Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Anekdoter från Australien – del 2: Snöstormen på Buffalo-berget

10 dec 2019

Tidigare detta år skrev jag om min vilja att vara som Mathieu van der Poel efter Amstel Gold Race 2019 och hur jag senare under våren, i mina försök att vara som van der Poel, kom till insikt med att jag enbart tycktes kunna vinna cykeltävlingar efter uppgörelser med tvåan. När jag begav mig till Sydney för en termin av utbytesstudier på the University of Sydney trodde jag att det var ett konstaterande som likaväl skulle kunna ristas in på min gravsten där och då: ”Här vilar Marcus Johan Persson, de uppgjorda segrarnas okrönta mästare”. I slutändan skulle dock mina fem månader i Australien få en av de kanske absolut minst sannolika utgångar som den mänskliga fantasin överhuvudtaget är kapabel att koka ihop. Hör och häpna, det du nu ska läsa är anekdoten om hur jag vann en cykeltävling i australiensisk snöstorm – helt utan att ingå någon form av uppgörelse med mina konkurrenter.

Efter rökarkvällen på Heffron Park, som jag skrev om för några dagar sedan, kom en mekaniker att tala om för mig att bromsytan på mina tolv år gamla hjul var förbrukad och att jag borde göra något åt saken för att inte skada mig själv eller någon som cyklar nära mig. Detta i synnerhet eftersom jag var anmäld till det tre dagar långa etapploppet Tour of Bright i bergen norr om Melbourne, Victoria. Således kom jag att efterlysa ett bättre hjulpar för tiodelat i min cykelklubb, Randwick CC. Några timmar senare vaknade jag upp efter en tupplur och insåg att tre olika personer hade erbjudit sig att låna ut cyklar till mig, cyklar som både skulle ge mig elva växlar och fungerande bromsar. Tack vare Allan Smith i klubben kom jag så att byta ut min tolv år gamla Cannondale mot en Argon 18 med Ultegra och Fulcrum-hjul. Medan min Cannondale mest hade rasslat när jag pressade över 400 watt så gav den nya cykeln mig känslan av att jag faktiskt hade tryck i påkarna. Några dagar senare lyckades jag bli Eastern Creek-klubbmästare i Randwick CC. Detta betyder att jag numera kan titulera mig som klubbmästare i en australiensisk cykelklubb, men min framfart på cykel i landet Down Under slutar inte här.

Macquarie Pass indikerar att bergsgeten som en gång var kanske har återvänt

Dagen efter klubbmästerskapen i Eastern Creek hängde jag och min klubbkamrat Richard på ett gäng som skulle ta sig via den australiensiska östkusten söderut till Wollongong och därefter uppför den tolv kilometer långa klättringen till Macquarie Pass. Med 8 % i snittlutning över de första åtta kilometerna, och 6 % över de totalt tolv kilometerna upp till paj-bageriet på toppen, så skulle denna klättring ge träning inför Tour of Bright. I Bright skulle nämligen två av klättringarna, Tawonga Gap och Mount Buffalo, vara åtta respektive tjugo kilometer med en snittlutning på runt 6 %.

Med i gruppen som styrde mot Macquarie Pass den morgonen fanns också den starke klättraren Paul, vanligtvis tävlandes i A-klass och i viktklassen under 60 kg. Trots att jag kände mig ganska trött efter en ganska tung träningsvecka – och att Paul satte upp ett klart respektabelt tempo på 5,5 w/kg uppför backen – så lyckades jag gå med honom över de dryga trettio minuterna som det tog för oss att nå toppen. För mig innebär detta att jag förmodligen tryckte 400 watt över de första åtta kilometerna och 380 watt den dryga halvtimmen som det tog till toppen. 

När jag började cykla år 2007 så var jag tretton år ung och hade ännu inte kommit in i puberteten. Detta innebar att jag under mina första år som cyklist kom att vara en småväxt cyklist som främst kunde göra sig gällande uppför. Det här gällde främst när jag tränade med mina vuxna klubbkamrater i Jönköpings CK och min tre år äldre storebror som i princip var 188 cm lång och hade skostorlek 45 när han fyllde 15 år. Och tro mig, jag missade sällan en chans att försöka att utnyttja min fördel uppför och försöka ställa av dem som annars brukade slänga i 53x11 och braka iväg från mig när terrängen var platt.

Jag minns att jag läste en intervju med Fredrik Kessiakoff någon gång för längesedan där han sa något i stil med att den som ser sig själv som en duktig klättrare – och således gillar att köra uppför – ofta också är duktig när det bär iväg uppför. Med andra ord, att vara en duktig cyklist uppför är i grund och botten mentalt. Allt för många cyklister koncentrerar sig blint på vikten som den enda och i särklass viktigaste komponenten hos en god klättrare. Jag skulle vilja säga att huvudet är en betydligt mer grundläggande egenskap för den som vill utmärka sig i backar och berg. Många cyklister som egentligen har de w/kg som krävs för att sitta i förstagruppen tenderar att kapitulera redan innan klättringen startar. Eftersom uppförsbackarna under mina första år på cykeln ständigt var min chans att ställa av andra cyklister kom en positiv klättrar-mentalitet att bli djupt inristad i mig: Jag har alltid sett mig själv som bra på att köra uppför så därför gillar jag backar och berg samt trivs när vägen lutar uppför. När jag skulle ut och träna under mina första år som cyklist så var backintervaller i backarna kring Jönköping min absoluta favoritträning.

