Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Det går en man utmed Vättern.

16 jun 2015

När jag närmade mig en av de större städerna på mitt ensamma träningspass runt Vättern den 14 augusti 2014 såg jag en en mystiskt gestalt uppenbara sig i fjärran. Snart såg jag att det var en man, en man som såg ut att ha gått hårt på flaskan genom åren. Mannen hade en cykel och cykeln hade i sin tur släpkärra. På kärran stod plastpåsar och åter plastpåsar fulla med skräp. När jag närmade mig puttade mannen ut sin cykel i vägbanan, hytte och skrek åt mig: "Jävla ******* som cyklar runt Vättern och skräpar ner"! Mycket riktigt var hans släpkärra fullastad med förpackningar till gels och bars som cyklister tryckt i sig den där natten (dagen) i juni.

På söndagens träningspass - dagen efter - cyklade jag några kilometer utmed bansträckningen för Vätternrundan. Total förödelse. En gel per meter, bars, vattenflaskor, bananskal, övergivna slungor, patroner och cykelslangar överallt.

Vätternrundan 2015 hade 20 002 startande. Låt oss anta att varje startande förbrukade fyra gels och fyra bars. Det ger oss 160 016 tomma förpackning slängda i vägkanten. Lägg därtill minst en flaska per cyklist (20 002). Dessutom får vi inte glömma slangarna från kanske 2 000 punkteringar, 10 000 rör från tabletterna som ska förebygga kramp (men alla tycks få kramp ändå enligt sociala medier), och 20 000 bananskal. Vet ni vad - det ser ut som en jävla soptipp utmed vägen runt Vättern dagen efter. En 300 kilometer lång och tio meter bred soptipp.

Är det legitimt för någon av de 20 002 som cyklar runt Vättern att slänga skräp rätt ut i naturen? För proffsen i Tre - Berg och de andra som körde på rekordtiden 6:33? För de som cyklar och kämpar på natten? För de som pendlar "för miljöns skull" resterande dagar om året? Jag skulle kunna vara jävig och svara ja för den fösta gruppen men det enda moraliskt korrekta svaret är nej, nej och nej. För internationella deltagande: no, no, no eller NEIN, NEIN, NEIN. 

Det fanns en tid då jag envist hävdade att Vätternrundan var ett motionslopp, men vishet kommer med åldern likt en dålig prostata och jag har ändrat mig. Vätternrundan är en tävling, ett 300 kilometer långt lagtempo. En annorlunda cykeltävling, men likt förbannat en tävling. Definitionen av begreppet tävling är inte självklar och knivskarp. Det finns olika sorters tävlingar. Ingen behöver vara först i mål för att det ska var en tävling (!). Det finns sporter där allt handlar om bedömning (t.ex. konståkning) och sporter där bedömning och resultat vägs samman (backhoppning). Alla deltagare i Vätternrundan får dessutom en tid - alltså finns det indirekt en resultatlista.

Den kanske mest avgörande detaljen i frågan om något ska kategoriseras som tävling eller inte handlar om deltagarnas inställning och uppfattning till arrangemanget. Känner de som cyklar runt Vätternrundan att de tävlar? Svaret är för många  - men inte alla - ja. Det tas risker för att få en så bra tid som möjligt. Det skälls på andra cyklister för att få en så bra tid som möjligt. Det slängs skräp och flaskor - som proffsen på TV - för att få så bra tid som möjligt. Jag tror egentligen att många läckande soptunnor till cyklister aldrig skulle slänga något bara sådär i vardagen, men när en så bra tid som möjligt står på spel, då stängs förnuftet av och skräpet (soporna, smutsen, skiten, lorten, avfallet, krimskramset) får inte hålla dem tillbaka. 

Konversation i lunchrummet veckan efter:

"Vilken tid fick du på Vättern?"

"7:45, men då cyklade jag med allt skräp i min ena bakficka."

