Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

All offentlig makt i Sverige utgår från folket...

23 okt 2015

I en tid där hatet tycks växa på bekostnad av tilliten i vårt samhälle känner jag mig illa tvungen att ta till orda och skriva om någonting som är mycket viktigare än cykel - avsaknaden av cykel samt vissa personer totala oförmåga att skilja på skribentens och tidningens åsikter får mig att publicera på http://mjpersson.blogspot.se/2015/10/all-offentlig-makt-i-sverige-utgar-fran.html...

Jag tror egentligen Bitte orkar lite till (eller varför ska DU träna).

18 okt 2015

Varför ska du - ja, DU som sitter och stirrar på skärmen och läser detta - träna? Att vi måste träna är de flesta idag överens om men en del som ansluter sig till överenskommelsen om behovet att träna famlar efter en anledning i totalt mörker. Den genomsnittlige svensken vet idag alltså att vi bör träna men samtidigt inte varför. För att fylla detta tomrum stoppar media oss fulla med konstruerad motivation utan att för den delen göra någon värst mycket klokare. Till min stora glädje lyckades SVT med motsatsen i den nya serien Träna med Kalle. Innan vi reder ut vad mer exakt Kalle Zackari Wahlström lyckades med kräver sammanhanget att vi benar ut några av de mest populära anledningarna till att träna. 

"Jag tränar för att leva länge."

Vi lever i en sjuk värld - människor som spelar bort miljoner på poker tvingas mer eller mindre att bli psykiskt omhändertagna, men de som tränar för att leva länge lämnas ifred trots att deras odds är avsevärt mycket högre än att spela hem storvinsten. Med detta sagt vill jag poängtera att det inte finns några som helst garantier för att leva länge bara för du tränar. Visst finns det forskning som indikerar på sambanden men enligt statistiken för beräknad medellivslängd får du också sju år mer att leva om du bor i Monaco - vilket jag konstaterat i ett tidigare blogginlägg: http://mjpersson.blogspot.se/2014/10/livsfarligt.html. En del människor är idag så upptagna med tanken på att leva länge att de glömmer bort att leva.

"Jag tränar för att bli smal".

Jag kan förstå en del personers vilja att bli samlare men glöm aldrig att det finns smala människor som lever tråkiga liv och vice versa. Förlora aldrig dig själv i jakten på en kroppsform. 

"Jag tränar för att se bra ut".

Bör inte förväxlas med ovanstående. Dessutom har den som ser bra ut ingen som helst glädje av det om insidan är bräcklig som en gammal plaststol för 59:90 från Biltema som stått utomhus i ur och skur.

"Jag tränar för att samhällets normer tvingar mig".

Visste ni att människans kropp är byggd för att sitta i en soffa?

Nu när jag avfärdat det ena populära argumentet efter det andra till att träna så är det så dags för mig själv att betjäna färg genom att blottlägga mina egna argument. Personerna i Träna med Kalle har ofta motiv som de ovan nämnda i början på programmen men efter programmets två månader vill jag hävda att det är något annat som får dem att vilja fortsätta träna. Under resans gång inser de nämligen att träningen, steg för steg, gör morgondagen lite bättre. Träningen leder inte till ett längre liv, ett smalare liv eller ett snyggare liv - men till ett liv av högre kvalité. Självkänslan och självförtroendet ökar vilket leder till att vardagen känns enklare. Träningen får dig att uppleva livet som bättre trots att du egentligen är samma person utan någon som helst vetskap om hur länge du ska leva.

De flesta ansluter sig idag till påståendet att människan är social och väldigt få skulle kunna föreställa sig ett liv som eremiter. Jag vill hävda att människan dessutom är byggd för ett aktivt liv. Precis på samma sätt som isolerade människor till syvende och sist blir galna slutar det därmed inte heller lyckligt för den som inte rör på sig. De som lever utan att träna lever inte kortare, blir inte nödvändigtvis inte tjockare och fulare, men de lever överlag mer innehållslöst. Dessutom gör de livet mycket svårare än det egentligen behöver vara. 

