Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Skånska slott #1

28 mar 2016

Någonting jag fascinerades över mina första cykelturer i Skåne var alla magnifika slott på diverse trevliga ställen. Under hösten och vintern började därför en idé om att cykla till alla slott i Skåne ta form. Eftersom hösten blev till vinter bestämde jag mig för att vänta till våren och temperaturer så pass behagliga att det går och stanna för fotografering, med tillhörande posering.

Med hjälp av undersökningar på internet tog jag fram en lista på 76 skånska slott. Under en distansrunda med CK Ringen fick mitt kommande projekt en mer djupgående mening när Glenn kläckte sin numera vida berömda tes: Har man damm på sin mark, så är man rik. Mina besök på de skånska slotten sker därmed i vetenskapligt syfte. Eftersom det är allmänt vedertaget att de som bor i slott är rika, måste det betyda att om samtliga 76 slott i Skåne har en damm på ägorna, så stämmer Glenns. Något sådant skulle innebära att den kan generaliseras och användas utöver slott.

Två kriterium gäller för att definitionen av en riktig damm ska uppfyllas, 1) den ska vara permanent, 2) den ska finnas på ägarens mark – en trädgård eller tomt räcker alltså inte. Det bör dessutom nämnas att det finns tre olika kategorier av dammar. Vad storleken på de olika typerna av vattensamlingar avspeglar lämnar jag fritt för tolkning.

  1. Vanlig damm.
  2. Vallgrav, ofta kompletterad med arga skyltar.
  3. Hel sjö.

Av hittills 36 besökta slott har 32 haft damm. Eftersom detta inte rör sig om naturvetenskaplig forskning kan vi tillåtas ha överseende med dessa tre undantag så länge vi kan förklara dem på ett godtagbart sätt. Det är till exempel fullt tänkbart att de svenska skatterna – och då i synnerhet den gamla goda arvsskatten – dränerat dessa fyra slottskassorna på varenda krona, samtidigt som slotten undgått statens giriga klor och står kvar som det sista av värde. Resultaten hittills indikerar alltså att det fullt rimligt och anta att den som har damm på sin mark är rik.

Sedan jag startade detta projekt den 28 februari 2016 har jag fått oerhört positiv respons. För första gången någonsin känns det som att icke cykelintresserade människor – ja, det finns sådana – har någon form av förståelse för varför någon överhuvudtaget skulle åka ut och cykla frivilligt. Gemene mans bild av cykel är annars att det går ut på att leka Tour de France. Målet med ett träningspass är att köra snabbt, gärna så att snoret hänger och vaderna krampar. Eftersom det ska så förbannat snabbt så drar sig cyklister inte för att bryta mot trafikregler, vara i vägen för bilister och köra över barn på cykelbanan. Allt detta i tighta kläder och med allmänt fånig uppsyn.

Nu handlar cykel också om att upptäcka nya vägar och beskåda fantastiska vyer på de endagars äventyr det ibland innebär att vara ute och träna. Det fina med cykeln är att du kan ta dig relativt långt för egen maskin. Visst hade någon kunnat åka bil till alla slott i Skåne, men det är ungefär som att värma en Gorby’s samtidigt som att ta cykeln innebär att själv laga maten. Skillnaden i den inre tillfredställelsen som följer är också ungefär motsvarande.

Kanske är det detta alternativa synsätt på cykeln som måste till för att öka dess popularitet? För säkerhets skull vill jag här påpeka att jag pratar om cykeln – inte tävlingscykeln. Trots att vi i föregående inlägg kunde konstatera att normala människor tränar på gym, tror jag att många skulle må bra av att emellanåt ta sin cykel och cykla till närmsta kohage – eller slott – utanför staden. Hade det inte varit för mina frekventa cykelturer skulle de tillfällen då jag satt mina 27 centimeter långa fötter utanför tätorten gått att räkna på en hand. Det är lätt hänt, ty när du som bor i Lund investerar dina surt förvärvade slantar i en biljett med kollektivtrafiken föredras det om destinationen är Malmö eller Köpenhamn – inte Häckeberga eller Övedskloster.