"Du är alltså en sådan som bär runt på massa skräp! En sådan som sätter miljön framför dig själv. Vad kommer härnäst, att du sätter miljön före företagets profit? Va? Va? Jävla kladdröv du hade kört på 7:42."

Varför anser då cyklisterna själva att det är legitimt att slänga skräpet rätt ut när det till och med finns skräpzoner för dumpning? För att det är tar plats, för att det väger(!), och för att det är äckligt. Kort och gott - som jag tidigare nämnt - för att det är tävling. Det kan vara intressant i sammanhanget att jag själv körde SM på Kinnekulle 2014 (och alla andra tävlingar) med fickorna fullproppade av skräp. Det var faktiskt ganska äckligt efteråt, fickorna hade stelnat av socker - men jag tvättade tröjan och den blev som ny på två timmar. 

För naturen tar det mer än två timmar att återhämta sig från ditt skräp. Fast du slipper det äckliga om du slänger skräpet direkt i naturen. Du behöver alltså inte leva med skräpet nästa dag, men du måste leva med din tid på Vätternrundan just det året - för alltid. Detta kan låta som en stor dos miljöpropaganda uppkört likt en obekväm sadel i skrevet, men faktum är att bland annat nedskräpningen ger Vätternrundan - indirekt alla svenska cyklister - ett dåligt rykte bland myndigheterna, gemene man och vår vän utmed vägkanten. Det vore tråkigt om Vätternrundan - en arena för fantastiska prestationer, heroiska insatser och mänsklig kamp - fick dåligt rykte. Ta därför hand om ditt skräp nästa år. Om inte för miljöns skull, så för arrnagören och Vätternrundans skull. För att dina barn och barnbarn också ska kunna få svara på FRÅGAN: "Vilken tid fick du på Vättern?"

"Som en röd tråd genom våra arrangemang finns vårt miljötänkande. Ansvaret för miljön delar vi med er deltagare. Använd de skräpkärl som finns framställda och kasta inte skräp mellan depåerna annat än i de för ändamålet avsedda skräpzonerna som finns längs med banan. Vi vill vädja till er att slänga ert skräp i dessa skräpzoner för att värna om vår natur och miljö."

"Vätternrundan är ett miljödiplomerat arrangemang."

"Håll Sverige Rent!"

vatternrundan.se

*Nedskräpning sker vid fler cykeltävlingar (men ju fler deltagande - desto större). Bland annat på Sveriges bästa etapplopp, u6 på Hökensås. Jag tränar ofta på Hökensås och ser hur skräpet ligger kvar år efter år tillsammans med ölburkar, bildelar och gamla möbler. Det borde vara mer regel än undantag att alltid ta hand om sitt skräp, även på cykeltävlingar.

**Jag vill tydliggöra att ansvaret för nedskräpning ligger främst på cyklisterna - inte arrangören. 


Marcus Matblogg - Falafel á Jönköpings CK

11 jun 2015

Den i särklass sämsta och absolut löjligaste artikeln jag någonsin läst i en cykeltidning handlade om teknik vid vurpor. Med hjälp av bildillustrationer förklarades det hur du skulle landa när du kraschade för att minska skadorna, undvika nyckelbensbrott och få så lite sår som möjligt. Det finns nog ingen som hinner tänka rationellt när de flyger i luften efter en krasch och om vi hade gjort det - skulle du övat på det? Nej, när olyckan väl drabbar dig är du så illa tvungen att förlita dig på reflexerna och hoppas att de får dig att falla rätt. Det gäller att inte falafel. Det är just falafel som dagens blogginlägg kommer att handla om. Min modifierade falafel blev nämligen en stor succé bland de medverkande under Jönköping CKs träningsläger på Mallorca. T.om. några riktigt skeptiska köttätare - som liknade sin situation vid en kränkt Tyrannosaurus-Rex som tvinga äta gräs - uppskattade falafeln med belåtenhet.

