Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Det var en gång en dansk, en norsk och en Bellman som skulle vara med i en cykeltävling.

21 okt 2016

Land             Guld                   Silver                 Brons

Danmark           2                          1                           0

Norge               1                          0                           1

Sverige             0                          0                           0

 

”Det var en gång en dansk, en norsk och en Bellman som skulle vara med i en cykeltävling. Dansken och norsken tävlade men Bellman stannade hemma eftersom hans chanser att vinna, på pappret, var minimala.”

När jag var junior tillhörde Sveriges juniorlandslag ett av de tio bästa i världen. Fredrik Ludvigsson, Marcus Fåglum, Gustav Höög och Ludwig Halleröd placerade sig ofta bland de tio främsta internationellt och försåg Sverige med sex platser till såväl EM som VM. Halleröd fick tyvärr diskbråck innan mästerskapen och av denna anledning fanns i praktiken tre lediga platser. Bakom Ludvigsson, Höög och Fåglum konkurrerade ett flertal cyklister om dessa platser – trodde vi åtminstone. Jag var en av dem, en annan var Per Harring. Tack vare sin styrka och spurt hade Harring under den första delen av säsongen vid flertalet tillfällen placerat sig topp tio i den danska U19-klassen och vunnit en etapp på u6, där han även vann poängtröjan, i konkurrens mot de bästa norrmännen. Trots detta valde SCF att bara skicka tre cyklister till EM i Nederländerna.

Under hösten fick vi veta att tre cyklister var det som gällde till VM också. Per Harring valde att sluta cykla. Jag blev skickad på andra landslagsuppdrag i Tyskland och placerade mig runt 40:e plats. Tidigare hade en 40:e plats internationellt varit tillräckligt för att bli uttagen till VM, men inte denna gången. En landslagsledare förklarade t.o.m. framför mig att vi var för dåliga och hur en av de svenska juniorcyklisterna ”var för fet för att cykla uppför Cauberg”.  

På andra sidan Øresund har de ett juniorlandslag som tillhört de bästa i världen flera år. Varje generation framstår vara gyllene. Möjligtvis hänger det samman med att danskarna ständigt är ute och tävlar internationellt – ibland befinner de sig rent av på två tävlingar samtidigt. Visserligen har det varit en kostsam strategi – det danska förbundet brottas nu med ekonomiska problem – men framgångarna har inte uteblivit. Givetvis kan det vara så att ekonomin är det som sätter käppar i hjulet för det svenska landslaget också, men då är det hög tid att börja leta fler sponsorer. Det lär inte bli lättare när Emma Johansson lagt av. 

”Det var en gång en dansk, en norsk och en Bellman som skulle vara med i en cykeltävling. Dansken och norsken tävlade men Bellman stannade hemma och körde Vätternrundan.”

Problemet för de svenska cyklisterna är inte att de är för dåliga, problemet är att de tävlar för lite internationellt och när de tävlar nationellt är kvalitén på tävlingarna för låg eftersom bredden saknas. Vad danskarna har förstått är att cyklisten som tävlar utomlands skapar en spill-over effekt på andra cyklister. Låt oss säga att 10-20 danska juniorer tävlar internationellt under ett år, då kommer de också sätta internationell fart på de inhemska tävlingarna. I Sverige alternerar sig förbundet kanske på sex cyklister – eller tre som när jag var junior – och då kommer de inhemska tävlingarna sluta med att de bästa antingen kör lagtempo själva eller trampar luft i tio mil och snittar 36 km/h innan de gör upp i en spurt.

Fördelarna med att alternera sin landslagstrupp fortsätter då det hela tiden finns cyklister av internationella mått på hemmaplan som sätter färg på de nationella tävlingarna. På juniorsidan i Sverige uppstår givetvis problem då bredden i dagsläget saknas men för u23-landslaget finns alla möjligheter. Varför inte ha en A-trupp som kör de finare tävlingarna, och en B-trupp som får testa vingarna på t.ex. Post-Cup i Danmark iklädda landslagets färger? Tro mig, halva förklaringen bakom svenska cyklisters uteblivna framgångar bottnar i att de inte tror på sig själva och det hänger tätt samman med att förbundet aldrig trott på dem.

