Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Jeansmannen har återvänt

28 feb 2015

På vägen mellan skolan och tåget igår tyckte jag mig se ett bekant ansikte. Jeansmannen parkerade sin cykel utanför Arbetsförmedlingen och stegande sedan in där. Allt gick snabbt så jag hann inte se om det verkligen var Jeansmannen. När jag satt på tåget hem greps jag av samma känsla som Rafiki i Lejonkungen. Ni vet i den scenen när Rafiki fångar lite bös, lägger det i ett sköldpaddeskal och förstår att Simba fortfarande lever och är på väg tillbaka till Lejonklippan.  

Jag vet inte exakt vilken dag det var men första gången jag träffade Jeansmannen så var klockan 9.00 och vi befann oss på Piren. Där stod han i ett par grova vinterkängor med sin hybrid, iklädd en tunn regnjacka och tjock mössa under hjälmen. I ryggslutet stack en rutig flanellskjorta ut under regnjackan. Om ni inte redan förstått det själva så hade han även jeans på sig - ett par slitna gamla Levis. Jag trodde att han var en av Bernts cykelkompisar så jag varken funderade över eller frågade vem han var.

Det var inte varmt den dagen - kanske två grader - och det duggregnade lite hela passet. Bland de funktionsklädda hördes emellanåt små tysta klagomål - men inte från Jeansmannen. Efter tre timmar hörde jag honom prata för första gången. "Har du en Snickers eller något att äta?", frågade han. "Nej", svarade jag och ljög så att det sjöng om det. Jag hade nämligen mat med mig, men jag skulle cykla fem-sex timmar den dagen och var inte beredd att dela med mig. Samtidigt började jag ana ugglor i mossen - det här var inte en av Bernts cykelkompisar utan en ny förmåga. Således började jag fråga ut honom. "Du kör riktigt bra, det är inte alla som hänger med så bra som du. Särskilt inte i sådana kläder. En del kommer hit i Gore-Tex för tio tusen kronor men efter en timma ger de upp". Jeansmannen svarade att han cyklat Vätternrundan i busväder. Enligt honom hade många frusit den gången men inte han - för han hade sin regnjacka. Den dagen cyklade Jeansmannen med oss i tio mil utan minsta tendens att vara nära väggen.

Jeansmannen fortsatte att dyka upp med jämna mellanrum på våra distanspass. Det var ingen som lyckades dra ur honom vem han egentligen var. Istället började ryktena gå - en del sa att han var uteliggare och andra hävdade att han var en vanlig snubbe som gillade att cykla och bodde i ett hus någonstans. Någon frågade vad han hade under jeansen. "Kalsonger", svarade han.

Så kom den där dagen i februari när Jeansmannen inte dök upp på Piren trots strålande väder. Vi cyklade ett varv runt Landsjön. Dagen till ära fanns Philip Lindau och Löken i sällskapet. Löken ville att vi skulle bogsera honom hem till Habo så efter varvet runt Landsjön styrde vi genom stan och utåt Trånghalla. Helt plötsligt såg jag en bekant silhuett i fjärran - Jeansmannen. Likt en hägring i öknen uppenbarade han sig och snart satt han som vanligt i vår klunga med sina jeans.

Jeansmannen matade på med sina kängor uppför Trånghalla-backen och på toppen var det bara han och jag kvar. Jag visste inte vad jag skulle säga detta storslagna ögonblick. "Han i blå kläder, Philip Lindau, han är proffs i ett norskt lag och du har cyklat ifrån honom uppför", kläckte jag ur mig. "Okej, det namnet känner jag inte igen", svarade Jeansmannen och sen sa han ingenting mer. Några timmar senare fortsatte jag och Philip själva medans de andra vände tillbaka mot Jönköping. Jeansmannen, som körde dubbfritt, ställde av Bama, som körde med dubb. Den kvällen slet Bama av dubbdäcken i vredesmod.

