Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

En del gillar blodpudding.

21 feb 2016

Cannondale EVO Hi-Mod Red Racing Edition

Detta är världens snyggaste cykel. Enligt mig. Jag gillar raka rör, låga fälgar, klassiska styren och färgkombinationen. Dessutom är det en Cannondale, och av alla cyklar jag kört har Cannondale varit den med absolut bäst geometri. Enligt mig. Du behöver inte hålla med. Smaken är nämligen som baken - delad, som Platon en gång sa. 

Till säsongen 2015 bestämde jag mig för att köpa en egen cykel och kunde därmed välja fritt vilket märke och vilken modell jag ville. Trots att mina före detta klubbkamrater i Jönköpings CK följde strömmen som salta sillar, och en efter en valde att köpa aerocyklar via postorder, hade jag redan bestämt mig för en Cannondale. När jag förklarade varför för min cykelhandlare konstaterade han - omedvten om sitt filosofiska djup:"En del gillar blodpudding".

Jag älskar blodpudding och har alltid gjort det. När jag gick i grundskolan hatade mina klasskamrater blodpudding. Således fick jag alltid sitta ensam i något hörn de dagar det var blodpudding i skolan och äta i min ensamhet. Även om jag älskade blodpudding började jag snart se fram emot dagarna med blodpudding i skolan med skräckblandad förtjusning. Visserligen visste jag att det skulle bli fantastiskt gott, men samtidigt skulle jag behöva sitta där ensam i ett hörn medan de andra pratade högt om hur äckligt blodpudding var. 

När någon sedan körde upp en kompisbok i ansiktet på mig och jag skulle fylla i favoritmat fanns det tre alternativ: 1) svara något annat som också var ganska gott (men inte lika gott som blodpudding) t.ex. köttfärssås med spaghetti, 2) svara något normalt som tacos och pizza eller 3) svara något komisk som kexchoklad och coca-cola. Aldrig någonsin vågade jag ärligt och rakryggat skriva blodpudding. Då hade jag lika gärna - enligt dem - kunnat skriva rakt upp och ner att jag var äcklig.

När jag började på gymnasiet bar jag på en naiv förhoppning om att äntligen få vara mig själv. Jag trodde någonstans att de andra skulle vara förstående och respektfulla, de var ju trots allt nästan vuxna. Men jag hade fel, ty ibland är ålder bara en siffra precis som watt. Så där satt jag med rakade ben och knappt tvåsiffrig omkrets runt biceps bland fotbollsspelarna som osade testosteron och jag åt min blodpudding samtidigt som köttbullar och makaroner ven i luften mellan borden. 

Under alla dessa år var det alltid mig lärarna var oroliga för, de frågade alltid om jag mådde bra, poängterade att jag var speciell, att jag var den som behövde anpassa mig. Säg borde inte lärarna varit oroliga för de andra, de som inte var tillräckligt rakryggade för att kunna acceptera den som gick emot normen. Det var också dessa personer - med ett starkt behov att definiera sig själva som normala - som inte var starka nog för att överhuvudtaget överväga att sätta sig ensamma. Det kan låta som en paradox, men ibland är den avvikande också den som är mest rationell. 

Därför måste vi både förstå och acceptera att en del gillar blodpudding. De som ogillar blodpuddning har ingenting att förlora och de som gillar blodpudding skulle få det avsevärt mycket bättre. Dessutom bör det, för säkerhets skull, nämnas att de som gillar blodpudding aldrig med våld skulle tvinga någon annan att äta blodpudding. Accepterande och förståelse för de som gillar blodpudding är paretooptimal - alla vinner, ingen förlorar.

En del gillar aerocyklar och andra traditionella. Vad som är bäst beror till syvene och sist på cyklisten själv och alla som kör aerocyklar är inte bra på platten. Vilken mat och cykel någon föredrar säger egentligen inte så värst mycket om individen som helhet - kanske rent av ingenting - och utifrån detta dagens konstaterande kan vi dra vidare lärdom.

Fotnot: Skildringen av min uppväxt är kraftigt överdriven. 

Replik på: När har prisjakten gått för långt?

