Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Vikten av att välja årets låt eller Hur du hittar motivation för intervaller på testcykeln

23 dec 2018

När jag kom till Lund för snart tre och ett halvt år sedan så tog det inte lång tid förrän jag hade fått lära mig att det tillhörde traditionen att stänga ner studentlivets nattklubbar med en speciell låt. På de flesta nationer tjänade Tommy Körbergs Stad i ljus detta ädla syfte, på andra nationer var det Broder Daniels Shoreline som gällde och på min egen nation var det Salem al Fakirs I’m So Happy. När denna sista låt spelas hör det dessutom till traditionen att alla samlas i en stor ring för att dansa tillsammans. Huruvida denna till ytan märkliga tradition har uppstått för att fira överlevnaden till kvällens slut eller för att de som stannat på tok för länge ska kunna sörja är emellertid okänt. 

För en del var konceptet med den där sista låten i Lund mycket främmande och bemöttes med frågetecken men för mig framstod det som helt naturligt. Jag kan visserligen inte hävda att jag var före traditionen i Lund, men redan under vintern 2015/2016 insåg jag det geniala i att avsluta alla träningspass på testcykel med en och samma låt. Den 12 januari 2015 släpptes nämligen Moti, Dzeko och Torres Ganja. Redan under veckorna som föregått detta datum så hade jag haft koll på att låten skulle komma och att droppet hade potentialen att skicka folk rakt upp ur cykelskorna vare sig de hade kardborreband eller BOA-spännen. Av denna anledning så bestämde jag mig för att avsluta ett av träningspassen på testcykel i Jönköpings CKs klubblokal med låten. Bara några dagar efter den 12 januari 2015, förmodligen tisdagen den 13 januari, rök det till i klubblokalens högtalare en minut in i den sista fyraminuters-intervallen och 3:33 senare hade en modern klassiker fötts.

Den logiken som ligger bakom användandet av den sista låten är egentligen löjligt enkelt och har sitt ursprung i vad en del hävdar är människans allra djupaste drifter: den behavioristiska inlärningsprocessen. Här är det klassiska exemplet på en vetenskaplig studie Pavlovs hundar. Experimentet börjar med att det rings i en klocka varje gång hundarna får mat, och maten startar hundarnas salivproduktion. Processen upprepas och efter ett antal gånger så räcker det med att ringa i klockan för att hundarna ska börja producera saliv – beteendet att producera saliv har blivit en betingad respons på att klockan ringer.  

Översätter vi detta i termer av ett träningspass på testcykel så är funktionen av den sista låten att ingjuta en trygghet av att den sista intervallen är här. Den sista låten berättar att det är dags att öppna spjällen för fullt och för en sista gång under träningspasset gå in i smärtans värld. När detta väl har gjorts ett antal gånger kommer låten medföra en betingad respons: Har du väl lyckats ta ut dig på ett träningspass till låten, klarar du av att göra det igen. Dessutom förknippas den sista låten med den sköna känslan av att träningspasset tar slut efter den, varpå du alltid kommer vilja ta dig till den punkten när den sista låten spelas. En del dagar är det värt att kämpa sig igenom alla intervaller, även fast benen skriker på 20 watt lägre än normalt och pulsen är tio slag högre, bara för att få njuta av känslan när den sista låten kommer på.

Det bör dessutom påpekas att denna effekten uppnås bäst i grupp. För mig, min storebror Daniel och Ricci Riccardo Widegren blev Ganja ett unikum, en standard och en start på ett för alltid nytt sätt att köra testcykel. De efterföljande åren har vi därför pratat om ”årets Ganja”. Separerade av 300 kilometer har vi visserligen valt olika låtar varje år - och jag drog dessutom det korta strået att få lyssna på dem helt själv i nationens bastu. Hursomhelst, genom att lista upp och därefter jämföra de låtar som spelats allra sist på testcykel-passen mellan 2015 och 2018 kan vi förhoppningsvis skilja ut några gemensamma drag. Målet är att dessa sedan ska kunna användas för att hitta den där sista låten lagom till 2019. Eftersom jag inte räknar med att alla har hört eller kommer vilja lyssna på de fyra tidigare upplagorna av "årets Ganja" mellan 2014/2015 och 2017/2018 så har jag istället sammanfattat dem på ett sätt som gör att du får veta tillräckligt för att förstå helheten av texten. Om du mot förmodan skulle välja att lyssna på låtarna, så bär i åtanke att det är låtar som gör sig bäst som just den där sista låten på testcykel-passet med allt vad det innebär. 

