Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Fri som en fågel.

31 jul 2015

För några dagar sedan tänkte jag unna mig själv en kväll utan träning eller läsning som den sanna sybarit jag är när allting kommer omkring. Eftersom allsång och mord inte är någonting som faller mig i smaken hamnade jag istället med paddan på SVT Play utan att veta varför och vad jag skulle se. Hastigt som lustigt fick jag syn på titeln Den gröna cykeln och tänkte: "Cykel alltså, det måste vara bra. Jag tittar i tjugo minuter och ser om det är någonting att ha". Det var av denna nonchalanta anledning jag började kolla på Den gröna cykeln - helt omedveten om att cykeln ännu en gång håll på att förändra mitt sätt att se på livet. 

Den gröna cykeln - eller Wadjda som den också heter - är en tysk/saudiarabisk film som rosats av kritiker runtom i världen och fram tills igår var det möjligt att se den i SVT Play. Wadjda är även namnet på flickan som filmen handlar om, en flicka som gör allt för att kunna köpa en grön cykel för 800 riyal. Wadjda har två problem; för det första så har hon inga egna pengar, för det andra så lever hon i ett patriarkat där ordentliga och anständiga flickor inte cyklar. 

Jag vill härmed varna för spoilern, men i slutet av filmen får Wadjda sin cykel och jag gråter. Jag gråter inte för att männen - och den del av kvinnorna som gett vika för männens dominans - beter sig som svin mot Wadjda. Jag gråter inte för att Wadjdas pappa går dit penis pekar och gifter sig med en till kvinna. Jag gråter för att när Wadjda sätter sig på cykeln och tar sina första tramptag, då tar hon också sina första tramptag mot friheten. 

Isayas i min cykelklubb, Jönköpings CK, var en gång i tiden klubbkamrat med Natanel Berhane och tävlade vid sidan om Daniel Teklehaimanot - cyklisten från MTN-Qubeka som fick ikläda sig den rödprickiga bergströjan under Tour de France. Då var han i princip lika lovande som Teklehaimanot men Isayas hamnade dessvärre i ett flyktingläger. På en sådan plats finns ingen frihet, ty där finns inga cyklar. Nu har Isayas levt i Sverige ett tag och i början på juli fick han återigen stå på startlinjen i två cykeltävlingar. Mitt ute i skogen, närmare bestämt i Burseryd, förstod jag att Isayas inte bara fått en cykel att tävla och träna på igen. Han hade fått tillbaka friheten. 

Antagligen hade mitt liv idag sett helt annorlunda ut om jag inte börjat cykla. En sak som är säker är att jag skulle haft mera pengar, jag skulle dessutom kanske redan flyttat hemifrån och jag hade känt igen alla jämnåriga i Jönköping på krogen såsom de tycks känna igen varandra. Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte ångra att jag cyklat. Eller cyklat bort mitt liv som en del säger. De som säger så vet inte vad de pratar om. Att leva livet är nämligen en sak, att vara fri är en annan. 

För några veckor sedan florerade en krönika som handlade om hur krönikören själv gärna ville pryda sin kofångare med en cyklist eller två. Krönikören förstod inte varför alla dessa cyklister flydde ifrån livet. Livet är - enligt vår djupt filosofiska krönikör - "läsa en bok, älska med varandra, ­bada i havet, lukta på bebisar, sätta ett frö, odla en växt, klappa en katt, se en fransk film, ringa till en vän, rosta din egen müsli, skriva en debattartikel, lyssna på ­Studio Ett i P1 och bilda en åsikt, hälsa på en tant". Existentialismens alla frågetecken besvarade i en mening. 

Krönikören har både rätt och fel. Den som cyklar flyr visserligen från livet - det livet som vi förväntas leva av samhället. Paradoxalt nog är det i denna flykt från "livet" som vi verkligen lever. När du tänker efter så vet du också att det är så och det vet även vår krönikör innerst inne. Problemet är att krönikören inte är fri där hon sitter i sin bil och ser fria cyklister fullkomligt svärma omkring som myggor en norrländsk sommarkväll.

Krönikören måste nämligen läsa en bok (antagligen Läckberg), älska med någon, ­bada i havet (på ställe där man inte kan få cancer), lukta på bebisar, sätta ett frö, odla en växt (helt klart hasch), klappa en katt, se en fransk film, ringa till en vän, rosta sin egen müsli, skriva en arg debattartikel, lyssna på ­Studio Ett i P1 och bilda en åsikt och hälsa på en tant (i förhoppningen om att få en karamell). Det är därför krönikören räds och avundas den fria cyklisten, det är därför krönikören allra helst vill att cyklisten ska få smaka på kofångaren och penetreras av Mercedes-stjärnan. 

