Legenden om Svartebacken - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Legenden om Svartebacken

4 feb 2016
av: Marcus Persson

Min cykelkarriär började år 2004 när jag och min bror skulle köpa nya cyklar att använda till skolan. Pappa, som tidigare haft ett litet intresse för mountainbike, tog oss till cykelbutiken Öster Cykel i Jönköping där legenden Arne visade oss ”riktiga cyklar”. Vi lämnade inte butiken med några cyklar den gången, men väl med dåvarande Kadens Tour de France-guide – och när vi några dagar senare fick våra blysänken från Sportex började vi skriva ut kartor på Eniro och göra egna etapper. Dessa etapper kom snart att kompletteras med GP-lopp inne på skolgårdar och förskolor där vi kunde cykla skyddade från trafiken.

Det bör här nämnas att min tre år äldre storebror gick tidigt in i puberteten och bar skor med storlek 45 redan i årskurs fem. Jag var däremot en liten och nästintill undernärd liten krabat. På grund av de ojämna förutsättningarna kunde min storebror cykla ifrån mig gång efter gång, undantaget var den gången då hans bromskloss lossnade, bara för att fastna mellan hjulet och bromsen. Glädjen och stoltheten över den segern var, vad jag kan minnas, minst lika stor som när jag åtta år senare blev svensk juniormästare på kortbana.

I maj 2005 bevittnade jag och min nyligen cykelfrälsta bror den mäktiga duellen om sekunderna mellan Gilberto Simoni och Paolo Savoldelli uppför Colle delle Finestre, under en av de sista etapperna på Giro d’ Italia 2005. Några dagar senare kom Daniel hem från en cykeltur och berättade att han minsann hittat en Colle delle Finestre – en stigning med grusväg – utanför Habo. Jag bestämde mig givetvis för att också hitta denna backe.

Senare samma år, en vacker sommardag, var jag ute och cyklade i Fiskebäcksbacken söder om Habo. Därifrån finns en väg som går mot Habo kyrka och hastigt som lustigt fick jag för mig att jag skulle leta upp den där grusbacken som var som Colle delle Finestre – åtminstone enligt min brors egna utsago. Jag var då tio år – skulle fylla elva i december – och hade redan varit hemifrån i drygt en timme, men beslutet föll ändå på att försöka leta upp den där backen som skulle vara belägen någonstans väster om Habo kyrka. Problemet var att jag inte visste exakt var och väster om Habo kyrka finns en hel del att utforska.

När jag väl kom till Habo kyrka fortsatte jag västerut (mot V Bäckebo). Under min färd västerut vek jag av på flertalet små grusvägar i skogen utan att hitta Colle delle Finestre. Efter tre-fyra kilometer delade sig vägen och jag kom här att cykla norrut mot Slättäng. Återigen valde jag fel väg och hittade inte backen, så jag vände och trampade hemåt i melankoliskt maner. Om jag hade fortsatt rakt fram i den där korsningen, istället för att köra norrut mot Slättäng, hade jag kommit till Svartebacken – som var vår Colle delle Finestre – men det skulle jag inte komma till uppsikt med förrän långt senare. När jag kom hem hade jag nämligen varit borta i fem timmar och mamma var förtvivlad av oro. Antagligen hade hon övervägt att ringa polisen x antal gånger men jag brydde mig inte så mycket. Jag var mest förbannad för att jag inte hittade Colle delle Finestre. Dessutom förstod jag att jag inte skulle få cykla så långt hemifrån på ett bra tag.

Jag var alltså tio år gammal och hade varit borta i fem timmar, en 25-gradig sommardag, helt utan vatten och mat. Dessutom helt utan möjligheter att bli kontaktad då mobiltelefon enbart var något som mina föräldrar hade vi det här laget. Min mamma hade därmed inte vetat var jag var, hon hade inte kunnat kontakta mig och visste inte heller om jag skulle hitta hem ifall jag cyklat vilse. Således hade hon bara två alternativ av kontrastartad karaktär – att sitta och vänta eller ringa polisen.

