Reflektioner från en cyklande student - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Reflektioner från en cyklande student

17 mar 2019
av: Marcus Persson

I november 2018 rapporterade Folkhälsomyndigheten att nästan varannan student uppger besvär av ängslan, oro eller ångest. Eftersom jag själv är student, och dagligen befinner mig i den miljö där nästan hälften av alla personer uppges uppleva ängslan, oro eller ångest har jag själv tagit mig tiden att reflektera över varför det är så. Då det enbart är en reflektion, och ingen avhandling eller liknande, så är inte syftet att allting ska stämma – förmodligen kommer jag att fortsätta utveckla mina reflektioner i frågan efter att denna texten är färdigskriven. Vad jag däremot hoppas är att texten kan föda en vidare reflektion hos de som läser den.

 

Gör folk någonsin det nuförtiden: Stannar upp och reflekterar? Finns det en minut över, några sekunder att slå ihjäl, då är det lika bra att sätta in hörlurarna och lyssna på en podd.

En sociologisk eller psykologisk förklaring?

I Folkhälsomyndighetens publicering av ovan nämnda undersökning så nämner de att universitet och högskolor måste arbeta med såväl psykologiska interventioner på individ- och gruppnivå, som interventioner på organisatorisk och strukturell nivå för att förebygga psykisk ohälsa. Individ- och gruppnivån skulle kunna översättas till mikronivå och den organisatoriska nivån till mesonivå. Denna översättning till mikro- och mesonivå leder oss till resonemanget att det saknas ett sociologiskt perspektiv, på makronivå, där individen kan förklaras utifrån samhället. Den ökande ohälsan bland studenter kan då inte förstås enbart utifrån individen och i relation till utbildningsväsendet, utan måste också sättas in i samhället som stort. Självklart finns det de som hävdat att den ena sidan av myntet – vare sig det gäller individen eller samhället – kan förklara allting. Argumentet i den klassiska sociologen Emile Durkheims Självmordet är just att ett självmord alltid kan förklaras utifrån samhället.

 

Sanningen återfinns antagligen däremellan. Det brukar vara så.

Hej och välkommen

Datumet är den 1 februari och de flesta nya studenter i Lund har läst i två veckor när de ideella studentföreningarna står på Halsaingefärashotgillet för att värva nya medlemmar. Det kan vara viktigt att engagera sig ideellt under sin studietid för den framtida karriären. Ideellt engagemang kan vara skillnaden mellan det första jobbet eller den där häftiga praktikplatsen när du och de andra sökande i övrigt har samma meriter. Den som ”bara” studerar bör räkna med att få dra det kortaste strået på arbetsmarknaden. Heltidsstudier utgör trots allt bara av fyrtio till trettio timmar per vecka, så givetvis finns det luckor att fylla. Datumet är den 1 februari och de flesta nya studenter i Lund har läst i två veckor. Många av dem har inte öppnat sin kurslitteratur och än mindre börjat lära sig det nya sättet att studera. En del har inget fast boende än, andra sover på en soffa. De allra flesta kommer spendera mellan tre och fem år i Lund men redan efter fjorton dagar så upplevs en tyst förväntan om att de redan ska börja lägga fundamentet för framtiden. En ryggsäck hängs över deras axlar och i takt med att examinationerna gör sig påminda och de sociala medierna skvallrar om jämnåriga som redan har arbete, fru, hus och barn så blir den allt tyngre.

 

I slutändan krävs det mer än god bålmuskulatur för att hålla upp en sådan ryggsäck.

Reflektioner från en tysklandsresa

Det svenska juniorlandslagets buss rullade iväg från en rastplats i Tyskland på väg mot Regio Tour 2012 när jag fick ett SMS från min pappa. Han hade skrivit något i stil med ”målet är inte det viktiga, utan resan” eller kanske rent utav kopierat Karin Boyes ”nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”.  Jag tyckte i vart fall att det lät som en riktig klyscha, funderade på vad pappa hade fått det ifrån och vad han egentligen ville ha sagt. Det fanns då fan inget nöje i att sitta bältad i en buss på autobahn och med träsmak i baken. Tyckte han att det var viktigare att suga in den outhärdliga bilresan genom norra Tyskland än att försöka hänga på en vilt satsande Søren Kragh Andersen nerför en slingrande väg genom ett vinfält i Alsace? Jag kastade iväg telefonen över baksätet.

 

När Sven-Åke Nilsson var min tränare brukade han alltid säga att det viktiga med träningen var att må gott, därefter skulle framgångarna komma av sig självt. Jag förstod aldrig innebörden av de orden då. De säger att visdom kommer med åren.

