Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

När vi lyssnade på musik från Holland och det kändes som 'Populärmusik från Vittula' fastän vi var på Hammarö.

22 apr 2015

På fredag är det åter dags för Hammarö 3-dagars. Trots att tävlingen bjuder på sammanlagt tre höjdmeter och inte passar mig överhuvudtaget så längtar jag dit. Tävlingen får mig nämligen att tänka tillbaka på den ikoniska resan jag gjorde dit år 2010. Alla resor jag gjort till cykeltävlingar - speciellt etapplopp - har varit minnesvärda på sitt eget lilla sätt. Det som gjorde Hammarö 2010 till något utöver det vanliga var den explosiva sammansättningen av personer på en liten yta med väder och omgivning som förde dem samman.

Med på resan var jag, Karl Immelsjö, Daniel, pappa och Philip Lindau. De förstnämnda fyra utgjorde den vanliga konstellationen till cykeltävlingar det året men till Hammarö hade vi lyckats övertala Philip att hänga med oss. Eftersom jag och Karl ännu var unga och oförstörda så var Philip en stor förebild. Philip gjorde då sitt första år i elitklassen efter att ha blivit svensk juniormästare 2009. Tidigare under säsongen hade Philip vunnit en tävling i Tyskland där större delen av startfältet varit professionellt. Philip återgav historien om hur han vunnit loppet minst hundra gånger under resan och jag kommer ihåg den än idag: Philip har glömt att ladda sitt batteri till di2-växlarna när han åker till Tyskland för att tävla över helgen. Batteriet tar slut efter lördagen men genom att låta det ligga på ett element natten till söndagen så återfår det lite kraft. Nästa dag fungerar Philips växlar - till en början. När batteriet tar slut lägger Philip ner på 53x11, vinkar adjö till klungan och kastar loss solo. Jag och Kalle tröttnade aldrig på att höra den berättelsen. 

Eftersom alla fem med cyklar inte fick plats i en bil så hyrde vi en buss. Bussen utröstade vi med en transmitter som vi nyligen köpt. För den som inte vet vad en transmitter är så var det föregångaren till AUX i bilen. Genom att koppla din telefon till transmittern kunde du spela din musik via en radiofrekvens. Transmittern kom att spela en avgörande roll i denna resan.

Efter att vi kört bil på cykelbana och hämtat Philip i Skara tog han snart över transmittern och började spela house. Givetvis hade vi hört elektronisk musik innan men inte ren house. Jag och Karl kastades tillbaka i sätena av den tunga basen när Philip gick igenom live-set efter live-set. Philip spelade låtar som några månader senare kom att bli sommarplågor. Det var som hämtat ur Populärmusik från Vittula när Matti och Niila smyger in i syrrans rum och sätter igång en skiva med Beatles. Att vi dessutom blev introducerade till detta nya av vår förebild gjorde det hela ännu större. När jag kom hem var mina musikvanor för evigt förändrade.

Ett brak! Åskan slog ner. En kruttunna brann av och sprängde rummet. Syret tog slut, vi slungades mot väggen, låg fasttryckta mot tapeten medan kåken snurrade i rasande fart. Vi satt fast som frimärken medan blodet pressades in i hjärtat, samlades i en tarmröd klump innan allting vände och sprängdes åt andra hållet, ut i fingrarna och tåspetsarna, röda spjutlinjer av blod i hela kroppen tills vi gapade kvävda som fiskar.

Efter en evighet avstannade virveln. Luften susade tillbaks in genom nyckelhålet och vi splattade ner på golvet i små fuktiga högar.

Rock 'n' roll music.

(Niemi, 2000, s. 71-72) 

På kvällen när alla gått till sängs på campingen och pappa var iväg för att borsta tänderna smög jag, Karl, Philip och Daniel ut till bussen. Vi kopplade in transmittern, startade bilen och vred upp volymen på max.

Det är inte så att jag gillar house mer än någon annan musikgenre egentligen. Däremot associerar jag tillbaka till Hammarö 2010 när jag lyssnar på house. Ibland är omgivningen, sällskapet och stunden den där första gången viktigare än allt annat. Nu hinner jag inte gå igenom alla minnen från Hammarö 2010 men förutom introduktionen till house var det även: Resan där jag fick låna ett par Oakley Radar, resan där jag och Karl skrek i duschen av smärta eftersom vi tagit för mycket liniment på benen, resan där vi bodde fem killar på några få kvadratmeter samt resan där vi hade många gemensamma stunder och njöt av varandras närvaro på campingtoaletten utan att veta det.

