Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Behovet av bra historier.

21 okt 2017

Oh fyfan, här har de krockat. Igen.

Och givetvis ska alla stanna för att kolla vad som hänt.

(Glenn ”Glennan” Nilsson i telefonsamtal med mig 2017-10-20).

 

En gång var jag så väggad att stannade vid ett majsfält utanför Skurup. Tog en majskolv. Sedan malde jag ner den till majsmjöl mellan min kassett och kedja, samlade upp det finmalda mjölet i min cykelkeps, blandade det med regnvattnet. För det regnade och var tre grader den dagen. Sedan stekte jag majsmjölet genom att hålla min cykelkeps mot hjulet tills det blev tortillas och de åt jag så att jag kunde cykla min sjunde timme den dagen.

 

En gång var jag så väggad i Häckeberga att jag stannade vid en åker, tog en nyskördad sockerbeta och åt den liggandes i diket. Sedan cyklade jag hem.

David Silverman (2010:38–43) beskriver i sin bok ’En mycket kortfattad, ganska intressant och någorlunda billig bok om kvalitativ forskning’ hur den som forskar med en kvalitativ metod måste försöka genomskåda fyra impulser som han menar är en produkt av den västerländska populärkulturen: 1) behovet av likformighet 2) behovet av bra historier 3) behovet av fart och spänning, och till sist 4) behovet av avslutning. Precis som i inledningen av denna text, gestaltas 2) behovet av bra historier, med hur vi stannar in vid olyckor för att kolla vad som hänt. Vi gör det även om en av tjugo råkat ut för en olycka när de gjort just detta (Silverman 2010:40–41). För en bra historia tycks sättas framför ens egen risk att själv åka ut för en olycka. Bra historier värderas över livet.

En släkting till mig brukade alltid berätta en historia om en korvkiosk vid en motorbana. Enligt historien stod korvkiosken i en sluttning varpå han och hans vänner välte den nerför sluttningen. När mina föräldrar sedan återberättade historien hade en person som sålde korv placerats inne i kiosken, och efter att den rullat nerför sluttningen kom denna stackars korvförsäljare ut med korvgrytan på huvudet. Vid vuxen ålder skulle det emellanåt avslöjas att det senare var en stor lögn, och vidare var min släkting överhuvudtaget inte inblandad i vältningen. Däremot hade han eventuellt sett några andra, eller sett några andra försöka, välta den berömda korvkiosken.

På vägen mellan Hyssna och Borås, efter att ha kört så det dånade i den lilla röda kanonkulan och fällt de väl bevingade orden ”en del kör bara snabbt, jag kör snabbt och säkert”, kände Anton att det var dags för en historia. ”Har ni hört den om kärringen och taxichauffören?”, frågade han mig och Adrian. Båda svarade nekande. Eftersom jag utgår ifrån att ingen som läser detta hört historien, kräver tillfället att jag berättar den så att vi kan komma till denna utvikningens poäng. Hör och häpna:

Det var en gång en kärring som skulle åka med en taxi från sjukhuset. Hon hoppade in i en taxi och taxichauffören körde iväg . Taxichauffören tänker att han ska driva med kärringen lite, så när han får syn på en gubbe, som är på väg ut på ett övergångsställe säger han till kärringen: ”Kolla nu när jag kör över gubben”, och så trycker han gasen i botten men svänger undan i sista stund. Efter ett tag känner taxichauffören att hans lilla skämt kanske gått för långt, så han berättar sanningen om att han svängde undan för kärringen. ”Det är lugnt, jag klippte honom med bakdörren”, svarar kärringen.

Varken jag eller Adrian skrattade, så Anton kände sig tvungen att förklara sensmoralen i historian. En tror nämligen att taxichauffören är den sjuka, men egentligen så är det kärringen. Trots den omtänksamma förklaringen förblev våra rektioner tämligen likgiltiga. ”Den är bättre när min farfar drar den”, försökte Anton styra upp situationen med tillslut. Det var då vi tillsammans fann det enda bra i en annars inte så bra historia: Att alla förväntar sig just en bra historia. Där och då bestämde vi oss för att berätta historien för andra varje gång vi jobbade på nationer i Lund. Upplägget var simpelt, vi bygger upp spänningen genom att fråga andra om de hört historien under kvällen och sedan drar vi den inför alla precis innan vi går hem.

