Marcus Perssons korta förunderliga cykel-SM - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Marcus Perssons korta förunderliga cykel-SM

1 jul 2015
av: Marcus Persson
Det sägs att den kom från Afrika, att den följde de förslavades skrik; att den var tainofolkets bane och uttalades just som en värld gick under och en annan tog vid; att den var en demon som slank in i Skapelsen genom att mardrömsdörren stod på glänt i Antillerna. Fukú ameicanus, eller i folkmun: fukú - i allmänna ordalag en förbannelse eller dom av något slag; mer specifikt Nya världens förbannelse och dom. 
(Diaz, 2009, s. 11).

1/6-2014 - Bureloppet: En av cyklisterna i utbrytningen på fyra man tittar åt fel håll och kör rakt in i mig. Deprimerad lägger jag mig för att avlida långsamt i diket som en grävling. Hjärnskakning tror sjukvårdarna och jag tas till sjukhuset i ambulans med nackkrage. Läkaren hittar inget fel på mig men dagen efter har jag ont i bröstkorgen och den smärtan får jag leva med i två veckor därefter. Spricka i revbenet. Fyra veckor senare blir jag 16:e man på SM på Kinnekulle. 

10/6-2015 - Nässjö GP: På uppvärmningen till Nässjö GP går ett plastband, som är spänt mellan kravallstaketen, av och flyger ut i min cykel när jag cyklar förbi. Bandet tvinnar sig, trasslar in sig i mitt reglage och jag slår rakt över cykeln. Dagen därpå har jag ont i ljumsken. Tolv dagar senare har jag fortfarande kronisk smärta i insida lår när jag cyklar. En sjukgymnast, tillika klubbkamrat, erbjuder sig att undersöka mig. Förmodligen en blödning eller sträckning i insida lår, konstaterar sjukgymnasten. Han ger mig grönt ljus för SM men säger också att jag kommer få köra med smärtan. 

Någonstans får jag för mig att jag förföljs av en förbannelse - en fukú. En fukú som når sitt klimax varje år i början på juni. Det kan omöjligen vara så att jag två år på rad i början av juni är fel man på fel plats vid fel tillfälle. För mig känns det mera rimligt att jag, utom min vetskap, har förfäder från Santo Domingo - förfäder som dessutom drabbades av förbannelsen. Antagligen för att de hamnade i osämja med den misslyckade boskapstjuven. Tänk på det själva. Fastna i plastband - just snygg story. "Det måste vara extrem otur", säger alla lite försiktigt. Säg sanningen istället för att behandla mig med silkesvantar - självklart är det en förbannelse, en fukú. 

Först bestämde jag mig för att ge fan i SM 2015 och acceptera mig själv som besegrad av fukún. Låta den förinta mig. Sedan bestämde jag mig för att trotsa förbannelsen. Jag visste att detta SM skulle bli ett unikt tillfälle att tävla med Ludvigssons, Lindau, Rudelius, Robocop, Bagarn och storebrorsan. En möjlighet som inte får gå förlorad på grund av en fukú, då är det bättre att låta förbannelsen besegra dig samtidigt som du trotsar den.

Tyvärr är det enklare sagt än gjort att göra upp med en fukú. Veckan innan SM körde jag Solleröloppet med konstant smärta i insida lår och skrev. När jag ställde mig upp tappade jag all kraft och varje kurva, varje gångdrag, tappade jag tjugo meter. Eftersom jag cyklade till starten höll det på så i tjugo mil. Smärtan till trots tog jag mig i mål med andraklungan med insikten om att Soldvarvi skulle vara en omöjlighet. Jag gav upp. Åkte hem. Fukún hade besegrat mig. För tillfället.

Fukú.
Han lät ordet prövande rulla runt i munnen. Fuck you.  
(Diaz, 2009, s. 321). 

