Nyårslöften, svarta strumpor och gamla blöta Shimano-skor. - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Nyårslöften, svarta strumpor och gamla blöta Shimano-skor.

8 jan 2016
av: Marcus Persson

DSC_2660.JPG

”Nu är det den där tiden på året igen”, stönar brutalbiffen Berra i duschen och våndas över alla de personer med nyårslöften som kommer göra träningslokalerna runtom i landet trånga efter nyår. ”Nu är det den där tiden på året igen”, tänker jag för mig själv och tänker på människor som brutalbiffen Berra. Människor som brutalbiffen Berra kan nämligen inte kan glädjas över andra människors välmående och lycka, bara åsynen av nya personer på gymmet är outhärdlig. 

Någonstans ska vi alla börja och nyår är faktiskt ett ganska bra tillfälle. Det går mot ljusare tider, kroppen har fått lagra ett överflöd med mat och för de flesta känns det nya året som en start på någonting nytt. Brutalbiffen Berra håller inte med mig. När mer exakt människor ska börja träna enligt brutalbiffen Berra framstår för mig som en gåta. På ren måfå ger jag brutalbiffen några förslag på vägen hem i bussen: 29 februari? 1 maj? 17 oktober? Brutalbiffen Berra avfärdar alla mina förslag. Enligt brutalbiffen Berra kan människor nämligen delas in i två kategorier redan från födseln – de som har rätt att träna och de som inte har det. Tillhör du inte den första kategorin är du bortom all räddning och vad du än gör kommer du för alltid vara född till att inte träna.

Vad brutalbiffen Berra inte vet är att den negativa inställningen gentemot nyårslöften skapar en ohälsosam atmosfär inne i träningslokalerna. Personerna som undviker de fria vikterna på gymmet av rädsla är allt för många – eftersom ett aktivt liv också är vägen till ett hälsosamt leverne är en person en för mycket. För en del existerar denna skepsis mot ”utomstående” bara på gym, men faktum är att cykelklungan är en minst lika god plats för kålsupare som brutalbiffen Berra – om inte värre. Det råder en nästintill sjuklig attityd gentemot nybörjare inom cykelsporten. Cyklister som är lite för feta eller tunna, har håriga ben, svarta strumpor eller inte tar av sig hjälmen när de går av cykeln pekas det på med hela handen. Vad som är rätt och fel – och vilka som företräder det rätta – dikteras till och med mitt under bästa sändningstid och Tour de France. Cykel är en stilfull sport, hävdar dessa konservativa wannabee-Rapha eller wannabee-italienare till sitt försvar. Cykel är en stilfull sport och därför anser sig vissa ha rätten att bestämma hur cyklister bör se ut. Läs den meningen några gånger så kommer även du inse att någonting luktar som en gammal blöt Shimano-sko d.v.s. jävligt illa.

Att cyklisters konservativa inställning till nya cyklister påverkat motions-boomens inverkan på tävlingscyklingen framstår för mig som uppenbart. Jag har själv fått höra, såväl från andra som från kommentarer här, att jag är en nonchalant tävlingscyklist. I Jönköping benämnde den mer motionsinriktade cykelklubben La Lepre Stanca min f.d. klubb, Jönköpings CK, som "de farliga" - detta trots att många av dem aldrig cyklat med oss. Till mitt eget försvar vill jag säga att jag aldrig någonsin, eller åtminstone på äldre dagar, klankat ner på någon eftersom de har fel strumpor, svart styrlinda eller PB-rand vaden. Vad jag däremot har försökt få sagt är att cyklister som gillar att cykla också skulle uppskatta att tävla och bli tävlingscyklister. De svenska tävlingscyklisterna är så få att det borde skålas med champagne varje gång en ny cyklist hittar till en tävling istället för att denne tillrättavisas.

När jag kom till min första klubbträning tror jag knappt någon hälsade på mig och innan jag hann klicka i pedalen var jag avställd och ensam. När jag körde fel i kantvinden eller tog stötförningar blev jag utskälld och en gång ekade till och med hot om att kasta flaskor i huvuden på de som inte uppförde sig. Därför fortsatte jag att träna med dem tills den vackra dagen då jag själv ställde av dem allihop på slutet av träningspasset. Den hårda skolan passade mig - inte för att jag är stark utan mer eftersom jag är enveten och seg som en åsna. För den cykelklubben som vill få fler medlemmar än en ihärdig skalle är den hårda skolan knappast att rekommendera. Det bör desutom nämnas att samma attityd mötte mig och min bror på de första cykeltävlingarna vi deltog i. Visst fanns det en del som var trevliga, men de flesta teg eller öppnade bara käften för att skälla. Det var först efter ett JSM-guld på kortbana 2012 som jag blev en del av tävlingsklungan.

