jag skulle ha efter någorlunda tveksam kontinuitet i träningen den senaste månaden. Vi skulle köra fyra varv om 29 kilometer (116 km) och att någon skulle släppa iväg någon annan under första varvet höll jag knappast för troligt eftersom alla borde ha pigga ben. När vi passerade efter det första varvet avancerade jag emellertid mot täten och kände att det var lite för roligt att tävla för att inte sätta in en stöt. Så jag satte in en attack när det stannade av. Kom loss en liten stund. Följde med i två-tre ryck och testade sedan en ny attack. På den attacken så kontrade förra vårens dominant i B-klassen, vi kan kalla honom för JJ, så jag satte fart igen och såg till att neutralisera hans försök.

Därefter kom det andra och tredje varvet att fortsätta med diverse attackförsök. Ingenting lyckades, men det viktiga att ha med sig är att jag och #18 fanns med på i princip allt. Fanns inte jag med i en grupp så bryggade #18 upp och fanns inte jag med i en grupp där #18 var så kastade istället jag loss och anslöt. På väg ut på det sista varvet sjönk vi för en kort stund tillbaka i klungan och givetvis lyckades fem cyklister smita iväg i omgångar när farten stannade av något och de i spetsen av klungan började titta på varandra. Tävlingarna i B-klassen har, som jag nämnt i tidigare inlägg, en tendens att avgöras på detta sättet: Först är det en kavalkad av stenhårda attacker och när de stannar av så går fyra-fem cyklister loss genom att de fortsätter trampa när resten tittar på varandra. Det kan tyckas som att det vore enkelt att gå med i dessa avgörande lägen, men faktum är att krävs någonting extra: Det som allting kretsar kring. En sak. Som får folk att gå (loss).

Givetvis försökte både jag och #18 att skapa en mindre grupp för att kunna ansluta till de fem cyklister som nu hade fått ett hyfsat försprång. #18 lyckades först gå loss med fyra andra och hamnade för en stund mittemellan klungan och förstagruppen. När denna andragrupp blev infångad med 25 kilometer kvar så hade vi inte mer än femton sekunder upp och då försökte jag givetvis, i sant danskt manér, att stöta ikapp. Förhoppningen var nog att få med sig någon mer, men istället hamnade jag ensam en stund och dessvärre fanns inte formen för att fullfölja en sådan bryggning. Det saknades alltså någonting för att kunna gå ensam upp till en grupp på fem cyklister: Det som allting kretsar kring. En sak. Som får folk att gå (loss).

När klungan kom ikapp mig så stannade det återigen av och med 15 kilometer kvar så hade avståndet till de fem i täten växt till trettiotalet sekunder. Det var då som jag och #18 slöt en tyst överenskommelse: Om inte vi fick gå loss så skulle ingen annan heller få gå loss denna vindstilla dag. Jag såg dessutom min enda chans att vinna tävlingen sakta segla iväg. Chansen att någon annan skulle köra in de fem i täten var faktiskt mindre än att jag skulle ha ben till att kunna vara med och köra in utbrytningen och sedan få ett bra läge att sätta in en sista attack. Av denna anledning så började jag och #18 att köra partempo i spets på klungan och med 1 500 meter kvar så kom vi ikapp de fem. Jag kände att det trots allt fanns en liten chans att jag fortfarande skulle kunna ha lite krut i benen om bara rätt tillfälle gavs, men innan jag han tänka färdig så kom den gamle gode JJ flygande. Alla i klungan insåg direkt faran och kastade sig efter honom, men med en kilometer kvar så slog han åt sidan när han insåg att han inte hade fått någon lucka.

Jag tror det måste ha rört sig om ungefär en sekund, förmodligen mindre, då det perfekt läget för en klassisk kilometerattack öppnade upp sig. JJ slog åt vänster, han på andra hjul slog åt höger, båda frihjulade och där satt jag så påpassligt på tredje hjul. Så jag slängde faktiskt i en tyngre växel, men när kedjan hoppade ner skrek benen att formen inte var där ännu. Den väl använda metaforen med löskokt spaghetti har sällan beskrivit känslan bättre i mina ben. Så jag ställde mig aldrig upp och satte inte in den där sista attacken. I bakhuvudet klingade ett bekant mantra när jag snabbt passerades av femton cyklister:

It’s what everything evolves around in road cycling.

Inset one thing, that gets the people going.

The Kick.

Allting i cykelsporten kretsar kring att vinna. Men för att kunna vinna behöver du någonting som gör att du kommer före alla andra i mål: The Kick.

