Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Marcus Persson första 10 år som tävlingscyklist eller framgång, misstag och 20 lärdomar.

21 nov 2016

Eftersom jag började min karriär som tävlingscyklist 2007 kommer jag nästa säsong att ha tävlat i tio år. Även om dessa fösta tio år i min karriär som tävlingscyklist innehållit uppoffringar, misstag och ett antal krascher har de också bjudit på framgångar och oförglömliga minnen. Det är tio år som till mycket stor del påverkat mitt liv, övervägande positivt anser jag själv och om jag fick välja skulle jag inte ångra mitt val att tävla på cykel. I den här texten kommer jag dela med mig utav några av de spektakel och lärdomar jag genomgått under tio år på en cykel och för enkelhetens skull gör vi det i kronologisk ordning.

2007:

Min första tävlingssäsong börjar i princip där den slutar, nämligen på hemmaplan med Jönköpings varvlopp runt Järstorp. Det första jag någonsin gjorde i en cykeltävling var att attackera och gå i utbrytning. Faktumet att utbrytningen neutraliserades efter några hundra meter samtidigt som jag var helt slut och direkt tappade klungan efteråt, kan vi förbise för att få en trevligare historia. Resterande del av tävlingen hade jag sällskap av Per Harring, men på sista varvet kunde jag lämna honom bakom mig och komma näst sist. Dagen efter startade jag även Östgötaloppet, men om jag minns rätt kom jag sist eller bröt tävlingen och därefter var min första tävlingssäsong över.

2008:

Den andra tävlingssäsongen kom jag att gå från två till fyra starter totalt. Premiären skedde såklart på Östgötaloppet, men därefter kom jag inte att tävla förrän i augusti. Platsen för denna andra tävling, som var ett etapplopp med tre etapper, var Falköping. På lördagen körde vi bergtempo och spurtheat, detta var två av de mer udda tävlingarna jag kört och jag kan inte säga att de bjöd på någon framgång för min del. Dagen därefter var det dags för linjelopp och efter ungefär ett halvt varv kom jag att gå loss solo bara för att cykla ensam i ledning under ett helt varv innan jag – återigen – föll som en sten genom klungan och fick trampa i sistagruppen in till mål. Oavsett det slutgiltiga resultatet så var denna tävling en framgång, jag minns att min mamma och mormor hade hört mitt namn av speakern och de var så stolta att de inte visste var de skulle ta vägen.

Lärdom #1: Andras glädje över dina prestationer inte är proportionerlig med framgångarna.

Den första gången du går med klungan kommer dina närmaste anhöriga gå i taket av glädje, men efter tio år är det fan ingen som bryr sig om du ”sitter med i klungan”. Jag minns det som att mina föräldrar var gladare när jag gick loss ett varv solo för första gången än när jag fyra år senare vann ett SM-guld.

2009:

2009 är egentligen den inofficiella starten på min tävlingskarriär då det var första säsongen som jag tävlade regelbundet under året. Sådant lönar sig, för hör och häpna:

Lärdom #2: Är det något som ger bra träning för den som vill bli bra på cykel så är det tävling.

På USM blev jag 12:a efter en tävling där jag lika gärna hade kunnat ta medalj. USM 2009 är en av de stora milstolparna i min cykelkarriär av två anledningar: 1) det var första tävlingen jag cyklade i Oakley-kopior, jag kände mig så snabb och är det något som är viktigt som tävlingscyklist så är det att känna sig snabb samt 2) det var efter denna tävling som jag faktiskt insåg att jag hade potential och därför bestämde jag mig för att börja planera min träning. En månad senare blev jag sjua i Falköping och exakt ett år efter min utbrytning på samma bana tillhörde jag en av de starkaste, låt gå även dummaste, i klungan.

Lärdom #3: Det går inte poängtera nog mycket hur viktigt det är att känna sig snabb.