En inte fullt lika vacker vinterdag fyra-fem år senare, bestämde jag mig för att springa ett halvmaraton i OK Gränsen. Med två kilometer kvar kom pappa på en cykel och gapade om att han tänkte ringa polisen. Att jag sprungit distansen av ett Göteborgs-varv gav han inte mycket för. Vad jag vill minnas finns det många fler berättelser av samma slag under min egen uppväxt och jag kommer ihåg en hel drös med föräldrar som knackat på vår dörr i sökandet efter ungar på vift.

Föräldrar är idag oroliga för sina barn och undrar om de överhuvudtaget vågar släppa dem ur sitt beskydd. Många av dem säger att de känner sig oroliga, men till deras tröst kan jag åtminstone berätta att de flesta föräldrar av någorlunda kärleksfull karaktär emellertid alltid varit oroliga för sina barn. Ur en del avseenden bör föräldrar idag t.o.m. kunna oroa sig mindre. Med hjälp av mobiltelefoner kan föräldrar idag nå sina barn dygnet runt och nästintill överallt. Mobiltelefonerna ger också barnen tillgång till kartor, kameror och mycket annat. Barn idag är antagligen lika säkra – eller osäkra – som de alltid har varit.

Om jag hade haft en mobiltelefon när jag var ute och letade efter Colle delle Finestre skulle jag antingen a) hittat backen med hjälp av Google Maps eller b) cyklat hem redan i Fiskebäck eftersom mamma ringde och var orolig. Då hade kanske de båda alternativa sluten varit att föredra, men idag kan jag vara djupt tacksam att denna historia slutade som den gjorde. Att hitta Colle delle Finestre hade antagligen resulterat i antiklimax den dagen. Svartebacken var nämligen inte Colle delle Finestre. Jag hade vare sig hittat Gilberto Simoni eller Paolo Savoldelli i Svartebacken den dagen. I Svartebacken fanns inga episka berättelser och legender att ta del av – åtminstone inte den dagen.

Drygt tio år senare har nämligen Svartebacken blivit en mytomspunnen plats bland Jönköpings cyklister, en plats med egna historier likt Colle delle Finestre. En gång tappade den gode Ahlander sina glasögon i Svartebacken på en höstrunda när det regnade, var två grader varmt och allihop höll på att frysa till döds. Vintern 2014 hade jag fått slita med mitt åbäke till tung vintercykel bakom den brutale Liliegren som körde på en Cannondale SuperX med Zipp 303 och Dugast-tuber. En vacker vårdag tog jag pappas cykelcross, som var betydligt lättare än min vintercykel, för att äntligen få min välförtjänta hämnd. När vi väl kom till Svartebacken, denna gång från Mullsjö-hållet, genomförde jag mitt bakhåll genom att köra som besatt uppför. Den brutale Liliegren satt givetvis kvar på hjul men i nerförsbacken – alltså den stigningen som en gång referats till som Habos Colle delle Finestre – lyckades jag slutligen bli av med honom. Återigen hemsöktes min kropp av den där sköna känslan som jag känt när lyckades besegra min bror, tack vare en bromskloss, och när jag vann kortbane-SM.

Givetvis finns det fler historier som tillsammans skapat vad som idag är den legendariska Svartebacken – men faktum är att den legendariska statusen framförallt skapades av en historia där backen överhuvudtaget inte hittades. Svartebacken hade antagligen varit en ganska intetsägande liten ås ute skogen om det inte varit för ett brödrapar med helt oproportionerlig världsuppfattning, den dåtida avsaknaden av mobiltelefoner och det faktum att föräldrar ibland är oroliga över sina barn. 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sextiofem med siffror i fältet här


Kommentarer


2016-02-05 18:34   Michael Åhman

Skön story. Du skriver alltid bra, annorlunda, men alltid fängslande.

 

2016-02-05 18:23   Mattias Lejon

Tackar! Läsvärt som vanligt. Får mig att tänk på min egen barndom som en annan gammal gubbe (dreglade över cyklar på Öster cykel 1992 och irrade runt i en annan del av Småland ensam precis som du fast ca 14 år tidigare).

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!