Faktum kvarstår att fler skulle vara villiga att ta steget från motionsloppen till tävlingarna om attityden bland tävlingscyklister var en annan. Vad sådana som brutalbiffen Berra inte insett är att ett trevligt bemötande i slutändan skulle gynna dem själva. Paradoxalt nog saknar nämligen brutalbiffen Berra för tillfället styrkan att vilja se så långt. Istället bär brutalbiffen Berra på en rädsla för att förlora någonting till dessa nyårslöften. Rädslan är att dessa nyårslöften en dag ska vara starkare och träna mer än självaste brutalbiffen själv – att brutalbiffen Berra bara blir Berra. Därför försöker brutalbiffen Berra försäkra sig om att så få nykomlingar som möjligt lyckas genom att se ner på dem och försöka knäcka dem psykologiskt. Låt inte brutalbiffen Berra stå i vägen för dig och, kanske ännu viktigare, var aldrig som brutalbiffen Berra. Det sistnämnda handlar bara om att ha en lite mera tillmötesgående attityd och säg det är riktigt bra nyårslöfte. 

DSC_2660.JPG

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtioåtta med siffror i fältet här


Kommentarer


2016-06-22 06:55   Anna @GBG

Word Antar att du är uppväxt i ett etnisk svensk välmående villaområde(-.-)
Här är en annan historia!

Resan genom Etiopien börjar nu likna militär överlevnadsträning mer än något annat. Ingenting fungerar och vi utsätts ständigt för nya prövningar, inklusive psykisk och fysisk terror av lokalbefolkningen. Ute på vägarna känns det som vi bokstavligen befinner oss i en krigszon med tanke på alla övergrepp och anfall vi utsätts för. Endast igår blev jag vid ett flertal tillfällen spottad på, såväl med ren (?) saliv som fulla munnar med vatten, piskad med snören, rappad med pinnar över rumpa, rygg, ben och armar, stenad högt och lågt, slagen med handflator och knytnävar, tafsad över rumpan och låren samt försök till omkullknuffning av cykeln. I tillägg till detta utsätts vi konstant för glåpord, oförskämdheter, hånfulla skratt och intressant nog även otrevliga uppmaningar att ge pengar. Det har nu gått så långt att de flesta av oss totalt har förlorat all respekt för den inhemska populationen. Inte minst har all form av sympati och empati som någonsin funnits, fullständigt försvunnit. När skitiga ungar och otrevliga vuxna skriker; ”You, you, you, give money, money” på det mesta aggressiva tänkbara sätt, skriker vi tillbaka, om situationen så tillåter; ”Get a job you lazy bastard”,”I rather burn my money than give it you” eller ”I hope you starve to death”. Detta agerande är troligen inte helt lätt att förstå när man sitter där hemma under ordnade förhållanden. Efter att de senaste veckorna dagligen och konstant ha utsatts för ovanstående övergrepp, har däremot ett djupt och innerligt hat infunnit sig hos mig, som jag inte trodde jag var förmögen att känna för något levande väsen, än mindre för något som åtminstone under detta århundrade, i teorin, anses tillhöra människoarten. I praktiken finns det dock ytterst små likheter. Inne i städerna är Etiopierna möjligen något mer välartade, men ute på landsbygden är det fullständig anarki som råder och jag känner hela tiden att min personliga säkerhet är hotad. Utan tvekan utsätts vi kvinnliga cyklister för deras våld och övergrepp i betydligt större utsträckning. Fega jävlar som de är. Så fort vi stannar eller försöker försvara oss, flyr de som rädda harar ut i bushen. Jag har därför börjat beväpnad mig med en handfull stenar så fort jag ser en hord ungar på håll, för att vid minsta provokation med all kraft kasta dem in i gruppen och sedan cykla därifrån så fort jag förmår. Cyklingen har verkligen fått underordnad betydelse under dessa krigsliknande förhållanden, där varje dagsetapp handlar om att med så små blessyrer som möjligt ta sig in till nästa camp. Nu återstår bara fyra cykeldagar i detta gudsförgätna land och vi hoppas innerligt att ingen i gruppen ska hinna komma till allvarliga skada, innan vi för gott lämnar befolkningen åt sitt öde. Vi är alla rörande överens om att INGEN västerländsk hjälp någonsin kan gagna detta tiggarparadis på lång sikt. Ska de någonsin få rätsida på den misär de lever i, måste de för egen kraft vända trenden och masa sina lata arslen upp från marken och börja göra en arbetsinsats. Som en av Sydafrikanerna på resan konstaterade, är man inte rasist innan man börjar resa genom Afrika, blir man det garanterad allt eftersom man kommer till insikt med hur de agerar och uppför sig!
Tyvärr har jag inte mycket positivt att förmedla denna gång heller. Jag antar att vi befinner oss i en äkta Afrikansk upplevelse, men jag börjar allt mer tvivla på om detta verkligen är något för mig.
Visst kan jag förstå att alla vägar inte kan vara förstaklassig asfalt, men deras jävla grusvägar är ju ett skämt med alla stenar och hålor som gör de i princip omöjliga att färdas på.
Visst kan jag förstå att vatten kan vara en bristvara, men hur är det möjligt att vi överblickar två sjöar av Vätterns storlek, utan att det går att uppbringa en droppe vatten till hotellet där vi för närvarande vistas. Jag har inte duschat och tvättat håret på fem dagar. Jag har under den tiden cyklat över 60 mil i 35 gradig värme och obeskrivligt tjockt vägdamm. Jag har sovit i bushen med sand, damm, insekter och skit. Jag kommer inte ha möjlighet att duscha förrän nästa vilodag om ytterligare sju dagar. Kalla mig bortskämd västerlänning, men jag kan inte acceptera att det inte finns något vatten att tillgå under hela dagen. Jag skiter i era jävla axelryckningar och ”maybe tomorrow”. Tillråga på allt går det inte heller att tvätta de kläder jag har använt, där ytterligare användning utan någon form av vaskning skulle innebära en sanitär olägenhet.
Visst kan jag förstå att alla toaletter inte är av tipp topp standard, men att ha två allmänna toaletter på hela hotellområdet där vi campar, utan någon form av rinnande vatten är ju löjligt. Ett diarréanfall och sedan är de toaletterna obrukbara. Som en av killarna i gruppen sa till hotellmanagern; ”If you don’t get some running water soon, I will fucking shit right here in front of your reception”.
Visst kan jag förstå att alla servitriserna inte har någon högklassig skolning, men även den mest korkade etiopier borde ju fatta att man inte kan lämna ut notan till en hungrig gäst, som väntat en timme, UTAN att få mat och sedan förvänta sig att få betalt för den beställning som gjorts. Exemplen på hur patetiskt illa allt fungerar i det här landet är många och långa. Man undrar kort och gott, hur de kan leva under dessa förhållanden utan att överhuvudtaget agera och åtminstone försöka förbättra situationen?!

