Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Vilken är egentligen Sveriges bästa tillställning på cykel?

27 jun 2016

Igår var ingen vanlig kyrkosöndag för jag var i Västerås och körde Svenska Mästerskapen på landsväg. Trots att jag levde en ganska anonym tillvaro i den regniga tävlingen hade jag lite tur och lyckades sitta med flera starka cyklister omkring mig i rätt lägen och tog mig i mål efter 180 regntäckta kilometer – något som skulle visa sig vara nog bedrift för dagen. Tack vare att jag lyckades överleva hela tävlingen blev jag, med ganska stor säkerhet, den förste någonsin att inom loppet av två månader vinna en sträcka i Lunds tandemstafett, köra Vätternrundan och fullfölja landsvägs-SM. Därför tänkte jag nu ta tillfället i akt och jämföra det tre spektaklen för att ta reda på vilken som är Sveriges bästa tillställning på cykel.

1.       Valuta för pengarna:

Som student är det viktigt att få valuta för pengarna när de för undantagets skull ska spenderas på lättsinnade nöjen. Vätternrundan är utan tvivel det evenemang som ger minst valuta för pengarna såtillvida du inte är löjligt förtjust i torra kyrkobullar och stannar i samtliga depåer tills du ätit för 1350 kr. Landsvägs-SM ger faktiskt rätt så mycket valuta för pengarna, jag såg inte en bil och fick tävla mot proffs för 300 kr. Mest valuta för pengarna ger Tandemstafetten där du får tandemsittning med eftersläpp, utklädnad, bussresa från Lund till Göteborg samt hem igen, mat, två discon och lite till för 800 kr.

2.       Feststämning:

Inget ont om musikval och speaker på vare sig Vätternrundan eller landsvägs-SM, men inte ens Vacchi kan hetsa publiken till en extas som kommer i närheten av Tandemstafetten. Vätternrundan skulle eventuellt kunna införa discon i Jönköping och Karlsborg men säkerhetsvakterna skulle förmodligen föreslå en lägsta ålder på 28 år.

3.       Upplevd lycka på en skala 1 till 10:

Vätternrundan får en generös 1:a för att undvika ramaskri, kravaller och upplopp på denna hemsida. Under delar av loppet samt när jag kom i mål på landsvägs-SM upplevde jag en stark 9:a men detta klår inte känslan av att bli uppkastad i luften av sextio personer efter vinsten på stora Bergshackan – en klar 10:a.

4.       Episka vägar och vyer:

Under landsvägs-SM hade jag fullt med grus i ögonen och såg inte mycket mer än cyklisten framför mig. Trots att Vätternrundan gav betydligt fler tillfällen att beskåda utsikter kan jag inte säga att den allt som allt var mycket trevligare. Tandemstafetten däremot bjöd på en och annan vy så vacker att jag nästan behövde lägga mig ner och självdö som Bashenke skulle sagt.

5.       Längd:

Här förväntar sig antagligen de flesta att Vätternrundan ska ta en tröstseger och få lite upprättelse, men faktum är att Tandemstafetten totalt mäter över 300 km. Landsvägs-SM ter sig här löjligt i jämförelse med årets 180 km. Vem som vinner är en tolkningsfråga då tandemstafetten är indelad på sträckor från 25 till 15 km.

6.       Need for Speed:

På en tandem kan man onekligen få upp bra fart, jag och min kompanjon maxade dryga 56 km/h på vår navväxlade Monark med 26-tums hjul. Fast den ohotade kungen när det kommer till fart är givetvis landsvägs-SM.

7.       Respektingivande troféer #swag:

På Vätternrundan får du en medalj och klisterlapp att sätta på cykeln. En sådan klisterlapp är nästan mer respektingivande i vårt avlånga land än den gula och blåa tröja som Richard Larsén välförtjänt kommer få ikläda sig en säsong framöver. Fast ingenting mäter sig med den stora Bergshacka som jag fick efter att ha vunnit stora Bergshackan. Den är så pass mäktig – och därmed respektingivande – att den måste förvaras inlåst och lyftas med två händer.

8.       Andliga upplevelser och religiösa inslag:

Utöver den syndaflod som karaktäriserade årets SM-linje fanns där inte mer religiös koppling. På Vätternrundan blev jag givetvis välsignad i Tiveden men det räcker dessvärre inte för att ta hem segern i denna kategori heller. Min partner på tandemcykeln uppför stora Bergshackan fick nämligen smeknamnet Jesus under resans gång. Varifrån smeknamnet kommer tänker jag inte gå in på i detalj, men låt oss avslöja att han inte var allt för pigg under samtliga av de 32 timmar Tandemstafetten varade samt att vi båda insisterade på att han skulle sitta där bak.

9.       Vackrast innan-race-bajs:

Landsvägs-SM och, i synnerhet, Vätternrundan får här minusbetyg med äckliga bajamajor fyllda till toppen eller på sin höjd en offentlig toalett. På cykel-SM är den klassiska standarden ett halvslitet omklädningsrum i vilket doften på toaletten slår dig som om hela svenska elitklungan tömt sin tarm där minuten innan dig. På Tandemstafetten tog jag däremot ett paket servetter ur bussen när vi var i Båstad, smög en bit uppför branten av Hallandsåsen och satte mig ner på en stock med havsutsikt.

