Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Jag ville bara vara som Mathieu van der Poel

18 jun 2019

Cadel Evans visar vem som bestämmer år 2009

Det är mindre än en mil kvar av herrelitens linjelopp på cykel-VM i Mendrisio år 2009 när Joaquim Rodríguez attackerar på fel sida av en refug i utförslöpan. Cadel Evans – då känd som ”the man who never attacks” eller ”den eviga tvåan” – inser faran och sätter snart efter Rodríguez när refugen öppnar upp sig. Tillsammans med Alexandr Kolobnev lyckas Evans ansluta, men redan i nästa andetag är även den resterande delen av gruppen ikapp. Mycket tack vare en Fabian Cancellara som är i sitt livs form på hemmaplan. Det är i denna stunden som Cancellara gör något högst besynnerligt, närmare bestämt slår åt sidan samtidigt som Rodríguez, Kolobnev och Evans fortsätter att köra. Snart har en lucka på några hundra meter öppnat upp sig i finalen av linjeloppet.

Bara dryga minuten senare går tät-trion in i sista stigningen och de verkar vara smått osams om vem som ska göra arbetet. Cadel Evans tar tillfället i akt och stöter stenhårt. Sedan kör han för fulla pannor och ingen ser honom mer den dagen förrän på prispallen. När Cadel Evans korsar mållinjen som världsmästare höjer han enbart sin näve mycket stillsamt. ”The man who never attacks” har tystat sina kritiker med råge.

Cadel Evans vinst i Mendrisio år 2009 var länge det värsta jag sett i cykelväg. Av denna anledningen så ville jag alltid vara som Cadel Evans när jag tävlade: Emot oddsen, invänta rätt läge, skaka på huvudet när de andra inte vill köra och sedan gå solo in till mål bara för att runda av kalaset med en mycket diskret segergest. Det var också på detta sätt som jag lyckades vinna SM i kortdistans för juniorer år 2012. Emellertid blev det inte fler segrar på nio år efter denna replik på Cadel Evans vinst i Mendrisio.  

Drygt sex år senare kom dock min nästa vinst i en cykeltävling. Möjligtvis fanns det inslag av Evans på vägen till segern: Två cyklister kommer loss med 27 kilometer kvar, varav den ena redan efter en kilometer deklarerar att vi inte kommer hålla undan för fem danska ören. Jag vägrar att lyssna och kör sedan så hårt att vi både håller undan samt att min utbrytarkollega ger mig segern i respekt. Det sistnämnda är dock en detalj som vi inte får bortse från, ty eftersom jag fick segern var det aldrig någon riktig vinst. Nej, min vinst var snarare en belöning för att jag hjälpt min konkurrent till en andraplats. Segrar måste i allt väsentligt vara mer värda och mer på riktigt om de tas än om de fås.

Hur Mathieu van der Poel kommer in i bilden

Knappt tio år efter Cadel Evans seger i Mendrisio – och mer än ett halvt år efter min gåva till seger i Amager – så sitter sex cyklister som klistrade framför TV:n på Golfsvinget. De sex cyklisterna är medlemmar i CK Ringen ur olika åldrar och de tittar på Amstel Gold Race 2019. Tidigare under dagen har de själva cyklat den första etappen av 3 Dage i Nord.

Från att Julian Alaphilippe och Jakob Fuglsang attackerar med 36 kilometer kvar av Amstel Gold Race, tills att det är en kilometer kvar, så ser det ut som att någon av dem går mot en solklar seger. Men under den sista kilometern så kommer Michał Kwiatkowski – som har jagat i ungefär 35 kilometer – ikapp samtidigt som en större grupp närmar sig med stormsteg bakom. I spets på gruppen är den holländske mästaren, tillika världsmästaren i cyclocross, Mathieu van der Poel. Tidigare har det sett ut på bilderna från denna större grupp som att van der Poel har tagit ett betydande ansvar och det är också han som tar den sista förningen när de närmar sig de tre i ledningen med 500 meter kvar. Van der Poel drar sedan igång spurten innan han når de tre i täten men lyckas ändå accelerera en tredje gång och tar vad som femhundra meter tidigare såg ut att vara en helt omöjlig seger.

Det är inte bara det värsta jag sett i cykelväg, utan även i idrottsväg – någonsin. Jag hade aldrig varit något stort fan av van der Poel tidigare, han är från Nederländerna och kör för något lag som jag inte har några speciella band till. Trots det både grät och skrattade jag den dagen i soffan på Golfsvinget så att jag var helt matt efteråt. Det är den i särklass mest imponerade och rafflande idrottsprestation jag någonsin bevittnat med mina egna ögon.

Det var då som jag bestämde mig för att släppa Cadel Evans vinst i Mendrisio 2009. Jag bestämde mig för att bli som Mathieu van der Poel.

Hur MP blev tredjegruppens MvdP

Hade det varit möjligt att beställa vita byxor till CK Ringens ställ så hade jag nog gjort det. Nu fick röd/orange spegellins i glasögonen, långa strumpor och cykelhandskar räcka för att jag, till att börja med, åtminstone skulle känna mig som van der Poel. Redan dagen efter hans vinst i Amstel Gold Race försökte jag givetvis också att tävla som honom när den andra etappen på 3 Dage i Nord gick av stapeln i Hanstholm.

