Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Meningen med livet och att arrangera en cykeltävling.

19 feb 2017

Återigen är det dags att fundera en kort stund över livet. Definitionen av kort stund är här fem minuter, 1 000 ord inklusive någon utsvävning i dina egna tankar. Vill du på egen hand fortsätta reflektera över meningen med livet rekommenderas cykeln, på vägar med lite trafik, eller till fots. Här vill jag dock höja ett varningens finger: om du möter någon du känner och missar att hälsa fungerar sällan ”jag var djupt försjunken i tankar över meningen med livet”. Som jag skrev förra gången, reflektion upplevs tyvärr allt mera vara en bristvara och att fundera över frågor där klara svar saknas anses vara irrationellt slöseri med både tid och kraft – funderingar som inte leder någonvart är förgäves.

Vi rör oss denna gång från Sören Kirkegaards religiösa förhållningsätt till det etiska. Etikern reflekterar över goda och onda val, men detta betyder inte att etikern konsekvent är god. Anledningen bakom detta är att etikern har ett själsligt (inre) mål med livet – vänskap, äktenskap och familj är några exempel på en etikers mål. För att hitta något slags stoff till denna text började jag således fundera över goda exempel på etiker, men döm om min förtvivlan när jag efter fyra dagar insåg att det helt och hållet tycktes vara förgäves. Det är förbannat svårt, nästan omöjligt, att hitta en etiker i dagens samhälle. När den intuitiva förtvivlan hade lagt sig insåg jag dock att misslyckandet med att finna en etiker i själva verket var en framgång.

Något annat som är förbannat svårt, nästan omöjligt, är nämligen att hitta flaggvakter och funktionärer när cykelklubbar ska anordna en cykeltävling. Jag har tidigare skrivit om engagemang i ideella föreningar som en konflikt mellan olika frihetsbegrepp. Kort sammanfattat var min poäng då att ett medlemskap i en förening kan bygga på republikansk eller negativ frihet. Republikansk frihet, å ena sidan, innebär att medlemmen endast är fri genom att utföra sin plikt. Den negativa friheten, å andra sidan, bygger på avsaknad av hinder. Jag menade då att i takt med en förändring i synen på frihet, från den republikanska till den negativa, har föreningar fått det allt svårare och engagera medlemmar utan att erbjuda något konkret i gengäld. Emellertid uppstår här en fråga kring vad det republikanska idealet erbjuder som föder viljan till att fullfölja sin plikt – och i svaret på den frågan finner vi ett av etikerns föreslagna livsmål: vänskapen.

Etikerns livsmål förstås kanske bäst i kontrast till estetikern. Estetikern, vilken vi kommer återkomma till i nästa inlägg, har ett yttre mål med livet. Strävandet efter det yttre målet ter sig i form av självförverkligande, njutning och bekräftelse. Av denna anledning förefaller det som omöjligt att ställa en estetiker ute i en vägkorsning med en flagga i ena handen och en kaffetermos i andra. Säg vad betyder ideellt engagemang i ett CV när du kan göra en klassiker och hur många likes ger bilden ”en dag som funktionär” i jämförelse med ”träningspass innan frukost”. Vår etiker däremot, vars mål med livet är vänskap, klarar att se bortom dagens horisont. För etikern är den gemenskap som föreningen bidrar med i livet, resterande 364 dagar om året, motiv nog till att spendera en hel dag ute i en vägkorsning med en flagga i ena handen och en kaffetermos i andra.

Här framstår vår etiker vara en mycket rofylld och trevlig person, rent av en eftersträvansvärd förebild i jämförelse med estetikern. Det är inte konstigt att en del nu börjar fundera över varför det, trots etikerns uppenbarliga trevlighet, är så förbannat svårt och hitta dem i dagens samhälle. Maslows behovshierarki ger oss ett alternativ till förklaring. Intuitionen bakom hierarkin är enkel – när en viss nivå av behov är uppfyllda tar vi steget till nästa. På den första nivån finns våra fysiologiska behov som mat och sömn. På den tredje nivån återfinns vår etikers vänskap. På de efterföljande fjärde och femte nivåerna följer emellertid bekräftelse och självförverkligande. De empiriska bevisen bakom behovshierarkin har ifrågasatts och Kirkegaard menade att estetikern på sikt står mellan valet och begå självmord, ironisera allting eller utvecklas till en etiker – något som tyder på en omvänd hierarki. Hursomhelst, låt oss leka med tanken att behovshierarkin i viss utsträckning stämmer – då innebär det att allt eftersom samhället kan tillgodose våra behov kommer fler individer utvecklas från etiker till estetiker. Med andra ord: samhället kommer genomgå en transformation från kollektivistisk till individualistiskt.

