Jag cyklade Vätternrundan och det var inte roligt. - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Jag cyklade Vätternrundan och det var inte roligt.

19 jun 2016
av: Marcus Persson

Som sommarjobbare på Arla Foods i Jönköping fick jag i tisdags chansen att ta en plats runt Vättern 2016. På grund av den dåliga väderprognosen tvekade jag in i det sista, men efter lite övertalning från Rickards sida beslutade jag mig på torsdag kväll för att ta mig an de trettio milen och hjälpa deras grupp att nå målet på mellan tio och elva timmar. På fredagen cyklade jag därför till ICA och köpte lite wienerbröd innan det bar av till Motala.

Vi startade 01:38 och till en början hade vi faktiskt bra väder, bra vindar och allting rullade på genomgående bra. Mellan Vadstena och Ödeshög började misären med en krasch där två av våra cyklister gick omkull efter att en gått på hjul. Den ena killen spräckte hjälmen medan den andre (Tenner) fortsatte med oss. Lätt skärrade och nu med betydligt mera marginal mellan oss började det regna när vi kom till Omberg, och någon kilometer senare öppnade sig himmelen. I Ödeshög stannade jag och Rickard för att ta på oss regnjackor men det dröjde inte många meter förrän vi blev blöta från alla håll och kanter. Vägen var full av vatten, det sprutade vatten från alla cyklister och regnet stod som spön i backen. Trots att solen borde varit på väg upp såg himmelen framför oss ut som Mordors. Rickard började bli sugen på att bryta och sa till mig att han skulle cykla hem i Jönköping och ta en varm dusch. Jag slängde en blick ut i diket och såg en skylt – 240 kilometer kvar till mål.

Vi stannade i Ödeshög och jag kunde konstatera att jag ändå höll temperaturen ganska bra. På väg ut ur depån såg jag bussarna och lastbilarna för de som stiger av. Jag bestämde mig för att fortsätta till Olas garage i Bankeryd, där jag hade torra handskar. I Kaxholmen slutade det plötsligt att regna och uppför backen blev vi för första gången på några mil riktigt varma. Genom Jönköping var det ömsom regn, ömsom uppehåll, men i Trånghalla började det återigen regna – detta märkte vi dock inte p.g.a. uppförsbacken. Sedan fick jag mina torra handskar hos Ola, några andra bytte alla sina kläder, och när vi passare skylten med 180 kilometer kvar till mål kände jag att det var som ett vanligt distanspass.

I Brandstorp blev det faktiskt uppehåll och hade det inte varit för alla svängar på den fantastiska vägen utmed Vätterns västra sida kunde vi haft mycket trevligt. I Karlsborg tog jag av min regnjacka samt handskar och kunde konstatera att vi nu hade hyfsat bra väder. Dessutom fortsatte de roliga vägarna och när vi gick runt Hammarsundet började de flesta känna att vi var nära mål.

När vi kom till Motala efter 10:25 var det mest en massa folk överallt. Ölen var inte den godaste jag druckit och pastasalladen var inte den bästa jag ätit.

När jag och Rickard satt och väntade på vår chaufför för att komma hem frågade jag honom: ”Kände du någon gång längs vägen att fan vad roligt detta är”. Rickard sa att han aldrig hade känt så. Visst är det speciellt att cykla med flera tusen andra på natten, bli frälst utanför Karlsborg, käka torra bullar och komma i mål efter 300 kilometers cykling på motovägar – men det är knappast roligt. Den enda gången Vätternrundan kan tänkas utgöra något glädjefyllt är när andra frågar om du kört och vilken tid du fick. Sett till mig själv är tiden 10:25 inte direkt att leva ut till min fulla potential, men eftersom mitt uppdrag var att hjälpa en grupp, där de flesta hade knappt ett års cykelerfarenhet, måste det ses som riktigt bra. Det är också här jag finner det enda glädjande med Vätternrundan: om de cyklisterna jag cyklade med fortsätter att cykla gjorde jag en stabil insats.

Varför bröt jag då inte Vätternrundan när jag passerade mitt hem i Habo, genomblöt och med 180 kilometer kvar att cykla? Därför att Vätternrundan är Sveriges Tour de France och Trånghallabacken Sveriges Alpe d’Huez. Om du bryter ett arrangemang av den digniteten spelar det ingen roll hur många SM-medaljer och titlar du har: andra kommer se dig som cyklisten som bröt Vätternrundan. Något sådant går inte att leva med. 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttio med siffror i fältet här


Kommentarer


2016-06-19 20:19   Karl

Men med de glajjorna hade du coolaste brillorna söder om treriksröset i a f. Ge mig alla detaljer om dem pleez!

 

2016-06-19 20:03   Thomas

Själv gjorde jag min både snabbaste och roligaste runda i år. Men så lyckades jag tydligen pricka in just den starttid som gjorde att det enda vatten jag fick på mig var från vägbanan och tappkranen i depån. Undrade nästan vilken sjö alla andra cyklat runt när de snackar om allt regn. :-)

Så jäkla kul att i början av backen se när 4-500 (eller fler?) cyklister fullkomligen fyller upp en hel stigning både till bredden och längden (där ångrade jag att jag inte monterat på kameran på cykeln i år) och sedan glida förbi dem längst ut till vänster för att sedan få fin draghjälp av en riktigt snabb och stor klunga på slätten efter. :-)

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!