Något annat roligt är reaktionen från folk som passerar förbi när jag står och tar kort framför slotten. Mer än en bilist har varit vansinnigt nära att köra diket. Vid ett slott kom förmodligen ägaren hem där jag stod vid muren. Han stannande hundra meter därifrån, iakttog mig och laddade fasanbössan. Givetvis respekterar jag äganderätten även om det medför att bilder på en del slott får ersättas med bilder på arga skyltar och information om kameraövervakning. Vid ett annat slott – denna gång med arga skyltar – kom ägaren hem med sin hästtransport. ”Har du fått punktering”, frågade han. ”Nej”, svarade jag oförmögen att förklara varför jag parkerat på hans uppfart.

Avslutningsvis kan vi konstatera att jag dessutom fått ganska bra koll på det skånska vägnätet tack vare min hänsynslösa jakt på slott. Precis efter flytten var det inte alltid jag kunde känna i vilket väderstreck jag cyklade, vilket gjorde det betydligt svårare att hitta. Denna vilsenhet är nu ett minne blott och på köpet har jag hittat en hel del pärlor till vägar. Skåne är förmodligen det bästa landskapet i Sverige för den som vill cykla landsväg. Trots detta konstaterande, som delvis är en kompensation för att betala tillbaka till Glenn för tesen, vill jag understryka att hela den svenska landsbygden och naturen är fantastiskt vacker. Faktum kvarstår att den upplevs bäst med dina egna sinnen, och då för egen maskin på en cykel.

På en cykelbana bland farliga cyklister och normala människor.

22 mar 2016

Denna morgonen fastnade jag framför DN Åsikt då debatten handlade om cykelpendling. Som av en händelse dagen efter att jag, på väg hem från Lunds centralstation, cyklat med livet som insats på en cykelväg. Låt oss därför, till att börja med, titta närmare på den hädanefter ökända cykelvägen till/från Lunds centralstation:

Det rödmarkerade området med finare beläggning till vänster är cykelvägen. Direkt inser vi att två problem är vanligt förekommande: a) gångtrafikanter går i cykelvägen istället för på trottoaren och b) cykelvägen är för smal för att mötas. Det första problemet går inte att göra så mycket åt mer än att vi redan här kan konstatera att en del borde inse att de är en del av trafiken istället för ute i den. Det andra problemet – som uppstår för cyklister på väg till centralstationen – kan åtgärdas på två sätt: 1) du väljer cykelvägen men håller tydligt åt höger sida i färdriktningen, 2) du väljer vägen och färdas med cykeln på höger sida i färdriktningen. På vägen till centralstationen brukar jag välja det senare alternativet, men då har jag även motsvarande hastighet ett motordrivet fordon under sträckan. Igår cyklade jag från centralstationen på cykelvägen när jag fick möte med två cyklister (på cykelvägen) och en stadsbuss. För det första hade ingen av cyklisterna lampor, för det andra vägrade de att hålla åt höger. Således fick jag ta min cykel och köra ut i vägen där jag nästan plockade sidobackspegeln på bussen när en av cyklisterna helt plötsligt bestämde sig för att hen kanske trots allt ville vara på höger sida om mig i färdriktningen, men sedan ändrade sig lika snabbt.

Så åter till DN Åsikt vilken jag snart insåg, till min stora besvikelse, handlade om att hitta en grupp syndabockar bakom anarkin på landets cykelbanor, men självklart främst Stockholm (vänligen notera ironin). Debattörerna svänger omkring med en massa roliga förkortningar som Memils, Mekits och Gilycs. Bestämt måste det vara så att en utav grupperna kan hållas som för ansvarig bakom problematiken på cykelbanorna – och den gruppen vill man givetvis inte själv tillhöra. Det är ungefär med samma logik som en del vill ålägga en annan grupp människor med skulden för allt ont i samhället som stort. Sanningen ter sig inte bättre än att det förmodligen finns såväl Memils som Mekits och Gilycs som beter sig trafikvidrigt. Det intressanta blir då vad i deras beteende som gör dem farliga samt, givetvis, vad som kan göras åt det.