Skillnaden mellan att komma igång och kontinuitet

För några veckor sedan snubblade jag över en nyhet från Lunds universitet där Lindgärde (2019) rapporterar om Sofia Bunkes forskning. Bunke menar bl.a. att rimliga mål och planer är det bästa sättet för att komma igång med träning. Jag kan eventuellt köpa denna slutsats till viss utsträckning, emellertid tror jag inte att mål är den bästa strategin på lång sikt. Den här vintern har jag nämligen inte varit motiverad att träna överhuvudtaget. Jag har saknat mål för såväl vinterns träning såsom säsongen 2019 och som mest planerat några dagars träning framöver. En del dagar har jag funderat på om jag verkligen vill lägga femton timmar per vecka när jag förmodligen bara kommer kunna tävla fram till juli. Trots detta har träningen rullat på mer friktionsfritt än någonsin tidigare. Några fredagar har jag rent av funnit mig själv på trainern klockan 21, och detta efter fyra pass på trainern tidigare under veckan. Det enda jag har känt är egentligen att jag gör det för att jag mår bättre efteråt. Hjärndödheten till trots har jag dessutom kunnat uppskatta en del kvällar i bastun, även kallad Metro Gym, med ny musik och vetskapen om att en kall bärs eller en god måltid gör sig bäst efter ett träningspass.

 

Mål är eventuellt det bästa sättet för att komma igång med något. Tillfredställelse är förmodligen en bättre väg till kontinuitet.

Den eviga jakten på mål – och vad som hände när jag slutade med dem

En gång i tiden hade jag faktiskt en hel radda med mål för min cykling: Långsiktiga mål, stora mål, mål med säsongen, delmål, resultatmål och prestationsmål. Det var inte alltid roligt att cykla, men då skulle jag tydligen tänka på målen och så skulle allt bli bra. Sedan så flyttade jag till Lund och andra faktorer än cykling kom in i livet. Det var av denna anledning som jag ganska snart började överge målen. Den intuitiva tanken kan vara att detta borde resulterat i nedprioritering av cykling och totalt förfall, men istället blev det bara fantastisk mycket roligare att cykla. Utan mål kunde jag komma till en tävling med bra ben, bara för att smälla på några dödsdömda attacker från start. Dessa vilda attacker resulterade sedan i fascinerande historier som kunde återges med en nypa salt efter målgång. Tidigare hade jag haft en tendens att alltid sätta ribban på 2,40 och riva. Efteråt vägrade jag att se – och kunde aldrig finna någon glädje i – att jag hoppat 2,39 när jag rev. Av denna anledning tyckte jag att det mesta var ett elände när det kom till cykling. På vägen till och från tävlingarna med CK Ringen så blandades österrikiskt joddel med ukrainsk polka, skånska visor, klarinetter från Balkan och Glenns eviga tuggande. Det var värt hela resan även om en elak punktering kom en kilometer efter start.

 

Vid en närmare eftertanke har jag under de senaste 3,5 åren haft noll mål med min cykling och uppfyllt lika många. Det har aldrig gått bättre än vad det gjorde i år.

Den eviga jakten på mål – och vad som händer när du inte når dem

Problemet med mål är inte målen i sig, utan det som händer när målen inte kan nås. Anledningarna kan var tusen: Du har inte tid, du har inte orken eller så var det bara kort och gott svårare än vad du uppskattade. När detta händer finns det en risk att allt annat i världen upplevs som oväsentligt. Det spelar egentligen ingen roll att du tagit dig från punkt A till B eftersom du inte kan nå C. Särskilt inte när det känns som att det finns en förväntan att du ska nå punkt D. Tanken slår dig att ”alla andra verkar åtminstone nå punkt D” och när du går in på Instagram, eller träffar någon som allra hastigast, så bekräftas dina värsta farhågor.

 

Problemet med mål är att de allt för enkelt förvandlas till förväntningar på dig själv. Ibland är det inte ens dina egna förväntningar, men det känns likt förbannat som att de är det. När du inte kan nå förväntningarna på dig själv är frågan om du överhuvudtaget ens är dig själv.

Det här är (inte) en cykeltävling

Jag minns den här dagen väldigt tydligt, fast egentligen var det bara en dag i mängden: Jag hade samma underställ, jag mötte samma arbetskamrater på samma tid på vägen mot omklädningsrummet och jag satte mig på samma plats för genomgången innan skiftet. Det var den första veckan under mitt tredje år på sommarjobbet. Måndagen hade gått bra trots andelen nya och oerfarna plockare på lagret, men nu var det tisdag vilket betydde att det fanns betydligt fler rundor som behövde köras. Det här lagret är ett lager som alla andra: Vi har lite för mycket att göra och ingen har tid att städa efter sig trots att det sinkar flödena på lång sikt. Egentligen finns det inte ens tid att nicka till arbetskamraterna bland kranarna. För stunden vill du inte vara proppen som skapar kö i gångarna. Den här dagen hade driftledaren samlat oss för genomgång innan skiftet. Återigen konstaterades det att vi aldrig någonsin haft så många listor och så stora beställningar: ”Tisdagens arbetsbelastning betyder givetvis att vi kommer behöva jobba ännu snabbare, vara på tårna, inte skapa några köer, inte ställa trucken en sekund innan rast och köra klart en runda även om det innebär tio minuters obetald övertid. Om ni ska vara nöjda när ni går hem så ser vi helst att ni plockar några ton, gärna mer”.