2010:

2010 var egentligen första gången jag ägnade mig åt seriös vinterträning och jag kommer ihåg att den till stor del bestod av längdskidor, jag körde till och med någon tävling under denna vinter som bjöd på fantastiskt fina förhållanden för skidspår. Resultatmässigt är 2010 antagligen den säsong där jag haft absolut jämnast resultat. Fram till juni var jag topp-5 på samtliga tävlingar jag ställde upp i och på några av dem var jag även uppe på podiet och vände. Sviten kom att brytas en minnesvärd tävling i Halmstad. Vi kom dit efter en semester och eftersom vi inte hade ätit under hela dagen hamnade jag av någon anledning på en pizzeria med en kebabrulle en timme innan start. Hur den tävlingen slutade låter jag vara osagt men några veckor senare stod jag åter på startlinjen i Fjärås för USM-linje i p15-16. Det var den första tävlingen jag någonsin körde i högprofilshjul, tillika den första tävling jag körde med högprofilshjul i regn. Jag minns att bromsarna inte tog någonting så de första milen var jag säker på att detta var dagen då jag skulle dö. Sedan insåg jag att det bästa och göra åt saken var att gå loss. Sagt och gjort kastade jag loss med tre andra och i slutändan kom vi att hålla undan hela vägen. Påpassligt nog knep jag även bronsmedaljen och dagen som jag till en början trodde var min sista i jordelivet blev i slutändan dagen då jag började drömma om en karriär som cykelproffs.

Lärdom #4: Ät inte kebab en timme innan starten på en cykeltävling.

Lärdom #5: Om du misstänker att du kommer dö under en cykeltävling, gå loss.  

2011:

2011 kom att bli min första tävlingssäsong med rejäla bakslag. Här kommer ännu en lärdom: cykelkarriärer går väldigt sällan spikrakt uppåt utan böljar mer som ekonomin och dess konjunkturer, men jag förutsätter att alla redan förstår detta och därför hamnar den inte på listan över mina lärdomar.  

2012:

För att vända på steken efter 2011 års misslyckande blev jag ännu mer seriös och som en konsekvens av detta kom jag i april att väga in mig på 60 kg och 185 cm. När vi kom ner till Danmark på våren flög jag av som en vante i kantvinden och pappa fick i princip gå ut och hämta mig på fälten. Som tur var insåg jag i tid att låg vikt var fel väg att gå och lagom till JSM började jag få fart på maskineriet igen. På tempoloppet blev jag femma och vi tog en silvermedalj i lagtävlingen. Linjeloppet resulterade också i en femteplats och återigen var jag en av de starkaste, men dummaste, på de svenska cykeltävlingarna. En månad senare var jag oerhört förbannad över att inte ha blivit uttagen till landslaget och med Ludvigsson, Fåglum och Halleröd borta körde jag ett halvt kortbane-SM i juniorklassen solo för att komma hem som svensk mästare. Under hösten kom jag att fortsätta rada upp fina resultat så tillslut blev jag skickad utomlands i landslagets färger. På tävlingarna Niedersachsen Rundfahrt och Regio Tour kom jag till insikt med att cykelsporten är ganska stor ute i Europa. En av de bidragande orsakerna till denna insikt var den traumatiska upplevelsen av att se en man utklädd till Borat mitt i en klättring.

Lärdom #6: Låg vikt gör dig inte automatiskt till en bättre cyklist.

2013:

