Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Är det dags att införa cykelkörkort?

30 nov 2015

Cykeln börjar allt mer få sitt genomslag som transportmedel. Fördelarna med cykel som transportmedel är flera. I jämförelse med en bil är cykeln överlägset mycket mer miljövänlig, billigare och dessutom gynnsam för cyklistens hälsa. På korta distanser i städer är cykeln dessutom avsevärt mycket snabbare än både kollektivtrafik och bil. Samtidigt som cykeln är ett transportmedel som ligger i tiden - och vårt samhälle där bilen som norm allt mer börjar ifrågasättas - växer frustrationen mot cyklister. Vanliga människor som du och jag beskrivs på internet som dödslängtande kamikaze-piloter och anarkister med hjärnan lämnad där hemma i formalin. Den älskvärda gruppen med personer som ofta uttrycker åsikter som att de gärna ser cyklister flyga som vantar över vindrutan, gillar också att föreslå körkort för cykel. Frågan jag kommer försöka besvara idag är därmed: är det hög tid att införa körkort för cykel? 

Sedan september bor jag i en av Sveriges självutnämnda cykelstäder, Lund. Vad jag har konstaterat är cyklisterna i Lund inte speciellt bra på att följa trafikregler. De flesta är mest bara ute och cyklar. När jag kommer på min racer reagerar de ungefär som om de aldrig sett en människa förut. Därför har jag lärt mig att ta det säkra före det osäkra och installera ringklocka på styret. Efter 20.00 bör trafikanter i Lund dessutom vara extra vaksamma då det kan komma en och annan fylleraket farande ur buskagen från en korsande cykelbana, med klirrande flaskor och Systembolaget-påse i cykelkorgen. Med detta sagt måste jag erkänna att jag kan förstå en del personers rädsla för vad som hastigt kan uppfattas som självmordsbenägna cyklister i trafiken. Vad jag fortfarande inte förstår, och aldrig kommer att acceptera, är att somliga tycks bära på en vilja att köra över cyklister frivilligt.

Ett argument som sällan används emot cykelkörkort, men som jag gärna skulle vilja framföra, är det administrativa. Vem ska utbilda, godkänna och kontrollera alla med cykelkörkort? Idag kan de flesta som är över tio år cykla och de flesta har en cykel, eller flera. Det må vara hänt att ett införande av cykelkörkort skulle skapa arbeten, men vi lever ta mig tusan inte i en kommunistisk stat.

När jag gick i grundskolan fick jag ta körkort för symaskin. Utbildningen bestod av ett antal säkerhetsmoment, montering av tråd, olika inställningar och lära sig sy på en rak linje. Sedan den dagen har jag använt en symaskin ungefär tio gånger, och alla gånger var i skolan. Det här är bara ett i raden av exempel på skolans verklighetsfrånskilda undervisning. På högstadiet läste jag sammanlagt en lektion om privatekonomi och sexualundervisningen var begränsad till några lektioner på biologin om blommor och bin. Det kan ses som ett gigantiskt misslyckande från skolans sida, men jag har åtminstone gjort multiplikationstabellen hundra gånger och jag har körkort för symaskin. Jag har slipat en smörkniv och gett bort den till jul med rimmet; "ära var gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden". 

Mitt förslag är att integrera trafikundervisningen allt mer i skolan - t.ex. som en temavecka i årskurs fem och nio. Eleverna behöver det då de redan i unga år blir en del av ett tungt trafikerat samhälle som gångtrafikanter, cyklister och medpassagerare. Detta hade inte bara bidragit till att utveckla någorlunda bättre trafikanter, det hade dessutom gynnat de flesta när de senare i livet bestämmer sig för att skaffa körkort. Givetvis hade det inte skapat några fullfjädrade och ständigt korrekt uppförande cyklister i trafiken, men den förmågan har inte heller körkort för bil haft. 

Cykeln börjar allt mer få sitt genomslag som transportmedel. Fördelarna med cykel som transportmedel är flera. I jämförelse med en bil är cykeln överlägset mycket mer miljövänlig, billigare och dessutom gynnsam för cyklistens hälsa. På korta distanser i städer är cykeln dessutom avsevärt mycket snabbare än både kollektivtrafik och bil. Är det därmed hög tid att införa ett cykelkörkort? Svaret är nej - en sådan imbecill åtgärd skulle enbart gynna bilismen. Detta eftersom cykeln, framför allt annat, är enkel och det är enkelheten som gör att cykeln kan konkurrera med bilen. Det är smidigheten - och inte eventuell berusning - som gör att studenter i Lund tar cykeln till universiteten trots att det är snö. För smidigheten och enkelhetens skull kan vi inte införa körkort för cykel - men det finns andra tillvägagångssätt för att utveckla någorlunda mer medvetna trafikanter. 