19 feb 2016

Vad karaktäriserar marknaden för cyklar – och vilka konsekvenser medför det? Anledningen bakom att en sådan fråga behöver besvaras är den senaste ledarkröninkan här på bicycling. Inte nödvändigtvis eftersom jag anser att Åsa har fel utan snarare eftersom jag vill uppmärksamma samma fråga med en helt annan och alternativ ingång – vilket också gör det möjligt att presentera ett helt annat perspektiv kring problematiken med piratkopierade cyklar.

Inom den mikroekonomiska teorin finns fyra olika sorters marknader; monopol, oligopol, monopolistisk konkurrens samt perfekt konkurrens. En monopolistisk marknad utmärks av att det finns en stor aktör som dominerar marknaden, oligopol utmärks emellertid av ett fåtal stora aktörer. På en marknad med monopolistisk eller perfekt konkurrens finns flertalet olika aktörer och det är därför dessa två sorters marknader som är viktiga för att kunna analysera marknaden för cyklar – vilket är vårt mål med det här inlägget.

Det som skiljer marknaden med perfekt konkurrens – från den med monopolistisk – är att produkten anses vara homogen. Det klassiska exemplet på en marknad med perfekt konkurrens är bagerier. På en marknad med perfekt konkurrens är producenten inte kapabel att själv bestämma priset på sin vara. Detta beror på a) att det finns flertalet små aktörer på marknaden och b) att det är svårt och skilja på till exempel en limpa och en limpa. Motsatta förutsättningar råder på en marknad med monopolistisk konkurrens – här är produkterna heterogena. Eller, det ligger åtminstone i producentens intresse att utmärka sin produkt som någonting unikt. Konsekvensen blir att producenten är fri att prissätta sin vara och oavsett om priset är högt eller lågt kommer det finnas konsumenter som är beredda att betala – typexemplet är här marknaden för kläder.

Marknaden för cyklar är utan tvivel en marknad med monopolistisk konkurrens. Detta beror på flertalet olika faktorer. Det må ta eld i husen när jag säger detta – men cyklar är en vara med kraftigt avtagande marginalnytta. Detta innebär att det positiva värdet, mätt i nytta, avtar för varje köpt cykel. Vi kan till exempel räkna med att den upplevda nyttan av din första cykel är 200, din andra 100, den tredje 50 o.s.v. samtidigt som den totala nyttan blir 200, 300, 350. Det finns här fler faktorer som förklarar vilket antal cyklar vi väljer att köpa – men det blir överkurs för detta inlägg – därför nöjer vi med oss att konstatera att de flesta äger en till två cyklar. Vad som dessutom gör dessa cyklar speciella är att de håller över en lång tid. De flesta köper faktiskt inte en ny cykel varje år. Sådana förutsättningar gör det givetvis enklare för en producent att ta ut ett högre pris för sin vara eftersom efterfrågan blir relativt låg och marknade mättas snabbt.

Vi kan föreställa oss att vår marknad – med monopolistisk konkurrens – utgörs av cykelmärkena A och B. A säljer en cykel med de bästa komponenterna och tävlingshjul för 80 000, B säljer motsvarande cykel för 50 000. På en marknad med perfekt konkurrens bestäms priset på marknaden för varan av den traditionella modellen med utbud och efterfrågan. Detta hela marknadens pris kommer sedan också vara det pris som den enskilda producenten måste sälja till – oberoende dennes utbud och efterfrågan. En sådan prissättning finns inte på en marknad med monopolistisk konkurrens. Varje producent kan här istället marknadsföra sin egen vara som unik och blir därmed (relativt) fri att själv sätta priset. Att varumärken har en stark ställning på cykelmarknaden råder det inget tvivel om, det råder inte heller några tvivel om att det i många fall rör sig om identiska cyklar med stora prisskillnader.

Eftersom nationalekonomer antar att marknaden alltid styrs mot jämvikten vill de även hävda att en monopolistisk konkurrens i längden kan styras mot den perfekta konkurrensen. Detta betyder att förhållandet mellan A och B stämmer överens med något av följande alternativ: a) A tar för mycket betalt för cyklar, b) B tar för lite betalt för cyklar, c) A tar för mycket betalt och B tar för lite betalt. Eftersom teknologin att producera en cykel blir allt mera allmän och billigare kan vi tänka oss att det också kommer bli allt svårare för de etablerade producenterna att behålla föreställningen om heterogena varor – och i längden den monopolistiska konkurrensen. Logiken säger dessutom att vår cykeltillverkare A kommer göra allt i sin makt för att motverka en sådan utveckling genom allt starkare profilering och försök at kontrollera prisdumpning på marknaden.