Genomförandet av ovan nämnda plan säger oss en hel del om behovet av bra historier. För under kvällens gång lyckades vi alltid bygga upp en förväntan, på somliga gick det rent av att se i ögonen. Men ack hur snabbt denna förväntan hastigt övergick till ett frågande uttryck när historian löpte mot sitt slut utan en uppenbar poäng, när alla väl insåg att allting bara slutade i ett antiklimax och en inte så bra historia. Det ska villigt samt med en viss självdistans nämnas att jag hade, och som nämnts tidigare även har, reagerat likadant. Emellertid kan vi konstatera att, när allting kommer omkring, är historien om en inte så bra historia en bra historia.

För den som känner att matandet av en inte så bra historia, för att göra det till en bra historia, är något tjatigt kan jag komma med några gyllene tips över hur du förvandlar en inte så bra historia till en bra historia:

  • Lägg till/ta bort en/ett av någonting varje gång. Exempel: Om du kör av din vajer till bakväxeln med tio kilometer kvar till mål på en tävling, berättar du historien som sådan första gången. Nästa gång blir det med elva kilometer kvar till mål. En vacker dag blir det att du startade med trasig vajer på en tävling som mätte 200 kilometer.
  • Kom med oväntade motiv varför du gör saker. Exempel: Om du fortsätter på ovanstående historia med den trasiga vajern, kan du göra tillägget att din tränare sagt att du skulle göra styrketräning så du körde de 200 kilometrarna på 53x11 och vägrade gå ner på 39 tänder fram.
  • Upprepa det som går emot dig. Exempel: Du startade med trasig vajer, du hade fått direktiv om styrketräning, men efter fem kilometer kraschar du och måste byta till reservcykel. På den sitter du för lågt, den väger tio kilo och har 55x11 som utväxling. Växlarna funkar, men du skulle ju köra styrketräning – så du fortsätter vägra växla. Dessutom hade du glömt ta med dig mat till tävlingen så allt du hade i dina fickor vara blöta cornflakes. Men efter 100 kilometer tyckte du de var så vedervärdiga att du slutade äta dem.
  • Avsluta med ett bra slut. Exempel: Givetvis vann du tävlingen solo. För när alla började kolla på varandra med nio kilometer kvar, och hade 55x11 i, tyckte du det var så onödigt att börja frihjula att du bara fortsatte. Efter en minut tittade du bak över axeln, upptäckte att ingen var bakom dig och fortsatte köra i ensam majestät mot segern.

Vips, så har en tämligen ointressant cykelhistoria blivit till en bra historia. För de flesta av oss har antagligen kört av en bakväxelvajer men fullföljt tävlingen någon gång – men aldrig från start, med order om att köra styrketräning, och bytt cykel för att sedan vinna solo. Låt oss börja avrunda denna text om bra historier med ett lysande exempel när Glenn berättar om du glorifierar en tävling i den danska A-klassen.

En gång fick jag punktering precis innan ett kantvindsparti på en tävling i Danmark. Riwal hade gått upp med tolv man i täten. Det fanns ingen neutral service, men jag hade med mig slang och pump så bytte själv. Sedan körde jag upp till fjärdegruppen själv. Men där gick det för långsamt, så jag stötte ensam upp till tredje gruppen. Därifrån bryggade jag med två killar från ColoQuick upp till andragruppen. Punktering igen, tillbaka till tredjegruppen, men lyckades snart kasta loss och köra tillbaka upp till andragruppen. Väl där tog jag upp lite torkad rostbiff ur min bakficka. Sedan fick jag pace av en örn som jag matade med rostbiffen, upp till förstagruppen på tio man.

(Glenn ”Glennan” Nilsson)

Avslutningsvis vill jag säga att en av de två historierna i inledningen faktiskt ska vara sann. Emellertid är det inte sannolikheten i bra historier som bör ifrågasättas. Det är det ständiga behovet av dem. De vardagliga, de tråkiga och de inte så bra historierna är minst lika viktiga och utgör en lika stor – om inte större – del av våra liv. 

