Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Den gode, den onde, den fule

13 apr 2015

Dagen efter studenten var jag arbetslös, osäker på min framtid och i samma skick som de flesta andra studenter när jag satte mig ner i baksätet på lagets bil på väg till Helsingborg. På söndagen, alltså två dagar efter studenten, skulle vi köra en dansk cuptävling strax utanför Helsingör. Min form var egentligen ganska bra men mitt huvud var någon helt annanstans så jag låg och slirade längst bak hela tävlingen och klippte sista gubbe efter sista gubbe när de åkte av. Efter tolv mil kom det plötsligt in några hästar i klungan och sparkade bakut. Klungan splittrades tack vare detta och jag hamnade i en grupp med Stefan Schumacher som svor på minst tre olika språk. 

Samtidigt som vi började jobba för att komma tillbaka till klungan började det ösregna. Laget jag körde för åkte på de sämsta däcken som någonsin tillverkats. De var smala, hårda och hade inget grepp i väta. Det släppte för mig i varje kurva och tillslut körde jag rakt in i Schumacher när det släppte i en rondell. "Eyy, take it easy man", sa Schumacher och vi lyckades med att hålla oss på hjulen. I nästa kurva gled jag omkring som en ål igen och snart tappade jag kontakten med min grupp och bröt. Detsamma gjorde alla andra i min grupp. Schumacher tog antagligen tag i en bil för några varv senare satt han i täten och gasade igen med ett belåtet leende på läpparna. Efteråt satt vi i teambussen och jag kände mig mer förvirrad än någonsin tidigare i livet. Jag visste knappt vem jag var, var jag var samt varför och jag hade dessutom tappat allt förtroende för cyklister. Världen skulle aldrig bli densamma igen. Nu, knappt två år senare grips jag av samma känsla. Den här gången handlar det inte avslutad skolgång eller cykeltävlingar - Bradley Wiggins har slutat cykla.  

Jag följer proffscyklingen av två anledningar. Bröderna Ludvigsson och Bradley Wiggins. Bröderna Ludvigsson för att de är vänner - Wiggins för att han var min hjälte. Dessvärre slutar det inte där. Wiggins var mer än min hjälte. 

Bradley Wiggins var för mig den gode, Blondie - spelad av Clint Eastwood - i Den gode, den onde, den fule. Froome var Tuco, den fule, och alla andra representerade den onde, Angel Eyes. Precis som Blondie så var Wiggins sin egen man. Wiggins ville vinna Tour de France och det byggdes ett helt lag kring honom. Wiggins misslyckades, han hånades och ifrågasattes men tillslut vann han touren år 2012. 2013 tog istället Froome, den fule, över. Istället för att bråka med Tuco valde Blondie, som den gode man han är, att dela på skatten. Wiggins utmanade inte Froome om kaptensrollen utan valde istället att satsa på Paris - Roubaix. Återigen blev han bespottad och ifrågasatt och denna gången kanske än mer än efter det katastrofala försöket att vinna Giro d' Italia 2013. Förvisso vann Wiggins aldrig Paris - Roubaix men han blev 8:a respektive 18:e man 2014 och 2015 - båda gångerna mindre än en minut bakom segraren. Om någon år 2005 sagt att Bradley Wiggins skulle avsluta karriären som vinnare av Tour de France och en allvarlig utmanare i Paris - Roubaix hade ingen vågat satsa ett sketet korvöre och absolut inte en handfull dollar.

Bradley Wiggins pratade inte om vilka cykeltävlingar han skulle vinna. Han pratade om dem. Sen vann han dem. 

Bradley Wiggins vann tempo-VM med skägg i ansiktet. Med. Skägg. I ansiktet. Herregud. Skägg. 

Skägg i ansiktet. 