10.   Totalt:

Tandemstafetten tar hem en utklassningsseger före landsvägs-SM som trots allt står för en hedersvärd prestation. Vätternrundan plockar inte många poäng, men det kan till stor del bero på min ålder med tillhörande preferenser. En tänkbar slutsats för cykelintresserade ungdomar blir att det är en eftersträvansvärd dröm och bli proffscyklist, men för den som tycker att cykelkarriären med de feta kontrakten känns avlägsen så är det där med studier inte så dumt förutsatt att du fortsätter cykla på tävlingsnivå. Vätternrundan ska också avverkas, men mest för att det är Vätternrundan. Avslutningvis vill jag återigen citera Bashenke med den hedanefter berömda frasen; "det ena behöver inte utesluta det andra". Det finns gott om vägar, tävlingar och andra tillställningar att uppleva på cykel eller cyklar av flera olika sorter – så varför begränsa sig till en, två eller tre tillställningar på cykel?

Extra:

Givmild som jag är, bjuder jag även på GPS-filer från samtliga tre tillställningar. Eftersom min Garmin dog under SM p.g.a. vattenläckage får ni nöja er med Hannes Bergström Frisks GPS-fil (som kom på placeringen framför mig).

Stora Bergshackan: https://www.strava.com/activities/568572624

Vätternrundan: https://www.strava.com/activities/612988215

Landsvägs-SM: https://www.strava.com/activities/621984021

Jag cyklade Vätternrundan och det var inte roligt.

19 jun 2016

Som sommarjobbare på Arla Foods i Jönköping fick jag i tisdags chansen att ta en plats runt Vättern 2016. På grund av den dåliga väderprognosen tvekade jag in i det sista, men efter lite övertalning från Rickards sida beslutade jag mig på torsdag kväll för att ta mig an de trettio milen och hjälpa deras grupp att nå målet på mellan tio och elva timmar. På fredagen cyklade jag därför till ICA och köpte lite wienerbröd innan det bar av till Motala.

Vi startade 01:38 och till en början hade vi faktiskt bra väder, bra vindar och allting rullade på genomgående bra. Mellan Vadstena och Ödeshög började misären med en krasch där två av våra cyklister gick omkull efter att en gått på hjul. Den ena killen spräckte hjälmen medan den andre (Tenner) fortsatte med oss. Lätt skärrade och nu med betydligt mera marginal mellan oss började det regna när vi kom till Omberg, och någon kilometer senare öppnade sig himmelen. I Ödeshög stannade jag och Rickard för att ta på oss regnjackor men det dröjde inte många meter förrän vi blev blöta från alla håll och kanter. Vägen var full av vatten, det sprutade vatten från alla cyklister och regnet stod som spön i backen. Trots att solen borde varit på väg upp såg himmelen framför oss ut som Mordors. Rickard började bli sugen på att bryta och sa till mig att han skulle cykla hem i Jönköping och ta en varm dusch. Jag slängde en blick ut i diket och såg en skylt – 240 kilometer kvar till mål.

Vi stannade i Ödeshög och jag kunde konstatera att jag ändå höll temperaturen ganska bra. På väg ut ur depån såg jag bussarna och lastbilarna för de som stiger av. Jag bestämde mig för att fortsätta till Olas garage i Bankeryd, där jag hade torra handskar. I Kaxholmen slutade det plötsligt att regna och uppför backen blev vi för första gången på några mil riktigt varma. Genom Jönköping var det ömsom regn, ömsom uppehåll, men i Trånghalla började det återigen regna – detta märkte vi dock inte p.g.a. uppförsbacken. Sedan fick jag mina torra handskar hos Ola, några andra bytte alla sina kläder, och när vi passare skylten med 180 kilometer kvar till mål kände jag att det var som ett vanligt distanspass.

I Brandstorp blev det faktiskt uppehåll och hade det inte varit för alla svängar på den fantastiska vägen utmed Vätterns västra sida kunde vi haft mycket trevligt. I Karlsborg tog jag av min regnjacka samt handskar och kunde konstatera att vi nu hade hyfsat bra väder. Dessutom fortsatte de roliga vägarna och när vi gick runt Hammarsundet började de flesta känna att vi var nära mål.

När vi kom till Motala efter 10:25 var det mest en massa folk överallt. Ölen var inte den godaste jag druckit och pastasalladen var inte den bästa jag ätit.

När jag och Rickard satt och väntade på vår chaufför för att komma hem frågade jag honom: ”Kände du någon gång längs vägen att fan vad roligt detta är”. Rickard sa att han aldrig hade känt så. Visst är det speciellt att cykla med flera tusen andra på natten, bli frälst utanför Karlsborg, käka torra bullar och komma i mål efter 300 kilometers cykling på motovägar – men det är knappast roligt. Den enda gången Vätternrundan kan tänkas utgöra något glädjefyllt är när andra frågar om du kört och vilken tid du fick. Sett till mig själv är tiden 10:25 inte direkt att leva ut till min fulla potential, men eftersom mitt uppdrag var att hjälpa en grupp, där de flesta hade knappt ett års cykelerfarenhet, måste det ses som riktigt bra. Det är också här jag finner det enda glädjande med Vätternrundan: om de cyklisterna jag cyklade med fortsätter att cykla gjorde jag en stabil insats.