Sedan så jag flyttade till Skåne hösten 2015, något som att kom att leda till ett antal radikala förändringar. För det första så har jag runt 40 kilometer från Lund till närmsta motlut som är värdigt att kallas för backe, närmare bestämt Söderåsen. Detta innebär att det är ganska svårt att få till en högintensiv träning med många höjdmeter då ett sådant pass kommer att landa på minst 100 kilometer. För det andra så har jag inte sett någon direkt anledning till att träna specifikt på klättring eftersom det inte finns mer än någon mullvadshög i Danmark, där jag under de senaste fem åren har kört nästintill samtliga tävlingar. För att kunna inkassera prispengar har jag behövt bli en bättre kantvindscyklist och således har jag så sakteligen brutit ner min klättrar-identitet.  

Med andra ord så har jag tappat huvudet för att köra uppför och istället anslutit mig till den skara med cyklister som är slagna redan innan vägen lutar uppför. Hursomhelst, när jag hängde på Paul uppför Macquarie Pass två veckor innan Tour of Bright insåg jag att jag fortfarande har kapaciteten att köra uppför – så nu behövde jag bara försöka att hamra in den tanken i mitt huvud igen. Särskilt eftersom jag vet att när min FTP börjar nå 380 watt så kan jag rent utav göra hyfsade resultat i den danska A-klassen, något som säger en hel del om vad jag skulle kunna göra i australiensisk B-klass i Tour of Bright. Så istället för att leva på ett riskorn om dagen och försöka nå någon form av tävlingsvikt – som så många svenska cyklister tror behövs för att prestera uppför – var det allra viktigaste för mig de sista dagarna fram till Tour of Bright att titta på Youtube-klipp med Tom Dumoulin samt intala mig själv att jag kunde cykla uppför precis som honom om jag bara utnyttjade min relativt höga tröskel och körde uppför i ett jämt och högt tempo. Det kan också hända att Mathieu van der Poels vinst i Amstel Gold Race smög sig in i bland Youtube-klippen. Restaureringen av bergsgeten Marcus Persson hade börjat.

Etapp 1: Buckland Valley ITT, 17 km

På fredag eftermiddag började så Tour of Bright med ett 17 kilometer långt och platt tempo i Buckland Valley. Temperaturen låg på 33 grader och i solen på startrampen så steg min cykeldator upp till skräckinjagande 41 grader. Jag kan inte säga att jag är något jättestort fan av att tävla i extrem hetta och som svensk – där en säsong ofta innebär max en till fyra tävlingar i över 25 grader – är jag inte heller det minsta van vid saken.

På vägen upp mot startrampen utspelade sig dessutom komedin om ”Cykelsporten och dess kommissarier” i fyra olika akter: För det första så finns det en regel i Australien om att alla hjälmar måste ha ett AUS/NZ-klistermärke för att försäkringen ska gälla. Det är i grund och botten en regel som är införd för att cyklister ska köpa hjälmar genom nationella importörer istället för att beställa från t.ex. Wiggle i Storbritannien. Min hjälm med CE-märkning kunde således inte godkännas eftersom jag tävlade på min australiensiska licens. Hade jag tävlat på min svenska licens, som är UCI-godkänd, så hade jag däremot kommit undan. Nu fick jag istället låna Allans hjälm för att överhuvudtaget kunna starta etapploppet.

Komedin slutar dock inte här: För det andra så finns det en regel i delstaten Victoria om att man måste tävla med rött och fast baklyse som ska synas minst 200 meter. Av denna anledning fick jag också genomgå en lampkontroll innan start. Många av de cyklister, som tack vare sina aero-sadelstolpar tvingats fästa baklyktan under sadeln istället för på sadelstolpen, fick reprimander för felaktig placering av cykellyse. Emellertid gjorde kommissarierna ingen mätning av tempocyklar, förutom att kolla om det gick att dra ett kreditkort mellan ramen och hjulen. Några cyklister fick inte starta etappen på sina tempocyklar eftersom kommissariens MasterCard gick emot deras svulstiga Continental-tuber. Avslutningsvis så blev var och varannan cyklist tillsagd att rulla ner strumporna innan de äntrade startrampen. En av kommissarierna sprang faktiskt runt med ett litet måttband för att se till att denna mycket viktiga regel implementerades korrekt. Ironin i att en sport – som kämpar med näbbar och klor för sin trovärdighet och unkna relation till doping – har en så stelbent och korkad syn på regelverk kan inte beskrivas som något annat än oerhört underhållande.

Nåväl, efter att jag väl passerat genom denna helvetestratt av regler så gjorde jag en ganska god start på tempoloppet. Eftersom jag inte hade min egen cykel och inte ville repa Allans styre så startade jag utan tempobågar samtidigt som många av mina konkurrenter hade fullfjädrade tempocyklar och hala hjälmar med visir som andades Luke Skywalker i sin X-wing Starfighter. Enligt mellantiderna var jag topp-10 till vändpunkten men hettan hade redan då tagit ut sin rätt. Det som händer när jag tävlar i värme är att munnen klibbar igen, halsen blir slemmig och min puls ligger konstant 10–20 slag över det normala samt vägrar att gå ner även om jag slår av på tempot. Antagligen är det likadant för alla i värmen, men jag antar att skillnaden återfinns i att de som är vana vid hetta vet hur de ska handskas med det – samt gör det mer framgångsrikt. Jag började istället tänka på de två kommande dagarna och bestämde mig således för att slå av på takten och ta det lugnt på hemvägen. I slutändan kom jag så att bli 23:a, 3:34 efter vinnaren. På vägen hem stannade jag och Richard på Bright Brewery och drack öl med Allan och Allans fru för att återställa vätskebalansen samtidigt som vi skrattade gott åt nedrullade strumpor.