Bradley Wiggins var en enastående atlet men samtidigt inte mer än en människa. På toppen av sin karriär 2013 - efter vinsten av Tour de France och OS-tempot i London - rökte han en cigarett. Efter vinsten på tempo-VM 2014 drack han en Mahou Cinco Estrellas. Förra månaden på Mallorca letade jag som Blondie, Tuco och Angel Eyes efter skatten på 200 000$ över hela ön efter denna öl men förgäves då jag endast hittade Mahou Clásica och Mahou Negra. Besvikelsen var total när jag inte kunde hitta detta gemensamma band som skulle förena mig med min idol. Jag hann aldrig dricka en Mahou Cinco Estrellas innan Wiggins slutade cykla. Zayn Malik slutade i One Direction. 

Bradley Wiggins var mer än en cyklist och människa. Han var Sir. Bradley Wiggins och en av de mest välklädda personerna i världen. De svarta strumporna, de höga skoöverdragen och skägget är några av trenderna där Wiggins varit högst delaktig i skapandet. Sir. Bradley Wiggins hade karisma. 

Min historielärare på gymnasiet sa att många svenskar upplevde känslan av att ha förlorat en anhörig när Palme blev skjuten - en känsla som skapade ett vakuum efteråt. Så känner jag idag när Sir. Bradley Wiggins slutat som cykelproffs. Wiggins var mer än en idol för mig. Wiggins var som en del av mig i proffsklungan, ett proffs som jag kunde identifiera mig i (bortsett från skägget). Wiggins var den gode, Blondie, men han är död nu och kvar finns bara Tuco och Angel Eyes. Den som har sett Den gode, den onde, den fule vet att filmen inte slutar så. Hade den slutat så hade det varit en jävligt dålig film. 

Jeansmannen har återvänt

28 feb 2015

På vägen mellan skolan och tåget igår tyckte jag mig se ett bekant ansikte. Jeansmannen parkerade sin cykel utanför Arbetsförmedlingen och stegande sedan in där. Allt gick snabbt så jag hann inte se om det verkligen var Jeansmannen. När jag satt på tåget hem greps jag av samma känsla som Rafiki i Lejonkungen. Ni vet i den scenen när Rafiki fångar lite bös, lägger det i ett sköldpaddeskal och förstår att Simba fortfarande lever och är på väg tillbaka till Lejonklippan.  

Jag vet inte exakt vilken dag det var men första gången jag träffade Jeansmannen så var klockan 9.00 och vi befann oss på Piren. Där stod han i ett par grova vinterkängor med sin hybrid, iklädd en tunn regnjacka och tjock mössa under hjälmen. I ryggslutet stack en rutig flanellskjorta ut under regnjackan. Om ni inte redan förstått det själva så hade han även jeans på sig - ett par slitna gamla Levis. Jag trodde att han var en av Bernts cykelkompisar så jag varken funderade över eller frågade vem han var.

Det var inte varmt den dagen - kanske två grader - och det duggregnade lite hela passet. Bland de funktionsklädda hördes emellanåt små tysta klagomål - men inte från Jeansmannen. Efter tre timmar hörde jag honom prata för första gången. "Har du en Snickers eller något att äta?", frågade han. "Nej", svarade jag och ljög så att det sjöng om det. Jag hade nämligen mat med mig, men jag skulle cykla fem-sex timmar den dagen och var inte beredd att dela med mig. Samtidigt började jag ana ugglor i mossen - det här var inte en av Bernts cykelkompisar utan en ny förmåga. Således började jag fråga ut honom. "Du kör riktigt bra, det är inte alla som hänger med så bra som du. Särskilt inte i sådana kläder. En del kommer hit i Gore-Tex för tio tusen kronor men efter en timma ger de upp". Jeansmannen svarade att han cyklat Vätternrundan i busväder. Enligt honom hade många frusit den gången men inte han - för han hade sin regnjacka. Den dagen cyklade Jeansmannen med oss i tio mil utan minsta tendens att vara nära väggen.

Jeansmannen fortsatte att dyka upp med jämna mellanrum på våra distanspass. Det var ingen som lyckades dra ur honom vem han egentligen var. Istället började ryktena gå - en del sa att han var uteliggare och andra hävdade att han var en vanlig snubbe som gillade att cykla och bodde i ett hus någonstans. Någon frågade vad han hade under jeansen. "Kalsonger", svarade han.