Våren kom och Jeansmannen försvann. BasHenke påstod att han konverserat med Jeansmannen på Hemköp - i övrigt fanns det inget som indikerade på att han fortfarande var vid liv. Detta var tills jag såg honom utanför Arbetsförmedlingen i fredags.

Idag var jag på väg hem från ännu ett distanspass som börjat vid Piren klockan 9.00. Cyklandes utmed Vätterstranden ser jag en cyklist i tempoställning komma farandes mot mig. Snart känner jag igen honom - hybrid, grova vinterkängor, tunn blå regnjacka, en flanellskjorta som fladdrar och så de där jeansen. Vid det här laget var jag ganska såsig i skallen men när jag inser vem som kommer cyklandes får jag världens största leende på läpparna och hälsar så att jag nästan faller av cykeln. Jeansmannen reser sig upp ur tempoställningen, ler, och vinkar tillbaka. Sen försvinner han lika fort i medvinden som han uppenbarade sig.

Jag vill inte veta vem Jeansmannen är. Det blir bäst så helt enkelt. Han är en legend förhöjd i dunkel och bör så vara. Jag behöver inte veta heller. Oavsett vem han är så är han faktiskt en begåvning på cykeln. Han är ett unikum när det kommer till mental hårdhet. De som skriver om karaktärspass hit och pannben dit har aldrig hört talas om Jeansmannen. Det spelar ingen roll vem Jeansmannen är för idag fick han mig att bli riktigt glad. Simba lever. Det är dags.

Unofficial Preview of the Teams in the Swedish Elite Mens Category 2015

22 feb 2015

Den enda riktiga säsongen - vintersäsongen - lider mot sitt slut och snart börjar säsongen som inte är på allvar - tävlingssäsongen. Den riktiga säsongen, som alltså är vintersäsongen, går ut på att skriva och skryta om sina watt på TC och distanspass så mycket som möjligt. Den oseriösa tävlingssäsongen går ut på att göra resultat alltså kunde den lika gärna kvitta. Hur som haver så börjar snart tävlingssäongen och jag tänkte följa upp min succé, Unofficial Swedish Cycling Awards 2014, med en Unofficial Preview of the Teams in the Swedish Elite Mens Category 2015.

En del blir kanske blir lite upprörda över att jag bara skrivit om herrarnas elitklass. Jag hade gärna skrivit om damernas elitklass också men tyvärr har jag för dålig koll på cyklister och lag. Kanske kan mina eminenta bloggfavoriter Sundström och Andersson leverera något liknande i mån av tid och intresse? Dessutom vet jag att en del känner sig kränkta eftersom jag inte skriver om MTB men världen hade ju varit helt upp och ner om jag, som aldrig cyklat på en riktig MTB, började skriva om MTB. Jag vill också påpeka att lagen nedan listas i alfabetisk ordning och inte efter ranking. Alla lag och cyklister har inte fått vara med men tyvärr kan jag inte skriva hur mycket som helst och om vemsomhelst.

CK Bure

I Halmstadklubben CK Bures elitlag hittar vi Edvin Tholin som är den svenska elitklungans Marcel Kittel. Om Edvin kommer till tävlingshelgen i en ny frisyr har alla andra elitcyklister samma frisyr nästa tävlingshelg. Peter Carlsson har blivit ett år yngre i år igen, obekräftade källor påstår att han lever sitt liv baklänges som Benjamin Button. Filip Bengtsson satsar på att bli Årets Bad Boy 2015 - ett pris som han vann 2014. Mer om det finns att läsa på hans egen blogg. Frågan alla nu ställer sig är vad han tänkt hitta på för att förtjäna detta pris i år? Kasta in en stinkbomb i kommissariebilen? Hälla laxeringsmedel i kioskens kaffe på tävlingen där det bara finn en bajamaja? Lufta däcken på Bliz Meridas servicebil?

Målet med säsong 2015: Bussen ska hålla hela året ut.

Chiefen: Pappa Bengtsson vet hur en cykeltävling går till punkt slut.