Det var också under påsken på Mallorca som Basen plågade mig med ordvitsar när jag kokade gröt. "Det var väldigt vilken intensiv ansiktsbehåring min bäste herre har. Är det ett påskägg?" "Veckans stora nyhet var att påsarna på ICA Maxi tog slut. Det blev påskris". För att få ett slut på det hela bestämde jag mig för att beröva Bashenke på livet.

Först lejade jag en köttätande get att äta upp Bashenke ute vid Formentor men denna visade sig vara mer intresserad av Bashenkes Flapjack. Nästa försök blev när jag och Bashenke var ensamma på toppen av Cura. Jag försökte få honom att gå riktigt nära kanten och beskåda utsikten. "Är det inte vår hemby det där och det där inte Ibiza"? Bashenke lät sig inte luras. Planen blev istället att dränka honom i dammen på toppen av Puig Major men då var såklart RoboCop med mig uppför backen och han hade givetvis vittnat för Bashenke. Så jag försökte förgifta Bashenke istället. Detta skulle ha lyckats om det inte var för att Josefin gav Bashenkes portion kladdkaka till den goda Ola. Ola är stor som två Bashenke och blev därmed bara nära döden av den för Bashenke, dödliga dosen. Jag skulle aldrig vilja Ola något illa - vi båda älskar Weißbier, är rumskamrater och dessutom har Ola två små barn. Jag fick en sista möjlighet att strypa Bashenke - och sätta stopp för ordvitsarna - på toppen av Cobran men jag var för trött och trots den överhängande faran klarade sig Bashenke undan hela resan med livet i behåll.

Bashenke och den köttätande geten.

Nu åter till ämnet: Falafel består till större delen av kikärter. I det här receptet kommer jag använda mig av 500 gram kikärter vilket räcker till sju hungriga cyklister.

1. Lägg 500 gram kikärter i blöt över natten.

2. Sila av kikärterna och koka med salt i en (1) timme. Snåla inte med vatten, du vill inte att kikärterna ska bränna fast.

3. Sila av de kokta kikärterna och låt dem svalna lite innan du börjar arbeta med dem för att göra arbetet behagligare.

4. Hacka 1,5 lök i småbitar. Stek. Falafeln håller ihop bättre med stekt än rå lök.

5. Hacka cirka 1 dl (när den är hackad) färsk persilja från affären eller hämta i ditt trädgårdsland.

6. Blanda kikärterna, persiljan och löken med: 3 kryddmått Sambal oelek och 4 vitlöksklyftor. Tillsätt spiskummin (minst sex teskedar), olja och salt på känsla tills konsistens och smak blir bra.

7. Mixa. Använd matberedare eller stavmixer. Stavmixer är smidigast. 

8. Rulla.

9. Falafel går att steka eller fritera men eftersom jag är en elitidrottare så tillagar jag dem på bakplåtspapper, lätt penslade med olivolja, i ugn på 225 grader. Det spar både tid, arbete och fett.

10. Bra tillbehör: Ris, libabröd, hummus, olivolja, grönsaker (samt majrova enligt Peter Andresen men han är från Visingsö).

11. Ta ut falafeln när den börjar bli lite knaprig och gyllenbrun.

12. Varsågod.

Min inställning till köttkonsumtion är följande: Dagens köttkonsumtion är inte hållbar, men detta betyder inte att alla måste bli vegetarianer. Att däremot äta vegetariskt 2-3 dagar i veckan är ett vinnande alternativ på många sätt. För det första har vi den redan nämnda miljöaspekten, för det andra finns det även hälsomässiga fördelar, tror jag - en varierad kosthållning är nästan alltid bra. För det tredje finns det mycket vegetarisk mat vars kvalité är bättre än kött-alternativet i samma prisklass - dessutom finns det en uppsjö med vegetariska rätter som är smidiga och snabba att tillaga. För det sista så är det gott. Så gott att jag mer eller mindre blivit tvingad av mina klubbkamrater att skriva detta inlägg och för en dag förvandla bloggen till en matblogg. En matblogg med ordvitsar. Jag hoppas att detta annorlunda inlägg ska falla i god jord, säg det vore väl skandalöst om det skulle falla fel.