Reflektioner från en cyklande student

17 mar 2019

I november 2018 rapporterade Folkhälsomyndigheten att nästan varannan student uppger besvär av ängslan, oro eller ångest. Eftersom jag själv är student, och dagligen befinner mig i den miljö där nästan hälften av alla personer uppges uppleva ängslan, oro eller ångest har jag själv tagit mig tiden att reflektera över varför det är så. Då det enbart är en reflektion, och ingen avhandling eller liknande, så är inte syftet att allting ska stämma – förmodligen kommer jag att fortsätta utveckla mina reflektioner i frågan efter att denna texten är färdigskriven. Vad jag däremot hoppas är att texten kan föda en vidare reflektion hos de som läser den.

 

Gör folk någonsin det nuförtiden: Stannar upp och reflekterar? Finns det en minut över, några sekunder att slå ihjäl, då är det lika bra att sätta in hörlurarna och lyssna på en podd.

En sociologisk eller psykologisk förklaring?

I Folkhälsomyndighetens publicering av ovan nämnda undersökning så nämner de att universitet och högskolor måste arbeta med såväl psykologiska interventioner på individ- och gruppnivå, som interventioner på organisatorisk och strukturell nivå för att förebygga psykisk ohälsa. Individ- och gruppnivån skulle kunna översättas till mikronivå och den organisatoriska nivån till mesonivå. Denna översättning till mikro- och mesonivå leder oss till resonemanget att det saknas ett sociologiskt perspektiv, på makronivå, där individen kan förklaras utifrån samhället. Den ökande ohälsan bland studenter kan då inte förstås enbart utifrån individen och i relation till utbildningsväsendet, utan måste också sättas in i samhället som stort. Självklart finns det de som hävdat att den ena sidan av myntet – vare sig det gäller individen eller samhället – kan förklara allting. Argumentet i den klassiska sociologen Emile Durkheims Självmordet är just att ett självmord alltid kan förklaras utifrån samhället.

 

Sanningen återfinns antagligen däremellan. Det brukar vara så.

Hej och välkommen

Datumet är den 1 februari och de flesta nya studenter i Lund har läst i två veckor när de ideella studentföreningarna står på Halsaingefärashotgillet för att värva nya medlemmar. Det kan vara viktigt att engagera sig ideellt under sin studietid för den framtida karriären. Ideellt engagemang kan vara skillnaden mellan det första jobbet eller den där häftiga praktikplatsen när du och de andra sökande i övrigt har samma meriter. Den som ”bara” studerar bör räkna med att få dra det kortaste strået på arbetsmarknaden. Heltidsstudier utgör trots allt bara av fyrtio till trettio timmar per vecka, så givetvis finns det luckor att fylla. Datumet är den 1 februari och de flesta nya studenter i Lund har läst i två veckor. Många av dem har inte öppnat sin kurslitteratur och än mindre börjat lära sig det nya sättet att studera. En del har inget fast boende än, andra sover på en soffa. De allra flesta kommer spendera mellan tre och fem år i Lund men redan efter fjorton dagar så upplevs en tyst förväntan om att de redan ska börja lägga fundamentet för framtiden. En ryggsäck hängs över deras axlar och i takt med att examinationerna gör sig påminda och de sociala medierna skvallrar om jämnåriga som redan har arbete, fru, hus och barn så blir den allt tyngre.

 

I slutändan krävs det mer än god bålmuskulatur för att hålla upp en sådan ryggsäck.

Reflektioner från en tysklandsresa

Det svenska juniorlandslagets buss rullade iväg från en rastplats i Tyskland på väg mot Regio Tour 2012 när jag fick ett SMS från min pappa. Han hade skrivit något i stil med ”målet är inte det viktiga, utan resan” eller kanske rent utav kopierat Karin Boyes ”nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.  Jag tyckte i vart fall att det lät som en riktig klyscha, funderade på vad pappa hade fått det ifrån och vad han egentligen ville ha sagt. Det fanns då fan inget nöje i att sitta bältad i en buss på autobahn och med träsmak i baken. Tyckte han att det var viktigare att suga in den outhärdliga bilresan genom norra Tyskland än att försöka hänga på en vilt satsande Søren Kragh Andersen nerför en slingrande väg genom ett vinfält i Alsace? Jag kastade iväg telefonen över baksätet.

 

När Sven-Åke Nilsson var min tränare brukade han alltid säga att det viktiga med träningen var att må gott, därefter skulle framgångarna komma av sig självt. Jag förstod aldrig innebörden av de orden då. De säger att visdom kommer med åren.

