Relativisten får lika ont i sina ben som alla andra - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016 och 2017.

Relativisten får lika ont i sina ben som alla andra

5 jul 2018
av: Marcus Persson

För några veckor sedan hamnade jag utav en ren slump framför dokumentären Time Trail som handlar om David Millars sista säsong som professionell cyklist. Det är egentligen en ganska mystisk och fåordig dokumentär som antagligen framstår som ganska intetsägande och melankolisk för den som aldrig tävlat på en cykel. Dialogen är främst begränsad till David Millar själv, hans sportdirektör Charles Wegelius och lagkamraten Thomas Dekker på hotellrummet. Någonstans i dokumentären säger Thomas Dekker att David Millar tänker för mycket. Visserligen har Thomas Dekker ingen fläckfri historia i cykelklungan, men med de orden fångar han in ett problem som också har påpekats gentemot mig hela min cykelkarriär. Jag tänker för mycket.

Personer som tänker för mycket kan omöjligen bli bra cyklister menar somliga och till den skaran sluter sig uppenbarligen Thomas Dekker. Resonemanget baseras på antagandet att mer eller mindre all smärta sitter i huvudet och den som tänker för mycket kommer oundvikligen tänka på smärtan i benen någon gång eller bara för mycket. Personer som inte tänker kan däremot inte tänka att de har ont och är därför mycket mer framgångsrika i en sport där förmågan att hantera smärtan allt som oftast är skillnaden mellan vinst och förlust.

När jag väl konfronterades med den brutala sanningen att jag tänker för mycket – och således aldrig skulle bli en bra cyklist såtillvida jag inte tillät mig lobotomeras – försökte jag hitta en väg runt problemet. Jag minns en period där jag bara försökte tänka på tyska. Logiken är enkel: Om du tänker på ett språk där du inte kan tänka att ”nu har jag ont i benen”, utan bara tänker att dina ben eller ”bra”, ”bäst”, ”exceptionella” eller ”fantastiska”, så kommer dina ben alltid att vara just detta. På tyskalektionerna blev jag därefter mest intresserad av att slå upp positiva superlativ i lexikonen. Tyvärr fungerade inte detta geniala försök att stoppa mitt tänkande på cykeln även om tyskaläraren förundrades över mitt minst sagt breda ordförråd av uppmuntrande adjektiv.

Vid det här laget började jag istället förneka påståendet att tänkande skulle vara dåligt för cyklister. Jag bestämde mig för att leva i tron om att det inte finns någon, som genom att inte tänka, är mer framgångsrik med att lyckas lura mjölksyran. Vad jag inte förstod då var att frågan om avsaknad på tanke kan lura smärtan, om bristen på förmåga att tänka negativt och tänkandets oförenlighet med framgångar på cykeln handlar om någonting mycket större. Det är i grund och botten en fråga om vetenskapsteori: En fråga om framförallt ontologi, men också epistemologi. Detta är i sin tur en fråga som återkommer varje dag när vi tar del av nyheter, de senaste vetenskapliga studierna och i slutändan väljer vad vi ska tro på – eller rent utav veta.

Det förstnämnda begreppet, ontologi, berör tillvarons yttersta natur. Frågan som ska besvaras är helt enkelt: ”finns cykling”? Här finns i grund och botten två svar. Det första svaret är realistens och det lyder i stil med att ja, verkligheten finns och existerar oberoende människan. Det andra svaret är relativisten som säger nej, verkligheten är en konstruktion och existerar inte oberoende människan.

Det andra begreppet, epistemologi, handlar om kunskapens natur. Frågan som ska besvaras är här ”vad kan vi egentligen veta om cykling”? Återigen finns två olika svar. Det första svaret tillhör objektivismen som säger att kunskap är objektiv, något som innebär att människor kan beskriva världen som den är och oberoende sina egna värderingar och perspektiv. Det andra svaret tillhör subjektivismen som menar att kunskap är subjektivt – eftersom världen utanför människan ”inte” existerar kan den inte heller beskrivas utan påverkan från våra värderingar och perspektiv.

Om vi bakar ihop ontologins två positioner, realism och relativism, med epistemologins, objektivism och subjektivism, får vi (åtminstone) fram fyra vetenskapsteoretiska positioner. Den första är positivismen som kombinerar realismen och objektivism: Verkligheten finns och vi kan nå objektiv kunskap om den. Den andra är socialkonstruktivismen som bygger på en viss grad av realism kombinerat med subjektivism: Verkligheten existerar möjligtvis, men vi kan inte nå objektiv kunskap om den. Den tredje positionen är den hermeneutiska (relativistiska) som bygger på relativism och subjektivism: Verkligheten existerar inte oberoende människan och vi kan därför inte heller nå någon objektiv kunskap om den. Slutligen är den fjärde positionen nihilismen, en extrem variant av hermeneutiken där allting där allting är relativt.

Låt oss återgå till vetenskapsteorins betydelse i vardagen. All forskning, studier som bedrivs och andra utsagor som formar gör anspråk på vår verklighetsbild baseras nämligen på någon form av vetenskapsteoretisk utgångspunkt. För att förstå resultatet behöver ofta denna utgångspunkt förstås. Tillåt oss exemplifiera med att vi ska undersöka om distansträning eller intervaller ger bäst resultat för landsvägscyklister. Positivisten hade här valt att arbeta med experiment och statistik. Ambitionen hade varit att uppnå ett resultat som går att generalisera. Hermeneutikerna hade istället föredragit att använda sig av intervjuer, observationer eller kanske någon form av textanalys. Målet hade antagligen varit att förstå eller kritisera. Socialkonstruktivisten befinner sig i något av ett mellanläge där metoder från både positivismen och hermeneutiken hade kunnat användas eller kombineras i olika utsträckning. För nihilisten spelar allt det här ingen roll överhuvudtaget.