När jag för ett och halvt år sedan flyttade till Lund kände jag knappt en människa i hela Skåne. Snabbt blev jag medlem i två föreningar och idag skulle den som analyserar min närmsta bekantskapskrets ungefär dra slutsatsen att den till en majoritet består av personer från olika ideella sammanslutningar. Estetikern skulle trots denna vackra, och nästinintill sagolika, redogörelse om vänskap fortfarande ställa mig frågan: ”vad tjänade du på det hela”? Svaret är att på de tusentals obetalda timmar jag lagt ner i dessa ideella sammanslutningar har jag dessutom: fått höra historien om BasHenkes liv, lärt mig att har man damm så är man rik av Glenn, blivit något av en expert på att koka soppa samt mycket mer. Detta har i sin tur resulterat i såväl bekräftelse som självförverkligande. Därmed kan vi göra ett konstaterande som vänder tillvaron upp och ner: även om etikerns primära mål är vänskap, kommer det på sikt skapa förutsättningarna för självförverkligande och bekräftelse. Det är alltså högst tvivelaktigt om jag verkligen är den godhjärtade etiker jag från en första början utger mig för att vara. 

Således kan vi konstatera att etikern uppenbarligen blott tycks vara en estetiker i förklädnad, dessutom dum nog att inte ta betalt för sina tjänster. Vid en första anblick kan det tyckas vara en pessimistisk, snudd på konspiratorisk, och föga inspirerande slutsats men fallet är snarare det omvända. Med vetskap om den samhällsförändring vi kunde tycka oss utröna tidigare i texten innebär nämligen den svårdragna gränsen mellan etiker och estetiker – mellan kollektiva och individuella motiv – att de båda kan manipuleras till det ena och det andra. En estetiker kan övertygas engagera sig ideellt eftersom det i slutändan kommer gynna bekräftelsen och självförverkligandet. Det är alltså inte omöjligt att sluta samman människor i en förening och arrangera en cykeltävling – bara svårare.

Dagen då jag konfronterade Gud på ett distanspass.

8 feb 2017

Det var ett tag sedan jag skrev någonting här och när jag väl återigen gör det är tanken att avhandla något så djupsinnigt som meningen med livet. Redan här bör det poängteras att jag inte har för avsikt att finna meningen med livet, något sådant vore både överambitiöst och naivt. Trots min frånvaro på denna hemsida är fallet inte som sådant att jag suttit på en sten i en grotta, levt på ett riskorn om dagen, fått en uppenbarelse och sedan återvänt som en långt mycket mer upplyst människa. Snarare tvärtom. Världsläget idag tyder dock på att en del människor borde stanna upp några minuter och fundera över frågan. Att fundera utan att finna svar är nämligen inte så farligt som många tror, reflektion upplevs tyvärr i allt större utsträckning vara en bristvara. I detta, antagligen fruktlösa men likt förbannat intressanta, sökandet efter meningen med livet kommer vi löst utgå från Søren Kirkegaards tre stadier: det estetiska, det etiska och det religiösa förhållningssättet. Enligt Kirkegaard utvecklas människan från det första till det sistnämnda, men här kommer vi istället vända på pannkakan och börja med det religiösa förhållningssättet.

Slätterna öster om Falköping är en central punkt för min släkt. Farfar gick i skolan vid Utvängstorps Högre Allmänna Läroverk och det var där han lärde sig allting som behövdes för att leva ett drägligt liv. Det var också i trakterna som farmor och farfar hade sin sommarstuga till vilken jag och min storebror en gång tog med oss våra skolcyklar och cyklade runt på grusvägarna runtomkring. Jag minns att jag hade sett en Specialized Stumpjumper i en cykelkatalog och tyckte den röda cykeln var hur häftig som helst. Min skolcykel var också röd, så jag låtsades att det var en Specialized Stumpjumper. Fullt upptagen av att fantisera om hur snabb jag kände mig körde jag på en stor sten i kurva och cykeln tog plötsligt kurs mot diket och bakomvarande slänt på det lösa gruset. Vad som hade kunnat bli ett hårt och långt fall räddades emellertid av en tall som jag lyckades sätta min axel mot samtidigt som jag fått ner farten på mitt ekipage förhållandevis väl. Då räddningen sällan berodde på överdriven teknik uppstår frågan huruvida renodlad tur eller övre makter räddade mig från skrapsår och andra skavanker den dagen. I den frågan har jag inga klara svar, men när vi för detta inläggets huvuddel återvänder till slätterna öster om Falköping står de övre makterna åter i centrum för handlingen.