CK Hymer

Joakim Rundhs grabbar har alltid några Corona Extra i sin stök-buss och de har aldrig hört talas om det svenska begreppet smygträning. Något så osvenskt som deras Komiskampen finns inte. Riktiga svenska cyklister smygtränar eller skryter om höga watt som aldrig kan bekräftas. Stjärnorna i laget är Jacob Södergrann och Marcus Johansson som båda kan bli livsfarliga om de hittar tillbaka till formen de hade 2013. Dessutom finns här flera hungriga namn som Hägglund, Filipsson, Nystrand, Brengdahl m.fl. Jag höll nästan på att glömma den största lilla smygaren av dem alla - Rasmus "Mus" Mikiver. När jag såg honom på Svanesunds GP förra året såg det ut som att han skulle falla av cykeln och dö - några minuter sträckte han armarna i skyn samtidigt som Joakim var i extas. Den kvällen gick det åt några Corona Extra.

Målet med säsong 2015: Samma som CK Bure - bussen ska hålla hela året ut. Stök-boxen ska också hålla hela året ut. 

Chiefen: Joakim Rundh är utan tvivel den mest engagerade sportchefen bland de svenska elitlagen.

Göteborg Cycling Team

Det här är laget med goa gubbar från Göteborg (och en från Köttkulla). Märkligt nog heter ingen av dem Glenn. Till 2015 har de signerat Hannes Forsby direkt från juniorklassen och Martin Gotting från sock-staden nummer ett: Köttkulla. För de som aldrig hört talats om Köttkulla så kan jag berätta att det ligger strax norr om Gällstad/Lager 157. I Köttkulla finns sock-fabriken Bola som gör fantastiska strumpor. Dessvärre har Bola bara öppet på torsdagar så det är lite knepigt att få tag på deras strumpor. Det här är laget som tävlar främst för nöjes skull så deras vinster är lite som ett par strumpor från Bola - sällsynta men uppskattade.

Målet med säsong 2015: Den i laget som får sämst tid på Svanesunds-prolog tvingas byta namn till Glenn så att de har en Glenn i laget 2016.

Chiefen: Laget har mig veterligen ingen uttalad sportchef - total anarki. Eller så har de en hemlig sportchef. I så fall måste han heta Glenn.

Motala AIF

Motala AIF kommer till denna säsongen med ett spännande lag där flesta har en koppling till Dalarna. Utöver deras trupp från förra året med bl.a. Darvell, Stevensson och Landström så har de förstärkt med namn som Ove Nilsson, Magnus Andersson och Erik Wallén. Ove Nilsson är klungans polis och tillsammans med Stevensson och Landström bildar han en trio som har mer erfarenhet än resterande del av svenska herrelitklungan. Magnus Andersson var förra årets stjärnskott. Dessutom har de några riktigt grymma juniorer, främst Gutstaf Andersson, som antagligen kommer köra i elit direkt när första bästa tillfälle ges.

Målet med säsong 2015: Inte bli missuppfattade för att vara Falu CK.

Chiefen: Här finns ingen uttalad som är enbart sportchef utan cyklisterna delar på det ansvaret. Av någon anledning har jag svårt att se någon säga emot om Landström skulle ryta till.

Team Argon 18 Scandinavia

Marcus Svensson, Anders Ekh, Petter Persson och Isac Lundgren - Freddy Johansson var inte helt fel ute när han kallade Team Argon 18 Scandinavia för långskånkarna. I laget finns också Andreas Thell, Patric Ericsson, Richard Larsén och (Michael Olsson) som drar ner medellängden något. Nu ska vi måla upp ett riktigt dråpligt scenario: Föreställ er att Marcus Svensson, som leder SWE-CUP sammanlagt, får punktering i täten på Västboloppet. Detta drama utspelar sig efter grusvägen på sista varvet så klungan är sprängd i atomer och servicebilarna är långt borta. Andreas Thell sitter också i tätgruppen och bestämmer sig för att ge sin cykel till Svensson. Jag tror inte att detta scenario är en omöjlighet då detta lag verkade ha en riktigt go sammanhållning förra året och de skulle säkert kunna göra uppoffringar som att byta cyklar med varandra. Jag vill också lyfta ett varningens finger för Isac Lundgren som bara blivit bättre och bättre sedan den dagen då vi körde Hammarrundan tillsammans. Under vintern har Isac fört ett hårt krig mot de som skryter om karaktärspass och höga watt på sociala medier - antagligen för att smyga med sin egen smygträning.