Så kom den där dagen i februari när Jeansmannen inte dök upp på Piren trots strålande väder. Vi cyklade ett varv runt Landsjön. Dagen till ära fanns Philip Lindau och Löken i sällskapet. Löken ville att vi skulle bogsera honom hem till Habo så efter varvet runt Landsjön styrde vi genom stan och utåt Trånghalla. Helt plötsligt såg jag en bekant silhuett i fjärran - Jeansmannen. Likt en hägring i öknen uppenbarade han sig och snart satt han som vanligt i vår klunga med sina jeans.

Jeansmannen matade på med sina kängor uppför Trånghalla-backen och på toppen var det bara han och jag kvar. Jag visste inte vad jag skulle säga detta storslagna ögonblick. "Han i blå kläder, Philip Lindau, han är proffs i ett norskt lag och du har cyklat ifrån honom uppför", kläckte jag ur mig. "Okej, det namnet känner jag inte igen", svarade Jeansmannen och sen sa han ingenting mer. Några timmar senare fortsatte jag och Philip själva medans de andra vände tillbaka mot Jönköping. Jeansmannen, som körde dubbfritt, ställde av Bama, som körde med dubb. Den kvällen slet Bama av dubbdäcken i vredesmod.

Våren kom och Jeansmannen försvann. BasHenke påstod att han konverserat med Jeansmannen på Hemköp - i övrigt fanns det inget som indikerade på att han fortfarande var vid liv. Detta var tills jag såg honom utanför Arbetsförmedlingen i fredags.

Idag var jag på väg hem från ännu ett distanspass som börjat vid Piren klockan 9.00. Cyklandes utmed Vätterstranden ser jag en cyklist i tempoställning komma farandes mot mig. Snart känner jag igen honom - hybrid, grova vinterkängor, tunn blå regnjacka, en flanellskjorta som fladdrar och så de där jeansen. Vid det här laget var jag ganska såsig i skallen men när jag inser vem som kommer cyklandes får jag världens största leende på läpparna och hälsar så att jag nästan faller av cykeln. Jeansmannen reser sig upp ur tempoställningen, ler, och vinkar tillbaka. Sen försvinner han lika fort i medvinden som han uppenbarade sig.

Jag vill inte veta vem Jeansmannen är. Det blir bäst så helt enkelt. Han är en legend förhöjd i dunkel och bör så vara. Jag behöver inte veta heller. Oavsett vem han är så är han faktiskt en begåvning på cykeln. Han är ett unikum när det kommer till mental hårdhet. De som skriver om karaktärspass hit och pannben dit har aldrig hört talas om Jeansmannen. Det spelar ingen roll vem Jeansmannen är för idag fick han mig att bli riktigt glad. Simba lever. Det är dags.

When it's on...

13 feb 2015

Vem är jag? Hur hamnade jag här?

Den första frågan är enkel att svara på. Jag är Marcus Persson - en 20 år gammal elitcyklist och högskolestudent som bor i Habo två mil nordväst om Jönköping. 

Den andra frågan, hur jag hamnade här, kräver ett desto längre svar. Det hela började med att jag och min tre år äldre storebror Daniel skulle köpa nya skolcyklar 2004. Pappa tog oss till varenda cykelbutik i Jönköping, bland annat Öster Cykel där vi för första gången fick se en racercykel. Därefter fastande vi framför Eurosport där vi bevittnade spektaklet till Giro d' Italia 2005 när Gilberto Simoni och Paolo Savoldelli slogs om sekunderna uppför Colle delle Finestre.

2007 körde jag mina första två cykeltävlingar på landsväg och 2008 deltog jag återigen i två tävlingar. 2009 började jag tävla och träna mer målinriktat och gjorde mina första resultat. 2010 blev jag trea på USM i P15-16 efter en säsong där jag var bland de fem bästa på sånär som varenda tävling. 2011 tog jag steget upp i juniorklassen och min utveckling stagnerade tillfälligt i den något hårdnande konkurrensen.