2013 var inte bara min första säsong som elitcyklist, utan även säsongen där jag blandade högt med lågt. Säsongen inleddes i Belgien med mitt dåvarande lag, Team Trek Sweden, och efter 500 meter satte en kille mig (ofrivilligt) i rännstenen. Mina lagkamrater trodde jag hade dött men vad jag genomgick därefter var tusen resor värre. Efter en hiskelig färd i ambulans tvingade två sjukvårdare in mig i en gränd för att plåstra om mig. Ganska trevligt om det inte hade varit för det faktum att vi fick besök av en arg schäferhund var och varannan minut. Turen i oturen med denna vurpa var att jag landade som en planka i den försänkta rännstenen, så även om det gick i 50 km/h klarade jag mig undan med ett uppskrapat ansikte. Någon dag efter satt jag utanför en pub innan tävlingen när Ove Nilsson passerade och, i ovetskap om att jag var svensk, tittade på sina lagkamrater och sa: ”så där kan man också se ut efter ett Kermis i Belgien". Den tävlingen var jag också loss stora delar av loppet och i slutändan tror jag att jag blev topp-20, så lite framgångar fick jag med mig hem från min första vistelse i Belgien. Väl hemma kom säsongen att på bjuda ett antal placeringar topp-10, med en 5:e plats totalt i u6 och 14:e plats på SM-tempot som de kanske största framgångarna. Mellan framgångarna lyckades jag också krascha i livesänd TV så att min mormor ringde hem till mina föräldrar och grät.

Lärdom #7: Belgiska vägar är hårda, till och med hårdare än de ser ut på TV.

Lärdom #8: Krascha för guds skulle inte när anhöriga ser på i TV.

2014:

Eftersom jag tog studenten 2013 kom jag att jobba och träna hela hösten, dessutom tog jag ett körkort för att kunna åka till Belgien på vårkanten och tävla där på egen hand. Dessvärre var bilen jag skulle använda mig av inte på sitt bästa humör och i Helsingborg fick jag vända hem. Efter mycket dividerande kom pappa tillslut att låta mig låna den nyare bilen. Efter en dags sträckkörning kom jag till Belgien men trots 900 timmars träning över de senaste 365 dagarna fick jag ingenting att fungera. Efter två veckor ringde jag förtvivlad hem till min pappa som uppriktigt konstaterade: ”åk hem om det inte passar, vi behöver bilen här hemma”. Några dagar senare var jag också hemma men blev sjuk direkt och när jag en månad senare befann mig i en riktigt bra utbrytning med riktigt bra ben bestämde sig en kille för att köra rakt in i mig och således plantera mig i diket. Uppgiven och redo att begå självmord bestämde jag mig för att lägga mig i diket och fundera över mitt liv. En gammal militär trodde då att jag hade brutit nacken och några minuter senare befann jag mig på Halmstads sjukhus fastspänd i en bår och med krage runt halsen. Det värsta är antagligen att jag, för egen del övertygad om att jag absolut inte brutit nacken, började bete mig aggressivt mot sjukvårdspersonalen. Min storebror och hans fru var tvungna att hämta mig eftersom jag åkt bil dit själv. ”Din syster och hennes man väntar i receptionen”, sa en sjuksköterska. ”Det är för i helvete inte min syster”, svarade jag. Nacken var inte bruten men på vägen hem började jag få ont i bröstkorgen och dagen därpå kunde jag ge mig själv diagnosen sprucket revben. Av denna anledning fick jag köra trainer i en månad innan SM på Kinnekulle där jag lyckades bli 17:e man. Emellertid var jag vid denna tidpunkt ganska inställd på att jag inte ville leva livet som proffscyklist och eftersom jag under våren sett till att ha ett ess i rockärmen började jag i augusti att studera på Högskolan i Jönköping.

Lärdom #9: Föräldrar är dina största sponsorer genom livet så ta hand om dem även om de inte alltid kan vara bäst i världen på peptalks.

Lärdom #10: Om du är trött på livet, lägg dig inte i ett dike. En militär kan gå förbi och tro att du brutit nacken.

Lärdom #11: Ha alltid en plan-B om tävlingskarriären går åt pipsvängen.

2015:

2015 var planen att jag skulle tävla för att det var roligt och hitta tillbaka till ett mer lättsamt synsätt på sporten. Dessvärre visade det sig vara svårare sagt än gjort och trots att jag blev 24:a på SM så var den mest betydande händelsen under säsongen att jag flyttade till Lund och efter en månads övervägande bestämde mig för att fortsätta cykla och satsa på att tävla i den danska B-klassen. För denna nystart på min karriär under hösten och vintern 2015 har månt och mycket CK Ringen och dess medlemmar att tacka.