Målet med säsong 2015: Inte behöva jämna ut lagets budget genom att arbeta som cyklande brevbärare på PostNord.

Chiefen: Höllgren och Lindström är mycket kompetena men frågan är om inte den senare tillhör cyklisterna i laget då han tränar som besatt.

Team Bliz Merida p/b Cyclesport.se

Team Bliz Merida p/b Cyclesport.se var ett av de starkaste lagen förra året - mycket tack vare Yannick Janssen och Matti Manninen. Den sistnämnde är numera borta men ersättarna går inte att dra för hacke; Robert Pölder, Johan Svensson och några utländska rekryter som vi lärt oss kan överraska. Framförallt har de värvat Hampus Anderberg. Under hösten fick jag för mig att Hampus skulle spendera 2015 års säsong i ett Continental-lag eller kanske Team Tre Berg - Bianchi. Han är så bra, men valet av Bliz kan vara klokt för det ger honom utrymme att växa och så antar jag att han ska ta studenten. Dessutom får Hampus köra med Harring som sportchef i ett år vilket betyder att han får möjligheten att bygga upp en schysst samling med väskor från EPIC.

Målet med säsong 2015: Köra u6 i de fräckaste dräkterna som mänskligheten någonsin skådat - Tidaholmsborna inkluderat.

Chiefen: Mannen, myten, legenden - Mats Harring fortsätter tillsammans med Dennis Nystrand och bildar en mycket erfaren duo som var centimeter från att fronta en husvagn på Västboloppet 2014.

Team Tre Berg - Bianchi 

Kim Magnussons taktik må vara att han och jag inte hade något att förlora men hans nya lag, Team Tre Berg - Bianchi, är laget som har allting att förlora på de svenska tävlingarna. Jag vet inte hur mycket de kommer tävla nationellt men här finns en blandning med cyklister som lätt håller för ett internationellt tävlingsprogram. Wetterhall, Gustavsson och Gingsjö står för erfarenheten. Alexander Fåglum, Kim Magnusson, Lucas Eriksson, Gustav Höög, Ludvig Bengtsson och Jan Marcus Fäglum Karlsson är alla stora talanger som ska få chansen tävla utomlands. Sebastian Balck är - jag citerar honom själv - en 71 kilo tung och småfet cyklist med tröskel på 409 watt vars högsta önskan är att få vara med i den lokala (Kalmar) tävlingen "Jag vill köra Ironman" för medelåders män. Oavsett om de tävlar mycket i Sverige detta år eller inte så kommer Team Tre Berg - Bianchi vara laget att slå 2015.

Målet med säsong 2015: Törebodatempot (det är nästan en hemmatävling och de har många som är mer än bra på tempo).

Chiefen: Thomas Löfkvist muckar du inte med i onödan. Jag säger bara sju timmar utan frukost.

Vätternrundan och Tour de France körs inte på samma planet.