Jag minns än idag hur jag i den oförstörda junioråldern en vintermorgon gav mig ut i strålande solsken och med ett leende på läpparna. Mina ryggfickor var fyllda med hembakade energikakor som jag omsorgsfullt hade slagit in i aluminiumfolie. Vädret såg lovande ut och det fanns ingen anledning och tro något annat då samtliga prognoser från såväl norska som svenska väderinstitut lovade uppehåll hela dagen. När jag slutligen vände mitt ansikte söderut sex mil hemifrån beskådade jag till min stora förvåning en isande blåsvart himmel. Jag förstod då att min färd hemåt på cykeln skulle bli en kamp mellan mig och väderelementen. Fast det var inte då jag bestämde mig för att trotsa Gud.

Jag hade inget annat val än att ta mig hem genom snöstormen. Vinden vände och piskade snart rakt upp i mitt ansikte på de öppna fälten. Snön packades långsamt ovanpå mina kläder för att sedan smälta. Längs med ryggraden kände jag långsamt hur det rann vatten. När jag skulle äta av mina hembakade energikakor, som jag så omsorgsfullt slagit in i aluminiumfolie, vägrade all folie att släppa. Eftersom alternativet att få slut på energi var så mycket värre valde jag där och då att helt enkelt äta upp mina energikakor med delar av aluminiumfolien kvar på. Det gick en timme utan att jag skådade en enda människa, ett enda fordon, ett enda djur. Jag var ensam i världen när vindstyrkan och snöfallet ökade än mer samtidigt som känseln försvann i det sista fingret. Det var då jag bestämde för att trotsa Gud.

Demonstrativt stannade jag mitt ute på en åker och ställde ifrån mig cykeln. Med mer än halva kroppen bortdomnad av kyla beordrade jag Gud att uppenbara sig. Jag skrek de fulaste orden jag kunde. Ingenting hände. Inom mig spreds någon form av melankolisk besvikelse. Någon gång i min barndom hade jag fått höra om en man som ifrågasatte Gud så pass att han uppenbarade sig. Därför trodde jag faktiskt att det existerade en chans att han skulle uppenbara sig. Säg hade inte denna texten fått betydligt bättre spridning som så varit fallet?

När jag väl stått ute på åkern i en minut eller två fick jag nog och bestämde mig för att byta taktik. ”Om du inte kan ta i med mer än detta är det lika bra att du dödar mig”, skrek jag till vad jag trodde var Gud. Ingen svarade. Jag skrek igen. Frustrationen över att Gud varken kunde döda mig eller uppenbarade sig fick mig att sakta att återfå värmen. Således satte jag mig på cykeln och skrek igen, och därefter fortsatte jag att skrika tills jag kom hem. Det råder av denna anledning vissa oklarheter kring huruvida Gud a) inte finns eftersom han inte uppenbarade sig eller b) finns, bara att han vägrade att uppenbara sig och räddade mig i snöstormen genom den värme som frustationen av icke-uppenbarelsen alstrade. Det är möjligtvis inte heller detta som är poängen med att berätta denna historien. Snarare är fallet som sådant att det är en ganska bra historia och dessutom ligger den till grund för att jag cyklar än idag. Någonstans finns nämligen en sjuklig längtan inom mig att återigen hamna långt hemifrån under katastrofala förhållanden och återigen få konfrontera Gud. Ingenting tyder för den delen på att ett andra möte skulle bringa någon klarhet i frågan över Guds egentliga existens, men så länge det är fallet finns det inte heller någon anledning för mig att avsluta min cykelkarriär.

Det var ungefär här, mellan Folkabo och Bäck i sydlig riktning, som jag stannade med min cykel i höjd med träden strax till höger om vägen och klev ut i fältet. 



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!