Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

The Kick – eller säsongspremiär i Slagelse

10 apr 2019

Nu har den första helgen i april passerat och detta innebär att även vi som är olyckligt lottade att bedriva en väderkänslig sommarsport på nordliga breddgrader precis har haft tävlingspremiär. Tävlingspremiären är således ämnet för denna text, men innan jag går vidare med att avhandla den glamourösa tillställningen utanför ett vattenreningsverk söder om Slagelse så finns det en fråga som måste besvaras. Frågan är relaterad till ett tidigare inlägg och handlar närmare bestämt om vilken låt som egentligen blev årets Ganja – vilken låt kom ständigt att avsluta vinterns svettiga träningspass? Den som har läst detta tidigare inlägg undrar säkerligen också om 2019 års låt bekräftade eller dementerade de aspekter som jag tagit fram för att identifiera en sådan låt. Var låten mellan tre och fyra minuter lång? Hade den ett hårt drop? Var låten repetitiv? Var texten minimal och intetsägande?    

Det ska sägas att jag förmodligen har kört mer trainer än någonsin tidigare denna vinter, något som skett på bekostnad av distansträningen. Uppskattningsvis har jag nog snittat fem dagar per vecka och av denna anledning har jag föredragit en varietet av spellistor beroende på vilket pass jag kör, dess intensitet och mitt eget humör. Sedan måndagen den 12 november kom emellertid Maurice Wests ’The Kick’ att bli ett återkommande inslag under de sista tre minuterna av träningspasset. Jag var inget stort fan i början, men efter ett tag insåg jag att denna tung-gungare var så stereotypisk, nästintill självironisk, att den trots allt hade fullgod potential. När jag sedan började undersöka de fyra aspekterna – längd, drop, repetition samt text – insåg jag låten var som klippt och skuren för att bli den låt som skulle spelas sist varje träningspass.

Går vi in på detaljerna kring ’The Kick’ så kan vi konstatera att längden är 2:56. Det är i det kortaste laget men passade ändå denna vinterns upplägg då jag kom att koncentrera mig på kortare och hårdare intervaller. Beträffande droppet så är det inget snack om saken, en solklar 1,0 på en skala 0,0 till 1,0. Repetitionen gör en inte heller besviken och hamnar även den på 1,0. Avslutningsvis kommer vi till texten som i detta fall läses upp av en man med extremt manlig basröst. Texten är minimal, repetitiv och inkasserar låga 0,1 poäng på skalan 0,0 till 1,0 där låga värden är att föredra. Som om inte detta vore nog så kom dessutom texten att etsa sig fast i mitt huvud. Eftersom ni inte ska behöva spendera knappt tre minuter av ert liv på att lyssna på ’The Kick’, men ändå förstå poängen i denna text, så kommer här låttexten i dess helhet:

It’s what everything evolves around in dance music.

Inset one thing, that gets the people going.

The Kick.

De tre raderna är alltså egentligen allting ni behöver veta om Maurice Wests ’The Kick’ och vi kommer få lov att återkomma till dem senare. De 18 orden är nämligen mer insiktsfulla, och bär på en djupare mening, än vad många tror vid den första anblicken.  

Tävlingspremiären i Slagelse

I april 2016 körde jag min första tävling i den danska B-klassen efter att ha flyttat ner till Lund under hösten 2015. Det var halvt kuperad och något blåsig historia utanför staden Næstved. Som sig bör på tävlingspremiären så ville de fyrtiotalet startande i B-klassen testa sina ben och under den första timmen avlöstes attack på attack i vad som upplevdes som ett aldrig avtagande inferno. Visserligen hade somliga hybris och lyckades stöta bort sig själva, men andra satte in flertalet hårda attacker och lyckades rent av med konststycket att kontra på sina egna stötar. Ni hör, det var en helt vild tillställning och de vildaste av dem alla var två herrar från DCR-Ballerup. En av dem kom senare att gå loss tillsammans med mig och bidra till att jag, dagen till ära, tog mina första poäng i Danmark. Hursomhelst så kör den andre av de två cyklisterna från DCR-Ballerup, precis som mig, kvar i B-klassen och är fortfarande lika vild som de där dagen i Næstved. Jag tror att hans genomsnitt på antal attacker per tävling ligger på minst trettio och vi kan hädanefter kalla honom för #18.

Årets tävlingspremiär i Slagelse var flyttad till en platt bana ute vid kusten med förhoppningen om att kantvinden skulle vara den avgörande faktorn i loppet. Nu var det istället en vindstilla dag i Danmark, någonting som bara händer en av 365 dagar om året. Någon som däremot är mer konsekvent än den danska vinden är #18 och direkt efter att tävlingsledaren hade startat igång oss med ”tillykke” kom den första attacken.