Om det nu råder monopolistisk konkurrens på marknaden mellan olika cykelmärken är situationen en annan på marknaden mellan cykelbutiker. Cykelbutiken X och cykelbutiken Y måste förmodligen sälja samma cyklar till nästintill samma pris och detta pris sätts av marknaden. På en marknad med perfekt konkurrens är lönsamheten mindre än på marknaden med monopolistisk konkurrens varpå producenterna kommer försöka profilera sig – något som längden skulle leda till en monopolistisk konkurrens. ”To support your local bike shop”, är därför en lönsam strategi då cykelaffärens största möjlighet i att profilera sig återfinns i ett gott rykte, förstklassig service och trevligt bemötande.

Till syvende och sist är valet av cykel och cykelhandlare en fråga om tycke och smak. Jag har själv trampat på ett antal cykelmärken genom åren och två stycken cyklar har utmärkt sig. På ett cykelmärke fungerande aldrig bromsarna, min uppfattning av detta märke är därför att de gör förkastliga cyklar. På ett annat cykelmärke vann jag en gång SM-guld på kortbana som junior. Ett sådant minne skapar starkt positiva associationer och därför kör jag idag återigen på en cykel av detta märke. Dessutom är cykeln köpt hos en cykelhandlare som alltid erbjudit mig förstklassig service. Listan över andra tänkbara anledningar till att föredra ett visst cykelmärke kan göras lång: rätt pris, tilltalande utseende, rolig geometri, tradition eller viljan av att köra på samma cykel som proffsen.

Poängen med detta inlägg är att det finns flera sätt att se på saker och därifrån definiera någon slags ståndpunkt. När en marknad för piratkopierade cyklar anses vara ett hot för de etablerade producenterna beror det på fler faktorer än enbart konsumenternas snålhet och etik. Detta rättfärdigar överhuvudtaget inte piratkopiering – men låt oss säga att de etablerade cykeltillverkarna också har en hand i kakburken. Cykeltillverkarna åligger därför minst lika mycket ansvar som den enskilde konsumenten för att motverka marknaden för piratkopiering. Producenterna måste erbjuda bättre cyklar till mer marknadsmässiga priser, inte bara för konsumenternas skull – utan även för cykelbutikernas.

Ettårs-jubileum - Läs det här för att bli smal på 10 minuter.

13 feb 2016

Det är idag exakt ett år sedan jag skrev mitt första inlägg här på bicycling. Därför tar jag tillfället i akt och publicerar åter min mest lästa text på internet, hittills. Precis nu som då är det mitt lättaste - men samtidigt tyngsta - inlägg någonsin, om ett ämne som aldrig tycks gå ur tiden.  

*****

De långsammaste benen jag någonsin haft, mars 2012.

Varje dag går solen upp och ner. Varje dag fylls vi med kostråd på nyhetssajterna. Varje dag möts vi av "fitspo-konton" på Instagram med personer som tränar på gym, äter sallad som kaniner och ersätter riktig mat med pulver. Vill vi verkligen bli smala till varje pris och blir du verkligen en bättre cyklist av att gå ett halvår på Gandhis-diet?

Vintern 2011 och våren 2012 växte jag mina sista centimeter på längden. I samma period började jag också tänka på vad jag åt och hur mycket jag åt. Effekten lät inte vänta på sig eftersom jag dessutom tränade tio till tjugo timmar i veckan. I september 2011 var jag 185 centimeter lång och vägde 66 kg. I mars 2012 vägde jag ungefär 60 kg - det är detsamma som ett BMI på runt 17.5.