”En gång var jag så väggad att jag väggade. När jag kom hem tog jag en dusch, sedan somnade jag i soffan”.  

Silverman, D. (2010). En mycket kortfattad, ganska intressant och någorlunda billig bok om kvalitativ forskning. Lund, Studentlitteratur. 

Rule #1: Don’t free your mind, and your shaved legs will follow.

14 okt 2017

Foto: Michael Gehrisch, catchlight.se. 

Häromdagen snubblade jag av en slump över en debattartikel av Monika Sattler på cyclingtips.com. Sattler skriver att media idag framställer cykling som den nya golfen, en statusmarkör. Detta har i huvudsak medfört två konsekvenser menar Sattler: 1) fokuseringen på dyra kläder och rätt material har ökat samt 2) de klungor hon reser runt för att cykla med har blivit allt mindre inkluderande (Sattler 2016). Syftet med den här texten är att, i så god utsträckning som möjligt, föra en diskussion vad de förändring Sattler observerat beror på.

Den polske sociologen Zygmunt Bauman (1925–2017) menar att den moderna människan lever ett i ett konsumtionssamhälle med en konsumtionskultur. Detta skiljer sig från det traditionella samhället där människan levde i en produktionskultur (Bauman 2001). Skillnaden mellan å ena sidan konsumtionssamhället, å andra sidan produktionssamhället, illusteraras kanske främst genom indelningen av samhällsklasser. I produktionssamhället, som Marx beskrev det, avgjordes en människans klass genom ägandet. I konsumtionssamhället, däremot, avgörs en människas klass genom konsumtionen.

För 135£, cirka 1 400 SEK, kan den som känner för det bli medlem i Rapha Cycling Club – RCC. Medlemmen åtnjuter ett antal förmåner, däribland möjligheten att köpa Raphas exklusiva RCC-kit som finns i varumärkets utmärkande rosa, svarta och gråa färger. Detta måste ses i kontrast till anledningarna bakom att gå med i en lokal cykelklubb. I den lokala cykelklubben bygger fördelarna på att kollektivet tillsammans får en större budget att tävla på och tillsammans kan göra träningarna bättre – fördelar som helt och hållet saknas i RCC. Här bygger istället fördelen på en kollektiv identitet, en kollektiv identitet som markerar en viss status. Få vill antagligen kännas vid det, men Rapha och RCC är ett lysande exempel på hur konsumtionssamhället formar människan. 

En annan följd av konsumtionssamhället som Bauman (2001) framhåller är komodifiering. Komodifiering innebär att individen själv blir både till en säljare och vara. Den som någonsin varit på en arbetsintervju vet vad som menas med detta. Komodifiering hänger också samman med hur det idag blir allt viktigare att bygga en identitet på nätet – det vill säga sälja sig själv (Turkle 2012, 2014). Återigen stoltserar det engelska klädmärket med lysande exempel. För några veckor sedan lanserades nämligen deras nya kollektion för cykelcross och på bilderna som ska marknadsföra kläderna syns cyklister som springer med cykeln över hängbroar, mekar med en öl i handen och tvättar sig en flod efter passet. Med elva års erfarenhet från tävlingscykel kan jag på rak arm dementera den bilden. För mig är cykelcross mer händer utan känsel, grus i käften en hel vecka efteråt och lera upp till skrevet efter en ofrivillig tur i lerpölen. En objektiv bild av cykelcross tordes gå att finna någonstans däremellan. Emellertid är detta sällan bilden som Rapha, eller cyklister överlag vill gestalta via sociala medier. 

Enligt Thomas Scheff är skam en s.k. mästeremotion vilket innebär att allt vi gör, det gör vi för att undvika skam. Alla andra emotioner regleras av skam – vilken emotion vi väljer att visa beror på hur vi utifrån erfarenheter tror att vi förväntas agera i en viss situation. Skam är en emotion som kännetecknar att de sociala banden hotas, menar Scheff. Här står vi inför två val, antigen försöker vi anpassa oss till det normala och reparera skadan, eller så väljer vi att degradera oss själva (Wettergren 2013:40–43). Du kan antingen välja att slänga dina urtvättade och grånande cykelstrumpor för att köpa det trendigaste eller så fortsätter du, men då är risken stor att du aldrig blir tagen på allvar.