Lista över ingredienser:

500 gram kikärtor

1,5 gul lök

1 dl hackad persilja

3 krm sambal oelek

>5 tsk spiskummin

Matolja eller olivolja

4 vitlöksklyftor

Salt

Vad är det som är 4,4 meter i omkrets och 27 meter långt? (Project MTB 2015 #3)

1 jun 2015

Om det är något jag lärt mig utan och innan under de två första terminerna på Högskolan så är det behaviorismen och Pavlovs hundar. Det är inte så att föreläsarnas pedagogik på just detta pedagogiska område varit exemplarisk. Däremot konkretiserade Bashenke behaviorismen på ett utomordentligt sätt när han förklarade varför han alltid måste stanna och urinera vid rödljusen på Vista kulle. Likt Pavlovs hundar har Bashenke blivit betingad att ta en pissepaus vid dessa rödljus och snart kommer Bashenke bli kissnödig vid blotta uppenbarelsen av ett rödljus. En bra pissepaus kan förgylla även det mest dystra distanspass och ibland blir själva pissepausen därmed mer ihågkomna än själva rundan. Det var på en av dessa fina pissepauser som vi fick stifta bekantskap med något som är 4,4 meter i omkrets och 27 meter långt. 

4,4 meter i omkrets och 27 meter långt är inte - till skillnad från vad många av er nu tror - formeln för att räkna ut volymen av min penis. Det är nämligen måtten på den 600 år gamla Prostatallen som står strax väster om Bottnaryd utmed riksväg 40 och passeras på CykelRallarn. CykelRallarn kördes i söndags och blev mitt första långlopp på MTB. Fram tills i söndags hade jag en romantisk och smått naiv syn på långlopp, jag trodde det handlade om att cykla för att kolla på vackra omgivningar i skogen och bara anstränga sig njutbart mycket. Med facit i hand får jag lov att omvärdera den bilden.

CykelRallarn 2015 var 61 km lång, jag körde på 2:15:31 med en snittpuls på 175 och maxpuls på 184. Med just 184 i maxpuls, samt 174 i snittpuls, blev jag år 2014 14:e man på SM-tempot i Åstorp - då bara 44 km på 59:46. Min första tävling i juniorlandslaget, Niedersachsen Rundfahrt, höll jag länge för det tuffaste jag gjort sett till konstant ansträngning och hög medelpuls: 77 km, 1 timme och 46 minuter med 171 i medelpuls och 185 i max. På Tidaholm GP 2014 blev jag 5:a (Jonas Ahlstrand vann) år 2014 efter 57 minuter med 179 i medelpuls och 190 i max. För att göra en lång kavalkad med siffror kort - CykelRallarn blev bland det tuffaste jag gjort sett till hög och konstant intensitet under en ganska lång tid. CykelRallarn var som två tempolopp på raken men med en liten extra vital detalj - ständig koncentration på tekniken och underlaget.

Hur kunde då detta långlopp bli så fruktansvärt jobbigt? Låt oss snabbt gå igen tävlingen som började med att jag tvingades till att stå i andra startled eftersom jag inte är seedad. "Elitcyklisterna står där framme", sa speakern - "tha fuck did you say", sa jag. Om jag inte tack vare detta redan hamnat tillräckligt långt ner så startade jag dessutom otroligt dåligt. Min acceleration var usel och sedan körde jag dessutom in styret - som är lika brett som Prostatallen är lång - i x antal rumpor på väg ut ur startfållan.

