Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Det är inte synd om studenter. Inte professionella idrottare heller för den delen.

21 jul 2016

Jag kommer ihåg första gången jag såg en elitcyklist sitta och inhalera astmamedicin tio minuter innan start på ett Östgötalopp i början på min cykelkarriär. Han drog så djupa andetag att en, i brist på bättre vetande, kunde trott att han varit under vatten i tio minuter och nu öppnade sina lungor för fulla spjäll. Sedan den dagen har de bara blivit fler och fler – inhalatorerna. Det tycks som att astmainhalatorna är lika obligatorisk för konditionsidrottaren som shakern för muskelbyggaren.

I ett gammalt inlägg om vintercykling frågade jag mig själv om den höga graden av ansträngningsastma hade något att göra med träning i låga temperaturer och torr luft. Någonting måste det vara, för den frekvens med vilken astmamedicinering förekommer på elitnivå inom konditionsidrotter är långt över genomsnittet. Det kan tyckas konspiratoriskt, men ibland får jag för mig att det råder det inflation på diagnosen ansträngningsastma då det knappt behövs medicinsk undersökning. När jag var yngre hade jag problem med trånga luftvägar i kyla och kollapsade nästan på hockeyträningar utomhus. ASTMA, skrek läkarna och gav mig inhalator men efter ett år utan förbättring fick jag sluta medicinera. Idag har jag växt ifrån problemen.

Låt oss nu lämna denna fundering därhän och förutsätta att alla som tar astmamedicin verkligen behöver den – är det då synd om de som oavsiktligt påträffas med för hög dosering i blodet? Vi tittar närmare på några citat från Marit Björgren angående Martin Sundby:

”Jag stöttar Martin i denna svåra tid för honom. Och jag har hundra procent förtroende för Fis sjukvård och övrig stöttning, säger Björgen till det norska skidförbundets hemsida”.

Låt oss försöka få lite perspektiv på händelsen genom att jämföra med studenter. Under tentamen råder mobilförbud – telefonen ska förvaras avstängd på annat ställe än din skrivningsplats. Alla studenter ska vara införstådda med dessa regler och student som påträffas med mobil straffas vare sig mobilen har använts för fusk eller inte. Tycker någon synd om studenter som stängs av och blir fråntagna resultat då de påträffas med mobil vid tentamen? Finns det någon här i världen som känner medlidande för dem när CSN stryps och de får skörbjugg av alla nudlar? Nej, för studenter förväntas på egen hand vara införstådda i regelverket. Tydligen gäller detsamma inte professionella atleter med mångfalt större inkomster. Martin Sundby är en professionell skidåkare. Han ska veta hur mycket medicin han får ta, och är han osäker tar han den inte. Åker han fast är han skyldig oavsett hur myket misstag det må vara, och alla resultat samt medföljande inkomster ska tas ifrån honom. Och det är inte synd om honom någonstans.  

”Jag har godkännande av internationella skidförbundet och all forskning visar att dessa astmamediciner inte har prestationshöjande effekt om du inte är astmasjuk, säger hon och fortsätter: I likhet med Martin kan jag inte heller vara bäst i världen utan att använda astmamedicin.”

Ja, ni har ett godkännande – men även en gräns för maxdosering. Jag har körkort, men det betyder inte att jag får köra hur jag vill. Kör jag vanvettigt straffas jag. Det är nämligen som så, att när de som använder astmamedicin överskrider maxdosen gör de så att andra inte kan vara bäst i världen.

De senaste åren har många svenskar undrat varför de svenska skidåkarna står som parkerade i spåren medan norrmännen och norskorna dominerar tävling efter tävling med flertalet åkare. De tränar mer, är ”oerhörda talanger” och ligger i framkant vad gäller allt från vallning till träning, brukar förklaringen låta – en förklaring som rimmar bekant med ett visst cykellag. Och visst ligger de norska skidåkarna i framkant vad gäller allt från vallning till träning eftersom de använder inhalatorer så nya att deras egna läkare inte har koll på dem. Tycker du att denna känga var oförskämd från min sida går det vända på det – den noggrannhet vilken tycks råda vid träning och vallning finns tydligen inte vid medicinering. Hur man än vrider och vänder på saken finns det bara en slutsats – det är inte synd om den gör skyldig till överdosering eller intagande av preparat som är emot WADA:s regelverk. Om ett regelverk ska kunna upprätthållas går det inte se mellan fingrarna för misstag, för så fort undantag börjar utfärdas kommer allt mer rinna igenom efterhand. Jag kan därför leva med att friska idrottare tar astmamedicin då dess effekter på friska förmodligen är lika med noll. Vad jag däremot inte klarar av är alla dessa snyfthistorier om hockeyspelare, cyklister och skidåkare som påträffats med för höga doser av olika astmamediciner. Det är hög tid för dem att växa upp och leva med konsekvenserna av att bryta mot reglerna – hur ofrivilligt det än må vara – precis som studenter.

"Du körde i 120 km/h. Högsta tillåtna hastighet med bromsad släpvagn är 80 km/h. Därför kommer du bli av med körkortet en kortare tid och få några tusen kronor i böter." 

"Men jag har ju Volvos nya turbodiesel, det blir ju så lätt hänt. Dessutom har jag ju c-körkort! Tyck synd om mig. Snälla."

”Den dagen du kör ifrån mig upp till länsgränsen och hem igen, då får du kalla mig för gubbe”.

9 jul 2016

För några veckor sedan rullade jag in till CK Ringens klubblokal för en hederlig tisdagsträning. Där var redan en grupp ungdomar som – någorlunda uppkäftig kan tyckas – hälsade mig, Glenn och mina äldre klubbkamrater välkomna med frasen ”hej gamlingar”. Det var en sällan ont menad välkomsthälsning som förnärmade en 21 år ung student, men efter att jag ältat den fram och tillbaka under några veckor kom jag fram till att den påminner mig själv om begynnelsen på min egen cykelkarriär.