2014/2015 – MOTi, Dzeko & Torres - Ganja (Original Mix)

https://www.youtube.com/watch?v=NZJomRa24Ek

När låten vrålar igång sina 3:33 som en gammal dammig högtalare har enligt traditionen den första minuten av den sista fyraminuters-intervallen gått. 1:00 in kommer första droppet och det är också då som mjölksyran långsamt börjar sippra ut genom benen. 30 sekunder senare stannar låten upp och känslorna som stängts ute under det orimligt hårda droppet kommer tillbaka. 2:30 kommer den andra rökaren, bränner av enda in i kaklet och lämnar ingen oförstörd. När det metalliska ljudet stutsar i högtalarna efter 3:00 känns det som att smärtorna sitter utanpå och att allt världsligt lämnat kroppen.

2015/2016 - twoloud & Bounce Inc. - Hope 

https://www.youtube.com/watch?v=AU1np_ypG2c (Extended Mix)

Med sina 3:14 återupprepar twolouds dänga egenskapen av att vara en låt som passar perfekt att starta lagom till, eller under, den sista intervallen. Efter att låten startas med ett sugande ljud är det egentligen inga frågetecken och första droppet slår till stenhårt efter 0:45. 1:38 börjar en uppbyggnad av utomjordiska mått som gör att den mänskliga fysiken plötsligt känns obegränsad och motståndet i tramptagen upplevs surrealistiskt nog som icke-existerande. Under cirka 14 sekunder får den lycklige uppleva känslan av att vara odödlig och oövervinnelig. Något senare kommer säckpipan tillbaka lika envist skrikande som dina ben och lungor. 2:23 kommer så det sista droppet och ger en precis det som behövs mitt i vinterträningen när säsongen känns oändligt långt borta – lite jävla Hope.

2016/2017 - Matt Nash - Know My Love (Original Mix)

https://www.youtube.com/watch?v=fb0ikUyMWbI

Det tredje årets låt verkar till en första början likna sina föregångare i allt väsentligt. Det är EDM, den är 3:03 lång och låten släpps i anslutning till eller under pågående lågsäsong. Efter en mer noggrann granskning kan vi emellertid konstatera att den skiljer sig en hel del. Det är framförallt svårare att dela in låten i drop och uppbyggnad. Istället gungar låten tryggt igång, ökar möjligen farten vid 0:40 och 2:11 – men genom hela låten löper samma trygga gungning om och om igen. Vad som utmärker låten – och dessutom gör det omöjligt att veta om du precis började lyssna på den eller har nått slutet på intervallen – är just detta repetitiva gung och en minst lika repetitiv text. Du kanske “give anything to wrap you in my arms” och “ry my best to keep you safe from harm” – men ger du allt och försöker ditt bästa för att ta dig genom träningspasset?

2017/2018 - Fisherman & Hawkins and Gal Abutbul - United (Original Mix)

https://www.youtube.com/watch?v=ENtzrmquwKs

Låtens längd på 6:13 gör att det krävs mer timing än med dess föregångare för att starta den vid rätt tidpunkt. Därefter väntar egentligen 3:54 minuters uppbyggnad. Emellertid kräver denna låt, precis som vinterträningen i stort, en hel del tålamod. Gemensamt är därtill att detta tålamod betalar sig alla gånger i slutändan – och det med ränta. När ljudet går från höger-vänster-höger-vänster vid 3:50 är det helt enkelt dags att kräma ut det sista för träningspasset. Propellermatandet som följer gör det svårt att ligga under vo2-max. Allt som allt känns det lika mäktigt som att kasta loss solo den sista kilometern och sakta se DCU-vagnen närma sig i periferin med ett antal jagande, väldigt arga, danskar i hasorna.