Mellan Folkabo och Bäck ute på Västgötaslätten finns en tre kilometer lång sträcka som går över ett öppet fält. Från Bäck till Folkabo går den i rak nordlig riktning d.v.s. jag brukar passera där på vägen hemifrån. På andra hållet - från Folkabo till Bäck - går vägen helt logiskt i sydlig riktning och jag brukar oftast passera där på vägen hem. Såhär långt verkar det kanske vara en trevlig liten väg - och det hade det varit om det varit för det faktum att det blåser sydvästlig vind här nio av tio dagar om året. Sträckan från Bäck till Folkabo är därmed mycket trevlig men på andra hållet - från Folkabo till Bäck - är sträckan synnerligen otrevlig. På ett av mina första ensamma distanspass kom jag dit med tio mil i benen, snöstorm och istappar under näsan. Halvvägs till Bäck började jag skrika rätt ut; "om du vill döda mig Gud så får du ta i mer, döda mig direkt istället för att låta mig lida". Jag hörde knappt min egen röst och Gud hörde uppenbarligen inte heller mina böner då jag slutligen kom fram till Bäck med livet i behåll. Idag kan jag passera samma sträcka och för undantagets skull ha medvind - men jag tycker likväl att att det går tungt.

Det är nämligen så vi människor fungerar - vi arbetar med minnen och associationer. Har du en favoritrunda på cykel? En favoritväg? En favoritbacke? Har du någon favoritmat? Någon favoritöl? När du svarar på frågorna kommer du antagligen att tänka på minnen då du hade de där bra benen, det rätta vädret eller det rätta sällskapet. Det är likadant om vi vänder på det: Vilka backar gillar du inte? Vilka rundor känns långa och sega? Vilken mat tycker du är äcklig? Problemet med dålig skolmat handlar inte alltid om dålig skolmat - många elever hatar skolmaten eftersom de hatar omgivningen. Det finns de som förnekar kärlek vid första ögonkastet men sanningen är som sådan att just våra minnen - i synnerhet det första - i många fall bestämmer vad vi tycker om någonting.

Samtidigt är det viktigt att inte romantisera våra minnen och det förflutna allt för mycket. Det finns de som påstar att det var bättre förr. Vad exakt de menar med förr är inte helt klart; var det förr när de var unga och friska, förr när de ännu var sperma i pappas pung eller förr när dinosaurierna härskade över jorden? Det mesta pekar på att världen utvecklas och långsamt blir bättre - särskilt om vi sjävla vill det. Varför ger jag mig inte in på i detta blogginlägg utan nöjer mig med att konstatera att AUX är mycket smidigare än transmitter.

Niemi, M. (2000). Populärmusik från Vittula. Stockholm: Norstedts Förlag.

Den gode, den onde, den fule

13 apr 2015

Dagen efter studenten var jag arbetslös, osäker på min framtid och i samma skick som de flesta andra studenter när jag satte mig ner i baksätet på lagets bil på väg till Helsingborg. På söndagen, alltså två dagar efter studenten, skulle vi köra en dansk cuptävling strax utanför Helsingör. Min form var egentligen ganska bra men mitt huvud var någon helt annanstans så jag låg och slirade längst bak hela tävlingen och klippte sista gubbe efter sista gubbe när de åkte av. Efter tolv mil kom det plötsligt in några hästar i klungan och sparkade bakut. Klungan splittrades tack vare detta och jag hamnade i en grupp med Stefan Schumacher som svor på minst tre olika språk. 

Samtidigt som vi började jobba för att komma tillbaka till klungan började det ösregna. Laget jag körde för åkte på de sämsta däcken som någonsin tillverkats. De var smala, hårda och hade inget grepp i väta. Det släppte för mig i varje kurva och tillslut körde jag rakt in i Schumacher när det släppte i en rondell. "Eyy, take it easy man", sa Schumacher och vi lyckades med att hålla oss på hjulen. I nästa kurva gled jag omkring som en ål igen och snart tappade jag kontakten med min grupp och bröt. Detsamma gjorde alla andra i min grupp. Schumacher tog antagligen tag i en bil för några varv senare satt han i täten och gasade igen med ett belåtet leende på läpparna. Efteråt satt vi i teambussen och jag kände mig mer förvirrad än någonsin tidigare i livet. Jag visste knappt vem jag var, var jag var samt varför och jag hade dessutom tappat allt förtroende för cyklister. Världen skulle aldrig bli densamma igen. Nu, knappt två år senare grips jag av samma känsla. Den här gången handlar det inte avslutad skolgång eller cykeltävlingar - Bradley Wiggins har slutat cykla.  

