Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Repris: Den förnedrande damcykeln.

25 mar 2015

På grund av tidsbrist kommer jag under denna samt eventuellt nästa vecka publicera några riktiga diamanter från min gamla blogg för att hålla mitt mönster med ett inlägg per vecka igång. Den första diamanten är en stenhård vrist rakt upp i krysset som handlar om världens två kanske mest intressanta saker; cykel och genus. 

*****

En gång mötte jag Muskel-Mange vid kanotklubben. Muskel-Mange brukar alltid vara glad och trevlig men just denna gången var Muskel-Mange rasande å det grövsta. Muskel-Manges fru hade sålt sin sportiga cykel med växlar och skivbromsar för att istället köpa ett riktigt åbäke till klassisk kärringcykel. Eftersom cykeln vägde byst gick den inte att transportera hem på bilens tak så Muskel-Mange hade blivit beordrad att cykla hem med den rosa skapelsen. Eller cykla, både jag och Muskel-Mange visste att han skulle behöva gå merparten av de 1,5 milen hem till Bankeryd. Innan jag och Muskel-Mage skiljdes åt försökte han lyfta cykeln - det gick inte trots att vi kallar honom M-U-S-K-E-L-MANGE.

Precis som Muskel-Mange så hatar jag damcyklar över allt annat. Damcyklarna är den största förnedringen mot det kvinnliga släktet som existerar på vår jord. För de är förnedrande. Männen som konstruerar och designar damcyklar vill att tjejer ska behöva gå av sina cyklar och leda dem medan pojkarna cyklar glatt förbi. Extra glada blir dessa män om de - när tjejerna stiger av cykeln - kan få en skymt under kjolen. En sådan syn kan dessa män senare framkalla i sitt fotografiska minne och skatta sig lyckliga över i en hel vecka.

För att mer eller mindre tvinga fruntimmer att stiga av sina cyklar i varenda motlut är damcyklar för det första hjälplöst tunga. För det andra utrustas de nästan alltid med endast tre växlar i navet - växel ett för platten, växel två för platten och växel tre för platten. Istället för sadel brukar tillverkarna smälla på en soffa där sittbenen kan skvalpa runt och i varje tramptag går ungefär 100 watt åt miste.

En damcykel från okänd tillverkare modellnamn: Ingrid 95-bast Golden Wedding Edition

Damcyklar är jävligt fula. Eftersom damer ska cykla med klänning, vilket vi alla vet, har något stolpskott till designer bestämt att alla damcyklar ska se ut som valthorn. För att inte klänningen ska åka in i hjulet monterar tillverkarna kjolskydd och vips så väger cykeln fem kilo extra. För att få den där sista lilla touchen sätter de på så många cykelkorgar att en hel skolklass kan spela basket-fia-med-knuff.

Jag vet inte säkert, men om damcyklar hade ordentligt med växlar och vägde mindre än 20 kilo tror jag de flesta kvinnor skulle kunna cykla för egen maskin även i värsta backarna och smidigt kunna manövrera sig genom stadstrafiken. Nu är det bara ett fåtal starka och tekniska som klarar det. Cykeltillverkarna ser inte lösningen på problemet som att tillverka funktionella damcyklar utan istället lanserar de elcykeln. Elcyklar för damer är lika fula och klumpiga som vanliga damcyklar men med en motor för att hjälpa alla hjälplösa kvinnor.(?)

Damcyklar av modell valthorn med navväxlar borde förbjudas. De är inte bara ett hån gentemot kvinnor utan även ett hån gentemot andra cyklar. Cykeltillverkarna borde sälja ordentliga cyklar istället - det skulle bidra till både ökad folkhälsa och minskad klimatpåverkan. Roligare cyklar skulle också bidra till att fler upplever det som roligt att cykla.

Hade jag varit Muskel-Mange den där dagen hade jag kastat ut cykeln i Vättern. Damcyklar med navväxlar gör sig bäst som tunga ankare.

*****

Genom att såga damcykeln i egenskap av tävlingscyklist vill jag attackera patriakatet från ett nytt håll med en hänsynslös salva humor. Jag vet mycket väl att korgarna och pakethållarna fyller en funktion för den som inte tävlar på sin cykel men snälla vi kan väl åtminstone komma överens om att det är obeskrivligt fult?