En utmärkt konkretisering av hur flera sociala skiktningar (i detta exempel ålder och kön), samt skam, samspelar kommer från Fanny Ambjörnsson (2013) och hennes exempel med färgen rosa. Ambjörnsson menar att vi i livet följer ett livslinje där var sak har sin tid och plats. Den som inte följer livslinjen kommer ständigt att ifrågasättas, och eventuellt straffas. Det finns en tid i livet då du förväntas leva utan partner, en med partner och en förväntad tid i livet när du skaffar barn. På samma sätt finns det även en tid då tjejer förväntas gilla färgen rosa. Ambjörnsson beskriver att detta är tiden innan förskolan och därefter börjar tjej efter tjej undvika de rosa kläderna. De som släpar efter tvingas mer eller mindre välja mellan att överge färgen rosa eller bli stämplade som barnsliga (Ambjörnsson 2013:96–100). Något sådant vill givetvis även små barn undvika, de som verkligen vill känna skam när möjligheterna att undkomma finns går att räkna på en hand.

På samma sätt anpassas nya cyklister efter normen. Efter några veckor rakas benen, kalsongerna innanför cykelbyxorna överges, den nya styrlindan är färgmatchad, tubsockarna skickas ut i yttre omloppsbana och byxorna blir dyrare och dyrare för varje inköp. Det går att argumentera för att även cyklister följer ett livsschema inom sitt utövande av sporten. Vilka normer som styr det, och hur vi ser på de som avviker är emellertid ett val vi måste göra tillsammans. Idag är situationen som sådan, att när cykelsporten under Tour de France når ut till så mycket folk som den kan i Sverige sitter rikets två mest kända cykelkommentatorer och diskuterar när hjälmen ska lämnas på fikapausen, om glasögonen ska vara av eller på samt vilka lag som misslyckats med sina strumpor. Jag vill således hävda att den inkludering Sattler efterlyser sällan varit särskilt stark inom cykelsporten, men det är först nu ekonomiska resurser blivit ett så betydande inslag i den många gånger tysta exkluderingen. Vidare går sällan den ökade betoning av ekonomiska resurser att ålägga några få individer eller ett klädmärke. Det är ett samhälleligt fenomen vilket jag lämnar åt er själva att ta ställning till.

Jag minns än idag hur jag en solig vårdag i början på min cykelkarriär finkammade badrummet efter en engångshyvel. När jag väl hittat en ställde jag mig i badkaret och började sakta men säkert raka benen för första gången. Jag skar mig på knäna och blodet rann långsamt ner i badkaret som fyllts med hår medan vårsolen strålade genom fönstret. Den makabra situationen till trots var jag nöjd, för varje drag längs med benet kände jag mig allt mer som en tävlingscyklist. För tävlingscyklist hade jag inte riktigt varit innan, en sådan behövde nämligen raka benen. Riktiga tävlingscyklister var sällan sena med att påpeka detta och redan dagen efter att jag själv stått där i badkaret – med blodet långsamt sipprandes längs benen – skulle jag själv ansluta mig till den skaran som tog varje chans att konfrontera ett par lurviga ben. Ty, i jakten på acceptans är det allt för enkelt att förlora sig själv.

Ambjörnsson, F. 2013. ”I tid, ur spår, i otakt: reflektioner över temporalitet, genus och sexualitet”, i YMER: Antropologi och tid http://ymer.bokorder.se/sv-se/Book/2623/antropologi-och-tid.

Bauman, Z., 2001. ”Consuming life”, Journal of Consumer Culture 1(1): 9–29

Sattler, M. 2016. “Opinion: Keep the golf out of cycling”. Cyclingtips.com. Debattartikel. 2016-11-07. https://cyclingtips.com/2016/11/opinion-keep-the-golf-out-of-cycling/. Hämtdatum: 2017-10-13.

Turkle, S. 2012. Connected, but alone. (Föreläsning). Tillgänglig: https://www.ted.com/talks/sherry_turkle_alone_together

Turkle, S. 2014. The networked primate. Intervju med Sherry Turkle.                  

Wettergren, Å. 2012. Emotionssociologi. Stockholm, Gleerups.



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!