 

Den dagen fick jag förmodligen hårdare direktiv och tydligare mål innan skiftet än när jag några dagar senare samlades med CK Hymer för en genomgång innan en UCI-tävling. Men det var som sagt bara en vanlig dag på jobbet.

En historia om normalfördelningen

Jag har en god vän som läser ett ämne där en hel del matematik och formler är inblandat, men då han önskar att vara anonym så kommer han härefter gå under det fingerade namnet Com Truise. Vi var ute och sladdade i en bil härom veckan, jag och Com Truise, och när vi skulle parkera för att uträtta ett ärende om fem minuter så insåg vi att det, precis som på alla andra parkeringar i Lund, var P-avgift. Som de CSN-beroende studenter och rebeller som läser politisk litteratur sent om nätterna vi är, så bestämde vi oss för att inte betala. Vi hade parkerat på stället i fråga några gånger tidigare och lyckats gå under P-vaktens radar. ”Men för varje gång så ökar givetvis sannolikheten för böter”, konstaterade jag. Detta var ett felaktigt påstående, menade Com Truise. Normalfördelningen, eller slumpen, är möjligtvis jämt fördelad över långa serier – men när experiment görs med normalfördelning så förekommer ofta långa ”streaks”. Det är alltså vanligt att få flera sexor, flera fyror eller flera ettor i rad.

 

Om slumpen är en faktor i våra liv så betyder det att vi, på lång sikt, borde leva ett drägligt liv. På kort sikt är det därmed fullt möjligt att allting går jävligt bra eller fruktansvärt uselt.

Rasande stillastående och situativ identitet

Den tyske sociologen Hartmut Rosa menar att vi lever en tid av samhällelig acceleration: tekniken, sociala förändringar och livstempot är tre sorter av accelerationer som Rosa identifierar. Detta leder till upplevelsen av ett rasande stillastående ”där förhållandena för våra liv ständigt förändras, men utan att varken uppgå i några naturliga och återkommande cykler eller att kanaliseras i kollektiva projekt som förverkligas över tid i enlighet med ett övergripande mönster och vissa givna målsättningar” (Heidegren & Wittrock 2013:14). Till följd av detta har kortsiktiga och tillfälliga lösningar kommit att dominera det samtida samhället, något som resulterar i såväl en situativ politik som situativa identiteter. Vad det beträffar den situativa politiken så innebär det att politiker agerar kortsiktigt för att få fler röster i nästa val, stärka opinionen eller öka sina siffror i förtroendemätningar. Den situativa identiteten betyder på samma sätt att din identitet skapas kortsiktigt och tillfälligt, t.ex. i form av mål: Betyget som du vill ha på nästa kurs, arbetet som du måste ta för att det ska se bra ut på ditt CV eller nyårslöftet att börja träna. I det rasande stillaståendet uppmanas vi att ständigt sträva uppåt, men när vi tittar över axeln upplevs vi vara kvar på samma plats.

 

När målen inte uppnås på lång sikt börjar marken krackelera och avgrunder ligger öppen. Det situativa är allt för bräckligt.

Hartmut Rosa och alienationen

Den tidigare nämnda Rosa menar att den samhälleliga accelerationen gör att vi upplever minskade möjligheter till självbestämmande (Heidegren & Wittrock 2013:17). Samtidigt finns det i moderniteten ett löfte om just individens och kollektivets självbestämmande. Följden av denna mycket frustrerande klyfta är olika former av alienation – känsla av främmandeskap. Den första formen av alienation är den från rummet vilket innebär att vi upplever platser som icke-platser vilka vi inte känner någon tillhörighet till. Den andra formen av alienation är den från tingvärlden. Detta betyder att ting ständigt, och dessutom i allt snabbare takt, ersätts med nya. Den tredje formen av alienation är den från vårt eget handlande, något som uppstår när vi t.ex. sitter och scrollar i timmar på sociala medier. Anledningen bakom att detta upplevs som främmande är att vi samtidigt befinner oss i en situation där: ”Överhuvudtaget tycks det som om människor inom de flesta yrken inte längre har tillräckligt med tid åt sina egentliga huvuduppgifter, eftersom de istället måste ägna sig åt annat, medan de flesta människor i alla utvecklade länder uppger att de nästan aldrig har tid att göra det de verkligen vill” (Heidegren & Wittrock 2013:17). Den fjärde formen av alienation är den från tiden och den uppstår när livet tycks dela upp sig i episoder som inte längre hänger samman på ett meningsfullt sätt. Den femte formen av alienation är den från andra människor. Istället för vänskap ingår vi i relationer som vi kan aktiverar eller avaktivera om vi behöver eller befinner oss i ett visst sammanhang. Varsamt framväxande vänskap och känslosamma farväl undanbedes vänligen men bestämt och gör oss förmodligen ensammare än någonsin trots de massiva nätverk vi arbetar upp (Heidegren & Wittrock 2013:17).