Bilen är en symbol för välstånd och möjligheten att färdas snabbare. För en del kan bilen faktiskt innebära frihet i viss utsträckning, t.ex. friheten att kunna åka till cykeltävlingar närsomhelst och hursomhelst. Tyvärr är bilen också en symbol för stress, ohälsa och miljöförstöring. Cykeln däremot, är en symbol för frihet - och kommer så vara för alltid. Människor kommer fortsätta cykla oavsett vad andra tycker om det, oavsett vad andra hotar med och oavsett hur mycket andra försöker försvåra det. Det är exakt det Wadjda gör i Den gröna cykeln och det var därför jag grät. 

Samtliga bilder på fria fåglar är tagna av min pappa, Erik Persson.

Cyklisterna som inte cyklar.

16 jul 2015

Åtskilliga gånger har jag suttit i diket någonstans i vårt avlånga land och funderat på att sluta cykla. De flesta gånger med en trasig cykel, svidande sår och ett nyss avslutat oplanerat luftnummer med låga stilpoäng. Trots detta har jag aldrig bestämt mig helt och hållet för att sluta cykla eftersom cykeln, för mig, blivit något mer än en satsning på att bli proffs. Det är en livsstil, ett sätt att hålla sig i form, träffa vänner och må bättre - min identitet. Jag cyklar för att bli så bra som möjligt men drömmen om att bli proffs finns inte längre. 

Tidigare i år läste jag om Daan Olivier i Giant - Alpecin som bestämt sig för att sluta cykla. Tråkigt, tänker en del. Ett gigantiskt och modigt beslut, säger jag. Att sluta cykla eller avsluta en proffskarriär i förtid är bland det svåraste en atlet kan göra. För den som själv aldrig idrottat och någon gång betraktas som "lovande", kan det vara svårt att förstå vad det innebär att sluta med sin idrott. För en professionell atlet (inte jag) kan beslutet att sluta få större konsekvenser och förändra mer över en natt en ett OS-guld. 

Det finns cyklister som tappar suget. Det finns cyklister som får diagnoser och skador som omöjliggör vidare satsning. Det finns cyklister som inser att livet har mer att ge just cykel. Det finns cyklister som inser att deras talang också återfinns någon annanstans. Gemensamt för alla dessa cyklister är att de utsätts för en rädsla att sluta. För att sluta är att ge upp. Framgångsrika atleter gillar inte att ge upp och om de slutar kommer omvärlden se dem som - just det - talangerna som misslyckades. De som inte var av rätt material. Detta gäller nästan oavsett hur väl de lyckas med sin nya karriär. 

Dessutom - och allting blir värre ju högre nivå cyklisten i fråga är på - är beslutet att sluta eller trappa ner ett beslut som förändrar livet. Att sluta cykla är för många att riva ner och byta identitet. Cyklister som tränat trettio timmar i veckan och därtill lagt ännu mer tid på annat cykelrelaterat vaknar inte bara upp nästa dag och fyller dessa timmar med något annat. Att sluta cykla är inte som att byta jobb. Att sluta cykla är inte som att lämna sin trötta gubbe. Att sluta cykla är inte som att flytta. Att sluta med sin idrott, som professionell eller elit, kan inte jämföras med något annat. Jag säger inte att det ena är värre än det andra men att sluta med sin idrott på en hög nivå är något speciellt - och oerhört svårt. 

Det är inte sammanträffande att många talangfulla eller framgångsrika idrottare som slutar, eller tvingas sluta, går hårt om flaskan. 

Det kan inte nämnas nog många gånger för unga cyklister att möjligheten att bli professionell finns - men den är liten. Idag finns det kanske cirka 1 000 cyklister som kan leva helt och hållet på sin idrott varav ungefär fem är från Sverige.  Jag kan inte svara på hur stor del av dagens proffs som har en säker inkomst hela livet. Trots denna osäkerhet kring siffrorna kan vi antagligen konstatera att chansen är större att hamna snett och utanför i samhället än att bli proffscyklist. Det är därför mycket viktigt att unga cyklister inte nonchalerar studier och arbete. Därmed har det blivit dags att slå hål på tre stora myter som cirkulerar i klungan. 

Kan du gå på ett gymnasium utan idrottsprofil och bli cykelproffs? Ja.

Kan du vidareutbilda dig samtidigt som du cyklar mycket? Ja. 

Kan du ha nytta av din cykelkarriär i studierna eller tvärtom? Ja. 