Ett införande av cykelkörkort skulle bli cykelns död.

Fredrik Ludvigsson - från HV71 till WorldTour

18 nov 2015

Motiverad av en positiv respons efter intervjun med Richard Larsén kommer den fristående uppföljaren redan nu. Den här gången handlar det om en cyklist som jag själv tävlat mot hela livet. En cyklist som efter två fantastiska säsonger 2012 (junior) och 2013 (u23) ryktades vara under Team Sky:s lupp. Trots detta valde vår cyklist samma lag som sin storebror, laget som i skrivande stund heter Giant-Alpecin. Cyklisten är ingen mindre än Fredrik Ludvigsson. 

När jag idag tänker tillbaka på min tid i juniorlandslaget dyker två bilder upp i mitt huvud. Den första bilden är på toppen av ett bergspris i Regio Tour där det står en man utklädd till Borat med mankini och allt. Den andra bilden föreställer en klunga med cirka milen kvar till målet på en etapp i Niedersachsen Rundfahrt. Det är cirka sextio cyklister kvar i fältet och jag kämpar för att överleva bland de tio sista. När jag ligger där, längst bak i strängen av cyklister, blickar jag framåt bara för att se en bekant gestalt i blågula kläder med gängliga armar. Samtidigt som jag sjunger på min sista vers försöker Fredrik ställa av hela danska landslaget och klungan från hjul, i spets. Det bör, för min egen heders skull, tilläggas att jag bet mig kvar och kom i mål runt fyrtionde plats. 

Fysiskt var skillnaderna inte enorma mellan mig och Fredrik vid det här laget, vid ett bergspris satt både han och jag topp tio, topp tjugo. Det som främst skiljde mig och Fredrik var hans förmåga att tävla. Vid ett tillfälle kom han till mig längst bak i klungan och sa åt mig att ta hans hjul för att avancera. Sedan hoppade han upp på en cykelbana, satte in en spurt, hoppade tillbaka in i klungan och slängde en blick över axeln efter mig. Föga förvånande satt jag kvar på samma ställe som innan. Det var först när det gick uppför som jag kunde avancera tack vare min fysiska förmåga. Fredriks höga kapacitet att placera sig och avancera i klungan - kombinerat med fysiken - var, enligt mig, det som gjorde honom internationellt konkurrenskraftig. 

1. För drygt ett år sedan opererade du ett av dina ben eftersom hade problem med blodflödet och under våren fick du problem med knät. Är du hundra procent frisk nu?

Ja, det stämmer. Det tog lång tid och var väldigt tufft mentalt med så lång tid med så mycket problem och motgång, men nu så är allt bra och jag kommer vara fullt redo efter en bra vila till 2016 års säsong.

2. Både du och Tobias spelade hockey i HV71 innan cyklingen blev nummer ett. Har du haft nytta av hockeyn i din cykelkarriär?

Ja, vi har båda spelat mycket hockey. Vi spelar inte längre men vi kollar alltid hockey så fort vi kan och har möjlighet till det då hockeyn fortsatt är något av det bästa jag vet. Men om jag skulle haft nytta av det i cyklingen vet jag inte, det är nog i så fall att idrotterna gick att kombinera på ett bra sätt då jag hade cyklingen på sommarn och hockeyn på vintern - på så sätt hade jag bra och varierad träning året om, vilket gynnar än i lite yngre ålder då det är bra att göra annat än att bara cykla hela tiden, det är lätt att tröttna och tappa hungern lite då.

3. Vad tror du det var som gjorde att du och Tobias uppvisade en sådan konkurrenskraft internationellt redan som u23:or och tidigt kunde ta steget ut i proffscirkusen – något som är ovanligt idag bland svenska cyklister? 