20 feb 2015

Långt ifrån civilisationen, närmare bestämt ute vid scoutstugan i Klinta, låg en gran som täckte halva skogsvägen. Buskage och andra växter av dessa enorma proportioner brukar sällan sugas in i hjulen så jag svängde undan lite nonchalant i sista stunden. För sent visade det sig och plötsligt hade hela trädet virat in sig i mitt bakhjul, skivbroms och bakväxel. När jag lite senare var i full färd med att lirka ur trädet och reda upp kaoset kom ett par gåendes längs skogsvägen. Lika förvånade som vi var över att se dem var de över att konfrontera tre cyklister mitt ute i obygden - varav en med pyntad cykel. Paret började så smått inleda en konversation med Basheneke samtidigt som jag räknade ner sekunderna till det att frågan skulle komma och efter mindre än en minut kom den - "är ni ute och tränar för Vätternrundan?" Bashenke försökte spela artig och började improviserat prata om hur säsongens stora mål var Vätternrundan på under åtta timmar. Jag blev arg över att framställas som en motionär med julgran i bakhjulet och innan Bashenke hann prata till punkt flög jag upp och svarade att jag minsann cyklat Vätternrundan en vanlig torsdag och det var därmed ingenting för oss. Konfronterad och lite illa berörd av mitt sylvassa svar replikerade nu tanten - med hopp om att lugna ner den hätska stämningen - "jaha, ni kanske kör det här Paris-Brest-Paris då". I samma stund fick jag loss granen ur mitt bakhjul med ett ryck för att ni rörelse gå till attack mot tanten med den i högsta hugg. Bashenke stoppade mig i sista stunden och utan att svara ordentligt på frågan kring Paris-Brest-Paris cyklade vi därifrån.

Innan Vättern GP 2012 nålade pappa fast nummerlappen på Daniels tempodräkt, Rudelius kissade i en blomkruka och jag pumpade kolfiberhjul. Majoriteten av de som skulle cykla Vätternrundan några dagar senare och gick runt i stan den kvällen förstod inte vad vi höll på med. Än mindre förstod de när tävlingen började. Det må vara hänt att antalet cykelmotionärer och cykelpendlare i Sverige idag är större än någonsin - vilket en del påpekade efter mitt förra blogginlägg - men detta betyder inte att cykelsporten är större än någonsin i Sverige. Motionärer är inte tävlingscyklister.

Motionärer som cyklar t.ex. Vätternrundan har ett mål, en tid de ska klara av - kanske tillsammans med samarbete. Cykeltävling, däremot, handlar om den enes bröd den andres död. Tim Krabbé skrev att den duktige cyklisten äter sin motståndares tallrik ren först. Tävlingscykling är en av de råaste idrotterna som finns - när du blir avhängd på en cykeltävling är det rullgardin ner, dagen är över och du är kass. Det är en brutalitet som ligger långt ifrån motionssporten cykel och många motionärer har svårt att förstå den. Samma brutalitet är också charmen med tävlingscykel. Det totala nederlaget för de som inte räcker till är samtidigt det som skapar de episka hjältarna inom cykelsporten. 

De som inte är tillräckligt insatta tror att spurtare bara kan cykla 200 meter och de sitter alltid där framme eftersom alla andra rullar ut röda mattan för dem. Detta stämmer inte. Alla cyklister på startlinjen vill såklart vinna tävlingen - om de kan och får. För att spurtarna ska kunna vara där framme på slutet måste de vara extremt starka och klara av att ta sig fram i 50-60 km/h för att avslutningsvis accelerera uppåt 70 de sista 200 metrarna. Dessutom, vilket många helt förbiser, måste spurtare ha så pass vassa armbågar att de klarar av att placera sig längst fram. Den som sitter i vägen för en spurtare på slutet kan få ta emot slag, glåpord och i värsta fall bli uttryckt i diket. Trevliga cyklister vinner aldrig cykeltävlingar men det gör inte otrevliga cyklister heller för den delen.

Vätternrundan, Vasaloppet och Cykelvasan säljer idag slut på sina startplatser snabbare än någonsin trots diskutabla priser - utan tvivel är det så att fler motionerar i Sverige idag än någonsin förut. Antalet elitidrottande har däremot minskat. En av testledarna på Concept i Jönköping blev för 20 år sedan 250:e löpare på Lidingöloppet med tiden 1.52. På samma tid idag hade han blivit 25:a. Ökat tryckt på motionsloppen är inte detsamma som ökat idrottande eller ens ökad aktivitet hos den svenska befolkningen. Det kvittar hur många som cyklar Vätternrundan för så länge som SWE-CUP för juniorer har mindre än tio deltagare är svensk cykel allt annat än välmående. 