Gemensamma drag och generella kriterium

För att kartlägga låtarnas gemensamma drag och generella kriterium så har de analyserats utifrån de fyra aspekterna: längd, drop, repetition samt text. För att bena ut resultaten så går vi igenom dem kort var för sig innan de sammanfattas för att plocka upp det gemensamma.

Figur 1.1. Låtens längd i minuter och sekunder.

Under de fyra åren har låtarna varierat i längd från 3:03 till 6:12, men vid tre av fallen har de varit drygt tre minuter långa. Genomsnittslängden hamnar därför på 4:00. Eftersom fyra minuter är en tid som passar de flesta sorters intervaller ganska bra så bör det uppfattas som ett generellt riktmärke för hur lång den sista låten ska vara. Dessutom ger längden på fyra minuter träningspassets deltagare möjligheten att lägga upp watten på sin fyraminuterströskel direkt när den sista låten kommer på – något som måste ses som enormt fördelaktigt.

 

Figur 1.2. Dropets hårdhet på en skala 0,00 – 1,00.

Genom åren har droppet varit mycket hårt vid tre tillfällen och relativt hårt vid ett. Slutsatsen landar därför i att droppet åtminstone bör vara hårt. Det finns dock ingenting som säger att det behöver vara det hårdaste av alla hårda och hjärndöda dropp. Nej, tänk på barnen för guds skull. En något mildare basgång kan också göra klubblokalens grannar lyckligare. Allt som allt så skadar det inte om droppet åtminstone är lite njutbart att lyssna på. 

 

Figur 1.3. Hur repetitiv låten är på en skala 0,00 – 1,00.

Vid tre tillfällen har låtarna varit mycket repetitiva och vid ett tillfälle ganska repetitiva. Med detta sagt landar vi i att repetition är en mycket bra egenskap. Lite variation kan tillåtas, men precis som låten i sig på ett generellt plan så är logiken med att mata in någonting och vänja sig en viktig faktor att ta hänsyn till.

 

Figur 1.4. Hur mycket text som låten innehåller på en skala 0,00 – 1,00.

Vad det beträffar text så är det ingen låt som utmärker sig i särskilt positiv mening för den som gillar text med budskap, substans och djup. Vid ett tillfälle förekommer rent utav ingen text, och vid två tillfällen kan texten beskrivas som oskönjbar eller högst begränsad. Den fjärde låten bjuder visserligen på lite text, men dess variation och mening lämnar mycket att önska. Sammanfattningsvis kan vi därför konstatera att text inte är någon nödvändig komponent i årets låt, men faktum kvarstår att text kan fylla en trevlig och kompletterande funktion som inte bör underskattas.

Låt:

Längd:

Dropp:

Repetition

Text:

Ganja

03:33

1,00

1,00

0,10

Hope

03:24

1,00

1,00

0,10

Know My Love

03:03

0,70

1,00

0,40

United

06:12

1,00

0,70

0,00

Medelvärde

04:03

0,93

0,93

0,15

Figur 1.5. Samanställning över gemensamma drag och generella kriterium 2015–2018.

Utifrån sammanställningen i figur 1.5 kan vi gå vidare genom att kort summera de fyra olika aspekterna och plocka ut fyra punkter som sammanfattar de gemensamma dragen och generella kriterierna:

  • Den perfekta längden är antagligen runt 4:00.
  • Hårt drop är fördelaktigt. Den sista låten måste utmärka sig i jämförelse med alla andra låtar som spelats under träningspasset.
  • Repetition är bra, desto mindre du kan och behöver tänka desto bättre. Om låten låter likadant efter tio sekunder som efter tre minuter är dessutom chansen att du glömmer bort tiden extra stor. Det är få ställen där du blir så smärtsamt medveten om att tiden är relativ som på en trainer/testcykel.
  • Text är förmodligen överskattat. Det är fullt möjligt att de fyra låtarnas genre resulterat i ett visst mätfel.