Svår fråga, vi hade suget och var verkligen supermotiverade, vi har alltid tränat väldigt mycket och hårt. När vi kom ut utomlands och banorna blev hårdare, samtidigt som det blev bättre motstånd, fick vi ut all vår kraft och kunde visa vilken stor motor vi verkligen hade. Då kom resultaten mest bara av att ta i allt vad man hade för att hänga med eller bara ta i allt vad man hade så länge man orkade på tempoloppen. I Sverige kan man vara fruktansvärt stark och ha ett bra hjärta, men det kan lätt bli att man inte får ut det i tävlingarna eftersom banorna ofta inte är så krävande, eller passar just för den åkstilen man har, och då är det inte så lätt att få ut det bästa ur en till bästa möjliga resultat.

4. Du är en person som verkar tycka det är okomplicerat att träna – dina långpass i hockeyinlines under ”vilan” får statuera exempel för detta. Många som läser detta upplever det kanske som komplicerat att träna i ett liv med familj och arbete. Vad hur du att säga till dem?

Ja du, det gäller att hitta något man verkligen tycker om att göra/träna när man jobbar mycket och har familj att ta hand om. Eftersom tiden inte alltid räcker till så är det bra att bara träna något man tycker om att träna. Hitta just din grej, det behöver inte vara så planerat och seriöst, bara du tycker det är kul - då får du ut det bästa av det och du mår bäst.

5. Jag är sedan några dagar tillbaka ägare av en äkta Giant-Alpecin-speedsuit som min bror köpte av dig. Hur stor vikt lägger proffscyklister på aerodynamik? Skiljer det sig åt mellan olika cyklister t.ex. dig och Giant-Alpecins spurtare?

Ja, men det är klart att det är viktigt och det fokuseras väldigt mycket på det, Sen är det kanske inte lika viktigt för mig att vara aero som det är för spurtarna, som ska vinna i slutet av tävlingen. Det är olika från cyklist till cyklist, men på den nivån har du möjligheten att få din önskan uppfylld t.ex om du vill vara fullt aero med allt från aerohjälm till skoskydd och dräkt så kan du välja att ta på det.

6. Du har kört många fina tävlingar under 2015, bland annat en handfull World Tour-tävlingar. Vilken tävling var den roligaste och vilken var den jobbigaste?

Ja, på WorldTour-nivå är alla race stora och det finns inte många små race. Den finaste tävlingen jag körde i år tror jag nog ändå är Arctic Tour of Norway, då jag verkligen gillar att tävla i Norge samt att det är lite annorlunda och med en vy man får leta länge efter. Sen var den hårdaste absolut Grand Prix Cycliste de Montréal, full gas från start till mål på ett hårt och tekniskt varv.

7. Sedan du blev seniorcyklist, och framförallt proffs, har wattmätaren slagit igenom. Märker du stor skillnad i ditt sett att se på träning och träna jämfört med tidigare? Om ja, vilka är de största skillnaderna? 

Ja, det har verkligen blommat ut med wattmätare nu, det är inte många proffs som kör utan och jag kan själv säga att jag nästan inte kan träna utan att titta ner på wattmätaren och kolla hur mycket jag trycker. Det är oerhört bra att ha speciellt när du kör intervaller då det är bra att se så man t.ex inte går ut för hårt m.m.

8. Både du och jag är från Jönköping – pärlan vid Vätterns södra strand. Om någon, som inte är från Jönköping, besöker denna underbara stad: vad är värt att besöka och var ska man äta?

Jönköping är vackert och har växt till en riktig storstad nu med alla nybyggda lägenheter, broar m.m. i stan runt om Vättern och Munksjön. Är ni där så måste man checka in och testa Bada Bing, en godare burgare får man leta länge efter. 

Artikelförfattarens kommentar: Två röster på Bada Bing!  

9. På tal om Jönköping – både du och Tobias har köpt lägenheter i Jönköping och flyttar ”hem” från Girona. Varför? Hur påverkar det vinterträningen? 

Ja det stämmer, som cyklist är man ute och reser och tävlar väldigt mycket, man är iväg stora delar av året från sitt hem och efter en längre tid så saknar man att komma hem till familjen lite och ladda upp batterierna - att göra lite annat än att bara tänka och göra cykel dag in och ut för det blir lätt lite enformigt och chans att man tröttnar och tappar det där extra suget man behöver i racen då. Träna hemma i Sverige, jämfört med t.ex i Spanien där vi bodde nu, är egentligen bara att man blir lätt lite bortskämd med så bra väder varje dag, Jag har inga problem att sitta lite extra inne på testcykeln eller att köra några timmar ute i svensk vinter heller. Sedan har vi med laget så himla många träningsläger i Spanien, så timmarna på lvg-cykeln kommer vi få i alla fall. Då är det bara bra att få komma hem och mata intervaller på testcykeln mellan lägren om vädret skulle vara lite sämre.