 

Tillsammans kan dessa olika former av alienation leda till självalienation som enligt Heidegren och Wittrock (2013:18) innebär utmattning och utbrändhet. Allting klingar smärtsamt bekant.

Mills svin och den mycket olyckliga övertolkningen

Den liberala filosofen John Stuart Mill ska någon gång ha uttryckt sig i stil med att ”(d)et är bättre att vara en missnöjd människa än ett nöjt svin”. Utifrån liknande tankesätt, och i kanske något enstaka fall även det specifika citatet, har sedan olyckliga övertolkningar spridit sig med allvarliga konsekvenser. En vanlig missuppfattning är bland annat att framgångsrika elitidrottare, eller framgångsrika studenter för den delen, skulle vara de som aldrig blir nöjda. Detta stämmer inte, utan vägen till framgång ligger snarare i balansen mellan nöjdhet och missnöjdhet. Världens bästa cyklister upplever förmodligen en nöjdhet när de vinner en tävling, men en annan dag kan det vara missnöjdheten som driver dem ut att träna i ihållande regn. Det är inte extremen, utan den gyllene medelvägen och balansen som betalar tillbaka allra bäst i det långa loppet. För att uppnå kontinuitet gäller det att se lösningar där andra ser hinder och återvändsgränder. Emellertid kan lösningen ibland vara så enkel som att bara luta sig tillbaka och vara närvarande i stunden. Den som ständigt är missnöjd kommer enbart att knäcka sig själv när tiden får göra sin verkan.

 

Enligt min ovan nämnda vän Com Truise finns det en lärare på Lunds Tekniska Högskola (LTH) som brukar nämna principen att sträva efter Good Enough. Det är högst oklart huruvida det handlar om någon form av levnadsfilosofi eftersom vi befinner oss i de nordöstra delarna av Lunds campus, men ibland är Good Enough kort och gott bara Good Enough.

Och en avslutande överläggning

Studenter lever på en skör tråd och med stora ambitioner. När tråden väl går av, och den utlösande faktorn bakom detta kan variera, så är de sociala skyddsbarriärerna oftast minimala: En misslyckad tentamen kan innebära att pengarna slutar komma, ett lägre betyg kan innebära att drömmen om en praktikplats försvinner. Dessutom befinner sig många i början av sina vuxenliv och flera mil från familjen och vännerna som de har känt hela ditt liv. Personerna i din omgivning kan många gånger vara så nya att du inte känner dig säker att anförtro dem kring dina bekymmer. Så fasaden hålls uppe och trycket byggs på. Fler studenter än någonsin befinner sig idag under den allt större press som eldas på av de stora ambitionerna, något som föga förvånande också medför konsekvensen att fler hamnar i psykisk ohälsa. Samhället har förflyttat en större mängd personer till en osäkerhet, men morgondagen lovar guld för den som är målmedveten och ständigt strävar uppåt. Det finns därför ingen tid att stanna upp, reflektera en stund, ta några djupa andetag eller unna sig lyxen av vara tillfredsställd eller ens Good Enough.

 

Gör folk någonsin det nuförtiden: stannar upp och reflekterar? Finns det en minut över, några sekunder att slå ihjäl, då är det lika bra att sätta in hörlurarna och lyssna på en podd. Varför inte en om förebyggande av psykisk ohälsa?

*****

Heidegren, C-G. – Wittrock, J. (2013). ”Inledning: Social acceleration och rasande stillestånd”, i Rosa, H. Acceleration, modernitet och identitet. Tre essäer. Göteborg, Daidalos: 6–21.

Lindgärde, K. (2019). Sätt rimliga mål för träningen. Lunds universitet. Tillgänglig: https://www.lu.se/article/satt-rimliga-mal-for-traningen. Hämtdatum: 2019-02-14.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugonio med siffror i fältet här


Kommentarer


2019-03-18 11:33   Stig Jonsson

Som pensionär kan man läsa dina rader. Förstå problemen i din ålder, men kan lugna dej med att det löser sej själv när du träffar den rätta. 💚

 

2019-03-18 11:33   Stig Jonsson

Som pensionär kan man läsa dina rader. Förstå problemen i din ålder, men kan lugna dej med att det löser sej själv när du träffar den rätta. 💚

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!