Att berätta för unga cyklister om oddsen att bli professionell anser en del vara att släcka drömmar. Inte om det görs i rätt ålder och på rätt sätt, tror jag. Att säga sanningen om möjligheterna att komma till Tour de France borde, i de flesta fall, motivera ungdomarna till att både träna och studera hårdare. Det är också viktigt att poängtera att cykel inte måste vara svart eller vitt - proffs eller sluta. Cykling kan bedrivas på minst hundra olika sätt och på hundra olika nivåer.

Anledningen till att cyklister dopar sig tordes också hänga samman med rädslan att bli betraktad som misslyckad och det faktum att många proffs satsat allt för att bli just professionella. Det stämmer antagligen att det blivit mindre doping bland proffsen men då pratar vi först och främst om mindre doser. Antalet cyklister som dopar sig har förmodligen också minskat något sedan 90-talet - men att den skara som fortfarande dopar sig skulle utgöras av några lata fårskallar i Continetal Tour förefaller otänkbart för den som har förmågan att dra logiska slutsatser. 

Att inte bli cykelproffs är normalt - inte ett misslyckande. Det är den bilden vi måste förmedla till de unga cyklisterna. Det finns en fara i att inte vakna upp ur drömmen förrän försent, ty då kan nästan alla broar redan vara brända. Samtidigt är det här med att sluta cykla eller överge drömmen om Tour de France inget enkelt och då måste det finnas någon där som stöttar - inte någon som besviket konstaterar att det här är ett misslyckande. För i framgång är du alltid omgiven av personer med leenden på läpparna och likesen rullar iväg när du lägger upp vinnarbilder. Men när du sitter där i diket och funderar på om du ska sluta cykla, hur mycket du får för cykeln på Blocket och vad du ska göra istället med alla träningstimmarna - då kommer du nästan garanterat vara helt ensam. 

Marcus Perssons korta förunderliga cykel-SM

1 jul 2015
Det sägs att den kom från Afrika, att den följde de förslavades skrik; att den var tainofolkets bane och uttalades just som en värld gick under och en annan tog vid; att den var en demon som slank in i Skapelsen genom att mardrömsdörren stod på glänt i Antillerna. Fukú ameicanus, eller i folkmun: fukú - i allmänna ordalag en förbannelse eller dom av något slag; mer specifikt Nya världens förbannelse och dom. 
(Diaz, 2009, s. 11).

1/6-2014 - Bureloppet: En av cyklisterna i utbrytningen på fyra man tittar åt fel håll och kör rakt in i mig. Deprimerad lägger jag mig för att avlida långsamt i diket som en grävling. Hjärnskakning tror sjukvårdarna och jag tas till sjukhuset i ambulans med nackkrage. Läkaren hittar inget fel på mig men dagen efter har jag ont i bröstkorgen och den smärtan får jag leva med i två veckor därefter. Spricka i revbenet. Fyra veckor senare blir jag 16:e man på SM på Kinnekulle. 

10/6-2015 - Nässjö GP: På uppvärmningen till Nässjö GP går ett plastband, som är spänt mellan kravallstaketen, av och flyger ut i min cykel när jag cyklar förbi. Bandet tvinnar sig, trasslar in sig i mitt reglage och jag slår rakt över cykeln. Dagen därpå har jag ont i ljumsken. Tolv dagar senare har jag fortfarande kronisk smärta i insida lår när jag cyklar. En sjukgymnast, tillika klubbkamrat, erbjuder sig att undersöka mig. Förmodligen en blödning eller sträckning i insida lår, konstaterar sjukgymnasten. Han ger mig grönt ljus för SM men säger också att jag kommer få köra med smärtan. 

Någonstans får jag för mig att jag förföljs av en förbannelse - en fukú. En fukú som når sitt klimax varje år i början på juni. Det kan omöjligen vara så att jag två år på rad i början av juni är fel man på fel plats vid fel tillfälle. För mig känns det mera rimligt att jag, utom min vetskap, har förfäder från Santo Domingo - förfäder som dessutom drabbades av förbannelsen. Antagligen för att de hamnade i osämja med den misslyckade boskapstjuven. Tänk på det själva. Fastna i plastband - just snygg story. "Det måste vara extrem otur", säger alla lite försiktigt. Säg sanningen istället för att behandla mig med silkesvantar - självklart är det en förbannelse, en fukú. 

Först bestämde jag mig för att ge fan i SM 2015 och acceptera mig själv som besegrad av fukún. Låta den förinta mig. Sedan bestämde jag mig för att trotsa förbannelsen. Jag visste att detta SM skulle bli ett unikt tillfälle att tävla med Ludvigssons, Lindau, Rudelius, Robocop, Bagarn och storebrorsan. En möjlighet som inte får gå förlorad på grund av en fukú, då är det bättre att låta förbannelsen besegra dig samtidigt som du trotsar den.