10. Låt oss fantisera om att Giant-Alpecin håller en beer-pong turnering, under off-season, där lagen består av fyra cyklister. Vilka tre lagkamrater skulle du välja och varför? 

Då tar jag tre tyskar: Simon Geschke, Johannes Fröhlinger och nya förstaårs-proffset Max Walscheid. Varför får ni klura ut själva :) 

Artikelförfattarens kommentar: Ledtråden stavas o-k-t-o-b-e-r-f-e-s-t. 

Utöver en liten inblick i hur en proffscyklist tänker och lever lyckades jag även smyga in lite smygreklam för min hembyggd vilket betyder att jag är fullständigt tillfreds med intervjun. Det kan vara skönt och veta att Fredrik och Tobias (samt alla andra proffcyklister) är helt vanliga människor men med träning som sitt jobb. När de inte jobbar tycker de, precis som du och jag, att en hamburgare på Bada Bing med familj och vänner kan vara trevligt. Det finns dagar då proffsens motivation vacklar, då de frågar sig om de verkligen ska åka ut i regnet - precis som du och jag. 

Slutligen vill jag nämna att Fredrik inte vann många tävlingar innan det att han slog igenom 2012. Som ungdom var han duktig men inte bäst. Ännu en gång ser vi att det mesta talar emot gallring och elitsatsningar bland unga idrottare. Det är viktigt att veta som ungdomscyklist att även de som återfinns i resultatlistans mitt, eller nedre halva, mycket väl kan vara framtidens proffs. Som Fredrik själv nämner var det först när banprofilerna och hårdheten på tävlingarna var i hans favör som han kunde visa hur duktig han verkligen var. 

Den här intervjun har fått mig att kunna bearbeta mitt minne från Niedersachsen när Fredrik drar och jag är på repet i klungan. Tack vare det kan jag nu gå vidare i livet men bara delvis eftersom en fråga kvarstår: Vem var mannen i mankini vid bergspriset? Han kommer att hemsöka mig så länge som jag lever. Varje gång jag cyklar över ett krön tycker jag mig kunna se honom stå vid horisonten. Det är både på gott och ont att cykelsporten i Sverige inte har entusiastiska fans utmed vägkanten. 

Fredrik l.t.v. och jag l.t.h. Kinnekulle år 2010. 

Richard Larsén - silvermedaljör på SM, continentalcyklist och västkustbo

15 nov 2015

Den svenska cykelklungan är ungefär lika hemlig som Försvarsmakten och för den utomstående kan tävlingscyklister ibland framstå som scientologer. Den sportjournalistik gemene man och kvinna stöter på i vardagen skriver hellre om korpfotboll där gubbar med ölkagge lufsar runt och tränar två timmar i veckan. Samtidigt skriver en majoritet av svensk cykelmedia hellre om cykelresor till Trinidad och Tobago - eller prylar för två genomsnittliga månadsinkomster - än svenska cykeltävlingar. Svensk elitcykling faller således mellan stolarna och det tunga ansvaret att rapportera till utomstående faller på de cyklister som bloggar. Dessvärre är cykelbloggarna mer intresserade av att skriva om träningsvärk samt publicera en och annan halvintim svettselfie - vilket kan vara helt förståeligt då det är roligare att skriva om sig själv. På grund av allt detta har jag nu fattat beslutet att börja skriva lite om svensk tävlingscykling. Egentligen är anledningen bakom detta djupt egoistisk då jag märkt att mitt skrivande kört fast i ett politiskt, sociologiskt och filosofiskt träsk tack vare min utbildning.

Mitt skrivande om den svenska tävlingscyklingen kommer givetvis att ske på mitt eget vis och den som förväntar sig långa utläggningar om hur syran kommer i mina ben och sakta kryper upp mot öronen samt inre dialoger kommer bli besviken - det finns de som är bättre än mig på att skriva tävlingsrapporter. Precis som när det gäller öldrickande och jakten på det andra könet - samt mycket annat här i livet -  kommer kvalitet gå för kvantitet.

