Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Cykelsveriges framtid är nu.

28 aug 2015

Bortsett från den tunna tävlingskalendern finns det idag två stora svagheter som håller tillbaka svensk cykel: Till att börja med så har vi inte tillräckligt med bredd - startfälten i ungdoms- och juniorklasserna är närmast obefintliga. I Danmark finns det lika många juniorcyklister i en klubb som i hela Sverige. Avsaknad av bredd är inte det enda problemet - den spets vi trots allt har får inte tillräckligt med stöd för att utveckla sin fulla potential. Samtidigt som Danmark och Norge skördar framgångar i Tour de l'Avenir kör några av de talangfulla svenskarna - som mycket väl skulle kunna hävdat sig i "framtidens Tour de France" - Velofondo Vårgårda.

Sören och Asbjörn Kragh Andersen, Mads Würtz, Mads Pedersen och Michael Carbel Svendgaard är några av de danskar som i detta nu dominerar den internationella u23-scenen. Faktum är att jag tävlat mot dem allihop och då var de bra - men långt ifrån omänskliga. Sanningen är till och med som sådan att Fredrik Ludvigsson och Marcus Fåglum var, och är, på deras nivå. Med detta sagt är det lätt att börja undra varför inte Sverige erhållit samma internationella framgångar som danskarna? Jag lovar att det snarare handlar om en brist på resurser och tävlan än cyklisternas förmåga. 

Gustav Höög, 11/04-1995, Team Tre Berg - Bianchi

3:a Baltic Chain Tour (2015)

3:a Tour of Estonia (2015)

5:a GP Viborg (2015)

2:a etapp 5, Fléce du Sud (2015)

7:11 Vätternrundan 2015

Det är såklart en lång och komplicerad väg att gå innan vi kan tala om Sverige som cykelnation likt Danmark - men vi kan utan tvivel nå dit. För att detta överhuvudtaget ska kunna bli en möjlighet behövs två saker. Först och främst behövs kompetent personal inom landslag och förbund som väljer rätt tävlingsprogram, handskas med cyklisterna på rätt sätt, ger dem rätt service och rätt mat på bordet. Dessutom behövs sponsorer som ger landslag och Continental-lag den budget de behöver. Det är inte gratis att vara ute på kontinenten och tävla.

Dessvärre saknas idag en fullskalig stab med personal i landslaget. Lag som Team Tre Berg - Bianchi och Bliz - Merida tävlar utomlands men kanske lite för lite. Företag i Sverige verkar tyvärr vara mer intresserade av motion än tävling. I andra delar av världen stödjer företag idrotter och idrottare uppifrån och ner - eliten får mest, motionärer och ungdomar lite mindre. Eftersom eliten är motionärernas förebilder fungerar detta utmärkt. Dessvärre är kanske den svenska elitscenen på cykel inte den mest marknadskraftiga - och det må vara hänt att Vätternrundan får mer publicitet än små fina UCI-tävlingar i Belgien och Frankrike. Nu är det bara så att någonstans ska vi alla börja - kolla bara på Storbritannien och SKY. Det kan mycket väl vara läge att ta de första stegen nu - Sverige har nämligen en stark generation med cyklister på gång.

Lucas Eriksson, 10/04-1995, Team Tre Berg - Bianci

6:a Junior-VM 2013, 7:a Junior-VM 2014

1:a bergspristävlingen, Trofeo Karlsberg 2013, GP Général Patton 2014

6:a Skive-Löbet (2015)

11:a totalt Oberösterreichrundfahrt (2015)

8:a Paris - Roubaix Juniors (2014)

7:11 Vätternrundan 2015

Vi kan här ställa oss frågan varför det överhuvudtaget är intressant att sponsra cyklister och cykellag? Den frågan blir särskilt intressant när - som tidigare nämnts - en del hävdar att vinsten är större av att sponsra motionärer (eller det paradoxala ordet elitmotionärer som en del använder för att precisera sig). Du som läser detta har antgligen ett cykelintresse så du vet vilken prestation det är att ta sig 300 kilometer runt Vättern eller bara fullfölja ett triathlon. De unga killar och tjejer som jag skriver om idag tränar i genomsnitt en halv eller en tredjedels Vätternrunda varje dag. Nu kanske du förstår vilka atleter det rör sig om. Sådana elitidrottare förtjänar att få möjligheten att tävla mot de bästa i världen och genom sina resultat inspirera motionärerna - eller elitmotionärerna. Ja, du kanske vinner på att sponsra motionärerna nu men i längden är vinsten otroligt mycket större av att sponsra en framgångsrik elit. Det finns en anledning till att Team SKYs budget växer för varje år som går. 