Med dessa gemensamma drag och generella kriterium för att hitta den där sista låten till 2019 års testcykel-pass, så önskar jag er allt lycka till med denna mycket viktiga uppgift samt vinterträningen i stort. Det bör dock poängteras att det första är en förutsättning för det andra. Den där sista låten som alla vet om tjänar inte bara syftet att betinga ett visst beteende. Oavsett om fenomenet utnyttjas på ett dansgolv i Lund eller en svettig klubblokal i Jönköping så har det dessutom tendensen att skapa en härlig gemenskap och göra vintern mer uthärdlig. På den tiden när jag hade kortare resväg i förhållande till träningspassets längd så kunde den gemenskapen många gånger vara det som gjorde att jag tog mig till klubblokalen för att träna. Väl där gjorde det dessutom att träningarna blev mycket roligare. Numera har jag längre resväg till min klubblokal än det genomsnittliga träningspasset på testcykel och sitter därför istället helt ensam i en bastulokal och stirrar in i en vit pelare. En bidragande faktor till att det blir uthärdligt i längden är att den där sista låten alltid kommer tillbaka – och för varje gång den spelas så kommer våren närmare.

Don't go loose it eller Hur jag avslutade tävlingssäsongen 2018

22 dec 2018

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev någonting här, vilket också innebär att det var ett tag sedan som Aaen bedrog mig på HFCKs åbne landevejsløb 2018. Tävlingssäsongen är numera ett avslutat kapitel, likaså vilan, och istället så befinner vi oss mitt uppe i den alltid lika exalterande vinterträningen. Det betyder inte att jag kommit över det som hände på HFCKs åbne landevejsløb – snarare tvärtom. Emellertid är det inte hur jag blev lurad på en solklar seger, utan en helt annan detalj vilken jag utelämnade i det förra inlägget om tävlingen, som ständigt återkommer. När förstagruppen bildades så yttrade nämligen Aaen några ord till mig som jag sent kommer att glömma: ”Du er stærk nu broder!”.

Veckan därpå var det dags för ett GP-lopp i Rødovre. Ett GP-lopp som på den danska GP-skalan måste definieras som ett teknisk GP med farthinder, en passage över en bensinmack och lite andra överraskningar. Andra delen av varvet bestod av en upploppssträcka med spikrak motvind, något som gjorde det ganska svårt att komma loss från klungan. Detta förhindrande mig inte från att köra offensivt, precis som jag hade gjort enda sedan min utbrytning på UCI-loppet i Kalmar. Den första riktiga luckan att tala om fick jag med två varv kvar och direkt förstod jag att det var allt eller ingenting som gällde. En spurt skulle jag aldrig ta och en ny attack skulle jag varken få möjlighet eller krafter till att göra igen.

Trots 480 watt (6,7 w/kg) i 4:22, varav den sista minuten på 7,5 w/kg, så kom min gode konkurrent Mads ikapp och förbi inom de sista tjugo metrarna. Om blåsningen på HFCKs åbne landevejsløb hade lämnat mig tomhänt – och fått mig att känna hur guldet blir till sand likt Kristina från Duvemåla så att Peter Jöbacks röst ekar fram och tillbaka inuti mitt huvud – så var denna snöpliga andraplats tusen gånger värre. Det enda plåstret på såren var att det Netto som vi valde, högst slumpmässig, på cykelvägen tillbaka till Københavns hovedbanegård visade sig från sin bästa sida. Därmed kunde jag åtminstone komma hem med en väska lastad till bredden med trevlig öl.

Helgen därefter väntade dubbla chanser till framgång med Øresundscup både lördag och söndag. Under fredagen firades även kräftskiva på Västgötagårdens 19-hus. Eftersom jag sparade på kroppen för att kunna prestera under helgen så var jag givetvis inte närvarande, men jag snubblade trots allt in runt 21:00 för att säga hej. Något överförfriskade, men ändå rimliga, så skickade Nils och Mattis mig därifrån med explicita order om att inte komma hem med något annat än vinst från helgens tävlingar.