En gång var jag vikarierande idrottslärare för några niondeklassare. Eftersom jag visste att motivationen bland eleverna vara ojämn som gatstenen i Arenberg inledde jag lektionen med att berätta om Mauro Prosperi. Prosperi var långdistanslöparen som sprang vilse i Sahara under Marathon des Sables 1994 och såg ut att gå en säker död till mötes. I ett försök att bespara sig själv på lidande försökte Prosperi skära sig själv i handlederna, men detta misslyckades eftersom han var uttorkad och hans blod var allt för trögflytande. Prosperi lyckades överleva nio dagar och blev räddad för att 1998 och 2012 återigen ställa upp i Marathon des Sables. 

När jag hade berättat historien om Mauro Prosperi var det så tyst bland de trettio niondeklassarna att en knappnål hade hörts falla till golvet. Dessvärre var det en idrottslektion - och inte syslöjd - vilket innebar att inga nålar föll till golvet utan istället förklarade jag anledningen bakom att berätta historien. "Det är därför vi har idrott i skolan. Människor är sega, envisa och uthålliga - vi klarar mer än vad vi tror. Men för att inse detta måste vi utmana oss själva och själva upptäcka nyttan av det", avslutade jag och sedan startade jag lektionen. Det var ingen som bråkade med vare sig mig eller klasskamrater den lektionen. 

Dessvärre är idrottsundervisningen i skolan begränsad, resultatinriktad och för många synonym med en oförsonlig hierarkisk miljö i omklädningsrummen. Det är därför ungdomar måste välkomnas till föreningarna och idrotten med öppna armar på sin fritid, utan att ekonomin sätter stopp för det - vilket jag skrev om i mitt föregående inlägg. Föreningarna måste finnas för att ge ungdomar en chans till ett drägligt liv. Människor som går miste om viktiga värden här i livet tenderar att bli frustrerade, ge upp för lätt och falla för frestelsen med enkla genvägar. 

*Den som tränar och lever aktivt behöver inte nödvändigtvis tävla och träna på elitnivå. 

Föreningen, medlemmarna och tävlingskalendern.

13 okt 2015

Ett virus har fått fäste och börjat nära sig i föreningslivet och den svenska cykelsporten. Det är inte ett virus som gör cyklister sängliggande i veckor och leder till dålig form. Viruset har fått växa obemärkt i det tysta, kanske för att en del ignorerat det i tron om att det var något gott? Dessvärre verkar så inte fallet och viruset är dessutom en del i någonting mycket större.

Vilken är anledningen till att arrangera en cykeltävling? Att främja cykelsporten borde vara det självklara svaret - men idag syns tydliga tendenser på att så inte längre är fallet. Cykeltävlingar på nationell och regional nivå borde arrangeras enbart eftersom klubbar - indirekt deras cyklister - är beroende av att andra klubbar arrangerar tävlingar. Anmälningsavgiften blir därmed endast en symbolisk summa som återbetalas på andra tävlingar under årets gång genom att klubbarna står för sina cyklisters anmälningsavgifter. Profiten på en nationell cykeltävling finns således att hämta i en bra cafeteria.

Dessvärre tycks denna syn på cykeltävlingar vara på väg att ersättas i Sverige. Cykeltävlingen ses nämligen allt mer som ett sätt att tjäna pengar. Eftersom tävlingscyklisterna är en svag marknad - där klubbarna dessutom endast kan ta ut begränsade anmälningsavgifter - har de ersatts med motionärerna. Motionärerna är många, de har pengar och det finns inga restriktioner för anmälningsavgifterna. Samtidigt har SCF inte samma krav på ett motionsarrangemang som en sanktionerad tävling vilket betyder att organisationen för motionstävlingen kan marginaliseras. Detta leder till att cykelklubben tjänar mycket pengar på en motionstävling, pengar som de aldrig hade varit i närheten av på en nationell tävling. Dessutom slipper de svårigheterna med att hitta funktionärer i en tid då det tycks råda brist på engamang från den genomsnittlige medlemmen. 