Etapp 2: Bright – Tawonga Gap, 91 km (7,5 km 6%)

Dagen efter var det så dags för den första linjetappen: 91 km till Tawonga Gap med en 4 km lång stigning på 4 % till Rosewhite Gap halvvägs genom etappen. Mellan de två stigningarna bjöd etappen på platta vägar genom dalgångarna. Jag var inte riktigt säker på hur jag skulle lägga upp loppet taktiskt eftersom det inte fanns några lag som skulle kontrollera tävlingen i B-klassen. Vad jag däremot misstänkte var att mitt ganska mediokra resultat på tempoloppet hade gett mig två fördelar: 1) Det fanns andra cyklister som var betydligt mer intresserade av att hålla en potentiell utbrytning på kontrollerbart avstånd in till sista klättringen samt 2) ingen visste vem svensken i Randwick CC var och det enda resultatet de kunde gå på sa att jag var ganska medelmåttig.

När det så gick iväg en grupp på fem-sju cyklister efter några kilometer så backade jag in på sista hjul och spenderade stora delar av etappen med att äta bars och titta på naturen. Väderprognosen för dagen sa 15 grader och risk för regn, men på ett mirakulöst sätt lyckades vi kryssa mellan de mörka molnen. På ett ställe gick det att se brandrök från en av skogsbränderna i regionen som förmodligen hade släckts under de föregående dagarna. Innan den första stigningen tog jag av mig min väst och avancerade sedan upp till femte hjul. Där stannade jag uppför backen och utför, sedan återgick jag så snällt till sista hjulet när vi nådde dalgången på andra sidan. Utbrytningen hade splittrats uppför och en av de cyklister som hade varit med där kom ner till mig för att växla några ord. När vi såg de resterande fyra-fem cyklisterna i täten var de inte mer än en eller högst två minuter framför. ”Alla i utbrytningen är körda”, sa han till mig och så förstod jag att de kvarvarande kämparna i täten förmodligen skulle vara ett enkelt byte när vi väl nådde Tawonga Gap.

Det fanns dock ett problem: Jag hade startat min cykeldator under de neutrala kilometerna som inte var inräknade i de distanser som angav när klättringarna slutade och startade i tävlingsguiden. Således visste jag inte riktigt när stigningen till Tawonga Gap skulle börja. Jag visste inte heller riktigt när den skulle sluta men Allan, som hade cyklat uppför stigningen i fråga tidigare, hade sagt att det skulle komma en brant kick de sista två kilometerna. Utifrån den första stigningen och spurtpriserna uppskattade jag att min cykeldator visade två kilometer fel, men det var nog snarare 2,5 km för när klungan svängde höger in i stigningen så hade jag inte hunnit avancera längre upp än till 20–30 hjul.

De första kilometerna fick jag så avancera uppåt men det visade sig att mitt eget tempo var så högt att det gick utan större bekymmer. Efter någon kilometer satt både jag och Richard topp-10 och jag bidade min tid då jag räknade med att tävlingen skulle explodera när vi kom till de sista två kilometerna som Allan hade förvarnat om. Något försiktig väntade jag så till det återstod fyra kilometer innan jag kontrade på en stöt. Jag hörde hur de andra frustade för livet bakom mig så istället för att slå av när jag insåg att de var kvar på mitt hjul fortsatte jag att hålla högt tempo. Eftersom de lät mer ansträngda än mig tänkte jag att de rimligtvis också borde frukta de sista två kilometerna mer. Efter tag var vi så bara fem cyklister kvar i täten.

Emellertid visste jag inte hur många av de som vi passerat i stigningen som hade tillhört utbrytningen i vår klass samt var vår ledarbil var. Så jag fortsatte att köra i spets på gruppen och väntade på de sista två kilometerna. Plötsligt stod det så en skylt som angav 1 km kvar i vägkanten och jag insåg att den där branten som Allan berättat om nog inte var mer extrem än där vi befann oss. Därför försökte jag helt enkelt bara hitta en avslappnad rytm och något senare passerade vi skylten för 500 meter. När jag sedan såg skylten för 250 meter och insåg att vi kunde se mållinjen därifrån så var det någonting inom mig som sa att de andra skulle förivra sig och gå tidigt – precis som i den beryktade spurten på Östgötaloppet. När målbanderollen syns så tenderar de flesta cyklister att överskatta sin förmåga samt underskatta avståndet. Så var fallet även denna lördag uppför Tawonga Gap och även om de andra fyra cyklisterna i tätgruppen passerade mig i full spurt 250 meter från målet, så kunde jag komma tillbaka och passera dem med mindre än hundra meter kvar.

Sanningen är att jag inte visste om jag hade vunnit när jag korsade mållinjen på toppen av Tawonga Gap, så istället för att sträcka upp händerna i luften så står istället min vänstra armbåge rakt ut på fotot från målgången. När jag mötte upp klubbkamraterna några sekunder senare så funderade jag fortfarande på om vi hade passerat alla från utbrytningen och sett ledarbilen. De andra frågade hur det hade gått och jag kunde inte säga mer än att jag trodde att jag hade vunnit. Emellertid verkade de andra övertygade om att jag faktiskt hade vunnit och genom live-resultaten kunde vi några minuterna senare konstatera att så var fallet. Mathieu var i extas då han dessutom hade kört 60 km i soloutbrytning och vunnit ett spurtpris i Masters A-klassen. För att inte falla omkull fick han hålla i min cykel. Själv hade jag svårt att hitta ord och gjorde inte mycket mer än att dricka Cola. Matt gav mig smeknamnet ”the Swedish iceman” på grund av min tillsynes känslokalla reaktion på segern. Vad vi inte visste då var att dagen efter så skulle jag vara snöman till mer än bara min emotionella utstrålning.