Nu står vi likt födelsedagsbarnet med en tårta framför oss och frågar oss var ska vi börja. En intervju med Richard Larsén är svaret. Varför? Det korta svaret är därför, det något lite längre svaret är att han är en het potatis i svensk cykel just nu. Efter en riktigt bra säsong, med silvermedaljen på linje-SM som grädden på moset, blev det i dagarna officiellt att Richard nästa år tävlar för Team Tre Berg - Bianchi.

1. Berätta kort om dig själv – vem är Richard Larsén, vice svensk mästare i linjelopp?

25-åring som nu bor i Göteborg men härstammar från Floda. Studerar idrottsvetenskap på GU och jobbar som en del vet på Aktivitus. Har under de senaste åren gjort allt från att jobba som fastighetsskötare till att studera en tid på Handels i Göteborg. Är i övrigt rätt lugn och sansad. Älskar som den västkustbo jag är havet och allt som hör det till.  

Artikelförfattarens kommentar: "Älskar som den västkustbo jag är havet och allt som hör det till" - i kategorin "hör till det" hamnar Håkan Hellström. 

2. Säsongen 2015 blev en riktig kanonsäsong för dig där du visade att du tillhör de absolut bästa i Sverige? Varför blev 2015 och inte 2014 eller 2013?

Ja, 2015 blev bra mycket bättre än jag någonsin hade kunnat tro. Detta beror mycket på att jag haft en struktur i övriga livet som gjort att jag kunnat köra den träning jag behövt och även gett mig möjlighet att köra de tävlingar vi kört i Argon 18.  Detta har inte riktigt funnits där de andra åren. Självklart så har kontakten med Mattias Lundqvist varit väldigt avgörande för min utveckling. De på Aktivitus har inte bara gett mig jobb utan även möjliggjort att jag kan träna smart och exakt, med hjälp av deras utrustning. Jag har dem att tacka för mycket! Allt detta i kombination med den stöttningen som fanns i Team Argon 18 Scandinavia gjorde de resultaten jag fick 2015 möjliga. Allt detta har jag tidigare saknat.

Artikelförfattarens kommentar: Två saker som Richard kommer ta med sig från 2015 är livsmottona #aldrigvila samt #merawatt. 

3. Du arbetar som testledare och fystränare på Aktivius – varför ska en vanlig dödlig cyklist testa sig och få hjälp med träningsupplägg?

Helt enkelt för att öka träffsäkerheten i sin träning. Det handlar inte om att träna mest utan att träna ”smartast”. Genom att veta sin egna nivå så kan man träna efter just sina egna behov och förutsättningar. Detta i kombination med att de flesta har andra åtaganden i sina liv än enbart träningen så finns det ofta ett behov att få så mycket ”pang för pengarna” som möjligt när man väl tränar. 

4. På tal om siffror – tror du att det kommer en dag då vi kan förutse cyklisters potential eller t.o.m. tävlingar utifrån siffror och testvärden?

Intressant fråga. Jag tror att en del skulle vilja göra det. Till viss del så kan man se hur stor potential en cyklist har när man undersöker hens fysiologiska kapaciteter. Dock är cykel en sport som är så oerhört mer komplex så testvärden och liknande kan bara ge en fingervisning men inte vara en total sanning. Så vi kommer nog aldrig hamna i det läget att testvärden övertar platsen som resultatlistor har idag. 

5. Tendensen är att det blir allt färre sanktionerade nationella cykeltävlingar i Sverige, men ännu finns det tävlingar kvar? Vilken är din favorittävling och varför? 

Min favorit måste ändå vara Kinnekulleloppet. Den tävlingen anses vara en av de hårdaste under året och alla svenska cyklister har respekt för kullen. 

6. Göteborg är känt för sina många cykelklubbar och fina Gran Fondo-tävlingar som det i Kungsbacka och GöteborgsGirot. Faktum kvarstår att det anordnas väldigt få – eller inga – nationella tävlingar kring Göteborg. Varför tror du det är så?

Det är antagligen en komplex fråga. Mycket har nog att göra med att det är problematiskt att stänga av vägar eller få tillstånd för tävlingar i vårt närområde. Sen har vi inte några gamla tävlingar som gått år efter år och där klubbarna har rutinen att arrangera lopp. Sen drivs de lopp du nämner utav ett rent vinstintresse. Pengar har naturligtvis en del i förklaringen. ”vanliga” tävlingar drar inte in lika mycket pengar som motionslopp. 