Vad det svenska cykelförbundet inte förstått än är att vi sitter i en guldsits då vi kan snylta på Danmarks tävlingar. Vi behöver alltså inte åka till Tyskland eller Belgien varje helg för att köra tävlingar med internationell standard. Ibland räcker det med att åka över bron. Den danska Post-Cup erbjuder oftast samma startfält och kvalité som de danska UCI-tävlingarna, jag har under säsongen tävlat mot Michael Mørkøv och Mads Pedersen. Istället verkar den svenska elitsatsningen lokaliserats till Falun och Skara med flera hundra mil till närmsta tävling av internationell standard. Jag har hört cyklister säga att de svenska talangerna bör ”flytta till Falun för möjligheterna att få sparringpartners på träning och köra velodrom på vintern”. Det är som att högkvalitativ träning väger tyngre än högkvalitativ tävling. När jag påpekar detta tar de ofta upp Jenny Rissveds som exempel. Då ska vi komma ihåg att Rissveds gör fler internationella starter än nationella på ett år, vilket inte gäller för de flesta andra cyklisterna bosatta i Falun. Den bästa lokaliseringen för ett cykelgymnasium i Sverige är antagligen Malmö. Här går det dessutom cykla utan dubbdäck hela året en bra vinter.

”Det var en gång en dansk, en norsk och en Bellman som skulle vara med i en cykeltävling. Dansken och norsken tävlade men Bellman stannade hemma och 4x4 på rekordwatt!”

En del pratar vidare om att det krävs ett visst antal tusen timmar träning för att bli en bra cyklist. Det är en halvsanning, då alla dessa timmar är förgäves om du inte tävlar någonting. Av denna anledning kan det inte betonas nog mycket hur viktigt det är att det finns tävlingar på lokal, regional eller nationell nivå för ungdomscyklister, men från 15 års ålder måste dessa tävlingar alterneras med internationella. I synnerhet när startfälten ser ut som de gör i dagsläget. Desto färre starter du gör på ett år, desto större blir pressen att prestera på varje tävling. När de flesta svenska cyklisterna kommer till VM känner de antagligen en oerhörd press att prestera samtidigt som dansken ser det som ännu en dag på jobbet.

Cykling är en långt mycket tuffare sport än vad många tror. För att kunna placera sig i en internationell klunga krävs inte bara grundstyrkan utan också finess, taktik och vassa armbågar. För att öva upp detta måste cyklister få rutin eller bygga upp en viss attityd. Detta går inte att göra hemma på slaskmoppen i fem timmar eller med 4x4 på testcykeln. Dessvärre verkar inte det svenska cykelförbundet tänka på detta sätt och cykel-VM i Qatar 2016 kan sammanfattas med följande historia; det var en gång en dansk, en norsk och en Bellman som skulle vara med i en cykeltävling. Dansken och norsken tävlade men Bellman stannade hemma eftersom hans chanser att vinna, på pappret, var minimala (och nästa tävling var de inte större).

Konditionsidrottens paradox

16 okt 2016

Jag har tidigare skrivit om att det inte är synd om Martin Johnsrud Sundby. Denna vecka har sportnyheterna återigen präglats av en norsk skidåkare som åkt fast för doping. Vänligen notera terminologin åkt fast för doping. Dopa betyder enligt den Svenska Akademins ordlista: ”stimulerande medel för att öka prestationsförmågan”. Således har även den som påträffats med ett förbjudet preparat, eller överskriden maxgräns, dopat sig. Om detta är medvetet eller ej ska således inte spela någon roll för straffet, och anledning varför detta inte ska spela någon roll är högst praktisk.