Etapp 3: Bright – Mount Buffalo, 39 km (18 + 2 km 6%)

Tack vare min etappvinst så tog jag ledningen i bergspritävlingen på tio poäng och avancerade upp till en femteplats i totalen. Vinnaren av tempoetappen var emellertid en av de fem cyklisterna i tätgruppen så jag var fortfarande 3:34 efter. För den avslutande etappen var således min plan att ta tillräckligt poäng i bergsprisen efter 27 respektive 34 kilometer och om möjligt, återupprepa gårdagens etappseger. Eftersom jag visste att de duktiga klättrarna skulle spara på sina ben till klättringen, samt att vi skulle kunna hämta in fler minuter än det gick att skaffa sig försprång på de 20 kilometerna innan vi började köra uppför, så vägrade jag återigen att ta någon vind i klungan.

Jag och Richard visste dock inte riktigt när stigningen började så när vi passerade monumenten på väg in i nationalparken Mount Buffalo så blev vi något tagna på sängen och startade i princip klättringen från sista hjul. Eftersom det återigen sattes upp ett jämt och stadigt tempo var det som tur var inga större problem att avancera långsamt men hade de andra valt att attackera som galningar så kunde vi mycket väl fått få betala dyrt för detta misstag.

Någonstans runt fem kilometer in i klättringen så började det regna och det var också då som jag gick upp i täten för första gången. Vid det här laget hade också gruppen reducerats till sju-åtta cyklister. Något förvånande var det ingen som riktigt utmanade mig när jag ställde mig upp och ökade tempot innan det första bergspriset, så jag gick först över linjen och kunde ganska ohotat inkassera sex poäng till. Därefter fortsatte jag att hålla högt tempo över några kilometer. 

Med runt tio kilometer kvar övergick så regnet till snö och då började även de andra i tätgruppen att röra på sig. Efter två-tre attacker var vi så bara fem cyklister kvar och jag upprepade ett mantra för mig själv som sa att snön och regnet gynnade mig eftersom jag var svensk. Till råga på allt så började dessutom en betydande vind piska berget när vi stundtals kom ut ur skogen och blev exponerande. Sakta men säkert försvann känseln i händerna samtidigt som bröstet kokade inifrån. Jag gjorde så ett sista försök några kilometer innan bergspriset, men detta utan framgång. Emellertid fortsatte jag att hålla högt tempo och kunde så passera över det sista bergspriset först och säkra min vinst som kungen och bergen.

Återigen hade Allan berättat för oss att efter det sista bergspriset så skulle det komma en utförslöpa på cirka två kilometer innan vi kom ner till en damm och därifrån väntade sedan knappt tre kilometer uppför till målet på en parkeringsplats. När jag gick över bergspriset som vinnare var all känsel i mina händer borta sedan några kilometer tillbaka. Jag fick därför ta min högerarm för att skapa moment, kunna dra reglaget inåt och skicka upp kedjan på stora skivan. Väl utför så var det omöjligt att säga om man bromsade eller inte eftersom det inte gick att känna reglagen. Mellan två av serpentinerna tittade jag över styret bara för att se om min frambroms fortfarande fungerade. Rädslan över att den australiensiska asfalten skulle vara såphal fanns givetvis också där samtidigt som tanken slog mig att jag faktiskt kunde ta det säkra före det osäkra, låta de andra gå och vara nöjd med min seger i bergspristävlingen. När vi kom ner till det öppna landskapet innan dammen så kom plötsligt vinden åt oss ordentligt och jag kände hur jag fick stickningar i armar och ben. Det var omöjligt att säga om stickningarna kom från snön och vinden som piskade huden eller om jag var på väg att få hypotermi. Emellertid bestämde jag mig för att det var lika bra att köra för etappsegern då det skulle hålla mig varm. 

När vi så gick in i de sista tre kilometerna av stigning så växlade åtminstone två av mina konkurrenter ner på lilla kakan igen. Rädd för att inte kunna växla upp igen innan spurten så stannade jag på stora. En annan detalj var att många, i motsats till mig, valde att ta av sig sina solglasögon för att få bättre sikt i snön och regnet. Eftersom temperaturen sjönk ner till minus två uppemot toppen så började deras ögonlock frysa till is under de sista kilometerna medan jag besparades denna obehagliga upplevelse. När jag så såg skylten för 250 meter kvar så avlossade jag spurten på stora skivan och med solglasögonen på vilket innebar att jag hade alla förutsättningar och växlarna på min sida. Parkeringsplatsen var uppdelad med kravallstaket så först var jag lite osäker på vart jag skulle. Dessutom hade vi en Master-cyklist som delvis blockerade vägen framför oss, något som innebar att jag fick slå av på trycket några sekunder och försöka lista ut vart jag skulle ta vägen. Några tramptag senare såg jag mållinjen och kom ihåg min miss med att göra målgest från dagen innan. Helt bortfrusen i alla kroppsdelar förutom bröstet fick jag så upp händerna i sista stunden på toppen av ett Mount Buffalo som sakteligen höll på att täckas i snö den 1 december – Australien första sommardag.

Flashbacks till dagen i Hanstholm som satte punkt för min storebrors cykelkarriär

Vad som sedan kom att utspela sig efter målgång är en historia i sig. Egentligen var det planerat att samtliga cyklister skulle cykla nerför berget när sista cyklist för dagen hade gått i mål, något som skulle ske cirka en timme efter vår målgång. Även om arrangören inte hade räknat med snöstorm så hade samtliga klasser därför fått möjligheten att skicka med torra och varma kläder i ledarbilarna. Dessutom så hade ett litet fik på toppen dörrarna öppna för frusna cyklister.