Jag var helt värdelös på att cykla. Jag var långsammare än någonsin uppför och min styrka på platten hade gått från nästan obefintlig till obefintlig. Men detta var inte det värsta - den restriktiva kosthållningen och hårda träningen gav mig överträningssymptom. Jag hade svårt att få upp pulsen över 80 %. Det fanns fler saker som var svåra att få upp. Jag var jävligt arg mest hela tiden utan någon egentligen anledning. Jag sov dåligt och vaknade ibland med kramp på nätterna. Jag fick ont i knäna. När jag tänker tillbaka på denna tiden har jag knappt något minne. De minnen jag har är förhöjda i ett dunkel - ungefär som ett långt blodtrycksfall. Det lilla jag minns från skolan är hungriga dagar, trötta dagar och dagar där mitt blodsocker var så lågt att jag nästan svimmade. Ja, jag var smal och deffad men jag mådde inte bra.

Jag vet inte riktigt varför jag hamnade där, men till en början trodde jag att några kilon mindre, per automatik, skulle göra mig till en bättre cyklist uppför. Jag hade glömt att det är cykeltävling även innan klättringarna, samt att det inte finns några berg i Sverige. Det hela förvärrades när jag började se ådror och definierade muskler på mig själv. Min logik blev då att ser mina ben ut som Wiggins, cyklar jag lika snabbt som Wiggins. Skillnaden mellan proffsen och en vanlig cyklist är att proffsen omges av dietister och tränare som har koll på deras värden och siffror. Jag kunde bara se att min vikt gick neråt - men samtidigt rasade watten ännu snabbare utan min vetskap och kroppen tömdes på näring. Det var alltså varken social eller psykisk ohälsa som försatte mig i det tillståndet utan bristfällig logik, en rad olyckliga sammanträffanden och en stark vilja att bli bäst.

Allting vände när min storebror berättade för mig på våren att han hade pratat med Gustaf. "Marcus var bättre på att cykla när han var fet och glad", hade Gustaf sagt. Det var då jag vaknade upp. Från mitten av maj började jag äta upp mig. Samtidigt kunde jag också träna ännu mer. I slutet på juni blev jag femma på linje- och tempo-JSM och några veckor senare vann jag kortbane-SM. Då vägde jag 64-65 kg. Idag kör jag ljusår snabbare på platten, utför och uppför. Jag är fortfarande en relativt tunn kille men jag kommer aldrig försöka gå neråt 60 kg igen.

Jag kan dela in mitt liv i två delar - före och efter 2012. Perioden som undernärd och övertränad gav mig en del perspektiv som i efterhand enbart gjort mig till en lite bättre och klokare människa. Idag känner jag min kropp bättre än någonsin tidigare. Framförallt förstår jag min kropp på ett helt annat sätt och kan snabbt avgöra om jag är sliten bara genom att kolla på pulsen. Det var alltså en resa som berikade mig - men samtidigt önskar jag inte ens att min värsta fiende ska behöva gå igenom den. Det som räddade mig från att inte få allvarliga ätstörningar, t.ex. anorexia, var mitt sociala skyddsnät och mitt psyke - samma faktorer som gjorde det möjligt att vända snabbt på steken.

Jag tycker verkligen inte att vi ska äta vadsomhelst, men det gäller att hålla isär begreppen. Att äta för att bli smal leder bara till ett helvete. Att äta för att vara hälsosam, däremot, kan vara klokt. Hälsosamt är inte detsamma som att vara smal eller leva långt - hälsosamt är att äta för att vara frisk och kunna prestera på så hög nivå som möjligt i vardagen. I ett hälsosamt ätande finns också en mental aspekt som det inte går att bortse från - det gäller att hitta en balans mellan välja rätt och inte tänka för mycket. Definitionen av vad som är hälsosamt är därför upp till var och en. Någonstans finns också en missuppfattning om att överviktiga skulle ha sämre självförtroende, och svagare vilja, än de som är smala. Detta stämmer givetvis inte. En människas kroppsform har inget att göra med personlighet och egenskaper - det är först när du inser detta som du verkligen kan leva hälsosamt. Vi är alla stöpta i olika former och du ska hitta den du trivs i. Att vara nöjd med sig själv är halva biten av att leva hälsosamt.