Lördagens tävling gick av stapeln precis norr om Lund, endast 5–7 kilometer hemifrån. Hemmatävling med andra ord, och när jag cyklade med en väska på ryggen till starten kunde jag konstatera att det skulle blåsa rejält med kantvind samt att benen kanske inte kändes fullt så bra som jag hade hoppats på. När vi kom ut i kantvinden för första gången efter två kilometer blev jag faktiskt satt direkt, men lyckades ställa om mentalt lika blixtsnabbt bara för att återansluta några hundra meter senare. Därifrån gick jag direkt upp i spets och med den attacken så satte jag mig i dagens långa utbrytning med tre A-cyklister och Mads.

Till en början så kändes detta alldeles utomordentligt, men med tanke på tävlingens längd (145 kilometer), blåsten och samstarten med A-klassen så borde vi antagligen varit några fler än de fem som vi var. Efter tio mil kom den decimerade klungan ikapp oss och ganska så snart så blev det nya attacker. Först kändes det skapligt för min del, men efter 120 kilometer så var benen som två telefonstolpar och därefter fick jag ställa in siktet på att köra ensam till mål. Eftersom de andra i B-klassen, bortsett från Mads, redan hade släppt för länge sedan så blev jag trots genomklappningen tvåa igen. Med direktiven från Nils och Mattis färskt i minnet så började en enorm frustration växa inombords. Eftersom anledningen till att jag släppte hade varit att jag hade tagit fullständigt slut så var jag dessutom orolig över min återhämtning inför söndagens tävling. Särskilt eftersom många danskar hade stått över lördagen och skulle komma med pigga ben.

När jag vaknade på söndagen så kände jag helt klart av lördagens tävling i benen. Som grädden på moset och rödspättan på smörrebrödet var det dessutom halv-Marathon i Köpenhamn samma dag. Det tåget som jag tog för att komma i tid till min start, var också det som alla från Malmö som skulle springa maratonet tog. En enorm trängsel uppstod och gjorde att dagens första rejäla utmaning bestod i att ta sig av tåget vid Amager för att kunna cykla sista biten ut till starten.  

Tävlingsvarvet ute på Amager är – bortsett från två höjdmeter när banan går under landningsfältet på Kastrup – helt platt. Denna söndagen blåste dessutom ingenting så allting pekade på att tävlingen skulle sluta i en klungspurt eller att en extremt stark cyklist med utomordentligt drag på platten skulle kunna gå loss från en lång utbrytning och vinna. Oddsen var således emot mig och därför så hade jag ingenting bättre för mig än att attackera helt planlöst och försöka gå loss. För även om jag visste att det skulle bli svårt för mig att vinna tävlingen, så visste jag också att det inte fanns en chans i världen att jag skulle bli avhängd. Under dagen satt jag därför i samtliga tre längre utbrytningar som gick: den första varade i cirka 13 kilometer, den andra i 47 kilometer och den tredje i 20 kilometer. När den tredje av dessa utbrytningar blev inhämtad med 27 kilometer kvar att köra (två varv) fortsatte jag egentligen bara att köra i halvannan minut, vände mig om, och insåg att jag fått lucka med en cyklist från Holte. Han tog en förning men verkade allmänt skeptisk till det hela och mycket riktigt, andra gången han skulle upp för att ta en förning så sa han att vi aldrig skulle hålla undan eftersom vi bara var två. Där och då bestämde jag mig för att lossas som att jag inte hade hört honom, alternativt inte kunde danska, och så fortsatte jag att ta såväl längre som hårdare förningar än honom. ”Ser jag att vi fortfarande har lucka på sista varvet så kan jag börja med rävspel”, tänkte jag. 

Emellertid hamnade vi aldrig i den situationen. Med ett varv kvar så kom han nämligen upp bredvid mig igen, sa att han inte orkade ta förningar på 400 watt som mig och därför så var han ganska nöjd med dagen samt skulle ge mig segern. Då jag har blivit blåst ett antal gånger i Danmark, inte minst på HFCKs åbne landevejsløb 2018 två veckor tidigare, så bestämde jag mig för att jag överhuvudtaget inte kunde lite på detta löfte. Istället slog jag av något på förningarna och satte sedan in en rejäl stöt med två kilometer kvar. Min kompanjon var dock starkare än vad han gett sken av (eller så var min attack sämre än vad jag trodde) för han körde ikapp mig ganska omgående. Sedan förklarade han återigen att jag skulle få segern, men jag var tvungen att göra det på ett sätt som gjorde att det såg ut som att vi spurtade om det. Så med 700 meter kvar tog vi i hand och sedan fick jag spurta förbi honom femhundra meter senare. Därmed tog jag min första vinst i Danmark, vilket också blev min första vinst sedan kortbane-SM 2012.