Efter målgång var jag ganska säker på att jag skulle dö i något dike eftersom jag fortfarande trodde att vi var tvungna att cykla ner. Dessutom så hittade jag inte ledarbilen på parkeringen förrän en av mina konkurrenter i tätgruppen, som var från Skottland, sa att den stod några hundra meter bort. På väg dit såg jag hur några cyklister bytte om ute på parkering och övertygades återigen om att jag snart skulle frysa ihjäl i ett dike. När jag väl fick tag på mina kläder pekades jag dock till fiket några hundra meter bort och cyklade dit. Ett äldre par fick hjälpa mig av med kläderna och en kvinna från Sydney CC frågade om jag mådde bra och skulle överleva. Jag kunde ge dem det lugnande beskedet att det mest var mina upptinande händer med Raynauds syndrom som gjorde något fruktansvärt ont nu när jag väl kommit in i värmen.

Hela fiket var fullt med blöta och kalla cyklister, som mest var det säkert runt 100 personer i lokalen. Med jämna varv stormade det in någon stackare som, precis som jag, hade gråten i halsen. Snart anlände också Richard och gav mig det lugnande beskedet att han inte tänkte cykla nerför berget ens för allt smör i Småland. Vi skulle antingen hitta någon att åka med eller vänta på att vår klubbkamrat Adam – som hade fått bryta p.g.a. punktering – skulle komma och hämta oss.

Den enda gången jag har sett något i paritet med de scener som utspelade sig efter målgången på Mount Buffalo är på 3 dage i Nord 2017. Då körde vi tre linjelopp i 0-2 grader och snöblandat regn. Även om de tävlingarna var längre så var nog förutsättningarna på Mount Buffalo minst lika extrema eftersom de flesta cyklister var sommarklädda. Från 3 dage i Nord 2017 så minns jag särskilt den första dagen i Hanstholm som den allra värsta och precis som på toppen av Mount Buffalo fylldes omklädningsrummen med vuxna cyklister som grät efter målgång. Det var också den dagen i Hanstholm som min storebror styrde ner bland fisketrålarna i hamnen vid Nordsjön, spydde och sedan bestämde sig för att sluta cykla.

Hur ett snöigt Mount Buffalo kan värderas över Bondi, Bali och Barriärrevet

När Richard den 16 oktober frågade mig om jag ville åka med och köra Tour of Bright hade jag ännu inte bestämt vad jag skulle göra efter den 11 november då min sista hemtentamen skulle vara inlämnad och resultera i att jag hade sju lediga veckor i Australien. Skulle jag sätta mig på flyget till Bali? Lära mig att surfa och bli kungen på Bondi Beach? Köpa en hatt, börja kalla mig själv för Marcus Dundee och åka ut i vildmarken? Ta dykcertifikat och se det Stora Barriärrevet innan det tynar bort? Nej, nej, nej och åter nej – i slutändan föll valet på att åka till Bright och köra ett etapplopp på cykel.

Jag skulle vilja säga att det jag uppskattat allra mest med cyklingen under de senaste åren är att tävlingarna allt som oftast tenderar att resultera i riktigt bra historier om de kombineras med gott sällskap och avslappnad atmosfär. När vi kommer hem till Malmö med CK Ringens klubbuss efter en helg på de danska fälten så är det allt som oftast med historier som kommer ältas i många månader framöver. En del av dem resulterar också i långa blogginlägg. Även om samtliga av de tidigare uppradade äventyren som jag hade kunnat göra i Australien är fantastiska så är jag – för min egen del – tveksam till att jag skulle skriva knappt 4 500 ord kring något av dem. Anekdoten om Tour of Bright och snöstormen på Mount Buffalo är utan tvivel en att berätta för barnbarnen som man brukar säga. Med facit i hand skulle jag dessutom säga att snön gjorde det hela mycket bättre.

När de ansvariga på Lunds universitet radar upp anledningar till att åka på utbyte så nämner de ofta de vänner, kontakter, kunskaper och erfarenheter som en termin i ett annat land kommer att ge – vad som implicit kan summeras som att bygga internationella nätverk och gynna karriären. Det är antagligen få som under sin tid i utlandet har vunnit på en bergstopp i australiensisk snöstorm – inte ens Mathieu van der Poel. I mitt testamente till varför andra studenter bör åka till the University of Sydney på utbytesstudier ska jag skriva: ”Du kan vinna en cykeltävling i snöstorm. Det är episkt! Tveka inte utan ÅK!”

Anekdoter från Australien - del 1: Rökarkvällen på Heffron Park

7 dec 2019

Tisdagen den 12 november är Sydney täckt i rök från de många skogsbränder som rasar i delstaten New South Wales och temperaturen står på 36 grader trots att en betydande vind som vanligt sveper fram över Heffron Park i Maroubra. Jag ska köra mitt första ”Tuesday Night Heffron” och tar mig fram till det lilla klubbhuset med nummerlapparna. Motståndet ska vara hårdare än de tävlingarna jag tidigare kört i Sydney så jag frågar en av arrangörerna, John Sunde, vilken klass jag ska köra: A-klassen eller den något snällare B1-klassen för cyklister som befinner sig någonstans mellan A och B. Utan att säga något pekar John på startlistan för A-klassen som innehåller New South Wales absolut bästa cyklister, några av dem rent utav kapabla att placera sig på Continental-nivå. Mannen som står med nummerlapparna ser tveksam ut. Han synar min cykel: En Cannondale SystemSix från 2008. Ramen är i hälften kolfiber, hälften aluminium och inte kompatibel med däck bredare än 23 millimeter. Växelgruppen är 10-delad Shimano 105 med vajrar som inte bara går utanför ramen utan också framför styret. Utväxling 52x12. Lågprofilshjul med fler ekrar i ett hjul än vad ett modernt hjulpar har sammanlagt. Bromsytan på fälgarna är sedan länge bortsliten och ger mig kanske tre gånger så lång bromssträcka som ett par skivbromsar.

