På en cykelbana bland farliga cyklister och normala människor. - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

På en cykelbana bland farliga cyklister och normala människor.

22 mar 2016
av: Marcus Persson

Denna morgonen fastnade jag framför DN Åsikt då debatten handlade om cykelpendling. Som av en händelse dagen efter att jag, på väg hem från Lunds centralstation, cyklat med livet som insats på en cykelväg. Låt oss därför, till att börja med, titta närmare på den hädanefter ökända cykelvägen till/från Lunds centralstation:

Det rödmarkerade området med finare beläggning till vänster är cykelvägen. Direkt inser vi att två problem är vanligt förekommande: a) gångtrafikanter går i cykelvägen istället för på trottoaren och b) cykelvägen är för smal för att mötas. Det första problemet går inte att göra så mycket åt mer än att vi redan här kan konstatera att en del borde inse att de är en del av trafiken istället för ute i den. Det andra problemet – som uppstår för cyklister på väg till centralstationen – kan åtgärdas på två sätt: 1) du väljer cykelvägen men håller tydligt åt höger sida i färdriktningen, 2) du väljer vägen och färdas med cykeln på höger sida i färdriktningen. På vägen till centralstationen brukar jag välja det senare alternativet, men då har jag även motsvarande hastighet ett motordrivet fordon under sträckan. Igår cyklade jag från centralstationen på cykelvägen när jag fick möte med två cyklister (på cykelvägen) och en stadsbuss. För det första hade ingen av cyklisterna lampor, för det andra vägrade de att hålla åt höger. Således fick jag ta min cykel och köra ut i vägen där jag nästan plockade sidobackspegeln på bussen när en av cyklisterna helt plötsligt bestämde sig för att hen kanske trots allt ville vara på höger sida om mig i färdriktningen, men sedan ändrade sig lika snabbt.

Så åter till DN Åsikt vilken jag snart insåg, till min stora besvikelse, handlade om att hitta en grupp syndabockar bakom anarkin på landets cykelbanor, men självklart främst Stockholm (vänligen notera ironin). Debattörerna svänger omkring med en massa roliga förkortningar som Memils, Mekits och Gilycs. Bestämt måste det vara så att en utav grupperna kan hållas som för ansvarig bakom problematiken på cykelbanorna – och den gruppen vill man givetvis inte själv tillhöra. Det är ungefär med samma logik som en del vill ålägga en annan grupp människor med skulden för allt ont i samhället som stort. Sanningen ter sig inte bättre än att det förmodligen finns såväl Memils som Mekits och Gilycs som beter sig trafikvidrigt. Det intressanta blir då vad i deras beteende som gör dem farliga samt, givetvis, vad som kan göras åt det.

En gemensam nämnare som tordes finnas bland de som ofta utgör en fara för sina medtrafikanter är tron om att stå över lagen, vilket lätt kan misstas för att överhuvudtaget inte kunna lagen eller vara mentalt frånvarande i trafiken – samtliga lika farliga. En situation där detta blir uppenbart är när jag cyklar på vägen till LTH:

Röd linje visar den färdväg som varje cyklist med någon form av kunskap om trafikens regler borde välja. Den blå linjen visar den vägen som nio utav tio studenter väljer. Gärna med en hand på styret och hörlurar i öronen. Detta hade inte varit ett så stor problem om vi inte hade haft den gröna linjen som visar hur bussarna, vilka är ett frekvent inslag på denna sträcka, färdas i kurvan. På två månader har jag inte sett mindre än sammanlagt fem bussar och bilar som fått tvärnita när en student plötsligt bestämmer sig för att välja färdvägen: cykelbana – tio meter bilväg – cykelbana igen. Det är som att det finns en uppfattning om att det är acceptabelt att välja den väg som är bekväm för en själv, oavsett konsekvenserna för andra.

Stopp nu, du väljer ju själv att ibland framföra din landsvägscykel på vägen när det finns cykelbana, invänder en del bilister vid det här laget. Skillnaden är att jag är konsekvent i mitt användande, vilket betyder att jag inte hipp som happ kommer växla mellan cykelbana och väg när det passar mig, utan att visa hänsyn och närvaro i trafiken. Vad jag däremot kan krypa till korset med och erkänna, är att mitt beteende på vägen hem från centralstationen igår var farligt. Egentligen borde jag sänkt farten och i det närmaste stannat till höger. Trots att det kanske hade slutat med en cyklist i famnen, hade jag utsatt oss för en sammanlagd mindre fara. Således kan vi konstatera att improvisation, ignorering, brist på närvaro eller okunskap om trafikreglerna leder till anarki på cykelbanan, vilket i sin tur resulterar i en farlig cykelbana. Vem som står för beteendet, eller ens vilken grupp som främst representerar beteendet, är inte av intresse. Att argumentera om en sådan sak leder ingen vart.