Skillnaden mellan att komma igång och kontinuitet

För några veckor sedan snubblade jag över en nyhet från Lunds universitet där Lindgärde (2019) rapporterar om Sofia Bunkes forskning. Bunke menar bl.a. att rimliga mål och planer är det bästa sättet för att komma igång med träning. Jag kan eventuellt köpa denna slutsats till viss utsträckning, emellertid tror jag inte att mål är den bästa strategin på lång sikt. Den här vintern har jag nämligen inte varit motiverad att träna överhuvudtaget. Jag har saknat mål för såväl vinterns träning såsom säsongen 2019 och som mest planerat några dagars träning framöver. En del dagar har jag funderat på om jag verkligen vill lägga femton timmar per vecka när jag förmodligen bara kommer kunna tävla fram till juli. Trots detta har träningen rullat på mer friktionsfritt än någonsin tidigare. Några fredagar har jag rent av funnit mig själv på trainern klockan 21, och detta efter fyra pass på trainern tidigare under veckan. Det enda jag har känt är egentligen att jag gör det för att jag mår bättre efteråt. Hjärndödheten till trots har jag dessutom kunnat uppskatta en del kvällar i bastun, även kallad Metro Gym, med ny musik och vetskapen om att en kall bärs eller en god måltid gör sig bäst efter ett träningspass.

 

Mål är eventuellt det bästa sättet för att komma igång med något. Tillfredställelse är förmodligen en bättre väg till kontinuitet.

Den eviga jakten på mål – och vad som hände när jag slutade med dem

En gång i tiden hade jag faktiskt en hel radda med mål för min cykling: Långsiktiga mål, stora mål, mål med säsongen, delmål, resultatmål och prestationsmål. Det var inte alltid roligt att cykla, men då skulle jag tydligen tänka på målen och så skulle allt bli bra. Sedan så flyttade jag till Lund och andra faktorer än cykling kom in i livet. Det var av denna anledning som jag ganska snart började överge målen. Den intuitiva tanken kan vara att detta borde resulterat i nedprioritering av cykling och totalt förfall, men istället blev det bara fantastisk mycket roligare att cykla. Utan mål kunde jag komma till en tävling med bra ben, bara för att smälla på några dödsdömda attacker från start. Dessa vilda attacker resulterade sedan i fascinerande historier som kunde återges med en nypa salt efter målgång. Tidigare hade jag haft en tendens att alltid sätta ribban på 2,40 och riva. Efteråt vägrade jag att se – och kunde aldrig finna någon glädje i – att jag hoppat 2,39 när jag rev. Av denna anledning tyckte jag att det mesta var ett elände när det kom till cykling. På vägen till och från tävlingarna med CK Ringen så blandades österrikiskt joddel med ukrainsk polka, skånska visor, klarinetter från Balkan och Glenns eviga tuggande. Det var värt hela resan även om en elak punktering kom en kilometer efter start.

 

Vid en närmare eftertanke har jag under de senaste 3,5 åren haft noll mål med min cykling och uppfyllt lika många. Det har aldrig gått bättre än vad det gjorde i år.

Den eviga jakten på mål – och vad som händer när du inte når dem

Problemet med mål är inte målen i sig, utan det som händer när målen inte kan nås. Anledningarna kan var tusen: Du har inte tid, du har inte orken eller så var det bara kort och gott svårare än vad du uppskattade. När detta händer finns det en risk att allt annat i världen upplevs som oväsentligt. Det spelar egentligen ingen roll att du tagit dig från punkt A till B eftersom du inte kan nå C. Särskilt inte när det känns som att det finns en förväntan att du ska nå punkt D. Tanken slår dig att ”alla andra verkar åtminstone nå punkt D” och när du går in på Instagram, eller träffar någon som allra hastigast, så bekräftas dina värsta farhågor.

 

Problemet med mål är att de allt för enkelt förvandlas till förväntningar på dig själv. Ibland är det inte ens dina egna förväntningar, men det känns likt förbannat som att de är det. När du inte kan nå förväntningarna på dig själv är frågan om du överhuvudtaget ens är dig själv.