”Är du säker?”, frågar han. Det dunkar housemusik ur högtalarna och inne i rummet med nummerlappar dricks det öl, men plötsligt bryts den glada feststämningen av en seriös ton. ”Har du kört några tävlingar innan i A-klass? Hur gick det?”, fortsätter mannen med nummerlapparna när han ser att jag blir tveksam. Jag vet inte var jag ska börja min replik: Ska jag säga att jag vet att motståndet är hårdare idag, men att jag hängt med i A-klassen innan utan problem och rent utav blivit tvåa två gånger på en tolv år gammal cykel köpt för 500 AUD. Eller ska jag säga att jag tävlat i 13 år, har ett antal UCI-tävlingar i mina ben och en gång lyckades droppa Chris Anker Sørensen i gatstensbacken på Jutlander Bank GP, så ett kriterium borde rimligtvis inte vara några problem på en bra dag. Samtidigt viskar den komfortabla delen av mig inombords att jag vill köra B1. Så jag vänder mig till John igen. ”Är du säker på det här?”, frågar jag. Han tar ett steg framåt och pekar på startlistan för A igen, nu med blicken på mannen med nummerlapparna. ”Den här killen ska köra A. Han är bra”.

Från Lund till Sydney via Tarravägen (och tillbaka igen?)

Emellertid börjar den här anekdoten inte tisdagen den 12 november i ett rökigt Sydney. Nej, en mer lämplig startpunkt är nog någonstans i mitten av maj när vårterminen löper mot sitt slut i Lund och jag nyss har inkasserat en seger i den danska B-klassen. Under våren har jag – utöver att nästintill klassa upp mig från B- till A-klass på de danska cykeltävlingarna – studerat på heltid, suttit i styrelsen för en av Lunds nationer, jobbat som timanställd på universitetet och haft en del andra små projekt i farten. För att hinna med allting har mina dagar varit fullpackade från frukost klockan 06:00 till läggdags 22:00. Några dagar i månaden bryts dessutom denna dygnsrytm abrupt av festande. Någon frågade mig en gång hur det var möjligt att studera heltid, träna runt femton timmar i veckan och varit djupt engagerad i en studentorganisation samtidigt. Svaret är att det inte går. Det är bara en ständig kamp för att hålla huvudet ovanför vattenytan. Förr eller senare dränker man sig själv.

Efter en tävlingshelg i mitten på maj så vaknade jag upp på måndagen med någon form av virus som jag inte skulle bli helt frisk från förrän mitten av juli. På sätt och vis så var det skönt, för när jag inte kunde träna så fick jag mer tid att lägga på skolan. Samtidigt försökte jag, med en kandidatexamen i bagaget, att söka sommarjobb som inte skulle innebära en återkomst till kyllagret i Jönköping. Dessvärre helt utan någon framgång och efter ett tag så började min motivation att tryta: Vad var meningen med att leva på fulla cylindrar från morgon till kväll om det överhuvudtaget inte gav någonting tillbaka?

Jag har alltid varit en morgonmänniska. Om alarmet står på 04:00 eller 05:30 spelar ingen större roll, jag går rakt upp ur sängen utan större bekymmer. Det är förmodligen en indoktrinering efter år av tidiga distanspass helg efter helg där jag ofta haft en timmes extra cykling för att ta mig till samlingspunkten. När motivation kördes i botten mot slutet av våren kunde jag emellertid plötsligt börja snooza i en till två timmar. Vissa dagar stängde jag av larmet och vaknade upp vid lunchtid. Även om jag var pigg när jag väl hittade motivationen att ta mig upp ur sängen så förstod jag mycket väl att det var på väg utför samt att jag skulle behöva omprioritera saker och ting efter sommaren.

Det hade också varit möjligt att inleda denna anekdot i Tarravägen på linje-SM 2019. På grund av det ovan nämnda viruset kom jag till start med bristande och högst ojämn träning över de föregående veckorna. Dessutom var jag inte hundra procent frisk och mina luftrör kändes fortfarande igenproppade. Trots det lyckades jag så påpassligt att finnas med bland de främsta när det blev hårdkörning redan på det första varvet i kantvinden. Mitt högst tvivelaktiga hälsotillstånd gjorde dock att pulsen for i taket och jag hade blodsmak i munnen. När vi nådde toppen av backen den andra gången så bestämde jag att det enda vettiga var att slå av på takten och bryta.

Vad jag senare insåg när jag begrundade resterande del av loppet i Tarravägen var att jag stod inför något av ett vägskäl. Med tanke på att jag skulle åka till Sydney och studera så kunde jag antingen försöka hitta någon form av lösning för att hålla träningen uppe – och återvända till Sverige i god form – eller så kunde jag på ett ganska naturligt sätt hänga upp tävlingshjulen och istället lägga min fulla tid på studier samt framtida arbetsliv. Jag bestämde mig inte där och då utan lät istället tanken vila. Viruset blev dessutom värre efter SM och jag kom inte att bli helt frisk förrän mitten av juli. Innan jag begav mig till Sydney fick jag två veckor av träning med en frisk kropp men det gav mig ingen egentlig insikt i frågan om jag skulle fortsätta cyklingen eller inte.