So far so good som de säger i Amerika. Problemet är att flera klubbar tänker likadant och en livsfarlig kedjereaktion föds. Alla ser plötsligt sin möjlighet att dra sitt strå ur stacken - här finns pengar att tjäna utan att belasta medlemmarna! De sanktionerade nationella och regionala tävlingarna ersätts således på tu man hand med motionstävlingar. Klubbarna har samtidigt som policy att inte betala startavgifter för dessa motionslopp. Detta resulterar i att klubbarna får större intäkter och minskade utgifter. Pengarna läggs på hög och sparas till framtiden eftersom ungdomarna - som pengarna borde användas för - inte kan köra motionslopp. På detta vis förvandlas cykeltävlingen från att att varit det cyklister ägnar sig åt till att vara något där cyklister ska mjölkas på pengar av cykelklubbar.

I Lund finns så kallade nationer - studentkårer som anordnar luncher, fester, evenemang, utflykter och en hel del annat mellan himmel och jord. Nationerna bygger på frivilligt engagemang från studenter. Eftersom de flesta studenter har ont om tid och en genomsnittlig månadsinkomst på 9 948 riksdaler borde det - rent teoretiskt enligt rational choice modellen - vara svårt att hitta någon som jobbar fem-sju timmar gratis titt som tätt. Sanningen är att det är tvärtom. Det finns flera anledningar till varför, men i grund och botten handlar det om att studenterna har kapaciteten att se mervärdet av sitt engagemang. Först och främst finns ett socialt utbyte, du får träffa nya människor och utvecklas som människa i nya miljöer. Dessutom vet studenterna att de är beroende av varandras engagemang. Det är de frivilliga som gör det möjligt att äta lunch på en nation för 35 kr, brunch för 50 kr och köpa en öl till en tredjedel av priset du betalar på en riktig bar. Studenterna vet att om de inte engagerar sig kommer nationerna att sakta men säkert gå sin död till mötes. För att sammanställa det i en enda mening: nationerna bygger på tillit och ger studenterna frihet.

Vad menas egentligen med frihet? Svaret är långt ifrån självklart och den som hävdar något bestämt gör det antagligen eftersom den inte vet bättre. Den form av frihet jag i detta inlägg försöker argumentera för bygger på den republikanska friheten. Enligt denna teori kan människan endast vara fri genom att utföra sin plikt (Skinner 2009 (1990)). I detta sammanhang betyder det att cyklisten endast blir fri att åka på tävlingar om cyklisten själv lämnar sitt bidrag genom att själv vara involverad i arrangemanget av cykeltävlingar.

Den positiva friheten handlar om förmågan att vara självständig (Berlin 2009 (2006)). Det är den positiva friheten som jag behandlar i ett av min föregående inlägg. Människans frihet från staten och andra människor genom rättigheter brukar benämnas som negativ frihet (Berlin 2009 (2006)). I ett cykelklubbsperspektiv innebär detta att den fria cyklisten ska få tävla bäst hen själv vill utan direkta krav på engagemang. Detta låter givetvis idealistiskt men problemet är att en sådan struktur tenderar att gynna de starka - och då menar jag de ekonomiskt starka. Om de olikheter som uppstår till följd av detta sedan ses som rättvisa eller inte beror givetvis på ett politiskt ställningstagande och människosyn - men frågan är om vi verkligen behöver ställa oss den frågan när vi vet vilka som tillhör den svaga gruppen: ungdomar.

Att ungdomar från mindre bemedlade hem hamnar i kläm när utgifter inom idrotten skjuter i höjden är ingen hemlighet. Sorgligt nog är det samma grupp av ungdomar som många gånger behöver denna form av aktiviteter på fritiden. De är dessutom en grupp som besitter minst lika stor potential att bli framtidens svenska OS-medaljörer som ungdomar från familjer med större disponibelt kapital.

"Cyklister med sina dyra cyklar bör inte klaga över anmälningsavgifter".

Detta argumentet är ungefär lika huvudlöst som en huvudlös gubbe med eld i munnen. Att köpa en cykel är en engångsavgift, att betala för cykeltävlingar är en löpande utgift. Det är ungefär som att säga att den som bor i ett köpt hus inte kan ha problem med ekonomin. Det är sällan engångssummor som knäcker privata ekonomier i vårt samhälle.