Tyvärr är det enklare sagt än gjort att göra upp med en fukú. Veckan innan SM körde jag Solleröloppet med konstant smärta i insida lår och skrev. När jag ställde mig upp tappade jag all kraft och varje kurva, varje gångdrag, tappade jag tjugo meter. Eftersom jag cyklade till starten höll det på så i tjugo mil. Smärtan till trots tog jag mig i mål med andraklungan med insikten om att Soldvarvi skulle vara en omöjlighet. Jag gav upp. Åkte hem. Fukún hade besegrat mig. För tillfället.

Fukú.
Han lät ordet prövande rulla runt i munnen. Fuck you.  
(Diaz, 2009, s. 321). 

Sjukgymnasten sa att jag fick köra. Jag visste i samma stund att en medalj i lagtävlingen var fullt möjligt. Det enda som kunde stoppa mig var min egen klenhet. Så jag körde testmilen och var en sekund från rekordet. Några dagar senare - på SM - kändes tempoställningen bra men problemet var att jag lurat mig själv genom att inte cykla tillräckligt långt på tempocykeln. Den skadade muskeln har sitt fäste i skrevet och efter en halvtimme i tempoställning visste jag inte var jag skulle ta vägen. Beslutet blev att fortsätta cykla. För som tur var hade jag två lagkamrater av högsta klass och trots mitt minst sagt mediokra resultat lyckades jag på något vänster få med mig en silvermedalj i lagtävlingen. 

Till söndagens linjelopp kändes det något bättre. Åtminstone slapp jag den konstanta smärtan och upplevde inte att jag tappade kraft. Däremot hade jag svårt att placera mig till en början, så jag kunde inte assistera Fredrik så mycket som jag hoppats i de första attackerna. För att återbetala detta lydde jag Tobias order om att hämta flaskor från bilen. Detta var första gången jag hämtade mer än en flaska från bil och de i Giant - Alpecin-bilen var, med all rätt, inte helt nöjda med mig. Hur som haver så fick jag en adrenalinkick och gick upp i täten för att köra eftersom Tobias ville brygga. Tobias ändrade sig efter några kilometer när han hörde att Philip fanns i täten. 

När Tobias väl kom loss följde jag med bakom Olsson och Wetterhall som försökte skapa något. Att sitta bekom dessa herrar i 50-60 km/h på platten var en sak men när näsan kom ut i vinden kände jag mig som en ensam och tom chipspåse. Med knappt tio tävlingar i bagaget denna säsong råder det inget tvivel om att jag är för dålig för att gå loss i en mindre grupp med så starka cyklister, frågan är om jag inte ska vara nöjd med att jag sitter med i klungan överhuvudtaget. 

Efter elva mil fick jag en liten svacka och funderade på att bryta men då insåg jag att det handlade om mycket mer än att bara ta sig till mål. Hade jag brutit hade jag kastat in handduken för fukún. Så jag fortsatte att trampa för jag vet att det räcker ibland. De sista fyra milen var jag förvånansvärt pigg (ännu ett bevis för att jag kört fler distanspass än tävlingar under helgerna 2015) - men då var loppet redan kört. När vi skulle i mål kände jag att det rådde tabu att spurta i gruppen så jag avancerade och placerade mig jämte Fredrik. Detta smygavancemang ledde till en 24:e plats. 

Återigen kommer jag ifrån SM med en hygglig placering på linjeloppet. Någonstans hoppas jag innerst inne på att jag lyckats bryta fukún genom att göra upp med den - genom att ta min femte SM-medalj på cykel och gå i mål med klungan på linjeloppet. Jag hoppas också att denna text, precis som Oscar Waos korta förunderliga liv, kan vara min motbesvärjelse - min zafa. Hur det än ligger till med saken i fråga får jag veta nästa år i början på juni. 

Till sist Toto, innan det är dags att säga hejdå Kansas: så fort man har nämnt eller råkat höra Amiralens namn, eller så fort fukún har stuckit fram något av sina många fula trynen, har det i Santa Domingo traditionellt bara funnits ett sätt att förhindra att katastrofen slukar en, det har bara funnits en bombsäker formel som kan bryta förbannelsen och rädda en själv och ens familj. Inte helt oväntat har den ett namn. Ett enda litet ord (som brukar följas av inlevelsefullt korsade pekfingrar). 
Zafa. 
(Diaz, 2009, s. 17).  

Diaz, J. (2009). Oscar Waos korta förunderliga liv. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!