7. Vad säger du till alla cyklister i Sverige som inte är tävlingscyklister – varför ska de (eller deras barn) ta steget och börja tävla? 

Att steget till att tävla egentligen inte är så stort. Det (tävlar) gör redan de flesta redan då många jämför sig med varandra på både träning och motionslopp. Steget till att börja tävla är inte så stort. De flesta tycker att tävlingsmomentet är något som triggar och skapar en ny dimension av cyklingen. Testa och se vad du tycker, det kan vara det bästa du gjort! 

8. Vad tror du behövs för att Sverige ska producera fler cykelproffs och bli en framstående nation på landsvägen som Danmark och Norge?

Tävlingar. Det måste finnas tävlingar att tillgå på hemmaplan. Det ska vara lätt och billigt att tävla. Utan det så drivs inte cyklister till att bli bättre. Samt att förbundet skulle kunna jobba mer aktivt för att stötta de aktiva som är villiga att satsa. Detta tycker jag inte enbart skall gälla för de som tycks ha chansen att ta medaljer på stora mästerskap utan även de med en just nu lägre kapacitet. 

9. Det blev i dagarna officiellt att du tävlar för Team Tre Berg – Bianchi nästa år. Vilka är dina målsättningar med att ta steget upp till Continental-nivån? 

Att få tävla mer internationellt och därmed höja min nivå helt enkelt. Med den stöttningen som laget ger så kommer alla möjligheter finnas att göra det bästa av de möjligheter ett intensivt och internationellt tävlingsprogram ger. Om allt går som önskat så kan man sen se tillbaka på 2016 med några riktigt fina resultat och helst någon seger på något UCI-race

10. Behöver du göra stora förändringar i din träning? Om ja, hur planerar du din vinter (i stora drag)? 

Tror inte några stora förändringar behöver eller bör ske. Kommer dock lägga ner mer fokus på mängd under perioder samt att man får bli mer specifik och ”seriös” med sin träning i vissa avseenden. Det gäller helt enkelt om att höja sin lägsta nivå och bli starkare rent generellt. Så fram till februari så kommer fokus ligga på att bygga grund, detta gör jag med mycket träning på tröskel, distans samt en del Vo2Max-intervaller. 

11. Vilka (vem) vinner tempo- och linje-SM 2016? 

Tempot vinner Alexander Wetterhall, Linje vinner Gustav Höög (båda Tre Berg).

Artikelförfattarens kommentar: Det bör nämnas att Richard lovade på hedersord att svara helt opartiskt. 

Med dessa frågor besvarade kan vi konstatera att om ni någon gång besöker Göteborg - och ser en cyklist cykla omkring inne i Feskekörka med full cykelmundering och en torsk i bakfickan - då är det antagligen Richard som köpt lite mat till distanspasset. Vi tackar Richard Larsén för hans medverkan och önskar honom samt Team Tre Berg - Bianchi lycka till under 2016. Nästa gång jag återkommer med mer om svensk tävlingscykel består menyn av en intervju med ingen mindre än Fredrik Ludvigsson. 

*Cykelwebben skriver också om svensk elitcykling. I dagarna publicerade de en ännu utförligare intervju med Richard Larsén för er som inte kan få nog eller "don't stop 'til you get enough", som Michael Jacksson sjöng: http://www.cykelwebben.se/framtid-traning-larsen/. Jag slänger med en länk till Don't stop 'til you get enough också, det är en riktigt bra låt alltså.

#YOLO

2 nov 2015

Örestadsloppet 2014 är antagligen en tävling som de flesta minns som total misär och kaos. Örestadsloppet 2014 var nämligen tävlingen då nästintill hela elitklungan blev diskvalificerad efter att kört på fel sida av den heldragna mittlinjen i kantvinden. Jag startade tävlingen trots att jag varit mer eller mindre förkyld i några veckor. Det var något som hade hämmat min prestationsförmåga under hela våren och på Örestadsloppet nådde mina problem sin kulmen. Redan efter fem kilometer var jag avhängd och bröt. På ett gärde utanför Barsebäck satt jag med huvudet mellan knäna och försökte värdera min cykel för en annons.