Jag var inte riktigt säker på hur bra ben jag skulle ha efter någorlunda tveksam kontinuitet i träningen den senaste månaden. Vi skulle köra fyra varv om 29 kilometer (116 km) och att någon skulle släppa iväg någon annan under första varvet höll jag knappast för troligt eftersom alla borde ha pigga ben. När vi passerade efter det första varvet avancerade jag emellertid mot täten och kände att det var lite för roligt att tävla för att inte sätta in en stöt. Så jag satte in en attack när det stannade av. Kom loss en liten stund. Följde med i två-tre ryck och testade sedan en ny attack. På den attacken så kontrade förra vårens dominant i B-klassen, vi kan kalla honom för JJ, så jag satte fart igen och såg till att neutralisera hans försök.

Därefter kom det andra och tredje varvet att fortsätta med diverse attackförsök. Ingenting lyckades, men det viktiga att ha med sig är att jag och #18 fanns med på i princip allt. Fanns inte jag med i en grupp så bryggade #18 upp och fanns inte jag med i en grupp där #18 var så kastade istället jag loss och anslöt. På väg ut på det sista varvet sjönk vi för en kort stund tillbaka i klungan och givetvis lyckades fem cyklister smita iväg i omgångar när farten stannade av något och de i spetsen av klungan började titta på varandra. Tävlingarna i B-klassen har, som jag nämnt i tidigare inlägg, en tendens att avgöras på detta sättet: Först är det en kavalkad av stenhårda attacker och när de stannar av så går fyra-fem cyklister loss genom att de fortsätter trampa när resten tittar på varandra. Det kan tyckas som att det vore enkelt att gå med i dessa avgörande lägen, men faktum är att krävs någonting extra: Det som allting kretsar kring. En sak. Som får folk att gå (loss).

Givetvis försökte både jag och #18 att skapa en mindre grupp för att kunna ansluta till de fem cyklister som nu hade fått ett hyfsat försprång. #18 lyckades först gå loss med fyra andra och hamnade för en stund mittemellan klungan och förstagruppen. När denna andragrupp blev infångad med 25 kilometer kvar så hade vi inte mer än femton sekunder upp och då försökte jag givetvis, i sant danskt manér, att stöta ikapp. Förhoppningen var nog att få med sig någon mer, men istället hamnade jag ensam en stund och dessvärre fanns inte formen för att fullfölja en sådan bryggning. Det saknades alltså någonting för att kunna gå ensam upp till en grupp på fem cyklister: Det som allting kretsar kring. En sak. Som får folk att gå (loss).

När klungan kom ikapp mig så stannade det återigen av och med 15 kilometer kvar så hade avståndet till de fem i täten växt till trettiotalet sekunder. Det var då som jag och #18 slöt en tyst överenskommelse: Om inte vi fick gå loss så skulle ingen annan heller få gå loss denna vindstilla dag. Jag såg dessutom min enda chans att vinna tävlingen sakta segla iväg. Chansen att någon annan skulle köra in de fem i täten var faktiskt mindre än att jag skulle ha ben till att kunna vara med och köra in utbrytningen och sedan få ett bra läge att sätta in en sista attack. Av denna anledning så började jag och #18 att köra partempo i spets på klungan och med 1 500 meter kvar så kom vi ikapp de fem. Jag kände att det trots allt fanns en liten chans att jag fortfarande skulle kunna ha lite krut i benen om bara rätt tillfälle gavs, men innan jag han tänka färdig så kom den gamle gode JJ flygande. Alla i klungan insåg direkt faran och kastade sig efter honom, men med en kilometer kvar så slog han åt sidan när han insåg att han inte hade fått någon lucka.

Jag tror det måste ha rört sig om ungefär en sekund, förmodligen mindre, då det perfekt läget för en klassisk kilometerattack öppnade upp sig. JJ slog åt vänster, han på andra hjul slog åt höger, båda frihjulade och där satt jag så påpassligt på tredje hjul. Så jag slängde faktiskt i en tyngre växel, men när kedjan hoppade ner skrek benen att formen inte var där ännu. Den väl använda metaforen med löskokt spaghetti har sällan beskrivit känslan bättre i mina ben. Så jag ställde mig aldrig upp och satte inte in den där sista attacken. I bakhuvudet klingade ett bekant mantra när jag snabbt passerades av femton cyklister:

It’s what everything evolves around in road cycling.

Inset one thing, that gets the people going.

The Kick.

Allting i cykelsporten kretsar kring att vinna. Men för att kunna vinna behöver du någonting som gör att du kommer före alla andra i mål: The Kick.



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!