För seriösa cyklister vill jag även tillägga att begreppen äta för att vara hälsosam och äta för att vara vältränad inte är desamma. Att idrotta på elitnivå kräver ibland en oerhörd omsättning vilket innebär att den mest hälsosamma kosten kanske inte alltid går att kombinera med trettio timmars träningsvecka. Vad var och en ska äta tänker jag inte gå in på, men jag vet att vinsten av ordentlig träning - och framförallt tävling - är större än rätt kost. Det är nog endast ett fåtal som vet vad gröt är i Belgien, fransmännen föredrar sin ljusa baguette med marmelad och italienarna smuttar helst espresso men överlag är de tveklöst mycket bättre än oss på att cykla. Svenska cyklister kan sitta och äta fullkorn och dricka proteinberikad mjölk men vad hjälper det när vi inte ens tävlar en tredjedel av vad många gör nere på kontinenten? Vinsterna i w/kg är alla gånger större om du tävlar och tränar ordentligt - ett konstaterande som du kan bära med dig i bakhuvudet nästa gång du ställer dig på vågen. Vikt är bara en siffra och resultat på en cykeltävling är resultat på en cykeltävling.

Tunn, fin och nyvurpad efter Östgötaloppet 2012. 
Det var först ett år senare som jag kunde se hur tunn jag är på den här bilden.

Legenden om Svartebacken

4 feb 2016

Min cykelkarriär började år 2004 när jag och min bror skulle köpa nya cyklar att använda till skolan. Pappa, som tidigare haft ett litet intresse för mountainbike, tog oss till cykelbutiken Öster Cykel i Jönköping där legenden Arne visade oss ”riktiga cyklar”. Vi lämnade inte butiken med några cyklar den gången, men väl med dåvarande Kadens Tour de France-guide – och när vi några dagar senare fick våra blysänken från Sportex började vi skriva ut kartor på Eniro och göra egna etapper. Dessa etapper kom snart att kompletteras med GP-lopp inne på skolgårdar och förskolor där vi kunde cykla skyddade från trafiken.

Det bör här nämnas att min tre år äldre storebror gick tidigt in i puberteten och bar skor med storlek 45 redan i årskurs fem. Jag var däremot en liten och nästintill undernärd liten krabat. På grund av de ojämna förutsättningarna kunde min storebror cykla ifrån mig gång efter gång, undantaget var den gången då hans bromskloss lossnade, bara för att fastna mellan hjulet och bromsen. Glädjen och stoltheten över den segern var, vad jag kan minnas, minst lika stor som när jag åtta år senare blev svensk juniormästare på kortbana.

I maj 2005 bevittnade jag och min nyligen cykelfrälsta bror den mäktiga duellen om sekunderna mellan Gilberto Simoni och Paolo Savoldelli uppför Colle delle Finestre, under en av de sista etapperna på Giro d’ Italia 2005. Några dagar senare kom Daniel hem från en cykeltur och berättade att han minsann hittat en Colle delle Finestre – en stigning med grusväg – utanför Habo. Jag bestämde mig givetvis för att också hitta denna backe.

Senare samma år, en vacker sommardag, var jag ute och cyklade i Fiskebäcksbacken söder om Habo. Därifrån finns en väg som går mot Habo kyrka och hastigt som lustigt fick jag för mig att jag skulle leta upp den där grusbacken som var som Colle delle Finestre – åtminstone enligt min brors egna utsago. Jag var då tio år – skulle fylla elva i december – och hade redan varit hemifrån i drygt en timme, men beslutet föll ändå på att försöka leta upp den där backen som skulle vara belägen någonstans väster om Habo kyrka. Problemet var att jag inte visste exakt var och väster om Habo kyrka finns en hel del att utforska.

När jag väl kom till Habo kyrka fortsatte jag västerut (mot V Bäckebo). Under min färd västerut vek jag av på flertalet små grusvägar i skogen utan att hitta Colle delle Finestre. Efter tre-fyra kilometer delade sig vägen och jag kom här att cykla norrut mot Slättäng. Återigen valde jag fel väg och hittade inte backen, så jag vände och trampade hemåt i melankoliskt maner. Om jag hade fortsatt rakt fram i den där korsningen, istället för att köra norrut mot Slättäng, hade jag kommit till Svartebacken – som var vår Colle delle Finestre – men det skulle jag inte komma till uppsikt med förrän långt senare. När jag kom hem hade jag nämligen varit borta i fem timmar och mamma var förtvivlad av oro. Antagligen hade hon övervägt att ringa polisen x antal gånger men jag brydde mig inte så mycket. Jag var mest förbannad för att jag inte hittade Colle delle Finestre. Dessutom förstod jag att jag inte skulle få cykla så långt hemifrån på ett bra tag.