Sjukgymnasten sa att jag fick köra. Jag visste i samma stund att en medalj i lagtävlingen var fullt möjligt. Det enda som kunde stoppa mig var min egen klenhet. Så jag körde testmilen och var en sekund från rekordet. Några dagar senare - på SM - kändes tempoställningen bra men problemet var att jag lurat mig själv genom att inte cykla tillräckligt långt på tempocykeln. Den skadade muskeln har sitt fäste i skrevet och efter en halvtimme i tempoställning visste jag inte var jag skulle ta vägen. Beslutet blev att fortsätta cykla. För som tur var hade jag två lagkamrater av högsta klass och trots mitt minst sagt mediokra resultat lyckades jag på något vänster få med mig en silvermedalj i lagtävlingen. 

Till söndagens linjelopp kändes det något bättre. Åtminstone slapp jag den konstanta smärtan och upplevde inte att jag tappade kraft. Däremot hade jag svårt att placera mig till en början, så jag kunde inte assistera Fredrik så mycket som jag hoppats i de första attackerna. För att återbetala detta lydde jag Tobias order om att hämta flaskor från bilen. Detta var första gången jag hämtade mer än en flaska från bil och de i Giant - Alpecin-bilen var, med all rätt, inte helt nöjda med mig. Hur som haver så fick jag en adrenalinkick och gick upp i täten för att köra eftersom Tobias ville brygga. Tobias ändrade sig efter några kilometer när han hörde att Philip fanns i täten. 

När Tobias väl kom loss följde jag med bakom Olsson och Wetterhall som försökte skapa något. Att sitta bekom dessa herrar i 50-60 km/h på platten var en sak men när näsan kom ut i vinden kände jag mig som en ensam och tom chipspåse. Med knappt tio tävlingar i bagaget denna säsong råder det inget tvivel om att jag är för dålig för att gå loss i en mindre grupp med så starka cyklister, frågan är om jag inte ska vara nöjd med att jag sitter med i klungan överhuvudtaget. 

Efter elva mil fick jag en liten svacka och funderade på att bryta men då insåg jag att det handlade om mycket mer än att bara ta sig till mål. Hade jag brutit hade jag kastat in handduken för fukún. Så jag fortsatte att trampa för jag vet att det räcker ibland. De sista fyra milen var jag förvånansvärt pigg (ännu ett bevis för att jag kört fler distanspass än tävlingar under helgerna 2015) - men då var loppet redan kört. När vi skulle i mål kände jag att det rådde tabu att spurta i gruppen så jag avancerade och placerade mig jämte Fredrik. Detta smygavancemang ledde till en 24:e plats. 

Återigen kommer jag ifrån SM med en hygglig placering på linjeloppet. Någonstans hoppas jag innerst inne på att jag lyckats bryta fukún genom att göra upp med den - genom att ta min femte SM-medalj på cykel och gå i mål med klungan på linjeloppet. Jag hoppas också att denna text, precis som Oscar Waos korta förunderliga liv, kan vara min motbesvärjelse - min zafa. Hur det än ligger till med saken i fråga får jag veta nästa år i början på juni. 

Till sist Toto, innan det är dags att säga hejdå Kansas: så fort man har nämnt eller råkat höra Amiralens namn, eller så fort fukún har stuckit fram något av sina många fula trynen, har det i Santa Domingo traditionellt bara funnits ett sätt att förhindra att katastrofen slukar en, det har bara funnits en bombsäker formel som kan bryta förbannelsen och rädda en själv och ens familj. Inte helt oväntat har den ett namn. Ett enda litet ord (som brukar följas av inlevelsefullt korsade pekfingrar). 
Zafa. 
(Diaz, 2009, s. 17).  

Diaz, J. (2009). Oscar Waos korta förunderliga liv. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiotre med siffror i fältet här


Kommentarer


2015-07-01 22:58   Peter

Du är på rätt ställe men på fel plats. Just throw them chickenbones and you will be at the right time. https://www.youtube.com/watch?v=Y6RtVmc5dSE

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!