Segern var också ett resultat av att jag suttit i utbrytning eller attackerat något hejdlöst enda sedan UCI-tävlingen i Kalmar. Björn Stoltz i CK Ringen frågade mig vad jag hade ändrat för att lyckas göra så offensivt under sensommaren och en första del av förklaringen ligger i att jag insåg hur stark jag var på UCI-tävlingen i Kalmar. Även om cykeltävlingar avgörs i annat än siffror, så är de många gånger det bästa kvittot på vilken kapacitet du faktiskt har när allting kommer till kritan. Jag har visserligen alltid vetat och kunnat se, men det var först under sensommaren efter Kalmar som jag började lita på mig själv mer och mer något som ledde till den andra delen av förklaringen. Att börja komma loss, sitta högt och resultat var det första kvitto som kom. Därefter kom Aaens ”u er stærk nu broder!”, och tillslut så kom segern som också innebar att jag fick tillräckligt med poäng för att gå upp i A-klassen.

Skillnaden mellan att inte bara veta hur stark du är, utan dessutom lita på dig själv syns tydligt i en jämförelse mellan hur jag tävlade på våren och hur jag tävlade på sensommaren. Under våren hade jag också varit med och attackerat i början på tävlingarna. Då slutade det ofta med att jag satte in en stenhård attack, blev ikappkörd av en vilt jagande klunga och därefter så lyckades en handfull cyklister pipa iväg ganska obemärkt när det stannade av eftersom alla andra började kolla på varandra. Något senare hade luckan växt och blivit så stor att det både var svårt att samarbeta eller brygga upp med en mindre grupp. På sensommaren började jag själv att kontra på den där sista stöten, som ibland var min egen, genom att bara fortsätta köra och inte kolla tillbaka förrän jag hörde hur det blev tyst. 

En kort reflektion om perfektion

Jag levde länge i tron om att en vinst bara kan komma om allting är perfekt. Jag trodde att jag behövde ha den perfekta formen efter de perfekta veckorna med träning och tävling. På tävlingsdagen behövdes rätt banprofil, rätt vindar, rätt frukost, rätt antal nålar i nummerlappen och strumporna behövde även de sitta perfekt. Eftersom min spurt inte är något vinnande vapen så behövde tävlingen dessutom avgöras genom den perfekta attacken. Nu visade det sig att allt detta är en stor missuppfattning. Det går att vinna en cykeltävling med något sega ben och planlöst attackerande efter att ha trängts med hundratals maratonlöpare på ett Øresundståg. Allt som egentligen behövs är den mentala determinationen som uppstår efter tidigare nämnda explicita order från 19-husets kräftskiva. 

En avslutande utläggning om Sverige, Danmark och motivation

I Danmark kan du göra två sorters affärer som aldrig skulle komma på tal i Sverige: 1) du kan köpa öl på första bästa Netto, Fakta eller REMA 1000 samt 2) du kan köpa eller sälja segern i en cykeltävling. Jag lägger ingen moralisk värdering huruvida det är rätt eller fel med statligt monopol på alkoholförsäljning och den renhåriga tanken bakom att alltid låta tävlingen bestämma vem som vinner. Istället ser jag det som en fantastisk möjlighet att kunna växla mellan dem, jag ser det som en chans att kombinera det bästa utav två världar, och det är en möjlighet som motiverar mig genom vinterns mörker. När det känns som allra mest ensamt och enformigt under vinterträningen, när jag inte längre finner någon tröst i att stirra in i det vita kaklet framför platsen utanför bastun där jag alltid har min trainer, då kan jag fortfarande höra Aaens röst: ”Du er stærk nu broder!”.



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!