En gemensam nämnare som tordes finnas bland de som ofta utgör en fara för sina medtrafikanter är tron om att stå över lagen, vilket lätt kan misstas för att överhuvudtaget inte kunna lagen eller vara mentalt frånvarande i trafiken – samtliga lika farliga. En situation där detta blir uppenbart är när jag cyklar på vägen till LTH:

Röd linje visar den färdväg som varje cyklist med någon form av kunskap om trafikens regler borde välja. Den blå linjen visar den vägen som nio utav tio studenter väljer. Gärna med en hand på styret och hörlurar i öronen. Detta hade inte varit ett så stor problem om vi inte hade haft den gröna linjen som visar hur bussarna, vilka är ett frekvent inslag på denna sträcka, färdas i kurvan. På två månader har jag inte sett mindre än sammanlagt fem bussar och bilar som fått tvärnita när en student plötsligt bestämmer sig för att välja färdvägen: cykelbana – tio meter bilväg – cykelbana igen. Det är som att det finns en uppfattning om att det är acceptabelt att välja den väg som är bekväm för en själv, oavsett konsekvenserna för andra.

Stopp nu, du väljer ju själv att ibland framföra din landsvägscykel på vägen när det finns cykelbana, invänder en del bilister vid det här laget. Skillnaden är att jag är konsekvent i mitt användande, vilket betyder att jag inte hipp som happ kommer växla mellan cykelbana och väg när det passar mig, utan att visa hänsyn och närvaro i trafiken. Vad jag däremot kan krypa till korset med och erkänna, är att mitt beteende på vägen hem från centralstationen igår var farligt. Egentligen borde jag sänkt farten och i det närmaste stannat till höger. Trots att det kanske hade slutat med en cyklist i famnen, hade jag utsatt oss för en sammanlagd mindre fara. Således kan vi konstatera att improvisation, ignorering, brist på närvaro eller okunskap om trafikreglerna leder till anarki på cykelbanan, vilket i sin tur resulterar i en farlig cykelbana. Vem som står för beteendet, eller ens vilken grupp som främst representerar beteendet, är inte av intresse. Att argumentera om en sådan sak leder ingen vart.

Varför finns då intresset att svartmåla en grupp? Svaret är snabb identifiering, fördom och förenkling. Om vi utifrån klädseln visste vilka som var farliga på cykelbanan, skulle vi alltid kunna vara på vår vakt när vi mötte dem. Om vi däremot accepterar att Memils, Mekits, Gilycs och Sklipsycs (studenter med klirrande påse från Systembolaget i cykelkorgen) kan vara såväl farliga som exemplariska medtrafikanter, kan vi inte med enbart synen utröna vem som är ett potentiellt hot när vi möter dem på cykelbanan. Fördomar gör livet enkelt, men med detta sagt inte nödvändigtvis bättre.

Givetvis går det bevisa vilken grupp som de facto är farligast genom att titta på ålder i statistiken över olyckor och kartlägga hur cyklisterna i fråga varit klädda. Nu finns, såvitt jag vet, vare sig någon sådan undersökning eller kartläggning – således är det upp till var och en att bilda en uppfattning. Frågan vilka som är farligast på en cykelbana blir därmed ungefär densamma som vilken mat du tycker är godast – en fråga om preferenser och tidigare erfarenheter. Då är det i princip helt omöjligt att få ett objektivt svar såtillvida du inte har en icke-PK skidåkare som kan leverera en klarsynt analys.

Sedan skulle jag vilja presentera ett av de vackraste citaten jag någonsin läst, från en av åsiktsartiklarna: ”, boka in dig på ett gym och träna där. Sedan kan du cykla till jobbet som vi normala människor gör varje dag”. Normala människor tränar alltså på gym. Läs den meningen igen. Normala människor tränar på gym. Tro fan att andra tycker jag är annorlunda och svår när jag cyklar omkring bland de skånska slotten, men nu vet jag varför, normala människor tränar på gym. Det är nästan så att jag på rak arm blir övertygad att sälja min cykel bara för att promenera på ett löpband och kolla nyhetsmorgon med Peter Jihde – som en normal människa. Jag älskar normala människor.

Avslutningsvis – eftersom jag vet att de flesta som läser detta skulle kategoriseras som Memils på en cykelbana – vill jag, precis som Björn Lindberg (men också Niklas Thelning) i sin åsiktsartikel, uppmana till hänsyn och ansvar på cykelbanan från vår sida. Det är vi som vet hur en cykel ska framföras – såväl tekniskt som regelmässigt – alltså får vi visa det. Ansvar och hänsyn handlar inte om att cykla som en normal människa och träna på gymmet. Nej, det handlar om att inte ha bråttom. Du kan cykla fort för träningens skull på lätt trafikerade sträckor, men inte för att du måste hinna i tid. När du får bråttom uppstår nämligen viljan att improvisera, det är lätt att falla för en kompromiss och se sig själv som ståendes över lagen. Som när jag var på väg hem från Lunds centralstation igår och mötte två cyklister utan lampor på cykelbanan. Slutsatsen blir därmed att jag varken är en normal eller perfekt människa, och med den ödmjukheten brukar jag färdas på cykelbanan bland oskyddade trafikanter oavsett om jag klädd civilt eller för träning.