Det här är (inte) en cykeltävling

Jag minns den här dagen väldigt tydligt, fast egentligen var det bara en dag i mängden: Jag hade samma underställ, jag mötte samma arbetskamrater på samma tid på vägen mot omklädningsrummet och jag satte mig på samma plats för genomgången innan skiftet. Det var den första veckan under mitt tredje år på sommarjobbet. Måndagen hade gått bra trots andelen nya och oerfarna plockare på lagret, men nu var det tisdag vilket betydde att det fanns betydligt fler rundor som behövde köras. Det här lagret är ett lager som alla andra: Vi har lite för mycket att göra och ingen har tid att städa efter sig trots att det sinkar flödena på lång sikt. Egentligen finns det inte ens tid att nicka till arbetskamraterna bland kranarna. För stunden vill du inte vara proppen som skapar kö i gångarna. Den här dagen hade driftledaren samlat oss för genomgång innan skiftet. Återigen konstaterades det att vi aldrig någonsin haft så många listor och så stora beställningar: ”Tisdagens arbetsbelastning betyder givetvis att vi kommer behöva jobba ännu snabbare, vara på tårna, inte skapa några köer, inte ställa trucken en sekund innan rast och köra klart en runda även om det innebär tio minuters obetald övertid. Om ni ska vara nöjda när ni går hem så ser vi helst att ni plockar några ton, gärna mer”.

 

Den dagen fick jag förmodligen hårdare direktiv och tydligare mål innan skiftet än när jag några dagar senare samlades med CK Hymer för en genomgång innan en UCI-tävling. Men det var som sagt bara en vanlig dag på jobbet.

En historia om normalfördelningen

Jag har en god vän som läser ett ämne där en hel del matematik och formler är inblandat, men då han önskar att vara anonym så kommer han härefter gå under det fingerade namnet Com Truise. Vi var ute och sladdade i en bil härom veckan, jag och Com Truise, och när vi skulle parkera för att uträtta ett ärende om fem minuter så insåg vi att det, precis som på alla andra parkeringar i Lund, var P-avgift. Som de CSN-beroende studenter och rebeller som läser politisk litteratur sent om nätterna vi är, så bestämde vi oss för att inte betala. Vi hade parkerat på stället i fråga några gånger tidigare och lyckats gå under P-vaktens radar. ”Men för varje gång så ökar givetvis sannolikheten för böter”, konstaterade jag. Detta var ett felaktigt påstående, menade Com Truise. Normalfördelningen, eller slumpen, är möjligtvis jämt fördelad över långa serier – men när experiment görs med normalfördelning så förekommer ofta långa ”streaks”. Det är alltså vanligt att få flera sexor, flera fyror eller flera ettor i rad.

 

Om slumpen är en faktor i våra liv så betyder det att vi, på lång sikt, borde leva ett drägligt liv. På kort sikt är det därmed fullt möjligt att allting går jävligt bra eller fruktansvärt uselt.

Rasande stillastående och situativ identitet

Den tyske sociologen Hartmut Rosa menar att vi lever en tid av samhällelig acceleration: tekniken, sociala förändringar och livstempot är tre sorter av accelerationer som Rosa identifierar. Detta leder till upplevelsen av ett rasande stillastående ”där förhållandena för våra liv ständigt förändras, men utan att varken uppgå i några naturliga och återkommande cykler eller att kanaliseras i kollektiva projekt som förverkligas över tid i enlighet med ett övergripande mönster och vissa givna målsättningar” (Heidegren & Wittrock 2013:14). Till följd av detta har kortsiktiga och tillfälliga lösningar kommit att dominera det samtida samhället, något som resulterar i såväl en situativ politik som situativa identiteter. Vad det beträffar den situativa politiken så innebär det att politiker agerar kortsiktigt för att få fler röster i nästa val, stärka opinionen eller öka sina siffror i förtroendemätningar. Den situativa identiteten betyder på samma sätt att din identitet skapas kortsiktigt och tillfälligt, t.ex. i form av mål: Betyget som du vill ha på nästa kurs, arbetet som du måste ta för att det ska se bra ut på ditt CV eller nyårslöftet att börja träna. I det rasande stillaståendet uppmanas vi att ständigt sträva uppåt, men när vi tittar över axeln upplevs vi vara kvar på samma plats.

 

När målen inte uppnås på lång sikt börjar marken krackelera och avgrunder ligger öppen. Det situativa är allt för bräckligt.