Vad som hade kunnat vara ett heartbreak utför Heartbreak Hill

Väl framme i Sydney så började mina tankar luta åt att lägga ner cykelkarriären. Den främsta anledningen var trafiken. För någon som inte varit i en större stad än Köpenhamn och är van vid fem minuters cykling samt noll till tre rödljus för att sig ut ur Lund oavsett tid på dygnet så måste Sydney beskrivas som en rejäl chock. Hursomhelst, efter några dagar så började jag bli ganska otålig och trött på att trängas vid turistmål, så när jag såg ett par bilder från ett lokalt kriterium i Heffron Park började jag kolla på begagnade cyklar för under 1 000 AUD.

Någon dag senare hittade jag den: En Cannondale SystemSix från 2008 i samma storlek som min Cannondale hemma i Sverige – och således även med samma geometri. Cykeln var förmodligen bara körd i solsken och utöver bromsytan i nyskick. För priset 500 AUD (ca. 3 300 kr) kunde jag helt enkelt inte motstå frestelsen att köpa cykeln även om jag fortfarande var osäker på hur mycket jag skulle cykla. Om inte annat så skulle jag ha en riktigt retro cykel att glida på till närmaste café.

Ett annat hinder var den australiensiska licensen som gör att du är försäkrad både under tävling och träning. Licensen behövs även för att täcka tredje part om du till exempel skulle smälla in i en bil under klubbträningen – något som är ganska vanligt förekommande. Av denna anledning ville några klubbar i Sydney att jag skulle köpa en elitlicens á 2 500 kr för att överhuvudtaget få testa en träning. Från en tidigare klubbkamrats cykelkompis så fick jag dock tipset om Randwick CC och de svarade lyckligtvis nog att jag var varmt välkommen att testa en eller flera träningar innan jag köpte licens. Några veckor senare köpte jag en licens och bestämde mig för att köra min första tävling på Heffron Park för Randwick.

Istället för att som på tävlingarna i Danmark, hitta på tusentals ursäkter och med försiktighet köra B-klass, så gick rakt in i A-klassen i Sydney. Trots att min form inte var den bästa så kunde jag känna mig fullt tillfredsställd med att gå i mål sist i klungan efter att ha vridit mig själv ut och in. Med den erfarenhet som jag har så visste jag dessutom innerst inne att om jag bara ger det sju, tio eller max tolv veckor så kommer min form att vara så pass bra att jag kan köra för en placering på podiet. Emellertid så var jag fortfarande inte helt bestämd över hur mycket jag ville cykla, men för stunden njöt jag av hur roligt det var att köra på en tolv år gammal cykel mot Sydneys bästa cyklister och visste i bakhuvudet att det skulle gå bra om jag valde att träna kontinuerligt.

Det hela kom dock att ställas på sin kant tisdagen den 3 september när jag kraschade på en klubbträning utför Heartbreak Hill i Rose Bay. Med ett par värdelösa Mavic-däck och tveksamma bromsar så tappade jag kontrollen över cykeln i det vatten som rann över vägen i utförslöpan i en hastighet av 50 km/h. Jag lyckades räta upp och bromsa in cykeln ganska hyfsat trots allt, men i slutändan fanns inget annat alternativ för mig än att tippa över vägräcket och lägga sig på trottoaren. Facit: En oskadd cykel, söndertrasade kläder, några ytliga skrubbsår och en sträckning i insida lår.

Den första tanken som slog mig var att jag är i princip helt ensam och 16 000 kilometer hemifrån. Jag har nog sällan känt mig så ensam i denna värld som de första sekunderna när jag, sittandes på trottoaren, synade min hjälm för att kunna konstatera att jag lyckligtvis nog inte hade slagit i huvudet. Som tur var fick jag fantastisk hjälp av mina nya klubbkamrater i Randwick CC och Pedro B eskorterade mig rent av hela vägen hem till dörren. Överlag hade jag klarat mig bra, men efter någon timme var sträckningen i låret så illa att jag fick krypa för att överhuvudtaget kunna ta mig till köket. Först på torsdagen kunde jag halta mig fram ett hundratal meter i sträck utan problem och ta bussen till universitetet. Helt återställd blev jag inte förrän två veckor senare.

Varje gång jag kraschar så är det alltid samma tankar som far igenom huvudet: Vem hade jag varit om jag inte hade lagt stora delar av min tid, energi och pengar på cyklingen? Ofta rasar tankarna igenom huvudet redan under de första tjugo sekunderna när jag sitter på asfalten. Många gånger har den alternativa bilden av mig framställts som så lockande att jag varit beredd att kasta in handduken. Under de senaste åren har jag allt mer ofta börjat se mig själv som en fikacyklist med en ny samt skinande ren cykel utan spår från repor och krascher. Jag sitter på ett fik med Rapha-kläder och njuter av ett träningspass där jag inte behövt vända mig själv ut och in för att uppnå specifika värden på wattmätaren under förutbestämda och exakta tidsintervall. Jag har allt mer och mer övertygat mig själv om att det vore ett ganska trevligt liv och dessutom med mer tid för att studera eller göra något annat som anses vara bra för det framtida arbetslivet, för karriären. När jag 16 000 kilometer hemifrån fick krypa till köket med ett lår som inte gick att lyfta for dessa tankar om en alternativ framtid återigen genom mitt huvud och kändes mer lockande än någonsin. Således började jag planera hur jag skulle smyga ifrån den bild av mig själv som en A-klasscyklist som de andra i Randwick CC börjat få.