Varför bröt jag då inte Vätternrundan när jag passerade mitt hem i Habo, genomblöt och med 180 kilometer kvar att cykla? Därför att Vätternrundan är Sveriges Tour de France och Trånghallabacken Sveriges Alpe d’Huez. Om du bryter ett arrangemang av den digniteten spelar det ingen roll hur många SM-medaljer och titlar du har: andra kommer se dig som cyklisten som bröt Vätternrundan. Något sådant går inte att leva med. 

Jag hittade en tjugolapp utanför Ekonomicentrum en gång.

11 jun 2016

Den 30 juni 2016 blir 20- 50- och 1 000-kronorssedlar av den gamla designen ogiltiga i Sverige. Innan jag flyttade till Lund behövdes kontanter enbart vid fikarundor eller cykeltävlingar runtom i landet för att kunna köpa någonting ätbart i avkrokar där korterminalen ännu inte sett dagens ljus. Av denna anledning tror jag det är många cyklister som sitter inne på gamla sedlar som måste förbrukas eller växlas innan den 30 juni. Eftersom jag en gång varit i denna sits – alltså med sedlar som måste spenderas eller växlas – känner jag att det är min plikt och berätta en lärdomsrik historia fullpackad med sensmoral för att ingen annan ska begå samma misstag som jag.

Jag hittade nämligen en tjugolapp utanför Ekonomicentrum en gång. Den gamla designen, med Selma Lagerlöf. Tjugolappen bara låg där på asfalten en morgon klockan åtta. Som vanligt (med undantag för Valborg) var Lund tomt vid detta tidiga klockslag. Således var det fritt fram för mig att ta tjugolappen när jag passerade den cyklandes på vägen till morgonens föreläsning, men någonstans tvekade jag. Tjugolappens placering på gatan var så uppenbar att det framstod som en stor gåta varför ingen plockat upp den innan. En femtedels hundralapp, en femtiondels tusenlapp, en 50 000-dels miljon – en liten förmögenhet. Trots detta låg den likvida sedeln bara där och väntade på att återigen få hamna i en plånbok och uppfylla sitt syfte som allmänt accepterat betalningsmedel.

Det måste vara ett experiment, tänkte jag först. Jag kastade en blick mot fönstren på Ekonomihögskolan och förväntade mig att hitta en övervakningskamera eller några observerande forskare i de mörka fönstren. Det är garanterat någon som undersöker hur desperata studenter är mot slutet av månaden, resonerade jag för mig själv. Framför mig såg jag det klassiska busstrecket med en plånbok fäst i ett snöre och några busungar flinandes på andra sidan buskaget. Kanske rusar någon fram när jag plockat upp tjugan och tvingar mig att lämna tillbaka den? Sedan säger de att jag måste svara på en enkät om min ekonomi och mina konsumtionsvanor. ”Fyll i mailadressen här så kan du vinna en biobiljett”.  

Samtidigt funderade jag över vad jag skulle göra med den där tjugan om den – mot förmodan – inte var en del av ett experiment. Rationellt sett borde jag investera för framtiden. Köpa aktier och se tjugan växa med några procents avkastning per år. Det hade varit en fantastisk historia, att hitta en tjuga utanför Ekonomihögskolan, köpa aktier för den och sedan på ålderns höst lösa ut en tusenlapp. Nästan så fantastisk att Holger Crafoords Ekonomicentrum hade fått byta namn. När jag efter en minut eller två varken sett övervakningskameror eller iakttagande forskare bestämde jag mig slutligen för att stoppa tjugan i min ficka och cyklade vidare mot föreläsningen. Några timmar senare, när jag kom hem, hittade jag en femkrona som låg och skramlade i byrålådan. Planen var att under helgens distanspass köpa antingen fika eller falafelrulle för tjugolappen som en gång legat utanför Ekonomihögskolan.

Helgen passerade men tjugolappen låg kvar i min plånbok och såg allt tröttare ut. När onsdagen kom köpte jag en öl på nationen för tjugan som en gång legat utanför Ekonomihögskolan. Den kvällen kändes det som en fantastisk investering, möjligtvis en av de bästa jag någonsin gjort – men i efterhand kan vi konstatera att det förmodligen var det sämsta jag kunde göra med tjugan. En femtedels hundralapp, en femtiondels tusenlapp, en 50 000-dels miljon – en liten förmögenhet. På Systembolaget hade jag till exempel fått två öl, alternativt en finöl, för samma tjuga. Jag har funderat på saken, och mitt agerande var inte rationellt någonstans. Därför hoppas jag att denna historia kan fungera som ett varnande exempel för den som måste bli av med sina 20- och 50-kronorssedlar av den gamla designen innan den 30 juni.  



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!