Du och jag Karl, vi var inte som de andra.

21 mar 2015

Inom sociologin finns det två grundläggande, antagonistiska, sätt att se på människan och hennes fria vilja. Å ena sidan indeterminismen som menar att människor är fria aktörer som likt båtar på öppet hav kan navigera sig fritt och enbart behöver ta hänsyn till öar och grund emellanåt. Å andra sidan determinismen som menar att människor styrs av en struktur - vi vandrar runt i en park på stigar som redan är upptrampade (Månson, 2000). Det finns också ett tredje synsätt däremellan, vilket är det mest vedertagna. Enligt detta tredje synsätt är människor de som själva skapar strukturen. Aktör och struktur är beroende av varandra - aktörerna skapar strukturerna men det utifrån tidigare strukturer. Människor är alltså inte självständigt rationella utan styrs av andra människor som skapat deras förutsättningar. Giddens struktureringsteori bygger på detta tredje och sistnämnda synsätt (Lindgren, 2007).

Sedan den dagen jag kom till Jönköpings Cykelklubb någon gång runt 2007 har ungdomar alltid varit en bristvara. Vi har alltid diskuterat vad vi kan göra för att locka till oss nya, unga, medlemmar. Föreslagen har varit många och såväl stora som små; tidningsartiklar, ungdomsträningar på motorbana, servicebilar, GP-lopp i centrala Jönköping, medaljutdelning med Ludvigssons efter cykelcrossen. Framgångarna har dessvärre varit nästintill obefintliga.

Kanske är den svenska cykelsportens (eventuella inom parentes för att inte göra någon på happymtb upprörd) problem mycket djupare än vi kunnat föreställa oss? Giddens struktureringsteori skulle kunna förklara varför alla på en svensk cykeltävling idag känner igen varandra och nästintill är släkt. Heter du Fåglum i efternamn föds du med strukturen att bli cyklist - dina föräldrar har varit tävlingscyklister och du kommer antagligen gå i deras fotspår. Som aktör kan Fåglumen självklart välja att inte bli cyklist. Jag och Karl Immelsjö föddes av föräldrar som aldrig tävlingscyklat (som majoriteten av den svenska befolkningen) och strukturen pekade på att vi skulle spela innebandy, hockey, fotboll, dator eller börja rida. Nu valde jag och Karl istället att börja tävla på cykel, som de aktörer vi i viss mån är. Jag och Karl gick utanför stigen i parken och plötsligt hade Jönköpings CK åtminstone två ungdomar. Jag och Karl var avvikare. Avvikare med tighta kläder och rakade ben. 

Att tävla på cykel ingår idag inte i "svenskens" struktur. Cykla 300 kilometer på motorväg runt en sjöjävel en iskall natt i juni (legitimerad idioti mer känt under namnet Vätternrundan) ingår däremot i "svenskens" struktur och det är därför cyklister alltid får frågan "har du cyklat Vätternrundan?". Det är också därför som den frågvise ser ut som ett frågetecken, rent av tittar på dig som om du inte vore värd fem öre, om du svarar att du inte cyklat Vätternrundan. Svarar du ja tillhör du strukturen, svarar du nej är du en avvikare. Avvikare med tighta kläder och rakade ben. 

För att ge de utan cyklande föräldrar strukturen att bli cyklister utan att vara avvikare, med tighta kläder och rakade ben, måste tillräckligt många gå den stigen. Enligt mig finns det tre förutsättningar som mer eller mindre måste uppfyllas för att det ska bli verklighet. Den första, som du och jag kan påverka, är att cykelsporten i Sverige faktiskt finns. Det måste finnas tävlingar och tävlingsprogram (vilket jag skrivit om innan). Den andra förutsättningen är att det finns förebilder - kvinnliga och manliga framgångsrika cyklister som många ser upp till, ung som gammal. Den tredje förutsättningen är den absolut svåraste att skapa, nämligen en sund inställning till cyklister och cykelsporten hos allmänheten.