Lindberg, Björn, 2016. ”Trött på detta skyttegravskrig”. Dagens Nyheter. 2016-03-21. Debattartikel. http://asikt.dn.se/asikt/debatt/istallet-for-naturen-moter-jag-en-varre-fiende/trott-pa-detta-skyttegravskrig/. Hämtad: 2016-03-22

Thelning, Niklas, 2016. ”Istället för naturen möter jag en värre fiende”. Dagens Nyheter. 2016-03-21. Debattartikel. http://asikt.dn.se/asikt/debatt/istallet-for-naturen-moter-jag-en-varre-fiende/. Hämtad: 2016-03-22

Tiscornia, Alberto, 2016. ”Vilka är problemcyklisterna?”. Dagens Nyheter. 2016-03-21. Debattartikel. http://asikt.dn.se/asikt/debatt/istallet-for-naturen-moter-jag-en-varre-fiende/villka-ar-problemcyklisterna/. Hämtad: 2016-03-22 

Angående Vasaloppets problem med att arrangera ett rättvist upplopp för de främsta damerna.

8 mar 2016

Det fanns en tid då jag och min käre bror brukade göra skidspår i trädgården för att sedan åka runt där i cirka fyra timmar samtidigt som Vasaloppet pågick på tv den första söndagen i mars. Lagom till målgången gick vi in och tog plats i soffan. Denna tid är sedan länge förbi och detta år fördrev jag timmarna mellan start och målgång med att räkna i ett nationalekonomiskt matematikhäfte. Herrarnas final bjöd inte på någonting extraordinärt och jag övervägde om det inte hade varit fördelaktigt att studera istället för att bevittna målgången. Som tur var hettade det till när damerna kom in för målgång. Storfavoriten Britta Johansson Norgren, som hade haft en krympande ledning under loppets gång, fick sällskap av Katerina Smutná och Lina Korsgren med fåtalet kilometer kvar. Därefter bjöds det på en rafflande uppgörelse som inte blev mindre oviss – men mer orättvis – på grund av alla män som var i vägen och inte följde arrangörens uppmaningar om att lämna två till tre spår fria åt damerna. 

En del tycker vid det här laget att de fått nog av all uppmärksamhet kring damernas målgång på Vasaloppet. Scenariot var detsamma på Cykelvasan i somras. Damerna ska helt enkelt och vänligen vänja sig vid att det är en och annan man i vägen. Problemet är att jag aldrig någonsin sett ett giltigt argument för saken. När det kommer till frågor om jämställdhet tenderar stora grupper att lämna sin rationalitet och förmåga att argumentera därhän. ”Sluta gnäll, köp en 200 grams Marabou och tröstät för i helvete”, blir plötsligt en tillämplig undanmanöver för att punktera en diskussion.

Betänk nu följande scenario: Jörgen Brink, en av bröderna Aukland och John Kristian Dahl kommer in till Mora för ett svettigt avgörande med doft av vitlök. Plötsligt befinner sig tjugo damer i spåret och trots att arrangören gör allt i sin makt för att få damerna ur spår lyckas de mer eller mindre fälla avgörandet till fördel för en av de satans norrmännen. Skulle gemene man efteråt framställa Brink som rättmätigt förbannad eller kränkt? Svaret är troligen det förstnämnda – rättmätigt förbannad – vilket är ett långt mer positivt laddat ordval än kränkt. Fråga också dig själv om attityden gentemot diskussionen hade uppfattats som ett aldrig sinande gnäll från manliga skidåkare eller en debatt för att göra en onödigt orättvis situation rättvis.