Landsvägscykling är idag inte den mest attraktiva sporten i Sverige. Såtillvida du inte har en ytterligare dimension i ditt cyklande – låt säga att du gör något vrålfräckt som att cykla till alla skånska slott eller har vunnit en sträcka på någon tandemstafett – kan du lika gärna strunta i att nämna ditt cykelintresse för främlingar. Redan här kan vi konstatera att allmänhetens ointresse besegrat tävlingscyklisten – men när anledningen bakom cyklandet tillfogas övergår ointresset i nonchalans, ignorerande och totalt avfärdande.

Barn som börjar i fotbollskola gör det med ambitioner om att bli den nya Zlatan. Samtidigt plockar förbund och klubbar bort möjligheterna att tävla i tron om att skydda dem från gallring. De som inte tycks ha möjligheten att bli bäst slutar innan de fyllt 14. Varför tvistar de vise om. Senare i livet ska det idrottas av hippa anledningar som för att gå ner i vikt, för att kunna utnyttja företagets friskvårdsersättning eller hålla sig i form för att i slutändan nå något mycket viktigt mål som en svensk klassiker eller Ironman. När hälso- och motionsargument smyger sig ner i åldrarna är det inte konstigt att ungdomar byter boll mot en skärm där de får uppleva tävlingsmoment och gradvis stigande utmaning från diverse spel. Jag har cyklat i snart tio år, men min drivkraft fanns varken i drömmen om att bli världsbäst, hälsan eller trendiga arrangemang – jag ville bara cykla ifrån min pappa upp till länsgränsen och hem igen. 

”Är det inte en härlig upplevelse att vara ute och cykla med grabbarna. Känna farten och hur hormonerna, adrenalinet, rusar. Hur många av er är gifta? Vilka vackra tänder du har.”

En man utanför baren i Tenhult som började prata med mig efter en lagtempointervall.

15 kilometer norr om Habo, uppe på Hökensås, är länsgränsen mellan Jönköping och Västra Götaland belägen. Länsgränsen är omstridd då Habo kommun tillhör Västergötland som landskap, men på grund av strategiska anledningar valde att tillhöra Jönköpings län. Härvid slutar historie- och geografilektion i detta inlägg då länsgränsens relevans för oss är av helt annan karaktär. Länsgränsen kom nämligen att bli en vändpunkt som jag, min storebror och farsan använde oss av på Hökensås när vi skulle cykla tre mil i början av våra cykelkarriärer. 2007 var året, närmare bestämt.

Det dröjde inte länge förrän vi tre började tävla mot varandra upp på Hökensås och hem igen. Vid ett ordalag råkade jag kalla farsan för gubbe och det var då han genom en väl formulerad mening skänkte mål och mening till min cykelkarriär. ”Den dagen du kör ifrån mig upp till länsgränsen och hem igen, då får du kalla mig för gubbe”. Det var ett erbjudande som saknade motstycke i mitt då snart tretton år långa liv. Jag hade testat många sporter – fotboll, hockey, tennis, innebandy, längdskidor – men ingen av dem hade erbjudit mig möjligheten att få kalla farsan för gubbe.

Så jag fortsatte att cykla och träna bara för att kunna cykla ifrån farsan upp till länsgränsen och tillbaka. Men ni ska veta det, att farsan han var stark i sina glansdagar. Jag försökte sitta på hjul och slå farsan i spurten. Jag försökte stöta av honom i den lilla kantvinden som ibland lyckades tränga igenom Hökensås tjocka skogar. Jag försökte alliera mig med storebrorsan för att köra slut på farsan, men åren gick utan att jag kunde cykla mig till privilegiet att rättmätigt få kalla farsan för gubbe.

Till slut kom dagen då jag ställde av farsan upp till länsgränsen och hem igen. Den dagen åts ingen tårta, i tidningen återfanns inga stora rubriker och bedriften i sig var utom intresse för icke-cykelintresserade. Jag har faktiskt glömt bort vilken dag det var, men det är inte heller av betydelse eftersom poängen är att året blivit 2010 och jag hade under sommaren lyckats bli bronsmedaljör på USM-linjet i P15-16. När jag väl blivit så pass bra på att cykla att jag äntligen fick kalla farsan för gubbe, då hade jag också hållit på länge nog för att se embryot av min egen potential samt blivit så bra att det nästan var för sent att sluta.

För närvarande må landsvägscykling inte vara den mest attraktiva sporten i Sverige – men den skulle utan tvivel kunna locka fler. Allt som behövs är egentligen att vi erbjuder nya cyklister och ungdomar en chans att kalla oss gubbar, kärringar – eller det könsneutrala gamlingar – den dagen då cyklar ifrån oss. Få andra idrotter erbjuder den möjligheten till utmaning och tävlingsmoment som landsvägscykling – något som vi måste utnyttja till vår fördel. Att bli avställd ska inte ses som en fara med landsvägscykel, snarare en möjlighet. Kanske var det detta som farsan förstod när han myntade uttrycket; ”den dagen du kör ifrån mig upp till länsgränsen och hem igen, då får du kalla mig för gubbe” – eller så hade han bara ett oproportionerligt ego kombinerat med skev uppfattning av åldrande och tidens gång. 

Jag vinner Jönköping CKs klubbmästerskap 2012. På andra plats kommer min storebror Daniel och på tredje plats kommer farsan – vid denna tidpunkt korrekt refererad till som gubbe. 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!