Lärdom #12: Skåne är trevligt och den bästa platsen för den som söker de mest gynnsamma förutsättningarna för landsvägscykling i Sverige.

2016:

Efter en vinter där jag mest cyklat för att det var kul kom jag till den första tävlingen i Danmark helt utan förväntningar och press. På många sätt var det som att vara tillbaka i 2010 där jag i stort sett kommit till tävlingarna, ställt mig startfållan, cyklat lite och inte lagt all för stor vikt vid resultatet. Första tävlingen bjöd på framgångar direkt och därefter fortsatte det att gå ganska bra under våren. Dessutom upptäckte jag att det var fantastiskt roligt och leta efter slott och dammar på distanspassen istället för att statiskt koncentrera sig på antalet mil, timmar och intensitet.

Lärdom #13: Har man damm på sin mark så är man rik.

När min andra termin i Lund tog slut åkte jag hem och jobbade en vecka på kyllager för att på söndagen stå i startfållan på linje-SM i Västerås. Av denna anledning tyckte jag fortfarande att det kändes som att en mycket rolig dag låg framför mig trots ösregnet som kom när vi stod i starten – och skulle fortsätta hela dagen. Samtidigt som en efter en åkte av kände jag att Johan Landströms hjul var en ganska rolig plats att vara på i jämförelse med ett kyllager och efter 180 kilometer blev jag 22:a av de 26 som gick i mål. Därefter spenderade jag några veckor till med att jobba på kyllager under natten och träna på dagarna, ofta till och från jobbet. Något oväntat ledde detta till att jag kom i fruktsanvärt bra form. Åter tillbaka på skånska mark, på min slottsrunda till Maltesholm cyklade jag 2,5 timme i hagelskur, endast iklädd kort-kort och trots detta gick det steka ägg på min nacke.

Lärdom #14: När du håller värmen trots att det är kallt och bara fortsätter mata vet du att du är i bra form.

Den helgen körde jag en tävling i Danmark där startfältet var blandat A- och B-klass. De fösta kantvindspartierna satt jag i förstagruppen men en sträcka missade jag lite och hamnade i tredjegruppen. Fast eftersom jag tyckte det var roligt bryggade jag ensam upp till förstagruppen där jag sedan kontrade på första bästa stöt och hamnade i utbrytningen som gick hem för dagen. För prispengarna åkte jag och Glenn till närmsta matbutiken och köpte Tuborg. Dagen efter var det tyvärr inte lika lätt i kantvinden med Michael Mørkøv och Mads Pedersen på hjul, men trots detta var jag därefter permanent i A-klassen.

Lärdom #15: När du bryggar ensam från tredje till första gruppen i kantvinden, bara för att det är roligt, vet du att du är i bra form.

Lärdom #16: Har du två proffs på hjul i kantvinden, släpp förbi dem även om de är danskar, mycket arga och skriker FUCK MAN.

Lärdom #17: Vinner du prispengar i Danmark är det smartaste du kan göra att köpa öl för dem.

De avslutande tävlingarna i A-klassen lyckades jag med att bli tia som bäst. Givetvis är det ingenting som kommer rendera i något proffskontrakt, men för någon som studerar heltid på ett universitet utan förmåner för idrottande samt med inställningen att det bara är roligt har det helt klart varit över förväntan och på detta spår följer de avslutande lärdomarna från Marcus Perssons första tio år som tävlingscyklist:

Lärdom #18: Det går att tävla på relativt hög nivå även inom en tidskrävande sport som cykel utan för den delen leva eller ha förutsättningarna som en proffscyklist.

Lärdom #19: Det går att studera på en helt vanligt linje på högskola/universitet och trots allt tillhöra de bästa cyklisterna i Sverige och Danmark.

Lärdom #20: Glenns tes nummer två, förmedlas enbart muntligt. 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!