Jag var alltså tio år gammal och hade varit borta i fem timmar, en 25-gradig sommardag, helt utan vatten och mat. Dessutom helt utan möjligheter att bli kontaktad då mobiltelefon enbart var något som mina föräldrar hade vi det här laget. Min mamma hade därmed inte vetat var jag var, hon hade inte kunnat kontakta mig och visste inte heller om jag skulle hitta hem ifall jag cyklat vilse. Således hade hon bara två alternativ av kontrastartad karaktär – att sitta och vänta eller ringa polisen.

En inte fullt lika vacker vinterdag fyra-fem år senare, bestämde jag mig för att springa ett halvmaraton i OK Gränsen. Med två kilometer kvar kom pappa på en cykel och gapade om att han tänkte ringa polisen. Att jag sprungit distansen av ett Göteborgs-varv gav han inte mycket för. Vad jag vill minnas finns det många fler berättelser av samma slag under min egen uppväxt och jag kommer ihåg en hel drös med föräldrar som knackat på vår dörr i sökandet efter ungar på vift.

Föräldrar är idag oroliga för sina barn och undrar om de överhuvudtaget vågar släppa dem ur sitt beskydd. Många av dem säger att de känner sig oroliga, men till deras tröst kan jag åtminstone berätta att de flesta föräldrar av någorlunda kärleksfull karaktär emellertid alltid varit oroliga för sina barn. Ur en del avseenden bör föräldrar idag t.o.m. kunna oroa sig mindre. Med hjälp av mobiltelefoner kan föräldrar idag nå sina barn dygnet runt och nästintill överallt. Mobiltelefonerna ger också barnen tillgång till kartor, kameror och mycket annat. Barn idag är antagligen lika säkra – eller osäkra – som de alltid har varit.

Om jag hade haft en mobiltelefon när jag var ute och letade efter Colle delle Finestre skulle jag antingen a) hittat backen med hjälp av Google Maps eller b) cyklat hem redan i Fiskebäck eftersom mamma ringde och var orolig. Då hade kanske de båda alternativa sluten varit att föredra, men idag kan jag vara djupt tacksam att denna historia slutade som den gjorde. Att hitta Colle delle Finestre hade antagligen resulterat i antiklimax den dagen. Svartebacken var nämligen inte Colle delle Finestre. Jag hade vare sig hittat Gilberto Simoni eller Paolo Savoldelli i Svartebacken den dagen. I Svartebacken fanns inga episka berättelser och legender att ta del av – åtminstone inte den dagen.

Drygt tio år senare har nämligen Svartebacken blivit en mytomspunnen plats bland Jönköpings cyklister, en plats med egna historier likt Colle delle Finestre. En gång tappade den gode Ahlander sina glasögon i Svartebacken på en höstrunda när det regnade, var två grader varmt och allihop höll på att frysa till döds. Vintern 2014 hade jag fått slita med mitt åbäke till tung vintercykel bakom den brutale Liliegren som körde på en Cannondale SuperX med Zipp 303 och Dugast-tuber. En vacker vårdag tog jag pappas cykelcross, som var betydligt lättare än min vintercykel, för att äntligen få min välförtjänta hämnd. När vi väl kom till Svartebacken, denna gång från Mullsjö-hållet, genomförde jag mitt bakhåll genom att köra som besatt uppför. Den brutale Liliegren satt givetvis kvar på hjul men i nerförsbacken – alltså den stigningen som en gång referats till som Habos Colle delle Finestre – lyckades jag slutligen bli av med honom. Återigen hemsöktes min kropp av den där sköna känslan som jag känt när lyckades besegra min bror, tack vare en bromskloss, och när jag vann kortbane-SM.

Givetvis finns det fler historier som tillsammans skapat vad som idag är den legendariska Svartebacken – men faktum är att den legendariska statusen framförallt skapades av en historia där backen överhuvudtaget inte hittades. Svartebacken hade antagligen varit en ganska intetsägande liten ås ute skogen om det inte varit för ett brödrapar med helt oproportionerlig världsuppfattning, den dåtida avsaknaden av mobiltelefoner och det faktum att föräldrar ibland är oroliga över sina barn. 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!