Låt oss leka med tanken att Team Tre Berg - Bianchi till nästa år får budget nog att spendera merparten av säsongen 2016 utomlands. I kölvattnet av detta går t.ex. Argon 18 och Bliz - Merida samma väg 2017 och 2018 är intresset för cykel i Sverige så pass mycket på uppåtgående att landslaget kan hosta upp en professionell organisation med tillhörande tävlingsprogram. Detta är såklart ett drömscenario men som ni kanske förstår är det inte omöjligt att utveckla Sverige på samma sätt som Storbrittanien och Danmark - men det förutsätter två ingredienser. En generation talangfulla cyklister och sponsorer som ser till att få de talangfulla cyklisterna till tävlingarna genom Continetal-lag och landslag.

Hampus Anderberg, 25/05-1996, Team Bliz - Merida

8:a totalt Trofeo Karlsberg (2014)

4:a Fyen Runt (2015)

Du sitter på grusgången upp till farmor och farfars sommarstuga med tio vackra stenar som du hittat när din pappa plötsligt ropar på dig och säger att du ska komma. Pappa vill inte att du plockar av stenarna så att lägga dem i fickan är ingen utväg. Du kan inte heller lägga stenarna på gräsmattan eftersom farfar är pedant. Därmed står du inför ett val. Det första alternativet är att lägga ner stenarna varsamt och tillsammans i en hög direkt där du sitter. Alternativ nummer två är att kasta tillbaka stenarna ut på gången och sedan försöka hitta dem igen när du pratat färdigt med pappa. Om du väljer det första alternativet är sannolikheten stor att du hittar sju eller nio stenar - kanske rent av alla. Kastar du ut dem finner du två eller tre - resten går förlorade. 

Det är ungefär på detta vis som svensk cykel idag handskas med unga och lovande cyklister. Istället för att ta hand om dem kastas de ut i vida världen. Hannes Bergström Frisk, Filip Bengtsson och Pontus Kastemyr är några av de svenska cyklisterna som tävlar på egen hand ute i Europa - mer eller mindre övergivna av sitt förbund. Förhoppningsvis har de tur och hamnar i rätt lag med rätt sportchef och rätt tävlingskalender. Har de flyt slipper de den italienska dietisten. Sverige har inte bredd nog att kasta ut cyklister på detta viset. Har vi inte lag och landslag nog att hjälpa dem får vi försöka bidra på annat vis.

Det är också viktigt att hitta en balansgång mellan internationella och nationella tävlingar för att göda den inhemska tävlingsscenen. Visst är det lite tråkigt när Tre Berg bli 1-2-3-4-5:a på tävlingarna men alla cyklister i den svenska klungan mår bra av det. Det höjer standarden och visar vilken klass som behövs för att bli gångbar internationellt. Proffscyklister från Storbritannien och Danmark som är hemma ställer upp i tävlingarna på hemmaplan. En del svenska cyklister som lyckats komma utomlands tycker att svenska tävlingar är riktiga bonnarace - vilket stämmer - men de kommer också förbli bonnarace om ni väljer att inte köra dem. Om Sverige likt Danmark hade haft tre till fem Continental-lag som kom hem och körde SWE-Cup hade standarden höjts avsevärt utan att arrangemanget för den delen förändrades någonting.

Cyklisterna och tävlingarna lever nämligen i symbios. Böjar svenska cyklister bli framgångsrika internationellt kommer tävlingscenen växa. Växer tävlingscenen skapar det förutsättningarna för en ny generation som kan bli framgångsrik internationellt. Startskottet kan alltså komma i bådadera ändarna. Nu finns en generation som kan ge oss de internationella framgångarna. En generation som kan likställas med en skänk från ovan. Ett gyllene tillfälle - frågan är om vi tar chansen och kan vi förlåta oss själva om vi inte tar den? Då var det åtminstone roligt att Cykelvasan sålde slut på några sekunder. 

Ber om ursäkt för att jag har dålig koll på den svenska damcyklister men jag vet att även där har vi några av världen mest lovande - eller rent av redan världens bästa - cyklister som Jenny Rissveds, Frida Knutsson och Ida Jansson på såväl MTB som landsväg.

Kim Magnusson, 31/08-2015, Team Tre Berg - Bianchi

Har gjort en hel del fina resultat men för att tala ett språk som alla förstår:

6:33 Vätternrundan 2015 - officiell världsrekordhållare i Vättern Runt

*****

Bilderna i detta inlägg är tagna av fotografen Valentin Baat. Baat som visat oss att det inte behövs Rapha-kläder och storslagna vyer för att det ska vara episk cykling, det behöver inte vara deffade proffs och mytomspunna klättringar för att var häftig cykling. Svensk cykling kan också vara allt det där. Svensk cykling har också potentialen men precis som bilderna behöver Baat för att bli riktigt bra behöver cyklisterna sponsorer till lag och landslag. 

http://www.baatphoto.com/

Tävling: Vinn en uppäten macka.