Hartmut Rosa och alienationen

Den tidigare nämnda Rosa menar att den samhälleliga accelerationen gör att vi upplever minskade möjligheter till självbestämmande (Heidegren & Wittrock 2013:17). Samtidigt finns det i moderniteten ett löfte om just individens och kollektivets självbestämmande. Följden av denna mycket frustrerande klyfta är olika former av alienation – känsla av främmandeskap. Den första formen av alienation är den från rummet vilket innebär att vi upplever platser som icke-platser vilka vi inte känner någon tillhörighet till. Den andra formen av alienation är den från tingvärlden. Detta betyder att ting ständigt, och dessutom i allt snabbare takt, ersätts med nya. Den tredje formen av alienation är den från vårt eget handlande, något som uppstår när vi t.ex. sitter och scrollar i timmar på sociala medier. Anledningen bakom att detta upplevs som främmande är att vi samtidigt befinner oss i en situation där: ”Överhuvudtaget tycks det som om människor inom de flesta yrken inte längre har tillräckligt med tid åt sina egentliga huvuduppgifter, eftersom de istället måste ägna sig åt annat, medan de flesta människor i alla utvecklade länder uppger att de nästan aldrig har tid att göra det de verkligen vill” (Heidegren & Wittrock 2013:17). Den fjärde formen av alienation är den från tiden och den uppstår när livet tycks dela upp sig i episoder som inte längre hänger samman på ett meningsfullt sätt. Den femte formen av alienation är den från andra människor. Istället för vänskap ingår vi i relationer som vi kan aktiverar eller avaktivera om vi behöver eller befinner oss i ett visst sammanhang. Varsamt framväxande vänskap och känslosamma farväl undanbedes vänligen men bestämt och gör oss förmodligen ensammare än någonsin trots de massiva nätverk vi arbetar upp (Heidegren & Wittrock 2013:17).

 

Tillsammans kan dessa olika former av alienation leda till självalienation som enligt Heidegren och Wittrock (2013:18) innebär utmattning och utbrändhet. Allting klingar smärtsamt bekant.

Mills svin och den mycket olyckliga övertolkningen

Den liberala filosofen John Stuart Mill ska någon gång ha uttryckt sig i stil med att ”(d)et är bättre att vara en missnöjd människa än ett nöjt svin”. Utifrån liknande tankesätt, och i kanske något enstaka fall även det specifika citatet, har sedan olyckliga övertolkningar spridit sig med allvarliga konsekvenser. En vanlig missuppfattning är bland annat att framgångsrika elitidrottare, eller framgångsrika studenter för den delen, skulle vara de som aldrig blir nöjda. Detta stämmer inte, utan vägen till framgång ligger snarare i balansen mellan nöjdhet och missnöjdhet. Världens bästa cyklister upplever förmodligen en nöjdhet när de vinner en tävling, men en annan dag kan det vara missnöjdheten som driver dem ut att träna i ihållande regn. Det är inte extremen, utan den gyllene medelvägen och balansen som betalar tillbaka allra bäst i det långa loppet. För att uppnå kontinuitet gäller det att se lösningar där andra ser hinder och återvändsgränder. Emellertid kan lösningen ibland vara så enkel som att bara luta sig tillbaka och vara närvarande i stunden. Den som ständigt är missnöjd kommer enbart att knäcka sig själv när tiden får göra sin verkan.

 

Enligt min ovan nämnda vän Com Truise finns det en lärare på Lunds Tekniska Högskola (LTH) som brukar nämna principen att sträva efter Good Enough. Det är högst oklart huruvida det handlar om någon form av levnadsfilosofi eftersom vi befinner oss i de nordöstra delarna av Lunds campus, men ibland är Good Enough kort och gott bara Good Enough.

Och en avslutande överläggning

Studenter lever på en skör tråd och med stora ambitioner. När tråden väl går av, och den utlösande faktorn bakom detta kan variera, så är de sociala skyddsbarriärerna oftast minimala: En misslyckad tentamen kan innebära att pengarna slutar komma, ett lägre betyg kan innebära att drömmen om en praktikplats försvinner. Dessutom befinner sig många i början av sina vuxenliv och flera mil från familjen och vännerna som de har känt hela ditt liv. Personerna i din omgivning kan många gånger vara så nya att du inte känner dig säker att anförtro dem kring dina bekymmer. Så fasaden hålls uppe och trycket byggs på. Fler studenter än någonsin befinner sig idag under den allt större press som eldas på av de stora ambitionerna, något som föga förvånande också medför konsekvensen att fler hamnar i psykisk ohälsa. Samhället har förflyttat en större mängd personer till en osäkerhet, men morgondagen lovar guld för den som är målmedveten och ständigt strävar uppåt. Det finns därför ingen tid att stanna upp, reflektera en stund, ta några djupa andetag eller unna sig lyxen av vara tillfredsställd eller ens Good Enough.

 

Gör folk någonsin det nuförtiden: stannar upp och reflekterar? Finns det en minut över, några sekunder att slå ihjäl, då är det lika bra att sätta in hörlurarna och lyssna på en podd. Varför inte en om förebyggande av psykisk ohälsa?