Till 2012 bantade jag ner mig själv - något som förstörde hela våren. Mer om detta kan ni läsa i mitt mest delade inlägg någonsin. Under sommaren lyckades jag komma tillbaka och bli femma på både linje och tempo SM för juniorer. Några veckor senare vann jag kortbane-SM för juniorer och därefter fick jag åka till Tyskland två gånger med juniorlandslaget.

2013 var mitt första år som seniorcyklist och jag gjorde debut för Team Trek Sweden Racing nere i Belgien. Seniordebuten slutade med att jag flög raklång ner i en rännsten med en hastighet av 50 km/h. Säsongen fortsatte lite i samma tecken - hård men fostrande. Bland annat körde jag UCI-tävlingar nere i Danmark, blev femma på u6 Cyle Tour och 14e på tempo-SM i Åstorp.

Förra året, 2014, gjorde jag en satsning på att bli proffs. Dessvärre gick säsongen inte min väg och i augusti började jag på Högskolan i Jönköping. Mitt kanske bästa resultat under 2014 var 16e man på linje-SM.

Tävlingssäsongen 2015 är nu på ingående och jag har tränat för att tävla i elitklassen med min klubb, Jönköpings CK. Jag utgör elitlaget tillsammans med min storebror Daniel och den cyklande ortopeden RoboCop. Eventuellt får vi tre sällskap av det gamla esset Rudelius och Bagarn - den senare är en av Sveriges vassaste spurtare. Dessutom kommer Philip Lindau och bröderna Ludvigsson köra för Jönköpings CK på SM.

När jag gick på lågstadiet gillade jag att skriva sagor, men jag kan inte påstå att jag tillhörde de främsta i klassen. Det var först efter puberteten i årskurs nio som jag började utveckla min förmåga att skriva och på gymnasiet fortsatte utvecklingen. I december 2011 startade jag min blogg http://mjpersson.blogspot.se/. Sedan dess har bloggen skiftat lite i karaktär. Till en början var den ganska varierande för att sedan bli mer dagboksliknande. I augusti 2014 hittade jag hem till mitt nuvarande format. När jag skulle beskriva min blogg för elitcyklisten Edvin Tholin efter några för många öl valde jag förjande mening: "Att läsa min blogg ska kännas som att få ett slag i magen". Mitt dåvarande tillstånd till trots så tycker jag att det är en ganska träffsäker beskrivning. 

Jag är trött på alla som lägger upp bilder på sallader och skriver om hur bra de har det (när de har det bra). Ska jag lägga min tid på att läsa en blogg vill jag läsa någonting bra - inte tre rader om hur någons vardag sett ut. Efteråt vill jag faktiskt känna att läsandet berikat mig - antingen genom underhållning eller genom något som fått mig att tänka efter och reflektera. Dagbokskonceptet på en blogg är synnerligen ointressant och saknar ofta substans.

I grund och botten skriver jag för att det är roligt men jag har också ett långsiktigt mål. Tänk om någon i framtiden, som inte känt mig eller inte känner till mig, läser det jag skrivit. Jag har hört att Google sparar allt så jag hoppas att någon ska läsa det här om 1 000 år och tänka - "2015 levde de flesta ett ganska drägligt liv trots allt".

De som inte känner mig tycker ofta jag är sur och tystlåten. Det stämmer, men bara till viss del. Det går att beskriva min inställning till livet som Simon Clarke, proffs i Orica-GreenEdgde, beskrev australiensarnas inställning till cykeltävlingar: "When it's on, it's on like Donkey Kong".

Slutligen vill jag tillägga att jag cyklade Vätternrundan torsdagen den 14 augusti 2014. Fel datum tänker du och det är alldeles korrekt. Jag körde nämligen ett varv runt Vättern en helt vanlig torsdag för att få tyst på alla tofflor som frågar om jag kört runt Vättern på de där smala däcken. Tiden för denna baggis blev lite drygt 9 timmar och 20 minuter. För fler detaljer tipsar jag återigen om att besöka min gamla blogg: http://mjpersson.blogspot.se/2014/08/vatternrundan.html



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!