Jag har inget emot motionärer - de är en del av cyklingen de också (en mycket trevlig och fantastisk del) - men om svensk cykel ska vara konkurrenskraftig internationellt måste utvecklande av cykeltävlingar och tävlingscyklister vara det stora målet, inte fler motionärer. En del motionärer kommer utvidga sitt intresse för cykel för att närma sig de främmande och något skräckinjagande tävlingscyklisterna. Förhoppningsvis kan till och med en del väcka intresset hos sina barn, men långt ifrån alla. För att få fler ungdomar att börja tävla på cykel måste vi intressera dem för cykel som tävlingssport - inte cykel som motionsform. Motion och tävlingscykel är parallella, de har mycket gemensamt, men de är inte för den delen gemensamma. Tävlingscykel är absolut inte en biprodukt av motioncykel. 

När studentfesten slog igen portarna 2013 stapplade jag vidare och snart befann jag mig nere vid vägen där Vätternrundan korsar Jönköping samma natt. Trots att min rationallitet vid denna tidpunkt var långt ifrån det normala såg jag snart hur oerhört korkade cyklisterna var - de låg inte på hjul och de körde inte tillsammans i klungor trots att de snart skulle få kantvind hela vägen upp till Askersund. Odräglig som jag var stod jag snart ute i vägen och försökte berätta för dem hur det skulle gå till. Hade jag blivit förfrågad skulle jag till och med varit villig att ta någons cykel och visa. Givetvis var det ingen som frågade för de trodde att jag var en full idiot som inte hade en aning om vad jag gjorde eller vad jag pratade om. Där hade de fel - jag var en full idiot som inte hade en aning om vad jag gjorde men jag visste mycket väl vad jag pratade om. 

Jag vet en som ska ställa till kalas, sa Emil i Lönneberga

14 feb 2015

Svensk cykel är inte död. Svensk cykel lever inte. Svensk cykel är försatt i koma och tillståndet är kritiskt. I Jönköpings Cykelklubb finns tiotalet cyklister som till vardags jobbar på länssjukhuset Ryhov men ingen kan säga om svensk cykel kommer vakna igen och - om så skulle var fallet - vilka förutsättningarna för en fullgod hälsa är.

På 60- och 70-talet valde ungdomar cykelsporten lika självklart som ungdomar idag väljer innebandy och fotboll. Cyklisterna i Jönköpings CK tränade backintervaller och körde i draget efter lastbilar på riksväg 40 mot Göteborg. Varenda liten håla hade i princip en egen cykelklubb och en egen cykeltävling. 

När Gustaf och Emma tog varsitt OS-silver i Beijing 2008 trodde många att svensk cykel återigen skulle få uppleva en storhetstid och ungdomarna skulle vallfärda till cykelklubbarna. Boomen uteblev och utmed vägkanten 2015 står samma skara med närmast sörjande och applåderar sina barn som 2007. Det är intressant att ställa sig själv frågan varför uppsvinget uteblev efter 2008. Var den svenska cykelsporten för dåligt förberedd? De senaste åren har vi inte haft något tävlingsprogram att skryta med - kanske var det helt enkelt så att det inte fanns någon cykelsport att bli intresserad av?

De senaste tre åren har jag varit med och arrangerat tre mtb-tävlingar, två landsvägstävlingar och ett mtb-SM med min storebror som tävlingsledare. Att arrangera en sanktionerad cykeltävling i Sverige är ofattbart krångligt - särskilt en landsvägstävling. En del pekar på SCF som modern bakom all krånglighet men de är den minsta stenen i skon vad gällande den här problematiken. Tillstånd från bl.a. Länsstyrelsen sätter också käppar i högprofils-hjulet men framförallt är det svårt att hitta funktionärer och personal till en cykeltävling. Förra året fick ordförande i Jönköpings CK ringa sina föräldrar i Falkenberg för att vi överhuvudtaget skulle få ihop en acceptabel styrka med flaggvakter till vår landsvägstävling. 