Låt oss säga att polisen arbetar med att ta fast fortkörare på vägar runtomkring i Sverige. En chaufför som blivit stoppad för fortkörning, och riskerar böter, säger att det inte var avsiktligt – fortkörningen var ett resultat av stress och hemlängtan efter en lång dag på jobbet. Polisen börjar tycka synd om chauffören, polisen vet ju själv hur det kan vara ibland, och river såldes böteslappen i småbitar. ”åk vidare och ha en trevlig dag”, säger polisen samtidigt som vi måste fundera över huruvida polisen kommer göra samma sak nästa gång en stressad bilist med hemlängtan kör för fort? Vilka kriterier ska polisen sätta upp för en ”godtagbar ursäkt”? Kanske kommer det rent av spridas i samhället att polisen släpper alla som kan bedyra sin oskuld?  För att ett regelverk överhuvudtaget ska fungera måste det vara konsekvent. WADAs lista med förbjudna substanser och regelverk finns av en anledning.

Innan vi går vidare kan det vara värt och poängtera att detta inlägg inte ämnar till att peka ut lag eller idrottare. Vad jag skriver är varken bevis eller spekulationer – det är tankar och frågor. Den senaste veckans händelser inom cykel och skidåkning pekar nämligen på att en del frågor måste ställas. Detta inlägg ska således mera ses ett ifrågasättande av tillstånd, mentalitet och kultur inom sporterna generellt. De idrottare och namn som förekommer är således också de som varit aktuella i den senaste veckans händelser.

Precis som inlägget med Sundby går det dra paralleller till mobiltelefoner och salstentamen för studenter. Studenter som påträffas med mobiltelefon under salstentamen straffas vare sig den använts eller inte. Jag kan pussa fötterna på tentamensvakten och gråta inför disciplinnämnden, men de kommer likt förbannat se mig som en fuskare. Det som händer när ursäkter börjas godtas, och kompromisser accepteras, är att det skapas kryphål och gråzoner för de som verkligen har för avsikt att fuska. Med tanke på den historia som konditionsidrotterna skidåkning och cykel har, samt pengarna som finns i omlopp, är de eventuella riskerna med att skapa dessa gråzoner och kryphål allt för stora enligt mig.

En del menat att fallen Sundby och Johaug pekar på att norrmännen dopar sig systematiskt. Ett sådant påstående är ett övertramp eftersom a) det finns för dåligt med bevis för en sådan slutsats och b) enbart dessa substanser skulle knappast användas. Frågetecken uppstår dock; det vilar någonting mycket motsägelsefullt över den inställning till läkemedel som idag finns i de två giganter som dominerar inom konditionssporterna cykel och skidåkning.

På cykelsidan har vi Team Sky som å ena sidan har sina marginal gains: alla stirrar på sina wattmätare samtidigt som de trampar på den (vetenskapligt uppmätta och personliga) perfekta kadensen, kocken åker med på alla tävlingar, ibland tar de med egna madrasser och kläderna ska testas i vindtunnlar. Team Sky säger att de representerar en ren sport, en ny generation, men detta framstår som ren rappakalja för den skrapar lite på den turkosa fasaden. Trovärdigheten är de facto ungefär lika hög som när Coca-Cola skriver att de tar ansvar för folkhälsan. Team Sky är nämligen inte med i MPCC. Steven de Jongh, Dario Cioni, Michael Barry, Morris Possoni och Davide Appollonio är några namn från lagets historia som kan relateras till doping. Den senaste veckan har vi dessutom kunnat läsa om hur de använder sig av läkemedel inom ramen för TUE-dispenser. Den som säger att Team Sky är experter på att använda läkemedel inom gränsen för regelverket, med hjälp av TUEs, skulle inte ljuga. Bör vi gå med på att Team Sky får deklarera sig själva som den rena cykelsportens främsta riddare när regelverkets gråzoner utnyttjas till max? Svaret är nej.