I den extrema positivistiska ställningen så kan den som beskriver verkligheten (i teorin antas det oftast vara forskare) göra det utan att påverkas av t.ex. sina egna värderingar, sin position i samhället och tidigare erfarenheter. Allt detta ses istället som en ryggsäck vilken vi kan lägga av oss, distansera oss till helt och hållet, och sedan uttala oss objektivt. Motsatsen, den hermeneutiska positionen, menar att detta inte är möjligt. Men även om det inte existerar några sanningar utan bara ”sanningar” för hermeneutikern – och även om utsagor kring verkligheten inte kan göras oberoende oss själva – så kvarstår möjligheten att uttala sig på mer eller mindre goda grunder. För att avgöra huruvida våra kunskaper baseras på bra eller mindre bra utsagor om verkligheten talas det, i synnerhet inom samhällsvetenskaperna, om intersubjektivitet

Den som producerar kunskap kan nämligen vara mer eller mindre tydlig med varför resultatet uppnåtts. Låt säga att du vinner en prestigefull cykeltävling och får frågan hur du gjort för att komma i så bra form. Ett svar kan då rätt och slätt vara att ”jag har tränat hårt” eller bara att ”nja, jag var inte så bra form, satt bara på rätt ställe när det avgjordes”. Det går också svara genom att lägga ut en hel historia om alla träningspass som gjorts, hur många timmar de var, vilken intensitet, redovisa wattfiler fram och tillbaka, understryka vikten av rätt antal timmar med sömn per dygn, berätta om vilken mat du ätit och hur du mentalt laddat upp. Detta senare svar är betydligt mer transparent och gör det dels möjligt för att andra att kopiera ditt upplägg, att reproducera det. Dessutom förbättras möjligheterna för den som vill kritisera ditt träningsupplägg. Det senare svaret uppfyller alltså tre kriterium som brukar framhållas som grunden för bra intersubjektivitet. Men innebär detta en garanti för att nå samma resultat vid upprepning? Här återkommer vetenskapsteorins stora fråga och svaret avgörs som sagt beroende på vilken utgångspunkt vi väljer. 

En del vill kanske resa en invändning här och säga att naturvetenskapen åtminstone är objektiv, eller kan nå kunskap om det yttersta varandet. Jag saknar bevis för att demontera en sådan invändning, hade jag haft det skulle jag löst den stora vetenskapsteoretiska diskussionen. Emellertid är det fullt möjligt att ifrågasätta en sådan invändning, det finns nämligen ganska gott om exempel på naturvetenskap som inte är objektiv eller skulle kunna uppfattas som relativistisk.

Ett exempel är här testmetoder för fysisk kapacitet. Det finns flertalet olika tester som vi kan göra och värden som vi kan kolla på: Wingate, Padilla, Åstrand, vo2-max och de olika resultat som kan utläsas genom att kolla på laktatvärden, trösklar och syreupptagning. Poängen är att vilket test och vilka värden vi föredrar, eller väljer, för att kartlägga fysisk kapacitet är subjektivt. Dessutom fanns det en tid utan vo2-maxtest med gasmask, blodprover och wattmätare. Definitionen och precisionen av ”fysisk kapacitet” har förändrats över tid i takt med den tekniska utvecklingen – och det är troligt att den kommer fortsätta göra det. Betyder det att vi någon gång i framtiden kommer kunna svara entydigt på frågan om en cyklists sanna fysiska kapacitet eller bara fortsätta oss närma den ”sanna” fysiska kapaciteten?

I den andra ändan återfinns problematiken med den ständiga balansen på den hårfina gränsen till nihilismen. De flesta socialkonstruktivister, och även relativister, skulle därför till olika utsträckning trots allt acceptera att det finns en materiell verklighet: Relativisten får lika ont i sina ben som alla andra. Relativisten kan inte intala sig att den är under mjölksyratröskel på 500 watt när så inte är fallet.

Det finns en karikerad tolkning av socialkonstruktionismen som går ut på att verkligheten är som man säger att den är. Om man säger att den är annorlunda så är den annorlunda. Om jag på morgonen säger att jag är en man så är jag det, och om jag sedan på eftermiddagen säger att jag är kvinna så är jag det (Winther Jørgensen & Phillips 2000:150).

Har du ont i benen hjälper det alltså inte att tänka på tyska. Åtminstone inte helt och hållet. Och ännu lever hoppet att bli en duktig cyklist för den som tänker för mycket.

*****

Badersten, B. (2006). Normativ metod: att studera det önskvärda. Lund, Studentlitteratur.

Hollis, M. (2002). The Philosophy of the Social Science. Cambridge, Cambridge University Press.

Teorell, J. – Svensson, T. (2007). Att fråga och att svara. Samhällsvetenskaplig metod. Malmö, Liber. 

Winther Jørgensen, M. – Phillips, L. (2000). Diskursanalys som teori och metod. Lund, Studentlitteratur.

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettionio med siffror i fältet här




Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!