Cykel är idag för de flesta synonymt med doping och en klunga med cyklister på vägen betyder mänsklig bowling. Den förstnämnda associationen är förvisso ganska rättvis, cykelsporten har definitivt stora problem med doping. I andra sporten kommer doping aldrig på tal men att förhindra frågor från att se dagens ljus är också en sorts makt. Cykelsporten har själv valt att ta striden mot dopingen och måste löpa linan ut, något de dessvärre inte gjort än. Har du anmält dig till Vasaloppet och börjat träna så har du givetvis kommit en bit på vägen men ännu har du inte lyckats genoföra Vasaloppet. Har du anmält dig till Vasaloppet och börjat träna så har du tagit en risk och kan misslyckas - men det kan inte den som inte anmält sig. 

Det finns de som skriver bättre än mig kring cykelpendlare och deras vardagliga problem på denna hemsidan - men förhållandet aktör/struktur skulle förklara en hel del av problematiken kring cykelpendling. Varför uppträder bilister hotfullt mot cykelpendlare? Varför går gångtrafikanter mitt i cykelbanan samtidigt som de kallar cykelpendlarna för memils som leker Tour de France? Varför nonchalerar politiker cykelpendlare när de statsplanerar och varför ligger gruset på cykelbanan kvar två månader längre än det på vägen? För att cykelpendlare är avvikarna i en struktur där du ska köra bil. Avvikare med tighta kläder och rakade ben. 

Även om vägen till en blomstrande cykelsport skulle vara så lång som jag beskrivit ovan så får vi inte lägga oss ner och självdö. Vi måste däremot vara realistiska och förstå att det krävs ett långsiktigt arbete, på gränsen till ett sisyfosarbete, för att få fler ungdomar till cykelsporten. Ett arrangemang, eller en träning, leder inte till fler ungdomar om det inte är en del av något större. Strukturer förändras sällan plötsligt men ibland kommer avvikarna, som jag och Karl, och om tillräckligt många avviker skapas en ny stig, en ny struktur. På detta vis kan cykelpendlare och tävlingscyklister -  som idag är avvikare med tighta kläder och rakade ben - bli normala. Men du och jag Karl, vi var inte som de andra.

Lindgren, S. (2007). Sociologi 2.0. Malmö: Gleerups.

Månsson, P. (2000). Båten i parken (5. uppl.). Stockholm: Norstedts.

Hur mycket tjänar du?

12 mar 2015

Av alla skolämnen är matematik det enda jag överlag upplevt som svårt och totalt ointressant. Siffror säger mig ingenting. Siffror säger inte heller någonting om människor. Svaret på frågan "vad är din lön?", ger oss möjligen en hint om vem människan är men det avslöjar inte allt. På samma sätt ger svaret på frågan "hur många watt drar du?", en liten indikation på hur stark cyklisten i fråga är - men svaret säger långt ifrån hela sanningen. För watt-nördar är w/kg sanningen som säger allt - den som producerar högst w/kg är den bästa cyklisten. Tyvärr är w/kg ännu ett tal i samlingen ointressana och ganska intetsägande siffror som är på gränsen till irrelevanta. 

Siffror är bedrägliga. Att 1+1=2 tror varenda barnunge sig veta men faktum är att en vattendroppe plus en annan vattendroppe blir en större vattendroppe. Detta är mindfuck på mycket hög nivå, till och med en del högskolestudenter har svårt att förstå detta. 

De som har dyskalkyli får idag huvudvärk när de läser nio av tio cykelbloggar i Sverige. Det är pulskurva hit, pulskurva dit, höjdmeter här, kilometer där samt timmar till höger och vänster. Enbart puls, timmar, kilometer, höjdmeter och kadens tillhör det förflutna - det är wattmätare som gäller för den som vill ge sina läsare den ultimata upplevelsen. Cykelbloggarna svämmar därmed över av siffror - maxkaft, medelkraft, normalized powah, lägsta watt, 5 minuters maxkraft, 20 minuters maxkraft, left/right/third leg powerbalance och wattafuck. 

Det är intressant läsning ur ett träningsfysilogisk perspektiv - alltså för din tränare och den inbitne. För en annan är det bara en väldig massa siffror. En del får dåligt samvete eftersom de tycker de tränat dåligt. Andra tycker att de framstår som starka i jämförelse. Några blir skrämda och tycker att du är jättestark. Ingen läser och bryter ut i skratt. Inte en kotte läser och går i taket av alla provokationer. Att läsa multiplikationstabellen rakt upp och ner är mer känslomässigt upphetsande än siffrorna från ditt senaste träningspass. 