Skidåkningens motsvarighet är Norge. Precis som med Team Sky säger de att de tränar hårdare, bättre och offrar lite mer för att vara bäst. Det är som om att alla andra sitter hemma på soffan och äter chips. Dessutom ska skidor, med tillhörande valla, analyseras in i detalj och kosten är såklart A och O för att kunna prestera på topp. För att veta hur träningen ska läggas upp tas idrottarna till de bästa laboratorierna i världen där deras fysiska förmåga testas och kartläggs av experter som sedan skräddarsyr träningsprogram. Sedan kommer vi till läkemedel och här verkar helt plötsligt båten inte gå hela vägen in i hamnen. En doktor kan glömma lämna in en TUE, någon har inte koll på sin medicin, en annan missar varningstext och stora röda symboler på en läppkräm. Det är ungefär som att jag skulle skriva här att jag ska vara extremt noggrann med min kosthållning samtidigt som jag sitter och äter smågodis.

Det är just detta sista – vad som verkar vara en mindre ignorering av läkemedel när allting annat kontrolleras in i detalj – som framstår vara så paradoxalt i mina ögon. Här skapas ett gigantiskt frågetecken – kanske är noggrannheten med läkemedel helt enkelt inte så hög eftersom medicinkulturen fortfarande regerar inom konditionsidrotterna? Möjligtvis är bedyrandet av en ren idrott och nya generationer bara bra PR. Samtidigt, under ytan, existerar fortfarande samma mentalitet som när Lance Armstrong stod uppför hela Sestriere 1999. Det var också samma Tour som Lance testade positivt för cortisol – något som förklarades med en kräm mot sår i Lance ömma stjärt och, förmodligen, ett förfalskat recept.

Om konditionsidrottare på den högsta nivån verkligen vill framstå som en ny generation och ta ställning för en ren idrott krävs att a) systemets gråzoner inte utnyttjas, b) samma noggrannhet vid användandet av läkemedel som med träning, material etc. och c) alla straff, även om de kommer som påföljd av ett misstag, tas rakryggat för att bibehålla regelverkets funktion. Dessvärre finns idag enbart ett fåtal exempel på förebilder med denna inställning. Advokaten Christian B. Hjort säger till SVT att: ”Therese Johaugs ställning i frågan är att hon inte kan klandras för något. Och ett accepterande av en avstängning innebär ett accepterande av skuld. Därför är det är inte lämpligt för henne att acceptera en avstängning”. Är det denna inställning den nya generationens professionella konditionsidrottare har gentemot WADAs antidopningsarbete och avstängningar så kan de gråta hur mycket de vill utan att jag tycker synd om dem. Jag kan mycket väl gå med på att de är rena och de positiva testen är misstag; det är mentaliteten gentemot medicin och WADAs regelverk som gäckar mig. Uppenbarligen har den inte kommit allt för långt sedan Lance Armstrong stod uppför hela Sestriere 1999. 

Skånska slott

2 okt 2016

På ett distanspass med CK Ringen den 27 februari 2016 passerar några tappra hjältar en gigantisk damm mellan Börringe och Anderslöv i morgondimman. Det är då Glenn ”Glennan” Nilsson för första gången framför sin legendariska tes: ”har man damm på sin mark så är man rik”. För de flesta hade kanske ett sådant uttalande på ett distanspass fallit i glömska, men inte för bandspelaren Marcus Persson som redan dagen efter – den 28 februari 2016 – cyklar till Hjularöds slott för att se om de har en damm. Marcus har nämligen fått en idé – eftersom de som bor i slott förmodligen är rika, måste de ha damm på sin mark. Annars stämmer inte det som Glenn har sagt, Glenns tes. Dessutom bar Marcus redan på en vilja att cykla till samtliga skånska slott och Glenns tes gav honom en anledning.