Ett ekonomiskt styrsystem vilar enligt Lundquist (2001) på följande grunder: egenintresse, konkurrens, anonymitet, efterfrågan, kund, företag. Känns dessa värden bekanta? Det kan omöjligtvis vara så att jag är den ende som drar paralleller till de nya ideal som växt fram kring föreningar. Föreningar där du betalar ditt medlemskap för kunna erhålla rättigheter och tjänster i den mån det passar dig. Föreningar där din enda skyldighet - vid sidan om medlemskapet - är rösta en gång om året på årsmötet. Föreningar där engagemanget endast förväntas komma från föreningens administratörer.

Det kan tyckas vara relativt oskyldigt att sätta upp dessa ideal kring negativ frihet och egenintresse i föreningslivet men frågan är om det är lika roligt den dagen då det är fler VD:s än ungdomar som utövar idrott på fritiden. Det finns dessutom ett till problem med den negativa friheten - den säger ingenting om vem som ska styra. Individens egenintresse och rättigheter kan bevaras lika väl av en diktator - lägg därtill att en minimal styrelse minimerar föreningens utgifter och effektiviserar beslutsprocessen. Det finns således en tendens att centralisera makten i föreningar och detta sker helt i medlemmarnas godtycke då de samtidigt köper sig fria från engagemang. Priset de betalar är dessvärre högre än vad prislappen anger. 

Eftersom samhället befinner sig i en ständig process finns ännu tid att hejda och stoppa utveckling som går åt fel håll. Konsekvenserna av det jag nämnt i detta inlägg leder dessvärre i det långa loppet till en elitism inom ungdomsidrotten, där enbart de med tillräckliga resurser i from av ekonomiskt kapital har möjlighet att utöva idrott. Detta är indirekt är hot mot folkhälsan - såväl fysiologiskt som psykologiskt då ett liv i rörelse förebygger mer än fetma. Vi bör därför vara ytterst vaksamma och ställa oss frågan vilka grupper som missgynnas av den utveckling som nu sker inom föreningslivet. Vilka är de som inte tar sig till cykeltävlingarna? Vilka är de som inte spelar innebandy eftersom utgifterna är för stora? Det är först när vi helt tappar intresset för dessa ungdomar - till fördel för vårt egenintresse och självförverkligande - som viruset slår till med full kraft. 

***

Sedan jag började tävla år 2007 har tävlingskalender reducerats gradvis, år för år, samtidigt som motionsloppen har blivit fler och fler. Till 2016 hoppas jag att trenden med nationella och regionala tävlingar vänder samtidigt som motionsloppen finns kvar - de behövs ockå, men enbart motionsloppen är inte svensk cykels framtid. 

Berlin, Isaiah, 2009 (2006). ”Två frihetsbegrepp” i Beckman, Ludvig – Maria Carbin – Eva Erman – Andrea Gottardis – Ulf Mörkenstam – Sofia Näsström – Jouni Reinikainen – Mari Wendt (red.), Texter i samtida politisk teori. 2 uppl. Malmö: Liber, s. 70-80.

Lundquist, Lennart, 2001. Medborgardemokratin och eliterna. Lund: Studentlitteratur. 

Skinner, Quentin, 2009 (1990). ”Den politiska frihetens republikanska ideal” i Beckman, Ludvig – Maria Carbin – Eva Erman – Andrea Gottardis – Ulf Mörkenstam – Sofia Näsström – Jouni Reinikainen – Mari Wendt (red.), Texter i samtida politisk teori. 2 uppl. Malmö: Liber, s. 104-119.

Unofficial Swedish Road Cycling Men Elite Cycling Awards 2015

4 okt 2015

Efter förra årets succé, Unofficial Swedish Cycling Awards 2014, och årets Unofficial Preview of the Teams in the Swedish Elite Men Category 2015 har det åter blivit dags att dela ut några hedervärda priser. Eftersom utmärkelserna är högst inofficiella och juryn icke-representativ har jag återigen valt att begränsa mig till herrelitklassen. 

Årets manliga 1337-cyklist: Alexander Gingsjö (Tre Berg). 