Emellertid var detta lättare sagt än gjort för dagarna efter min krasch så försedde mina nya klubbkamrater mig med två par ordentliga däck, nya klubbkläder och startade en koll för att se om någon var villig att låna ut en mer modern cykel till mig. Där och då bestämde jag mig slutligen för att löpa linan fullt ut och träna för A-klass. Helt enkelt av den anledningen att andra personer, som jag knappt kände överhuvudtaget, trodde på mig. Precis som John Sunde skulle göra två månader senare den där tisdagskvällen på Heffron Park så struntade de i att jag hade en tolv år gammal cykel och pekade istället på startlistan för A-klass och sa: ”Den här killen är bra”.

Dagen då Marcus Persson spelade sina kort rätt och inkasserade 50 AUD i prispengar

Knappt två månader av träning senare, lördagen den 26 oktober, så tävlar jag i 33 graders hetta på Heffron. Det har känts som att min form är på väg under de senaste veckorna men denna eftermiddag så knäcker hettan mig med drygt fem minuter kvar av tävlingen. Jag har egentligen tänkt att bege mig till biblioteket och studera hela söndagen men något besviken över hur värmen förstört mina ben så anmäler jag mig klockan 22:00 på lördagskvällen till SUVelos kriterium på Heffron med start på söndagsmorgonen.

Väl till start nästföljande dag, och med temperaturen nere på desto mer behagliga tjugo grader, så väljer jag att tävla defensivt. Startfältet är drygt tjugo man starkt vilket är större än tidigare veckor och dessutom finns ett gäng spurtstarka cyklister som borde vara mer intresserade av att hålla ihop fältet än mig. Förutom någon liten forcering i täten så håller jag mig lugn under de första 35 minuterna av 45 och bidar min tid. När någon så slår av på farten efter en attack 35 minuter in i loppet så kontrar jag stenhårt, drar upp cykeln i 55 km/h över de två små guppen på baksidan av Heffron-varvet och finner mig snart i täten med cyklisten som vann lördagens lopp.

Vi börjar gå runt men jag inser ganska omgående att han är den starkare av oss och att klungan inte är mer än ett tiotal sekunder bakom. På sista varvet gör jag därför exakt som Claus och Søren gjort med mig när jag har vunnit i Danmark: Jag säger åt min kollega i utbrytningen att köra för sitt liv och om vi håller undan så kommer jag inte att spurta förbi honom. Sedan kör vi för allt vad vi har och utan hämningar, men på upploppssträckan så tröttnar den andra killen. Hade det varit världsmästerskapen hade jag inte visat honom någon nåd och helt utan något som helst samvete spurtat förbi honom för att ta segern. Nu var uppgörelsen redan gjord och jag satt bestämt ner och lät honom gå först över linjen.

Tolv år gammal cykel hit och dit. Jag har också 13 års erfarenhet av att tävla på cykel och även om materialet inte är det bästa så räcker det ibland med en attack i rätt läge, starkt sällskap och dansk taktik för att bärga hem en andraplats i New South Wales A-klass. Två veckor senare, söndagen den 10 november, blev jag tvåa igen i ett linjelopp ute vid West Head.

Tillbaka till rökarkvällen på Heffron

Hur gick då mitt första ”Tuesday Night Heffron” efter att John Sunde slängt in mig i A-klassen? Jag gick i mål längst bak i A-klungan som då var reducerad till ungefär femtontalet cyklister. Sett till konkurrensen uppskattar jag det ungefär som att gå i mål topp-10 på ett svenskt elit-GP – och detta på den tolv år gamla Cannondalen. Det är alltså än idag fullt möjligt att placera sig väl med en tiodelad växelgrupp, utvändiga vajrar och riktiga skithjul.

Den kanske största insikten jag har nått genom mitt halvår på en gammal cykel är hur genuint roligt jag tycker det är att tävla trots att jag en del dagar vet att jag inte kommer kunna vinna tävlingen. När jag den där rökiga tisdagen fick slita för att gå i mål med klungan kände jag mig mer levande än när jag många gånger kört för en seger. Mest av allt ville jag motbevisa mannen med nummerlapparna som tvivlat på mig och istället ge svar på tal att jag faktiskt var bra och hörde hemma i A-klassen. Att tävla på en tolv år gammal cykel mot eliten i New South Wales är rent av bland det roligaste jag har gjort och jag kan gladeligen rekommendera det: Att som en total outsider, på vad många ser som en daterad skräphög, tävla sig till någon form av respekt saknar motstycke. För att kompensera för cykeln har jag behövt använda min erfarenhet, taktiska sinne och teknik på ett sätt som jag tidigare inte förstått att jag behöver göra. Jag skulle vilja säga att jag under dessa månader på en tolv år gammal cykel har bevisat för mig själv att jag inte bara är vältränad utan också någorlunda duktig på att tävla på en cykel.

När de ansvariga på Lunds universitet radar upp anledningar till att åka på utbyte så nämner de ofta de vänner, kontakter, kunskaper och erfarenheter som en termin i ett annat land kommer att ge – vad som implicit kan summeras som att bygga internationella nätverk och gynna karriären. Det är antagligen få som under sin tid i utlandet har ställt till med oreda på en tolv år gammal racercykel bland regionens främsta cyklister. Mer exakt var sådana bravader ska placeras på LinkedIn-profilen, eller hur de länkas samman med positiva egenskaper i ett personligt brev, förefaller fortfarande oklart. Vad som däremot står klart är att tvivlarna bland nummerlapparna är många samtidigt som de som går i god för att man förtjänar en chans när det verkligen behövs tycks vara färre. Under mina månader i Sydney hade jag turen att stöta på fler än vanligt när jag satt på en cykel.



Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!