För att dokumentera sin empiriska bevisning har Marcus bestämt sig för att ta en selfie framför varje slott och sedan publicera den med datum, namn på slottet och en liten kommentar kring huruvida Glenns tes stämmer eller inte. Succén är inte given och på väg till slott nummer två – Skarhult – funderar Marcus på om den glimten i ögat som tesen bygger på, kommer framgå för alla. Funderingen visar sig dock vara överflödig och en månad senare har Glenns tes gjort sig känd i flertalet kretsar.

Den 26:e mars 2016 var dagen då Marcus bestämt sig för att cykla upp utmed Skånes västra kust och ta vartenda slott tills hans nästan var ute vid Mölle fyr, för att sedan ta av österut och cykla över Ängelholm, Bjuv och Söderåsen hem. Visst hade den 228 kilometer långa rundan kunnat bli mycket trevlig om det inte var för att det blåste likt förbannelsen från nordväst. Resan upp var således tyngd av motvind, vilket egentligen borde inneburit att Marcus skulle kunnat segla hem i medvind. Fast denna gång blev han blåst på konfekten när vinden slog om till sydvästlig i Höganäs. Efter knappt åtta timmar på cykeln rullade Marcus upp utanför Lundafalafel och beställde två falafelrullar med haloumi. Sås? Vitlök.

2016-02-28. Hjularöd. Damm (vallgrav) finns. 

Totalt antal cyklade kilometer: 2 220 km

Totalt antal slottsrundor: 18 rundor

Total cyklad tid: 72 timmar

Genomsnittlig slottsrunda: 122 km på 4 timmar med 30,1 km/h i snitt.

Dagarna innan det var dags att åka till Jönköping och jobba över sommaren bestämde sig Marcus för att dra en slottsrunda på Österlen. Efter att ha spenderat tiotalet semestrar i denna pittoreska del av Skåne kändes det som att återvända till sitt andra hem. Den här gången var vindarna med vår cyklist i de fränaste brillorna, men hans Mavic-hjul bestämde sig för att göra uppror. Efter 90 av 220 km skar sig lagret i framhjulet. Efter 140 km stod Marcus i Sankt-Olof och övervägde att åka med buss eller tåg hem till Lund. Trots detta fortsatte han med ett framhjul vilket lät som om det skulle falla ihop vilken sekund som helst. Tillbaka i Lund efter knappt sju och en halv timme rullade Marcus upp utanför Lundafalafel och beställde två extra stora falafelrullar med haloumi. Sås? Vitlök.

Två månader senare var Marcus åter tillbaka i Skåne efter en sommar där han jobbat nattskiftet på Arlas kyllager i Jönköping. Mentalt härdad gav han sig iväg mot Degeberga i ösregn, morgonen den 22 augusti. Efter 28 km övergick regnet i hagel när Marcus passerade Vombsjön. Detta påverkade inte vår hjälte något nämnvärt, ty denna dag gick det steka ägg på hans nacke och han hade helt enkelt gett sig fan på att cykla 180 till Degeberga och hem igen. Efter cirka 67 kilometer kom Marcus fram till Höge väg, bara för att inse hur vägen var avstängd. Med en bild på grävskoporna accepterade Marcus nederlaget och den tunga vetskapen om att han inte skulle få se Maltesholm. Det var då han hittade bakvägen upp till slottet, en liten grusväg så dålig att trädens rötter tittade upp på sina ställen. Fast besluten om att se slottet tog Marcus denna undermåliga bakväg upp till slottet och regnet, ja det föll fortfarande från himmeln. Väl tillbaka på asfaltsvägen efter sin visit uppe vid slottet, där den skånska fanan vajade högt, spolade Marcus av sin leriga cykel med vattnet från sina vattenflaskor. Några kilometer senare sprack himmelen upp och vädret slog om till solsken och tjugo grader när han cyklade hemåt med vinden i ryggen. Två dagar senare var Marcus återigen ute på en slottsrunda – nu cyklade han totalt 196 kilometer norröver. Efter knappt sex och en halv timme rullade Marcus upp utanför Lundafalafel och beställde två extra stora falafelrullar med haloumi. Sås? Vitlök.