Att läsa om någon annans siffror är som att samtala med fulla belgare på baren efter ett Kermis-race. Du kan kanske snappa upp en del ord här och var men i det stora hela förstår du ingenting. Att försöka avgöra hur bra ett träningspass varit genom att läsa om någon annans watt och puls är nästan omöjligt. Att avgöra exakt hur bra en cyklist är genom att enbart kolla på puls och watt är helt omöjligt och låt mig tala om varför genom att berätta om mina egna siffror.

Äntligen levererar jag lite siffror men först ska jag berätta en belmannhistoria om en belgare, en dansk och en Bellman (från Sverige). De satt och pratade om vem som var bäst på att cykla. "Jag vann ett Kermis i Ghent och ett i Ottergem förra året och kvalade in till de belgiska mästerskapen", sa belgaren. "Det var då ingen, jag vann en deltävling i Post Cup före en kille från Saxo-Tinkoff och hela Cult Energy", sa dansken. "Jag kör mina fyror på 420 monark-watt och min cykel väger 6.8 kg", sa Bellman. 

När jag gjorde ett max-test i november 2013 uppmätte jag ett vo2-max på 83.6 ml/kg/min. Min FTP (20 minuters  tröskel) låg på 350 watt och jag vägde in på 66 kg. I nedanstående bild kan ni se hur bra mina siffror var. Den efterföljande säsongen, 2014, är numera historia och det faktum att jag fortsätter tävla för min moderklubb år 2015 säger det mesta om hur bra jag egentligen var. Till syvende och sist är vi inte bättre än oss själva i verkligheten och siffror är just bara siffror. Av denna anledning brukar jag svara att jag är 16:e bäst i Sverige på cykel när de som inte känner mig frågar (jag blev 16:e på linje-SM 2014). Jag svarar inte att mitt vo2-max är över 80 ml/kg/min och att min tröskel ligger på nivån för professionella hjälpryttare. Efter denna konkretiserande utläggningen hoppas jag att du förstår varför siffror är ganska ointressanta och bedrägliga - det här var nämligen den första och sista gången jag skrev om mina siffror på den här bloggen. 

Cykel handlar (tyvärr, för min del) om mer än siffror. Teknik, taktik och aerodynamik samt tusen andra faktorer spelar också roll på en cykeltävling. Människor är på samma sett mer än deras lön. Det finns fler faktorer än inkomst som bestämmer vad som är en bra respektive dålig människa - och cyklist. Den som vill får gärna säga vad den har i lön, för det finns de som vill veta. Den som vill får gärna skriva om watt, för det finns de som tycker det är intressant. För egen del tycker jag att det är totalt ointressant och saknar substans men framförallt tycker jag att de som läser bör vara medvetna om att siffror aldrig säger hela sanningen. 

"Alltså, jag är en jävel på att spela Tony Hawk - men jag kan inte åka skateboard för det"

Daniel "Bagarn" Guldfur (f.d. bagare, numera skäggig cykelmekaniker).

*****

Wattmätare är ett fantastiskt verktyg för den som vill utveckla sin träning och jämföra sig med sig själv. Wattmätare och deras siffror är inte grunden till underhållande läsning. 

Den vill ju bara leka.

8 mar 2015

"Den vill ju bara leka", är den allt för många gånger använda ursäkten från hundägare med aggressiva hundar. Vid närmare eftertanke vet jag inte om det går kategorisera hundar som aggressiva och inte aggressiva. För om sanningen ska fram så tror jag inte hundars beteende beror på uppfostran eller brist på den. I mina ögon är alla hundar oberäkneliga djur som allra helst vill attackera allt de ser - särskilt allt de ser på två hjul. 

Det finns ställen på Hökensås där människor inte synts till på år och dagar. För några år sedan passerade jag just ett sådant ställe på vintercykeln. Plötsligt kom en tax springandes längs vägen - rakt emot mig. Det fanns inte en människa i närheten och jag hade inget annat alternativ än att konfrontera limpan men fyra ben och hoppas på det bästa. Femtio meter innan vi möttes fick den syn på mig och gick till full attack. Jag fick ur ena pedalen, sparkade i luften och skrek slagord för att hålla den borta -  jag lyckas med nöd och näppe. En kilometer senare hade jag fortfarande inte sett skymten av en ägare. 