Detta hade kunnat vara det mindre episka slutet på min cykelkarriär och bravader på två hjul om det inte hade varit för den gode sockerbagaren från Jönköping. Eftersom det inte gick bra för någon av cyklisterna från Jönköping denna dittills miserabla vårdag i Skåne bestämde sig Bagarn för att lätta upp den minst sagt melankoliska stämningen genom att näcka. Helt sonika kastade han av sig cykelbyxorna och spatserade ut på fältet bara några hundra meter från start- och målområdet och ännu närmare den tungt trafikerade motorvägen. Bar om såväl stjärt som snabel, samt med armarna utsträckta, stod Bagarn där ute fältet samtidigt som vi vek oss dubbla av skratt och i en handvändning blev den värsta cykeltävlingen någonsin (enligt Guinness rekordbok) till en av de mest minnesvärda.

Drygt ett år senare behövde jag inte längre ställa klockan för att vakna i tid till tåget. Jag visste dessutom exakt på sekunden när jag behövde gå hemifrån och jag visste på vilket klockslag jag behövde passera just det där huset på vägen till tågstationen. Jag visste vad jag skulle jobba med när min utbildning var klar. Det kunde gå en helg och under två-tre dagar träffade jag bara min egen familj samt Bashenke - inget ont emot dem men i längden blev det lite tråkigt för en 20-åring. Jag kunde varenda cykelväg inom tio mils radie, jag hade kunnat cykla med ögonbindel och ändå lyckats undvika alla bedrägliga hålor i Småland samt Västra Götaland. 

Det var någon gång under någon av alla dessa nästan identiska dagar och veckor som jag bestämde mig för att återigen söka till högskolan. Några månader senare blev jag antagen till Stockholms universitet. Jag ber om ursäkt till alla nollåttor som läser detta - ta det inte personligt - men någonstans kände jag att Stockholm inte var rätt stad för mig som student - så jag tackade nej. Däremot behöll jag en reservplats i Lund. Innerst inne var jag vid det här laget inställd på att fortsätta studera i Jönköping och återgå till min ganska bekväma repetition till liv.

Eftersom vi sitter med facit i hand vet vi att så inte blev fallet. Jag fick reservplatsen och på två veckor lyckades jag ordna allting och flytta till Lund. Efter några dagar i Lund cyklade jag förbi fältet där Bagarn en gång sprang spritt språngande naken. Dimman låg tät och om han hade sprungit naken ute på fältet denna dag hade ingen sett honom. Ett dessvärre bör även inflikas här, då det var en syn att leva länge på. 

Med detta sagt kan vi konstatera att emellanåt behöver vi alla göra som Bagarn - ta av oss nakna och springa rakt ut i fältet med utsträckta armar. Bilisterna som åker förbi och åskådarna som bara står där, ser såväl underliv som dina skinkor - men du bryr dig inte eftersom du har fullt upp med att fly från vardagens tristess.  Den som stundals avviker från stigarna i livets park finner det enklare att gå på stigen väl tillbaka där. Samtidigt gäller det att akta sig, den som springer naken allt för ofta bland fälten löper hög risk att bli omhändertagen av lagens långa arm. Det gäller att välja sina tillfällen med förståndighet, men förståndigheten får inte övergå i försiktighet - den som aldrig tar chansen blir kvar, sittandes i diket. 

Vi lever i en tid där självförverkligande, frihet och individualism framhålls av många men paradoxalt nog är det samtidigt tidsåldern där en del måste syna hela sin kalender innan de kan göra något överhuvudtaget. När Arla byter design på mjölkförpackningen måste de skriva; "ny förpackning, samma innehåll", för att försäkra sig om att deras kunder fortsätter köpa mjölken som vanligt. 

Avslutningvis kan vi konstatera att jag sitter här i dag, endast några mil från det berömda fältet där Bagarn en gång blottade sina mest intima ägodelar. Jag kommer behöva ställa klockan imorgon. Jag vet inte vilken tid jag ska passera alla husen - eventuellt tar jag till och med en ny väg. Jag håller fortfarande på ett utforska alla nya cykelvägar och ibland känner jag mig faktiskt vilsen på träningspassen. Jag vet alltså inte exakt vad jag kommer göra imorgon, men om det känns förjävligt vet jag ett ställe dit jag kan cykla för att må bra inombords och tänka tillbaka på en händelse som förändrade mitt liv. Känns det trots allt fortfarande förjävligt tar jag av mig mina kläder och springer. Jag sträcker armarna ut i luften och en iskall östlig vind, direktimporterad från Putin, piskar min pung.



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!