2016-08-22: Maltesholm. Damm (vallgrav) finns. 

Längsta slottsrundan: https://connect.garmin.com/modern/activity/1358741597

Festligaste slottsrundan: https://connect.garmin.com/modern/activity/1383347504

Vackraste slottsrundan: https://connect.garmin.com/modern/activity/1318006811

Total tid: 28 februari till 28 maj samt 22 augusti till 28 september = 5 månader

Mest gillade slottsbilden: Toppeladugård, 2016-03-21.

Efter dessa två forceringar återstod endast tolv slott. Tio av dessa var de som låg belägna allra längst från Lund – bortåt Hässleholm och Kristianstad. Först var tanken att ta tåget dit, och cykla en runda på 18 mil där – men Marcus ändrade sina planer när han insåg att hans cykling till alla Skånska slott enbart var äkta om han cyklade dit för egen maskin. Den 13 september låg vindarna på från rätt håll, väderprognosen var lovande och Marcus hade inga föreläsningar att gå på under dagen. Således var detta dagen det skulle ske. Sedan fick Marcus veta att han var tvungen att vara på en kurs i Lund vid klockan 17.00. Fast besluten om detta fortfarande var dagen ställdes klockan på 03.30.

05.30 rullade Marcus ut från Lund i mörker och med lamporna på. Vid Skarhult fick han se 50 brunstiga hjortar och 06.30 hade han förhoppningar om att toppa denna storslagna syn med en soluppgång över Ringsjön. Visst började solen stiga vid horisonten men innan det hann bli riktigt vackert kom dimman. Lützen-dimman kom att ligga tät i två timmar och den gjorde vår stackars cyklist genomblöt. När väl dimman lättade blev det återigen strålande solsken och efter knappt nio timmar rullade Marcus in i Lund. Eftersom han p.g.a. tidspress enbart ätit medhavda mackor och godis under dessa timmar var han ganska hungrig. Fast den här gången blev det ingen falafel för efter en snabbdusch fick Marcus cykla raka vägen till den där kursen.

2016-09-13. Sinclairsholm. Damm finns.

Antal slott totalt: 78

Antal slott med damm: 69

Antal slott utan damm: 9

Procentuellt sammanträffande ”har man damm på sin mark så är man rik”: 88,5 %

7 månader efter den första rundan – alltså den 28 september – var det dags för den sista slottsrundan. Efter 2 160 km, tillika 70 timmar, i ensamhet suktade Marcus efter sällskap på denna sista färd. Med en flaska bubbel i ryggfickan och sällskap av Josefinsson cyklade Marcus ut från Lund på eftermiddagen. Utanför Malmö anslöt mästaren själv – Glenn ”Glennan” Nilsson – tillsammans med Kalle. Kvartetten besökte först Skabersjö slott, därefter bar det av Torup där bubblet öppnades och inmundigades (enbart av de myndiga cyklisterna). Dessutom inspekterades såväl murbruk som kanoner och historian bakom Torups vallgrav/damm, som en gång var en sjö, berättades.  

Efter totalt 2 220 km, 73 timmar och 78 slott rullade Marcus upp utanför Lundafalafel tillsammans med Josefinsson och så beställde de varsin rulle. Därefter cyklade de vidare till AF-borgen där de satte sig för att äta samtidigt som de beskådade fontänen i Lundagård. Det är någonting speciellt med mäktiga byggnadsverk och vattensamlingar, men framför allt är det någonting speciellt med att cykla fram över Skånes slätter och genom lövskogarna i jakten på dem.

Skånska slott #1: http://www.bicycling.se/blogs/marcuspersson/skanska-slott-1.htm



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!