*****

Heidegren, C-G. – Wittrock, J. (2013). ”Inledning: Social acceleration och rasande stillestånd”, i Rosa, H. Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer. Göteborg, Daidalos: 6–21.

Lindgärde, K. (2019). Sätt rimliga mål för träningen. Lunds universitet. Tillgänglig: https://www.lu.se/article/satt-rimliga-mal-for-traningen. Hämtdatum: 2019-02-14.

Vikten av att välja årets låt eller Hur du hittar motivation för intervaller på testcykeln

23 dec 2018

När jag kom till Lund för snart tre och ett halvt år sedan så tog det inte lång tid förrän jag hade fått lära mig att det tillhörde traditionen att stänga ner studentlivets nattklubbar med en speciell låt. På de flesta nationer tjänade Tommy Körbergs Stad i ljus detta ädla syfte, på andra nationer var det Broder Daniels Shoreline som gällde och på min egen nation var det Salem al Fakirs I’m So Happy. När denna sista låt spelas hör det dessutom till traditionen att alla samlas i en stor ring för att dansa tillsammans. Huruvida denna till ytan märkliga tradition har uppstått för att fira överlevnaden till kvällens slut eller för att de som stannat på tok för länge ska kunna sörja är emellertid okänt. 

För en del var konceptet med den där sista låten i Lund mycket främmande och bemöttes med frågetecken men för mig framstod det som helt naturligt. Jag kan visserligen inte hävda att jag var före traditionen i Lund, men redan under vintern 2015/2016 insåg jag det geniala i att avsluta alla träningspass på testcykel med en och samma låt. Den 12 januari 2015 släpptes nämligen Moti, Dzeko och Torres Ganja. Redan under veckorna som föregått detta datum så hade jag haft koll på att låten skulle komma och att droppet hade potentialen att skicka folk rakt upp ur cykelskorna vare sig de hade kardborreband eller BOA-spännen. Av denna anledning så bestämde jag mig för att avsluta ett av träningspassen på testcykel i Jönköpings CKs klubblokal med låten. Bara några dagar efter den 12 januari 2015, förmodligen tisdagen den 13 januari, rök det till i klubblokalens högtalare en minut in i den sista fyraminuters-intervallen och 3:33 senare hade en modern klassiker fötts.

Den logiken som ligger bakom användandet av den sista låten är egentligen löjligt enkelt och har sitt ursprung i vad en del hävdar är människans allra djupaste drifter: den behavioristiska inlärningsprocessen. Här är det klassiska exemplet på en vetenskaplig studie Pavlovs hundar. Experimentet börjar med att det rings i en klocka varje gång hundarna får mat, och maten startar hundarnas salivproduktion. Processen upprepas och efter ett antal gånger så räcker det med att ringa i klockan för att hundarna ska börja producera saliv – beteendet att producera saliv har blivit en betingad respons på att klockan ringer.  

Översätter vi detta i termer av ett träningspass på testcykel så är funktionen av den sista låten att ingjuta en trygghet av att den sista intervallen är här. Den sista låten berättar att det är dags att öppna spjällen för fullt och för en sista gång under träningspasset gå in i smärtans värld. När detta väl har gjorts ett antal gånger kommer låten medföra en betingad respons: Har du väl lyckats ta ut dig på ett träningspass till låten, klarar du av att göra det igen. Dessutom förknippas den sista låten med den sköna känslan av att träningspasset tar slut efter den, varpå du alltid kommer vilja ta dig till den punkten när den sista låten spelas. En del dagar är det värt att kämpa sig igenom alla intervaller, även fast benen skriker på 20 watt lägre än normalt och pulsen är tio slag högre, bara för att få njuta av känslan när den sista låten kommer på.

Det bör dessutom påpekas att denna effekten uppnås bäst i grupp. För mig, min storebror Daniel och Ricci Riccardo Widegren blev Ganja ett unikum, en standard och en start på ett för alltid nytt sätt att köra testcykel. De efterföljande åren har vi därför pratat om ”årets Ganja”. Separerade av 300 kilometer har vi visserligen valt olika låtar varje år - och jag drog dessutom det korta strået att få lyssna på dem helt själv i nationens bastu. Hursomhelst, genom att lista upp och därefter jämföra de låtar som spelats allra sist på testcykel-passen mellan 2015 och 2018 kan vi förhoppningsvis skilja ut några gemensamma drag. Målet är att dessa sedan ska kunna användas för att hitta den där sista låten lagom till 2019. Eftersom jag inte räknar med att alla har hört eller kommer vilja lyssna på de fyra tidigare upplagorna av "årets Ganja" mellan 2014/2015 och 2017/2018 så har jag istället sammanfattat dem på ett sätt som gör att du får veta tillräckligt för att förstå helheten av texten. Om du mot förmodan skulle välja att lyssna på låtarna, så bär i åtanke att det är låtar som gör sig bäst som just den där sista låten på testcykel-passet med allt vad det innebär. 