Enligt en del är Alexander Gingsjö datanörden som spelade CS tills den dag han helt plötsligt bestämde sig för att börja cykla och pang bom 2014 blir han svensk mästare i tempo och exakt ett år senare svensk mästare i linjelopp. Sanningen är nog den att Gingsjö alltid varit en cyklist innerst inne men det tog ett tag innan han förenades med sitt öde och ersatte Jolt-colan med espresso. När "Farsan" - som Fredrik Ludvigsson kallar honom - finns med i startlistan vet Sveriges herrelitcyklister att det kommer gå undan värre. Kvällen innan Östgötaloppet ber alla till Gud i hopp om att Gingsjö ska bli sjuk över natten. Utan tvivel är mannen som 2016 cyklar runt i den svenska mästartröjan Årets manliga 1337-cyklist

Årets mest vilsna cyklist (vinner en Garmin): Robert "Robocop" Gustavsson (JCK).

Robocop är ortopeden som opererar människor och säljer njurar till vardags men tycker att skruva på cykeln är petigt - fast det är inte därför som han är Årets mest vilsna cyklist. På Hammarö 3-dagars stod Robocop för en beundransvärd prestation när han lyckades köra vilse på såväl prolog som tempo. Dessutom krönte han den underbara helgen med att köra sönder sina redan sålda hjul på linjeloppet. "Det var mayhem", som Robocop själv skulle sagt. 

Årets GP-kung: Isac Lundgren (Team Aragorn II son av Arathorn).

Isac Lundgren blir Årets GP-kung för andra året i rad. Wetterhall i alla ära men kortbane-SM väger lätt i jämförelse med att bli utsedd till årets GP-kung på min blogg. Isac uppfyller alla kriterier som en sann GP-kung bör upflylla. Han har tempodräkten, den välvårdade frisyren och tycks äta godis i parti och minut. Den som ser bilden ovan kan tro att Isac just fått blommor eftersom han vunnit ett GP-lopp men det stämmer inte. Blommorna kommer från hans beundrare och beundrarinnor i den trevliga lilla staden Linköping. Endast riktiga GP-kungar är så populära. 

Årets gladaste cyklist: Sebastian Balck (Tre Berg). 

Den som inte är införstådd i bakgrunden till bilden ovan kan tro att Sebastian Balck, innan bilden togs, smällt i sig tjugo koppar espresso gjord på bönor från hans eget Balck Coffee och är mitt uppe i ett rus. Nu vet jag inte vad Balck hade gjort innan prisutdelningen, men glad blev han när vinsten på ett spurtpris under Elisedals GP resulterade i 2 kg M&M. 

Årets minst glada cyklist: Richard Larsén (Team Argon 18).

Det var nog bara de som står Richard Larsén riktigt nära som trodde att han under 2015 skulle vara en av Sveriges absolut starkaste cyklister med en vinst på Kinnekulle och silvermedalj från linje-SM som de kanske största framgångarna. Egentligen borde Richard vara glad - och det hade han varit - om det inte hade varit för att Sebastian Balck spurtade förbi honom och kammade hem 2 kg M&M på Elisedals GP. 

Årets kortaste comeback: Simon Galle.

Det fanns en tid då Simon Galle lyste upp klungan med sina stenhårda attacker och allmänt galna men sköna attityd. På linje-SM gjorde han Årets kortaste comeback i herrelitklungan men vi hoppas såklart på att Simon dyker upp som gubben i lådan även under nästa säsong. 

Årets mustasch: Edvin Tholin (CK Moppemurre).

Jag har en gång skrivit att Edvin Tholin är den svenska klungans Marcel Kittel och att alla följer i hans fotspår vad det gäller mode. Frågan är då varför mustaschen inte fick något genomslag under 2015 trots att Edvin bar en mitt i sitt vackra ansikte under en längre tid? Problemet var att Edvins mustasch behövde rätt ljus för att synas och detta innebar tyvärr att den lämnades obemärkt av många. Det var först i dammet från grusvägarna på u6 som Edvins präktiga mustasch uppenbarade sig offentligt och blommade ut i sin fulla potential. Enligt säkra källor var Rasmus Quaade i Tidaholm just denna dag och resten är som de säger, historia. 

Årets skägg och Årets smeknam: Johan Landström (Barkhyttan AIF).