Beakta nu följande citat av den skidåkare vars manöver i utkanterna av Mora försatte Johansson Norgrens ur spår, från Pontus Roos artikel på DN.se, den 6 mars 2016:

  1. ”– Ska jag vara helt ärlig var det knappt att jag visste att det fanns damer runt omkring mig. Jag ville bara spurta för att komma in topp 100, säger (…) till Ulricehamntidningen”. 
  2. ”– Jag säger inte att det inte var ojuste, men jag ville bara komma i mål. Visst vinglar jag till, men Vasaloppet är ändå ett stort motionslopp och sådant här händer hela tiden, säger (…) till Ulricehamntidningen”.

Det ligger någonting mycket paradoxalt över citaten. I det första andetaget är det livsviktigt att komma topp hundra – i nästa andetag är allting ett motionslopp, ingenting är så allvarligt och juryn borde ha överseende med dråpliga misstag. Såtillvida du varken ätit eller sovit ett dygn efter Vasaloppet – eller är schizofren – är det inte normalt att säga emot sig själv på detta vis.

Det tåls också att fundera på huruvida motionslopp och renodlad tävling skulle förorsaka olika uppföranden hos deltagande. Ordet sportslig är på svenska till och med synonymt med ärlig, schysst eller rättvis. Att uppträda sportsligt gäller oavsett vilken nivå du idrottar på. På upploppet i Mora finns det bara en sak som är sportslig (läs: ärlig, rättvis, schysst) om du kommer in tillsammans med de första damerna – nämligen att träda ur deras spår och kämpa för sin topp hundra i ett annat spår. Detta gäller oavsett om Vasaloppet anses vara tävling eller motionslopp. Ge mig annars ett argument för att djungelns lag plötsligt skulle gälla under motionslopp eller i stridens hetta. Om ingen av herrarna visste att de befann sig med de första damerna måste arrangören antingen bli tydligare eller så måste samtliga gå till optikern.

Avslutningsvis och på samma tema vill jag uppmärksamma följande citat av Vasaloppets sportchef Tommy Höglund:

” – De placeringar det handlade om på herrsidan när damerna kom var fortfarande topp-hundra, så det var fortfarande väldigt mycket elitfokus och tävlingsinstinkt, om man säger så. Jag vet inte om herrarna inte hörde signalerna eller om de struntade i det” (Edwinsson, 2016).

Vad jag har fått lära mig i livets hårda skola är placeringar av nästan tresiffrig storlek inte värda att skriva hem om. Oftast är det (hårda) män som vill poängtera detta, men i fallet Vasaloppet är topp 100 för herrarna helt plötsligt i paritet med topp tre bland damerna. Alla rationella slutsatser pekar på det motsatta och därför bör arrangören se till att årets fadäs inte upprepar sig. Varför inte rödmarkera två spår på upploppet och sätta samma färg på SVT:s skoter som följer första dam? Således bör alla herrar runt denna skoter veta att de inte ska använda de två spåren när de kommer till upploppet. Skulle de mot förmodan göra detta straffas de med en tveklös diskvalificering, kanske till och med böter. Jag lovar, problemet är inte omöjligt att lösa. Ta er samman, människan har varit månen. Annars finns risken att Vasaloppet blir en tillställning för män som vill skryta om, och blåsa upp, sina resultat – vilket förvisso ligger helt i linje med loppets historia. Ett sådant arrangemang är därtill ungefär lika exalterande som att nationalekonomiskt matematikhäfte.

*****

Edwinsson, Lisa, 2016. ”Arrangörsmiss kan ha kostat svenska favoriten förstaplatsen”. Dagens Nyheter. Nyhetsartikel. 2016-03-06. http://www.dn.se/sport/arrangorsmiss-kan-ha-kostat-svenska-favoriten-forstaplatsen/. Hämtad: 2016-03-07.

Roos, Pontus, 2016. ”Hans misstag störde damspurten i Vasaloppet”. Dagens Nyheter. Nyhetsartikel. 2016-03-06. http://www.dn.se/sport/hans-misstag-storde-damspurten-i-vasaloppet/. Hämtad: 2016-03-07.

Kan du skriva om något annat än cykling?

1 mar 2016

Jag, RoboCop (hjulsugare) och en dammsugare, en student och en läkare eller två cyklister? 

”Du skriver mycket om cykling – kan du skriva om något annat än cykling?” Frågan är så absurd att den endast kan ställas av en bunt självgoda och belåtna personer som anser att cykel är så främmande att det omöjligen kan relateras till någonting som existerar i deras universum. Individer som anser att deras perspektiv är det rätta – eller åtminstone det som bör hållas framför andras. Ifrågasättande existerar enbart på pappret – eller som en halvdan riktlinje genom livet vilken det sällan går att leva upp till.