2014/2015 – MOTi, Dzeko & Torres - Ganja (Original Mix)

https://www.youtube.com/watch?v=NZJomRa24Ek

När låten vrålar igång sina 3:33 som en gammal dammig högtalare har enligt traditionen den första minuten av den sista fyraminuters-intervallen gått. 1:00 in kommer första droppet och det är också då som mjölksyran långsamt börjar sippra ut genom benen. 30 sekunder senare stannar låten upp och känslorna som stängts ute under det orimligt hårda droppet kommer tillbaka. 2:30 kommer den andra rökaren, bränner av enda in i kaklet och lämnar ingen oförstörd. När det metalliska ljudet stutsar i högtalarna efter 3:00 känns det som att smärtorna sitter utanpå och att allt världsligt lämnat kroppen.

2015/2016 - twoloud & Bounce Inc. - Hope 

https://www.youtube.com/watch?v=AU1np_ypG2c (Extended Mix)

Med sina 3:14 återupprepar twolouds dänga egenskapen av att vara en låt som passar perfekt att starta lagom till, eller under, den sista intervallen. Efter att låten startas med ett sugande ljud är det egentligen inga frågetecken och första droppet slår till stenhårt efter 0:45. 1:38 börjar en uppbyggnad av utomjordiska mått som gör att den mänskliga fysiken plötsligt känns obegränsad och motståndet i tramptagen upplevs surrealistiskt nog som icke-existerande. Under cirka 14 sekunder får den lycklige uppleva känslan av att vara odödlig och oövervinnelig. Något senare kommer säckpipan tillbaka lika envist skrikande som dina ben och lungor. 2:23 kommer så det sista droppet och ger en precis det som behövs mitt i vinterträningen när säsongen känns oändligt långt borta – lite jävla Hope.

2016/2017 - Matt Nash - Know My Love (Original Mix)

https://www.youtube.com/watch?v=fb0ikUyMWbI

Det tredje årets låt verkar till en första början likna sina föregångare i allt väsentligt. Det är EDM, den är 3:03 lång och låten släpps i anslutning till eller under pågående lågsäsong. Efter en mer noggrann granskning kan vi emellertid konstatera att den skiljer sig en hel del. Det är framförallt svårare att dela in låten i drop och uppbyggnad. Istället gungar låten tryggt igång, ökar möjligen farten vid 0:40 och 2:11 – men genom hela låten löper samma trygga gungning om och om igen. Vad som utmärker låten – och dessutom gör det omöjligt att veta om du precis började lyssna på den eller har nått slutet på intervallen – är just detta repetitiva gung och en minst lika repetitiv text. Du kanske “give anything to wrap you in my arms” och “ry my best to keep you safe from harm” – men ger du allt och försöker ditt bästa för att ta dig genom träningspasset?

2017/2018 - Fisherman & Hawkins and Gal Abutbul - United (Original Mix)

https://www.youtube.com/watch?v=ENtzrmquwKs

Låtens längd på 6:13 gör att det krävs mer timing än med dess föregångare för att starta den vid rätt tidpunkt. Därefter väntar egentligen 3:54 minuters uppbyggnad. Emellertid kräver denna låt, precis som vinterträningen i stort, en hel del tålamod. Gemensamt är därtill att detta tålamod betalar sig alla gånger i slutändan – och det med ränta. När ljudet går från höger-vänster-höger-vänster vid 3:50 är det helt enkelt dags att kräma ut det sista för träningspasset. Propellermatandet som följer gör det svårt att ligga under vo2-max. Allt som allt känns det lika mäktigt som att kasta loss solo den sista kilometern och sakta se DCU-vagnen närma sig i periferin med ett antal jagande, väldigt arga, danskar i hasorna.

Gemensamma drag och generella kriterium

För att kartlägga låtarnas gemensamma drag och generella kriterium så har de analyserats utifrån de fyra aspekterna: längd, drop, repetition samt text. För att bena ut resultaten så går vi igenom dem kort var för sig innan de sammanfattas för att plocka upp det gemensamma.

Figur 1.1. Låtens längd i minuter och sekunder.