Det senaste angående mina nya hjul, är att de befinner sig på något FedEx-kontor i Addis Abeba. Förhoppningen är att vi ska kunna vidarebefordra paketet till Nairobi, dit vi kommer om två veckor. Oddsen att mina ZIPP-hjul ska överleva resan dit är minst sagt dåliga, med anledning av de vägförhållanden som väntar. ”Prepare yourself for the worst roadconditions on the entire tour”, är meddelandet på vår anslagstavla inför den kommande veckan. Med tanke på vilka eländiga vägar vi redan cyklat på, kan jag inte ens förställa mig hur de kan bli ännu värre, men det kan de tydligen…

Kalla mig gnällig. Det står jag för! Den här resan är bra mycket mer påfrestande än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag tror inte det finns någon i gruppen som genomgår den här resan utan svårigheter. Det enda som håller mig något sånär vid gott mod, är att jag åtminstone har hälsan i behåll. Efter Addis Abeba var det som om en diarré-epidemi hade utbrutit i gruppen. Dagen efter vilodagen satt närmare 15 personer på lastbilen och när vi vaknade morgonen därpå var hela lägret omringat av diarrépölar och toalettpapper flög omkring hela området. Restriktionerna om att gräva ner sina exkrementer var som bortglömda. En ganska vedervärdig syn, men fullt förstålig med tanke på att diarréerna var så akuta att flera inte ens hann ut ur tältet innan byxorna var fyllda. Mindre trevligt när vi dessutom inte har något rinnande vatten att tillgå…

Well, dags att leta upp ett internetcafé och hoppas att oduglingarna i det här landet kan prestera någon form av strömförsörjning (vilket vi inte hade igår kväll) och internetuppkoppling, även om vattnet inte fungerar. Hoppas höra av mig igen om en vecka, när vi ankommit Kenya och färdats genom Lavastens-öknen!

 

2016-01-12 20:58   Arne

Bra skrivet Marcus! Hälsa Niclas "Stilpolisen" Sjögren som bloggar här. Hans inställning sammanfattar den ovälkomnande inställningen.

 

2016-01-12 20:09   Ingrid Kjellström

Sanslöst bra skrivet!

 

2016-01-10 01:30   Michael Åhman

Bra, Marcus. Det är dock inte bara cykelsporten som skulle tjäna på att vara mer inkluderande mot nykomlingar. För små barn är det lättare att komma in i träningsgemenskapen men så snart du blivit äldre kärvar det till sig.

 

2016-01-09 10:02   Thomas

Du har en extremt vass & vältalig dans över tangentbordet! Fortsätt så, helt grym läsning!

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!