Tävlingen gick pang på rödbetan efter startfållan och ut i skogen. En efter en började jag plocka positioner och uppför första backen gick jag riktigt bra med tanke på hur mycket cyklister jag behövde flytta på. Efterföljande utförslöpa gick okej och jag var nästan ikapp en större grupp med RoboCop, men efter ett parti med motvind följt av stig tappade jag dem ur sikte för gott. Därefter körde jag helt jävla ensam i 45 kilometer. Det fanns stunder då jag trodde att alla människor i hela världen hade dött på grund av något zombie-virus, att jag hade kört fel (trots att jag visste exakt var jag var) eller att det bara var jag och göken ute i skogen denna söndagsmorgon.

Med en mil kvar började krafterna sippra ur min kropp och fem kilometer senare kom en liten grupp på fyra cyklister ikapp mig. Två försvann snabbt iväg men de två andra lyckades jag behålla inom synhåll - varav en var Jakob "Löken" Isaksson från min egen klubb, Jönköpings CK. På väg ut ur stadion för de sista två kilometerna på Hallbys teknikbana skymtade jag min storebror precis bakom. Det var då jag återuppstod likt Jesus själv i egen hög person. En del påstår att Jesu återuppståndelse är en omöjlighet och många hade också på förhand sagt att det skulle vara omöjligt för mig att köra ikapp Löken på teknikbanan - som kanske är den mest tekniska delen av CykelRallarn - och hålla undan för min storebror. Hur som haver, detta var exakt vad jag gjorde. Jag återanslöt till Löken och den andra cyklisten, attackerade, men fick sedan stryk av Jakob i spurten. Därmed blev jag 18:e man i CykelRallarn 2015.

Jag är nöjd med att bli 18:e man i mitt första långlopp på MTB, samtidigt känner jag att det finns enormt med utrymme för förbättring. 25 % av förbättringen kan jag göra på materialet. Min cykel - en Cube Stereo - är en fantastiskt trevlig cykel för All-Mountain men för ett enkelt långlopp som CykelRallarn är den sånär som klumpig. I jämförelse med de andra topp-20 vägde säkert min cykel 3-4 kg mer. Dessutom sitter det ganska tröga däck på som gör sig bäst i lera. 75 % av förbättringen måste jag själv stå för. Främst genom att köra mer än fem pass i skogen innan och därmed bli bättre tekniskt. Tröttheten på slutet berodde inte främst på konditionen utan också på smärta och stelhet i såväl rygg som armar och händer. Sex mil på MTB är sex mil på MTB och det kan inte jämföras med varken sex eller tjugo mil på landsväg. Det är en helt annan - men inte allt för avlägsen - typ av ansträngning. 

Poängen hela Project MTB 2015 var att om en - förvisso duktig landsvägscyklist - kan ställa om och bli 18:e man på ett långlopp på nio dagar, med fem träningspass på MTB (totalt mindre än tio) då kan i princip vemsomhelst göra vadsomhelst på cykel med en hyfsad fysik som grund. Jag uppmanar alla tveksamma som ska köra Vätternrundan den 12-13 juni att lita på sig själva men - framförallt - uppmanar jag alla cyklister till att lita mer på sig själva och våga tävla.

Alla vill egentligen tävla i viss mån när det sätter sig på en cykel, det är som Pavlovs hundar - betingat sedan uppväxten. En cykeltävling är som ett Kinderägg. Chokladen utanpå är tävlingen mot de andra - den är söt, god och räcker en kort stund. Inuti finns leksaken - tävlingen mot dig själv. Den känns till en början ointressant men när chokladen är uppäten finns den kvar och glädjen räcker mycket längre. Var för sig är de inget speciellt men tillsammans utgör de något mycket bättre. 

Det var nog ingen som stannade vid Prostatallen på CykelRallarn, kanske var det inte ens någon som såg den - inte ens i motionsklassen. Detta trots dess majestätiska uppsyn där den står utmed riksväg 40 - 4,4 meter i omkrets, 27 meter lång och 600 år gammal.

Del #1: http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/project-mtb-2015.htm

Del #2: http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/7-days-project-mtb-2015-2.htm



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!