22 aug 2015

Idag när jag kom till Jönköping österifrån stod jag - precis som många gånger förut - inför ett mycket svårt val. Valet stod mellan att cykla på 50-vägen genom Jönköping i 40 km/h (d.v.s. lika snabbt som ett par pensionärer i bil på samma sträcka) eller köra lugnt och fint på cykelbanan utmed Vätterstranden. Eftersom jag, de senaste tio gångerna jag valt att köra genom Jönköping på vägen, fått ta emot både tutor och glåpord föll valet idag på cykelbanan. 

Jag visste att cykelbanan utmed Vätterstranden skulle vara fullsmockad då idag var en lördag och lägg därtill en riktig sommardag. Därför valde jag att ta det lugnt genom detta minfält, men inte ens min egen försiktighet kunde hålla mig på den säkra sidan. Anledningen till detta är att många människor utmed Vätterstranden fullkomligt ignorerar cykelbanan. Någon korsade cykelbanan några meter framför mig och andra cyklister utan att ens titta sig för. En del strosar omkring mitt i cykelbanan som om det vore det mest naturliga stället för en promenad i 2xu och hörlurar. På ett ställe stod ett barn på ena sidan och pappan på andra sidan. Pappan sa åt barnet att vänta när jag kom. Då sprang barnet rakt ut framför mig med ett hånflin för att jävlas. Pappan tyckte nog, precis som de flesta andra jag passerat, att det var jag som var farlig. En fartdåre i tighta trikåer ni vet. Det finns till och med ett ord för oss men det är så dumt att jag glömt bort det. 

Nu är inte denna historia slut än, för efter cykelbanan utmed Vätterstranden klättrade jag ut ur Jönköping via Björnebergsvägen. På toppen hade de fräst asfalten och den frästa ytan var så hålig att jag var tvungen att cykla en meter ut i vägen. Det var då de kom - låt oss kalla dem Gösta och Mariette. Gösta har inte så mycket till övers för cyklister - han har nämligen aldrig varit riktigt förtjust i konditionsidrotter då han själv enbart är en mästare på fickpingis. Nåväl, där kom Gösta och Mariette i sin feta SUV och eftersom bilen var så anskrämligt bred och hög tyckte gubben det var svårt att köra förbi mig trots avsaknaden av mötande trafik. Gösta blev arg och tutade som en galning. När jag tittade in i bilen för att få veta vad det var frågan om satt han och Mariette där skällandes som om jag vore en terrorist med hundratals liv på mitt samvete och orsaken till allt ont i hela världen. Sedan gasade Gösta iväg och när han skulle upp över kanten från den frästa ytan slog han nästan sönder sin feta bil. Jag vinkade och önskade honom en trevlig dag.

Nu har berättelsen nått sitt slut och det har blivit hög tid att avrunda och ställa några frågor. Först vill jag ställa två frågor till Gösta och alla andra frustrerade bilister runtom i landet. Vad har ni för rätt att bli arga på mig när jag - precis som er - ibland stöter på saker i trafiken som hindrar och tvingar mig att bromsa upp ibland? Den andra frågan är den tyngsta: Hur kan ni bli så frustrerade att ni tutar hejdlöst och utsätter cyklister för fara när ni inte vet om det är mjölkmannen Ola som är på väg hem till sina två små barn eller bara en fartdåre i tighta trikåer som vill fucka upp trafiken?

Antagligen kommer inte Gösta och klubben för arga bilister att läsa ovan nämnda frågor - därför har jag en fråga som alla kan fundera över: Av den historia jag berättat framgår det ganska klart att cyklister idag varken är välkomna på cykelvägen eller på vägen. Var i helvete får jag lov att cykla? 

Kommentera nedan om du vet svaret innan den 29:e augusti 2015 klockan 21:00. Den lyckliga vinnaren får en uppäten macka. Lycka till. Tills vidare fortsätter jag som innan genom att cykla på väg och cykelbana samtigit som jag visar hänsyn för mina medtrafikanter.

Eventuella likheter med verkliga personer och händelser är ett rent sammanträffande. 

Jag och mjölkmannen Ola.

Friends in need.

15 aug 2015

"Varfär kallas du för Portugisen?" frågade jag en av de första gångerna vi pratade med varandra på tu man hand. 
"Säg det. Jag vet inte, men jag har alltid kallats för Portugisen."

(Grandes, 2012, s. 34)

Allting började med att Daniel och Bashenke var på väg hem från Kinnekulle Cyclassic. Ingen vet varför men Daniel tog kort på Bashenke tillsammans med en GB-gubbe. Vi tyckte att bilden var hopplöst rolig. När vi kom till Torpa Stenhus den 3:e maj och fick syn på en GB-gubbe så kände vi oss därför illa tvungna att ta en ny bild. När vi något senare samma dag kom till Ulricehamn och såg ännu fler GB-gubbar insåg vi att vart vi än cyklar så stöter vi på GB-gubben. GB-gubben är helt enkelt vår vän som alltid finns utmed vägen. Således började vi kalla honom för en vän och hälsade högtidligt varje gång vi såg honom. 