Föreningsliv idag är för många en jakt på enbart fördelar. En förening som t.ex. Friskis & Svettis kräver noll engagemang men för några tusenlappar får du fri tillgång till deras lokaler. Som medlem i Friskis & Svettis behöver du inte ens torka ringen eller plocka upp dina pubis i duschen efter dig - det gör nämligen någon annan. 

Den svenska tävlingskalendern tunnas ut allt mer och mer. Det finns inte tillräckligt med samlad kraft och engagemang i klubbarna för att anordna sanktionerade tävlingar. Ett lokalt svart-race, ett Gran Fondo, ett motionslopp eller ett GP med enbart herrklass är mycket enklare att anordna och dessutom går det nästan garanterat med vinst. Någon annan kossa får arrangera de tråkiga och krångliga tävlingarna som nästan är dömda att gå plus minus noll. 

2014 arrangerade Thomas Rehn och CKU6 landsvägs-SM på Kinnekulle. Efteråt fick han enbart ta emot kritik och arrangemanget gick dessutom med förlust. 2015 stod Cykelsverige länge utan SM-arrangör och röster höjdes om hur alla egentligen borde vilja arrangera SM eftersom det är så lukrativt och attraktivt. Det hela slutade med att Sollerön som vanligt bestämde sig för arrangera landsvägs-SM. Sanningen är nämligen att SM är ett hästjobb, en nödvändig uppoffring, och den enda eventuella vinsten finns i fiket. Blir det ett regnigt SM, eller om alla cyklister deffar som på Kinnekulle, så går SM back.

Vill vi i Sverige väcka cykelsporten ur dess koma måste det finnas en tävlingskalender den dagen ungdomarna kommer. Det är upp till klubbarna och dess medlemmar (cyklisterna) att rädda svensk cykel - ett tiotal gubbar och gummor på SCF i Stockholm kan inte - och kommer inte - göra det. Något så litet som att stå och hålla i en flagga på en cykeltävling är en instats för Cykelsverige. De som skyller dagens situation på enbart SCF utan att själva vara inblandade i några sanktionerade arrangemang överhuvudtaget måste inse konsekvenserna av sitt beteende - de gräver sin egen grav. Att kräva fler cykeltävlingar utan att själv så mycket som lyfta på ett fingret och vara delagtig i en talar emot sig självt. Vill du ha en levande cykelsport finns det bara tre saker att göra - var med och arrangera en eller flera tävlingar, åk på andras tävlingar och köp en bulle i varje fik för att visa ditt stöd. Ett välfyllt tävlingsprogram bygger på ömsesidighet mellan klubbarna och indirekt cyklisterna - inte provision.  

"Man vill ha sin bit av kakan, man vill äta den med." 

Jason Diakité, mer känd som Timbuktu och semi-finalist i På spåret 2015.

When it's on...

13 feb 2015

Vem är jag? Hur hamnade jag här?

Den första frågan är enkel att svara på. Jag är Marcus Persson - en 20 år gammal elitcyklist och högskolestudent som bor i Habo två mil nordväst om Jönköping. 

Den andra frågan, hur jag hamnade här, kräver ett desto längre svar. Det hela började med att jag och min tre år äldre storebror Daniel skulle köpa nya skolcyklar 2004. Pappa tog oss till varenda cykelbutik i Jönköping, bland annat Öster Cykel där vi för första gången fick se en racercykel. Därefter fastande vi framför Eurosport där vi bevittnade spektaklet till Giro d' Italia 2005 när Gilberto Simoni och Paolo Savoldelli slogs om sekunderna uppför Colle delle Finestre.

2007 körde jag mina första två cykeltävlingar på landsväg och 2008 deltog jag återigen i två tävlingar. 2009 började jag tävla och träna mer målinriktat och gjorde mina första resultat. 2010 blev jag trea på USM i P15-16 efter en säsong där jag var bland de fem bästa på sånär som varenda tävling. 2011 tog jag steget upp i juniorklassen och min utveckling stagnerade tillfälligt i den något hårdnande konkurrensen.