På Hökensås finns det två slags hundar: De utan sändare och de med sändare. De med sändare tillhör jägare, och har fullt upp med att spåra andra djur, så de brukar låta oss mindre aptitretande cyklister passera obemärkt. De utan sändare är däremot livsfarliga och deras högsta önskan är att kalasa på dig till förrätt och din cykel till efterrätt. De vill absolut inte leka. 

På en del ställen ute på landet finns meterhöga stängsel för att hålla dessa blodtörstiga bestar instängda á la Jurassic Park. Dessvärre saknas detta på en del ökända ställen och där är såklart hundarna inte sena att ta tillfället i akt och anfalla. Spexeryd är ett sådant ställe. BasHenke har två kamrater där, en liten och en stor. Den stora ser farligast ut till en början men den håller sig alltid på några meters avstånd och lugnar snart ner sig. Den lilla har däremot drabbats av Napoleon-komplexet och kan följa efter i flera kilometer. En gång höll BasHenke på att få in den i hjulet men han missade tyvärr med några centimeter.

BasHenke fruktar inte hundar - han vet att de inte vill åt hans sega kött. På ett distanspass kom en schäfer farande mot oss. Vi trodde att vi var på den säkra sidan då ett staket på två meter skiljde oss åt men plötsligt tog jycken ett språng och landade mitt i klungan. BasHenke bröstade upp sig, skrek och hytte åt byrackan som snart vek ner sig. 

Min första elittävling någonsin var ett kermis i den belgiska byn Anzegem. För att göra en lång historia kort så slutade min premiär i rännstenen efter en kilometer när en kille från Quicksteps farmarlag slog ut rakt framför mig i jakten på positioner i 50 km/h. Som tur var, mitt i all otur, landade jag raklång som en planka i rännstenen och kom undan med enbart skrapsår.

Sjukvårdarna plockade upp mig som en trasa och kastade in mig i ambulansen. Det knastrade i min mun och jag kunde inte avgöra om det var flamländskt grus eller mina tänder. Sjuksköterskan i ambulansen var en kille i tjugoårs-åldern - vi kan kalla honom Greg. Greg frågade om jag kände mig yr på både flamländska och engelska samt synade mitt uppskrapade ansikte. Jag svarade att jag inte kände mig yr, men resan i ambulansen gjorde mig nästan yr. De körde som idioter innan de slängde av mig och Greg på upploppet. 

I en gränd hade de byggt upp en provisorisk akutmottagning där en kvinnlig sjuksköterska mötte mig och Greg. Greg började tvätta mina sår och den kvinnliga sjuksköterskan assisterade. Plötslig smyger det in en skabbig schäfer från baksidan av gränden. Schäfern tycks vara besläktad med Cujo och går till attack när den känner lukten av blod från mina sår. Den kvinnliga sjuksköterskan försöker köra ut helvetet till byracka utan att ta tag i den med plasthandskarna. Flamländska Cujo vägrar dessvärre att ge sig och går istället till attack mot bordet med plåster. Vid det här laget tröttnar Greg och ställer sig upp, kastar tillbaka hunden in på baksidan, byter plasthandskarna och fortsätter sedan att plåstra om mig som om ingenting hade hänt. 

Efter omplåstringen ger Greg mig en gigantisk aluminiumfolie för att jag ska kunna hålla värmen i den belgiska våren. Greg insisterar på att följa mig till lagets buss. På vägen dit hämtar vi min cykel. Jag vet inte om de i sekretariatet tyckte synd om mig eller om de druckit för mycket Jupiler men de gav tillbaka hela startavgiften istället för halva när jag lämnade in nummerlappen. Vi passerar baren och där inne vänder sig gubbarna om är de ser mig. Jag ser vad de säger. Stackars pojkvasker, han är inte gammal den där. 

Väl framme vid bussen skiljs jag och Greg åt. Det är nästan så att vi kramas i den flamländska blåsten. Inte nödvändigtvis för att det uppstått några känslor oss två emellan utan för att det känns som slutet på en skräckfilm - en skräckfilm med mycket blod och rabiessmittade hundar. Jag och Greg känns som de sista två överlevarna. Greg är hjälten och jag är den hjälplöse som knappt kan försvara sig mot en limpa på fyra ben. 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!