Varför finns då intresset att svartmåla en grupp? Svaret är snabb identifiering, fördom och förenkling. Om vi utifrån klädseln visste vilka som var farliga på cykelbanan, skulle vi alltid kunna vara på vår vakt när vi mötte dem. Om vi däremot accepterar att Memils, Mekits, Gilycs och Sklipsycs (studenter med klirrande påse från Systembolaget i cykelkorgen) kan vara såväl farliga som exemplariska medtrafikanter, kan vi inte med enbart synen utröna vem som är ett potentiellt hot när vi möter dem på cykelbanan. Fördomar gör livet enkelt, men med detta sagt inte nödvändigtvis bättre.

Givetvis går det bevisa vilken grupp som de facto är farligast genom att titta på ålder i statistiken över olyckor och kartlägga hur cyklisterna i fråga varit klädda. Nu finns, såvitt jag vet, vare sig någon sådan undersökning eller kartläggning – således är det upp till var och en att bilda en uppfattning. Frågan vilka som är farligast på en cykelbana blir därmed ungefär densamma som vilken mat du tycker är godast – en fråga om preferenser och tidigare erfarenheter. Då är det i princip helt omöjligt att få ett objektivt svar såtillvida du inte har en icke-PK skidåkare som kan leverera en klarsynt analys.

Sedan skulle jag vilja presentera ett av de vackraste citaten jag någonsin läst, från en av åsiktsartiklarna: ”, boka in dig på ett gym och träna där. Sedan kan du cykla till jobbet som vi normala människor gör varje dag”. Normala människor tränar alltså på gym. Läs den meningen igen. Normala människor tränar på gym. Tro fan att andra tycker jag är annorlunda och svår när jag cyklar omkring bland de skånska slotten, men nu vet jag varför, normala människor tränar på gym. Det är nästan så att jag på rak arm blir övertygad att sälja min cykel bara för att promenera på ett löpband och kolla nyhetsmorgon med Peter Jihde – som en normal människa. Jag älskar normala människor.

Avslutningsvis – eftersom jag vet att de flesta som läser detta skulle kategoriseras som Memils på en cykelbana – vill jag, precis som Björn Lindberg (men också Niklas Thelning) i sin åsiktsartikel, uppmana till hänsyn och ansvar på cykelbanan från vår sida. Det är vi som vet hur en cykel ska framföras – såväl tekniskt som regelmässigt – alltså får vi visa det. Ansvar och hänsyn handlar inte om att cykla som en normal människa och träna på gymmet. Nej, det handlar om att inte ha bråttom. Du kan cykla fort för träningens skull på lätt trafikerade sträckor, men inte för att du måste hinna i tid. När du får bråttom uppstår nämligen viljan att improvisera, det är lätt att falla för en kompromiss och se sig själv som ståendes över lagen. Som när jag var på väg hem från Lunds centralstation igår och mötte två cyklister utan lampor på cykelbanan. Slutsatsen blir därmed att jag varken är en normal eller perfekt människa, och med den ödmjukheten brukar jag färdas på cykelbanan bland oskyddade trafikanter oavsett om jag klädd civilt eller för träning.

Lindberg, Björn, 2016. ”Trött på detta skyttegravskrig”. Dagens Nyheter. 2016-03-21. Debattartikel. http://asikt.dn.se/asikt/debatt/istallet-for-naturen-moter-jag-en-varre-fiende/trott-pa-detta-skyttegravskrig/. Hämtad: 2016-03-22

Thelning, Niklas, 2016. ”Istället för naturen möter jag en värre fiende”. Dagens Nyheter. 2016-03-21. Debattartikel. http://asikt.dn.se/asikt/debatt/istallet-for-naturen-moter-jag-en-varre-fiende/. Hämtad: 2016-03-22

Tiscornia, Alberto, 2016. ”Vilka är problemcyklisterna?”. Dagens Nyheter. 2016-03-21. Debattartikel. http://asikt.dn.se/asikt/debatt/istallet-for-naturen-moter-jag-en-varre-fiende/villka-ar-problemcyklisterna/. Hämtad: 2016-03-22 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtiofem med siffror i fältet här


Kommentarer


2016-05-31 09:37   Thomas Grundberg

Javisst är den plattlagda cykelbanan på S:t Petri kyrkogata för smal för att två cyklar ska kunna mötas! Den är nämligen enkelriktad i östlig riktning. En vink om detta ger märket påbjuden körbana, som indikerar att fordon ska hålla till höger om märket. Men för övrigt håller jag med om att det är ett problem när fotgängare kliver ner i cykelbanan därför att trottoaren är för smal.

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!