Det finns någonting som kallas alkemi. Alkemi baseras på antagandet om att alla ämnen och materia i grund och botten består av samma sak, vilket medför att det skulle vara fullt möjligt att framställa guld ur andra material och ämnen. För guld må detta vara omöjligt, men för mycket annat i livet stämmer det. Människor, idrotter, yrken och vetenskapliga discipliner hänger allihop tillsammans. Den som till exempel läser statsvetenskap kommer snabbt se dess nära släktskap med akademiska discipliner såsom sociologi, psykologi, historia och nationalekonomi. Snart kommer fler, mer avlägsna, släktskap att upptäckas. Precis som det går att se mönster från psykologin, biologin, fysiken, kemin och matematiken i cykling kan sambanden relateras på motsatt håll. Det går alltså att se mönster av cykling i matematik, men du skulle likväl kunna ersätta cykling med ishockey.

Dessvärre har många svårt att inse hur allting i världen hänger samman. Varför? Förmodligen av samma enkla anledning som världen ser liten ut när du flyger och får se den från ovan. Det sägs att de som skådat jorden från rymden grips av känslan hur hjälplös och liten människan egentligen är. Den som aldrig sett världen från ovan finner lätt sig själv i centrum med en oproportionerlig uppfattning av världen utanför.  

Cyklister anses idag vara annorlunda – reaktionen mellan att presentera sig själv som fotbollsspelare eller cyklist är milsvida åtskild. Detta behöver inte enbart medföra negativa konsekvenser men vi kan konstatera att föräldrarna på cykelbanan hugger tag i sina barn och kastar dem av cykelbanan när jag kommer cyklandes i 20 km/h. De synar mig som om de sett ett vilddjur med ett enda mål, nämligen att köra över deras barn – vända – och sedan göra över dem en extra gång med ett belåtet flin på läpparna. Samma barn springer några minuter senare och leker utan uppsikt på en väg där bilar passerar i 40 km/h. 

Är cyklister inte livsfarliga så är de dopade, enligt allmänheten. Jag orkar inte ens ta diskussionen längre. ”Har du aldrig spelat brädspel med din familj utan att fuska?”, brukar min fråga lyda till icke-cyklister som försöker avfyra tungt artellleri genom att nämna Lance Armstrong. Att alla människor med incitament att fuska skulle samlats inom cykelsporten förefaller omöjligt.

Åter till frågan huruvida jag kan skriva om något annat än cykel. Svaret är ja, jag kan skriva om allt annat än cykel – men aldrig enbart om cykel. 

Det här är nämligen en blogg om livet – och cykling är som livet. När du ska cykla ut på en träningsrunda kan du välja vart du ska åka. Att cykla långt, uppför eller i motvind kräver såklart större ansträngning. Vart du än väljer att cykla så gör du det på vägar som redan finns där, men du kan välja vilka vägar du vill för att nå ditt mål. Du kan välja om du ska cykla raka vägen, men den kortaste vägen är ofta stor och trafikerad - kanske ska du istället välja den mindre vägen även om det blir en omväg? Ibland kör du fel, en del vägar är tråkiga och andra slår din motivation i spillror med sitt dåliga underlag. Den som fortsätter att trampa når nästan garanterat sitt mål - förutsatt att detta var någorlunda realistiskt. En del kommer fram snabbt, men för de flesta tar det lite tid. Några cyklister kör i diket. De flesta gångerna kommer du tillbaka till samma ställe som du började på – som om allting vore förgäves. Nästa dag sitter du åter på cykeln.

I ovanstående metafor hade cykel kunnat bytas mot aktör, vägar mot strukturer och att cykla i diket mot avvikande beteende. Beskrivningen hade då sammanfattat cirka ett (1) högskolepoäng i en sociologisk grundkurs. Låt oss här ställa oss följande fråga: är det jag som skriver för mycket om cykel eller andra som tror sig veta för lite om cykel?

Detta är således ingen blogg om cykling – men cykel förkommer ofta som en gemensam nämnare i alla inlägg som ett tydligt bevis på hur allting hänger samman. Med detta sagt kan vi också konstatera att människor sällan blir mer främmande än du själv gör dem. 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!