Till 2012 bantade jag ner mig själv - något som förstörde hela våren. Mer om detta kan ni läsa i mitt mest delade inlägg någonsin. Under sommaren lyckades jag komma tillbaka och bli femma på både linje och tempo SM för juniorer. Några veckor senare vann jag kortbane-SM för juniorer och därefter fick jag åka till Tyskland två gånger med juniorlandslaget.

2013 var mitt första år som seniorcyklist och jag gjorde debut för Team Trek Sweden Racing nere i Belgien. Seniordebuten slutade med att jag flög raklång ner i en rännsten med en hastighet av 50 km/h. Säsongen fortsatte lite i samma tecken - hård men fostrande. Bland annat körde jag UCI-tävlingar nere i Danmark, blev femma på u6 Cyle Tour och 14e på tempo-SM i Åstorp.

Förra året, 2014, gjorde jag en satsning på att bli proffs. Dessvärre gick säsongen inte min väg och i augusti började jag på Högskolan i Jönköping. Mitt kanske bästa resultat under 2014 var 16e man på linje-SM.

Tävlingssäsongen 2015 är nu på ingående och jag har tränat för att tävla i elitklassen med min klubb, Jönköpings CK. Jag utgör elitlaget tillsammans med min storebror Daniel och den cyklande ortopeden RoboCop. Eventuellt får vi tre sällskap av det gamla esset Rudelius och Bagarn - den senare är en av Sveriges vassaste spurtare. Dessutom kommer Philip Lindau och bröderna Ludvigsson köra för Jönköpings CK på SM.

När jag gick på lågstadiet gillade jag att skriva sagor, men jag kan inte påstå att jag tillhörde de främsta i klassen. Det var först efter puberteten i årskurs nio som jag började utveckla min förmåga att skriva och på gymnasiet fortsatte utvecklingen. I december 2011 startade jag min blogg http://mjpersson.blogspot.se/. Sedan dess har bloggen skiftat lite i karaktär. Till en början var den ganska varierande för att sedan bli mer dagboksliknande. I augusti 2014 hittade jag hem till mitt nuvarande format. När jag skulle beskriva min blogg för elitcyklisten Edvin Tholin efter några för många öl valde jag förjande mening: "Att läsa min blogg ska kännas som att få ett slag i magen". Mitt dåvarande tillstånd till trots så tycker jag att det är en ganska träffsäker beskrivning. 

Jag är trött på alla som lägger upp bilder på sallader och skriver om hur bra de har det (när de har det bra). Ska jag lägga min tid på att läsa en blogg vill jag läsa någonting bra - inte tre rader om hur någons vardag sett ut. Efteråt vill jag faktiskt känna att läsandet berikat mig - antingen genom underhållning eller genom något som fått mig att tänka efter och reflektera. Dagbokskonceptet på en blogg är synnerligen ointressant och saknar ofta substans.

I grund och botten skriver jag för att det är roligt men jag har också ett långsiktigt mål. Tänk om någon i framtiden, som inte känt mig eller inte känner till mig, läser det jag skrivit. Jag har hört att Google sparar allt så jag hoppas att någon ska läsa det här om 1 000 år och tänka - "2015 levde de flesta ett ganska drägligt liv trots allt".

De som inte känner mig tycker ofta jag är sur och tystlåten. Det stämmer, men bara till viss del. Det går att beskriva min inställning till livet som Simon Clarke, proffs i Orica-GreenEdgde, beskrev australiensarnas inställning till cykeltävlingar: "When it's on, it's on like Donkey Kong".

Slutligen vill jag tillägga att jag cyklade Vätternrundan torsdagen den 14 augusti 2014. Fel datum tänker du och det är alldeles korrekt. Jag körde nämligen ett varv runt Vättern en helt vanlig torsdag för att få tyst på alla tofflor som frågar om jag kört runt Vättern på de där smala däcken. Tiden för denna baggis blev lite drygt 9 timmar och 20 minuter. För fler detaljer tipsar jag återigen om att besöka min gamla blogg: http://mjpersson.blogspot.se/2014/08/vatternrundan.html



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!