SVT:s kommentatorer sågade och gjorde sig roliga över smeknamnet "Björnen från Barkhyttan" på bästa sändningstid mitt under kortbane-SM. Det säger det mesta om kvaliteten på SVT:s kommentatorer. Den som kan svensk herrcykling skojar inte om Björnen från Barkhyttan och absolut inte om hans skägg. 

Årets bästa resultat på en tävling av en lagledare #merawatt: Fredrik Lindström (Elisedals GP).

Årets vad som hade kunnat varit årets katastrof: CK Hymer.

På vägen till Dalarna havererade CK Hymers legendariska buss. När jag såg att de åkte i en hyrbuss och de berättade den hemska historien för mig mådde jag dåligt, det var som att en nära vän plötsligt blivit allvarligt sjuk. Som tur var fixade Joakim den trasiga växellådan med silvertejp så nu rullar stök-bussen igen. Ryktet säger att den nyss genomgick en godkänd besiktning helt utan anmärkningar i protokollet. 

Årets Steve: Steve.

Att Steve blir Årets Steve är föga överasskande eftersom det bara finns en Steve och just denna Steve var i högform under u6 Cycle Tour i juli. Innan du läser vidare vill jag gärna att du beskådar Steve på bilden ovan för där ligger han nämligen i den patenterade Steve-positionen. Nåväl, åter till u6 där Steve lyckades vinna första linjeetappen i stor stil. På den andra linjeetappen tappade han dessvärre ledartröjan. GP-loppet drabbades av uselt väder - tio grader och regn - då valde Steve att köra ett varv i full vintermundering för att sedan bryta. Dagen efter mosade han allt och alla i Ekedalen, jag sa till och med till min storebror att han skulle vinna solo när det var fyra mil kvar. Det var en sällan skådad uppvisning som till och med överträffade utklassningen i Sollerönloppet månaden innan där Steve gick över målinjen. Gick. 

Årets polis: Ove Nilsson (Cykelklubben Blåljus).

Ove har under säsongen stått för en och annan uppläxning i klungan. Vokabuläret kan ibland vara i det hårdaste laget men en sak är säker: den som har bråkat med Ove i klungan bråkar aldrig mer i klungan. 

Årets längsta pass i Ryahallen #aldrigvila: Fredrik Lindström.

Årets oldie but almost goldie: Joakim Åleheim.

Joakim Åleheim är beviset för att jag har minst 22 säsonger kvar att tävla på cykel i elitklassen. 43 år ung blev han trea på tempo-SM, endast 1:19 från guldet. Det finns en hel del teorier kring hur Åleheim kan vara så stark och den som flest herrelitcyklister ställer sig bakom är att han kör med flygfotogen i flaskorna. 

Årets lag: Team Tre Berg - Bianchi.

Dagen innan SM sa Anders Ekh att Tre Berg skulle byta namn till fyra berg eftersom de var så många. Var den gode Ekhen inte förstod var att han summerade hela säsongen i ett skämt. Tre Berg har varit överallt 2015. De har varit utomlands och tävlat. De har kört alla tävlingar i Sverige, från proffsloppet Velothon Stockholm till de minsta bonnatävlingarna ute på vischan. De har fullkomligt dominerat en del tävlingar och sopat rent på prisborden. Team Tre Berg - Bianchis dominans har varit bra för herrelitklungan då de fungerar som en internationell måttstock och höjer standarden på tävlingarna avsevärt. Över allt annat har de kört Vätternrundan på 6:33. 

Årets längsta #källardistans: Fredrik Lindström.

Årets hederspris till minne av den jäveln som uppfann Sticky Bottle: Filip Bengtsson. 

Efter att jag utsett Filip Bengtsson till Årets bad boy 2014 valde SCF att sätta honom under bevakning från kommisarie Claes. Efter en säsong rapporterar nu Claes och SCF att Filip gått från "Riccardo Ricco" till "Alexandre Vinokourov" på bad boy-skalan, vilket indikerar en avsevärd förbättring. Därför får Filip Årets hederpris till minne av jäveln som uppfann Sticky Bottle

Årets bästa cykelbloggare: Marcus Persson.

Eftersom samtliga jurymedlemar var överens om Årets bästa cykelbloggare ansåg de att en motivering var överflödig.



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!