Under de fyra åren har låtarna varierat i längd från 3:03 till 6:12, men vid tre av fallen har de varit drygt tre minuter långa. Genomsnittslängden hamnar därför på 4:00. Eftersom fyra minuter är en tid som passar de flesta sorters intervaller ganska bra så bör det uppfattas som ett generellt riktmärke för hur lång den sista låten ska vara. Dessutom ger längden på fyra minuter träningspassets deltagare möjligheten att lägga upp watten på sin fyraminuterströskel direkt när den sista låten kommer på – något som måste ses som enormt fördelaktigt.

 

Figur 1.2. Dropets hårdhet på en skala 0,00 – 1,00.

Genom åren har droppet varit mycket hårt vid tre tillfällen och relativt hårt vid ett. Slutsatsen landar därför i att droppet åtminstone bör vara hårt. Det finns dock ingenting som säger att det behöver vara det hårdaste av alla hårda och hjärndöda dropp. Nej, tänk på barnen för guds skull. En något mildare basgång kan också göra klubblokalens grannar lyckligare. Allt som allt så skadar det inte om droppet åtminstone är lite njutbart att lyssna på. 

 

Figur 1.3. Hur repetitiv låten är på en skala 0,00 – 1,00.

Vid tre tillfällen har låtarna varit mycket repetitiva och vid ett tillfälle ganska repetitiva. Med detta sagt landar vi i att repetition är en mycket bra egenskap. Lite variation kan tillåtas, men precis som låten i sig på ett generellt plan så är logiken med att mata in någonting och vänja sig en viktig faktor att ta hänsyn till.

 

Figur 1.4. Hur mycket text som låten innehåller på en skala 0,00 – 1,00.

Vad det beträffar text så är det ingen låt som utmärker sig i särskilt positiv mening för den som gillar text med budskap, substans och djup. Vid ett tillfälle förekommer rent utav ingen text, och vid två tillfällen kan texten beskrivas som oskönjbar eller högst begränsad. Den fjärde låten bjuder visserligen på lite text, men dess variation och mening lämnar mycket att önska. Sammanfattningsvis kan vi därför konstatera att text inte är någon nödvändig komponent i årets låt, men faktum kvarstår att text kan fylla en trevlig och kompletterande funktion som inte bör underskattas.

Låt:

Längd:

Dropp:

Repetition

Text:

Ganja

03:33

1,00

1,00

0,10

Hope

03:24

1,00

1,00

0,10

Know My Love

03:03

0,70

1,00

0,40

United

06:12

1,00

0,70

0,00

Medelvärde

04:03

0,93

0,93

0,15

Figur 1.5. Samanställning över gemensamma drag och generella kriterium 2015–2018.

Utifrån sammanställningen i figur 1.5 kan vi gå vidare genom att kort summera de fyra olika aspekterna och plocka ut fyra punkter som sammanfattar de gemensamma dragen och generella kriterierna:

  • Den perfekta längden är antagligen runt 4:00.
  • Hårt drop är fördelaktigt. Den sista låten måste utmärka sig i jämförelse med alla andra låtar som spelats under träningspasset.
  • Repetition är bra, desto mindre du kan och behöver tänka desto bättre. Om låten låter likadant efter tio sekunder som efter tre minuter är dessutom chansen att du glömmer bort tiden extra stor. Det är få ställen där du blir så smärtsamt medveten om att tiden är relativ som på en trainer/testcykel.
  • Text är förmodligen överskattat. Det är fullt möjligt att de fyra låtarnas genre resulterat i ett visst mätfel.

Med dessa gemensamma drag och generella kriterium för att hitta den där sista låten till 2019 års testcykel-pass, så önskar jag er allt lycka till med denna mycket viktiga uppgift samt vinterträningen i stort. Det bör dock poängteras att det första är en förutsättning för det andra. Den där sista låten som alla vet om tjänar inte bara syftet att betinga ett visst beteende. Oavsett om fenomenet utnyttjas på ett dansgolv i Lund eller en svettig klubblokal i Jönköping så har det dessutom tendensen att skapa en härlig gemenskap och göra vintern mer uthärdlig. På den tiden när jag hade kortare resväg i förhållande till träningspassets längd så kunde den gemenskapen många gånger vara det som gjorde att jag tog mig till klubblokalen för att träna. Väl där gjorde det dessutom att träningarna blev mycket roligare. Numera har jag längre resväg till min klubblokal än det genomsnittliga träningspasset på testcykel och sitter därför istället helt ensam i en bastulokal och stirrar in i en vit pelare. En bidragande faktor till att det blir uthärdligt i längden är att den där sista låten alltid kommer tillbaka – och för varje gång den spelas så kommer våren närmare.

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!