Från start hade jag inte benen att sitta med på alla attacker och missade därför lite oturligt både första och andra gruppen som gick. Halvvägs in i loppet var det därför mer än femton cyklister loss när jag bestämde mig för vara med och splittra det som återstod av fältet bakom. Något senare var vi cirka femton cyklister i en stor tredjegrupp som jagade de elva cyklister som nu fanns kvar i första- och andragruppen. Dessvärre verkade tolv av de cyklister som fanns i min grupp vara helt ointresserade och två lite halvt intresserade. Därför kom jag att dra helt ensam i två varv, stundtals med hjälp från de två som var lite halvt intresserade. På sista varvet verkade det dock som att alla plötsligt ville köra om den ärofyllda 12:e-platsen och en vild attackfest bröt loss. Jag satte mig på femte hjul för att kunna kontrollera och tog de luckor som behövdes för att hålla gruppen intakt. I sista backen körde jag sedan av alla förutom en från hjul. Den siste cyklisten som satt kvar på mitt hjul spurtade jag dessutom ner två kilometer senare.

Den dagen var jag som Mathieu van der Poel. Fast i andragruppen. Eller snarare tredjegruppen. En tredjegruppens Mathieu van der Poel.

Jag är nog inte ens tredjegruppens Mathieu van der Poel

Sista etappen på 3 Dage i Nord bjöd på en plattare historia runtomkring Klarup och återigen så missade jag dagens första grupper med något morgontunga ben. Dessutom blev inte benen så mycket bättre efter några suicidala försök att brygga, så i slutändan kunde jag inte ens återupprepa bedriften med att vara tredjegruppens Mathieu van der Poel. Istället inkasserade jag en 21:a plats vilket innebar att jag blev 7:a totalt över de tre dagarna i norr (blev 5:a första dagen). Allt som allt var det en godkänd insats med tanke på att det tidigare överhuvudtaget varit ett glädjeämne att ta sig i mål på Norra Jylland. Men innerst inne bar jag fortfarande på önskan att få vara som Mathieu van der Poel när klubbussen dundrade hem över stora Bält.

Jag är nog inte Mathieu van der Poel

Helgen därpå var det dags för Roskilde CR STARK-løbet utanför Lejre och väderprognosen utlovade regn och cirka femton grader. Med tanke på att jag hade varit en av de starkaste som till vardags tävlar på Själland under den föregående helgens tävlingar på Jylland, så bestämde jag mig redan innan start för att jag skulle sitta med på allt som gick. Precis som det första av sex varv, på den 22 kilometer långa banan, närmade sig sitt slut så lyckades jag påpassligt sitta med på hjul när två cyklister kontrade på det femtiofjärde attackförsöket för dagen. När det var min tur att gå fram så satte jag in två rejäla förningar i uppåt 60 km/h och två-tre minuter senare så var vi bara två i täten (den tredje cyklisten fick punktering). Luckan hade dessutom öppnat upp sig ganska bra och fortsatte att växa när vi passerade mål.

Efter cirka fyra kilometer på varvet, när du kommer in i den fina lilla byn Kisserup, så ges det ett utmärkt tillfälle att blicka bakåt för att se om någon närmar sig. När vi så passerade här efter 26 kilometer, och knappt en mil efter att vi fått lucka, så såg det ut som att det var hårdkörning ett tjugotal sekunder bakom oss. Jag hoppades således på att en mindre grupp skulle kunna komma ikapp och fortsatte att mata på. Det var ganska uppenbart att jag var starkast och tog mest ansvar, men jag kände inte heller att benen tog för mycket stryk för stunden. När vi kom till Kisserup på varv tre så syntes inga andra cyklister bakom, något som jag tolkade som att vi hade mer än en minuts försprång. Trots detta kändes det som att 65 kilometer kvar till mål var långt när vi passerade mål och gick ut på det fjärde varvet.

På det fjärde varvet så syntes återigen inte någon till bakom oss i Kisserup. Något senare, med mellan fem och sex mil kvar av tävlingen, så deklarerade min utbrytarkollega att jag skulle få vinsten om jag drog med honom hem till en andraplats. Eftersom jag, sedan min ovan nämnda vinst i Amager, vet att danskar står vid sitt ord så kom jag att köra ännu mer och hårdare efter att denna uppgörelse accepterats. Även på det femte och det sjätte varvet så var det tomt bakom oss när jag blickade över axeln i Kisserup.

Strax efter Kisserup, med ungefär två mil kvar att köra, så började min kollega i utbrytningen förmodligen känna att väggen var på ingång. Dessutom var han så kall om händerna att han fick be mig om att ta ut gel ur hans ficka samtidigt som jag puttade på honom för att hålla farten uppe. Med femhundra meter kvar så sa jag att ”jag går nu”, och för de som stod på start- och målrakan kom det åtminstone att se ut som att jag hade lyckats gå solo sista kilometern. Fulla av beundran för den starke svensken så trodde åskådarna att jag lyckats med det episka konststycket att vinna i ensam majestät efter att ha dragit en majoritet av tiden i en två cyklister stark utbrytning i över 110 kilometer. Det som åskådarna på upploppsrakan fick se var bedrift väl värdig både Cadel Evans och Mathieu van der Poel.

Sanningen var en annan. Återigen så hade jag fått en seger. Det tycks likt förbannat vara det enda sättet för mig att vinna cykeltävlingar på. Jag är inte som Mathieu van der Poel – om inte möjligtvis i tredjegruppen. Men jag är Marcus Persson: De uppgjorda segrarnas mästare.



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!