I Gränna den 14:e maj fick vi se en gigantisk vän på vägen till Omberg. Vännens proportioner var så enorma att vi häpnade. Sedan Torpa Stenhus hade en vision växt fram i mitt huvud: Varje gång jag cyklade långt med Bashenke skulle vi ta kort med våra vänner för att kartlägga samt memorera alla platser vi besökt och alla rundor vi kört. Därför stannade vi i Gränna och tog ett kort med vår enorma vän.

"Vem är det som har städat?"
"Ingen"
"Ingen?"
"Nej, för det är inte städat..." Han torkade händerna på en trasa och räckte mig ståltråden där forellerna hängde stela och glänsande som tre pärlor på en jättes halsband. "Jag har bara plockat i ordning. Det är ett ungkarlsknep förstår du. Om man bara har ett fåtal saker och alltid håller ordning, då ser det städat ut och man behöver inte städa."

Konversation mellan Nino och Pepe Portugisen.

(Grandes, 2012, s. 40)

"Frågan är vad för slags människa du vill bli."

Pepe Portugisen till Nino när han måste välja mellan att bli civilgardist eller utbilda sig.

(Grandes, 2012, s. 186) 

Karlsborg

Fram tills förra veckan hade jag trott att vännen var en symbol för alla platser jag och Bashenke cyklat till eller förbi. Därför planerade vi en cykeltur runt Vättern med flertalet stopp för att posera bredvid våra vänner. Tyvärr hittade vi aldrig något lämpligt datum och turen runt Vättern rann ut i sanden samtidigt som Bashenkes semester led mot sitt slut. Men desto mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att vännen också var en symbol för vår vänskap. När jag insåg att denna måndag eller tisdag skulle bli ett av de sista tillfällena på ett tag för oss att cykla tillsammans - då återupplivade jag helt spontant förslaget att köra runt Vättern. Till slut föll valet av dag på måndag eftersom väderprognosen för tisdagen utlovade regn.

Motala

Bashenke startade i Jönköping klockan 7.00 och vid 7.30 anslöt jag i rondellen utanför Habo. Bashenke var trött efter nio mils tävling och sju mils cykling hem från Värnamo dagen innan. Trots detta levde "de vilda benen" upp till sitt rykte och det var inte förrän efter Gränna som han, med min fulla respekt, fick sätta sig på hjul. Inte ens Bashenkes första Redbull - vid 44 års ålder - var till någon hjälp. 

Habo till Askersund hade gått bra och även den tråkiga biten från Askersund till Medevi - på den stora hemska vägen - gick bra. I Motala stannade vi och skändade en lunchbuffé i hamnen. Motala till Ödeshög kom att bli den tyngsta biten men jag fick aldrig någon svacka. Kanske var det på grund av sällskapet? 

Tiden från Sjogarpsrondellen till Sjogarpsrondellen blev 8:35. Total cykeltid 8:45 och total tid inklusive matstopp, foton etc. tio timmar. Nu var tiden inte dagens primära mål, säg det var endast viktigt att slå förra årets tid för att se att träningen gått åt rätt håll. Målet med att köra runt Vättern med Bashenke var att ta kort på våra vänner och föreviga vår vänskap, våra äventyr. Några dagar i efterhand kan jag säga att vi uppfyllde det målet. Desto mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det var en episk runda som jag kommer kunna berätta om för familj och andra bekanta. En berättelse som jag dessutom kan komplettera med bilder. Bilder som togs av pensionärer, tyska tursiter och ungdomar som alla - förmodligen med rätta - tyckte vi verkade helt bortom all räddning.

Bashenke har inte varit en vanlig träningskamrat. Bashenke och jag har inte bara cyklat många mil (främst på vintern) tillsammans. Bashenke har dessutom varit mitt bibliotek som försett mig med skönlitteratur, han var den som ställde om min kropp så att 7.30 blev sovmorgon och mycket mer. Bashenke är nämligen verklighetens Pepe Portugisen. Nu kanske du inte förstår ett skvatt men då ska du läsa Pojken som läste Jules Verne av Almudena Grande. Jag fick låna den av Bashenke. 

"Läs den här, mamma. Om du läser den här boken så förstår du att ingenting kommer att hända mig. För jag är kompis med Long John Silver." "Vi har vi har vår egen Long John Silver här i Fuensanta, men det är det ingen som vet."

(Grandes, 2012, s. 307)

Jönköping

Grandes, A. (2012). Pojken som läste Jules Verne. Stockholm: Norstedts.

https://www.strava.com/activities/365822880



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!