Jag följer proffscyklingen av två anledningar. Bröderna Ludvigsson och Bradley Wiggins. Bröderna Ludvigsson för att de är vänner - Wiggins för att han var min hjälte. Dessvärre slutar det inte där. Wiggins var mer än min hjälte. 

Bradley Wiggins var för mig den gode, Blondie - spelad av Clint Eastwood - i Den gode, den onde, den fule. Froome var Tuco, den fule, och alla andra representerade den onde, Angel Eyes. Precis som Blondie så var Wiggins sin egen man. Wiggins ville vinna Tour de France och det byggdes ett helt lag kring honom. Wiggins misslyckades, han hånades och ifrågasattes men tillslut vann han touren år 2012. 2013 tog istället Froome, den fule, över. Istället för att bråka med Tuco valde Blondie, som den gode man han är, att dela på skatten. Wiggins utmanade inte Froome om kaptensrollen utan valde istället att satsa på Paris - Roubaix. Återigen blev han bespottad och ifrågasatt och denna gången kanske än mer än efter det katastrofala försöket att vinna Giro d' Italia 2013. Förvisso vann Wiggins aldrig Paris - Roubaix men han blev 8:a respektive 18:e man 2014 och 2015 - båda gångerna mindre än en minut bakom segraren. Om någon år 2005 sagt att Bradley Wiggins skulle avsluta karriären som vinnare av Tour de France och en allvarlig utmanare i Paris - Roubaix hade ingen vågat satsa ett sketet korvöre och absolut inte en handfull dollar.

Bradley Wiggins pratade inte om vilka cykeltävlingar han skulle vinna. Han pratade om dem. Sen vann han dem. 

Bradley Wiggins vann tempo-VM med skägg i ansiktet. Med. Skägg. I ansiktet. Herregud. Skägg. 

Skägg i ansiktet. 

Bradley Wiggins var en enastående atlet men samtidigt inte mer än en människa. På toppen av sin karriär 2013 - efter vinsten av Tour de France och OS-tempot i London - rökte han en cigarett. Efter vinsten på tempo-VM 2014 drack han en Mahou Cinco Estrellas. Förra månaden på Mallorca letade jag som Blondie, Tuco och Angel Eyes efter skatten på 200 000$ över hela ön efter denna öl men förgäves då jag endast hittade Mahou Clásica och Mahou Negra. Besvikelsen var total när jag inte kunde hitta detta gemensamma band som skulle förena mig med min idol. Jag hann aldrig dricka en Mahou Cinco Estrellas innan Wiggins slutade cykla. Zayn Malik slutade i One Direction. 

Bradley Wiggins var mer än en cyklist och människa. Han var Sir. Bradley Wiggins och en av de mest välklädda personerna i världen. De svarta strumporna, de höga skoöverdragen och skägget är några av trenderna där Wiggins varit högst delaktig i skapandet. Sir. Bradley Wiggins hade karisma. 

Min historielärare på gymnasiet sa att många svenskar upplevde känslan av att ha förlorat en anhörig när Palme blev skjuten - en känsla som skapade ett vakuum efteråt. Så känner jag idag när Sir. Bradley Wiggins slutat som cykelproffs. Wiggins var mer än en idol för mig. Wiggins var som en del av mig i proffsklungan, ett proffs som jag kunde identifiera mig i (bortsett från skägget). Wiggins var den gode, Blondie, men han är död nu och kvar finns bara Tuco och Angel Eyes. Den som har sett Den gode, den onde, den fule vet att filmen inte slutar så. Hade den slutat så hade det varit en jävligt dålig film. 

Testcykelskytte.

9 apr 2015

Efter nio dagar på cykelns förlovade ö - Mallorca - har jag lyckats skapa den nya sporten som Sverige med hundra procents säkerhet skulle vara världsdominerande i. Det bör betonas att denna idé inte är ur sig självt kommen. Under de nio dagarna på Mallorca var vi ute på cykeläventyr från fem till nio timmar om dagen. Det var i slutet på dessa långa dagar, i limbot mellan utsvulten och proppmätt, som dessa sjuka tankar började gro. Jag kallar den nya sporten testcykelskytte:

Testcykelskytte går ut på att två eller fler testcykelskyttar sitter i en ring (eller jämte varandra) och kör intervaller på förutbestämda watt. Varje testcykelskytt är också försedd med en luftpistol. Samtidigt som varje testcykelskytt ska ta sig igenom intervallerna finns också möjligheten att beskjuta sina konkurrenter. Till en början finns hundra skott i luftpistolen. De som genomför intervallerna på watten som krävs får hundra nya skott. Klarar du inte av att pressa rätt antal watt måste du klara dig utan ammunition.

Hur vinner någon en tävling i testcykelskytte? Den som vinner är helt enkelt den som sitter kvar längst på cykeln - med andra ord den som kan härda ut med smärtan allra längst. I testcykelskytte finns inget utrymme för hjulsugare och andra veklingar. Taktiker gör sig inte besvär. Testcykelskytte är sporten för de allra hårdaste människorna. 

Först och främst kämpar alltså testcykelskytten mot den fysiska smärtan från att köra testcykel. Det finns inget som är så övervägande smärtfullt som testcykel. Att kunna nämna en rolig sak med testcykel är kriterium nog för att bli inskriven på psyket. För det andra tillkommer smärtan från motståndarnas artilleri. Kombinationen av testcyklar i en unken källarlokal, intervaller och skjutvapen maximerar den mentala och fysiska smärtan. Den optimala testcykelskytten älskar att lida och hatar att se andras framsteg. Ser testcykelskytten att någon annan pressar på höga watt skjuter han såklart extra mycket på denna konkurrent. 

En annan detalj med testcykelskytte är klädseln - kavaj, skjorta och vanliga byxor. Klädseln fyller ingen funktion och den enda anledningen till att testcykelskyttar använder denna klädsel är för att det är snygg. Detta kanske låter fåfängt men då bör du ha i åtanke att du själv antagligen cyklar runt med rakade ben och vita strumpor enbart eftersom det är - just det, ja - snyggt. 

Eftersom testcykelskytte är en modern sport tävlar alla tillsammans - barn, kvinnor och män. Givetvis är barnen chanslösa eftersom barn alltid tycker att allting ska vara roligt. Testcykelsäsongen lider i skrivande stund mot sitt slut och till helgen kommer VM att gå av stapeln i Åre. Det är tjugonde året i följd som Sverige arrangerar VM och samtliga VM har vunnits av en svensk. De tre stora favoriterna i år är Mona R.K. Borg, Steijn An Siikte och Tabata Intervalliev.

Mona R.K. Borg är testcykelskyttets svar på Eddy Merckx och Marianne Vos - hon har vunnit allt som går att vinna och lite därtill. Mona R.K. är född och uppvuxen i Skara, där hon även gick på gymnasiet med specialinriktning testcykelskytte. Hon har vunnit VM de senaste tio åren och går återigen in som storfavorit. Spelbolagens odds på att Mona R.K. vinner VM 2015 ligger på minus. Detta innebär att den som spelar på Mona R.K. får betala spelbolagen i sann minusränta-anda. I en intervju inför VM 2014 skulle Mona R.K. ange tre egenskaper hos den perfekta testcykelskytten. "Smärttålighet, smärttålighet, smärttålighet och förmågan att inte tänka så mycket", svarade Mona R.K. Bevisligen ska den framgångsrika utövaren av testcykelskytte vara lite dum i huvudet.

Steijn An Siikte kommer från Nederländerna. Hans karriär som idrottare började på skridskor men efter en olycka där en skridskoskena skar sönder hans nervsystem gick han över till testcykelskytte. Tabata Intervalliev är född i Sibirien med en japansk mamma och rysk fader. Fadern bestämde tidigt att hon skulle bli en stjärna inom testcykelskytte och sedan dag ett har hon drillats av sina föräldrar. Nu tillhör hon en av storfavoriterna blott 19 år ung.

Det bör här nämnas att jag inte valt att presentera två av tre framgångsrika testcykelskyttar som kvinnliga för att framstå som en radikal feminist. Sanningen är den att män, som vi alla vet, har en överkänslig punkt. Detta är en nackdel som kvinnliga testcykelskyttar lärt sig att dra fördel av. Männen inom testcykelskytte har såklart protesterat högljutt mot detta och önskat införa ett förbud emot skytte mot intima kroppsdelar. Förbundet har sagt att en sådan regel givetvis vore rättvis men de ser ingen naturlig lösning på problemet - män och kvinnor är ju trots allt olika. I en nyligen utgiven rapport beräknas ett regelförslag vara utarbetat tidigast 2101. Tills dess ombedes männen hålla käft och vara nöjda med läget.

Slutligen vill jag presentera testcykelskyttes officiella slogan: "Börja med testcykelskytte - kom ner i källaren och träffa lite folk."



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!