Varför att bli en duktig cyklist förmodligen handlar om mer än bara träning (och tävling) - Marcus Persson | Bicycling.se

Marcus Persson


Presenterade mig en gång som femfaldig medaljör på cykel-SM och elitcyklist från Jönköping. Numera student i Lund som tävlar i Danmark och har besökt alla slott i Skåne. Vinnare av Stora Bergshackan i Tandemstafetten 2016, 2017 och 2019.

Varför att bli en duktig cyklist förmodligen handlar om mer än bara träning (och tävling)

22 aug 2019
av: Marcus Persson

För den som inte känner mig personligen så befinner jag mig för närvarande – och för ett halvårs framtid – i Sydney på utbytesstudier. När jag häromdagen tog en paus i mitt läsande på den nionde våningen i biblioteket (jag går alltid till översta våningen för att stimulera höghöjdsträning) så kollade jag Facebook och såg att en av mina klubbkamrater i CK Ringen hade postat en länk i klubbens grupp. Först vart jag något förvånad då klockan inte kan ha varit mer än 06 i Sverige. Förvåningen ledde såklart till nyfikenhet över vad detta, i den svenska tidszonen, okristligt tidiga inlägg kunde handla om. Kanske kunde jag, som satt vaken mitt på dagen i Australien, fynda en begagnad pryl när de andra låg och sov? Dessvärre var det ingen annons med saker till kompispris utan en länk till en studie som behandlade frågan huruvida högintensiv träning eller volym är bäst. 

Artiklarna som svarar frågan kring högintensivt eller volym följer ungefär samma mönster som de otaliga artiklar som behandlar allas våra favoritfrågor såsom: Socker eller sötningsmedel? Fett eller kolhydrater? Är ett glas vin om dagen bra? Kan skillnader mellan män och kvinnor förklaras med genus eller kön? Studierna tycks göras på löpande band och med resultatet att den ena motsäger den andra. Förespråkarna för den ena sidan skär allt som oftast pipor i vassen genom att slå studier som stödjer deras tes i ansiktet på meningsmotståndare. Inte minst har förekomsten av dessa studier spätts på med förbättrade och utökade möjligheter att kunna analysera stora mängder data samt kontrollera för olika variabler statistiskt.

Vad det beträffar frågan kring högintensivt eller volym så vill jag argumentera för att sanningen förmodligen ligger någonstans däremellan. Med detta sagt menar jag inte att ett träningsprogram som kombinerar de båda delarna till femtio procent är det bästa, utan mitt argument är att träning och prestation helt enkelt är för komplext för att förstå och förklara med ett svar. Med andra ord, om du funderar på frågan huruvida högintensiv träning eller volym kommer ge dig den bästa utvecklingen som cyklist så är svaret att du inte behöver välja sida. Dessutom riskerar du att göra dig själv en otjänst om du tror att rätt träning är det enda som behövs för att göra dig till en bra cyklist. Låt mig förklara hur jag kommit fram till detta högst pragmatiska ställningstagande.

Finns det en verklighet oberoende av människan (cyklisten)?

Det är givetvis så att dessa studier som undersöker frågan kring högintensivt eller volym försöker utesluta så många variabler som möjligt och använder sig av slumpmässiga urval för att öka sin validitet och signifikans. Jag betvivlar inte det faktum att de metoder som används för att analysera statistik och fysik mycket väl kan vara så pass raffinerade att svaren på frågan ger en mycket god indikation kring vilken sorts träning som tycks fungera med störst förtjänst. Här vill jag dock poängtera att min text inte utgör någon vetenskaplig kritik eller respons på dessa studier. Den här texten är en reflektion och tankeställare för den som är intresserad av cykelträning och träningsstudier. Jag anser att en sådan reflektion ibland kan vara väl så påpasslig då en allt för snäv tolkning av vad som mycket väl kan vara korrekta resultat i dessa studier riskerar att förbise andra faktorer som också påverkar cyklisters prestationsförmåga.

Det som jag motsätter mig beträffande studierna kring högintensivt eller volym är alltså att dessa studier skulle lämna ett hundraprocentigt svar på frågan vilken träning som är bäst för varje individ oavsett miljö, eller ge ett recept med garanti för succé. Den korta förklaringen till varför det absoluta svaret på frågan högintensivt eller volym aldrig kommer att uppnås återfinns i konstaterandet att cyklister inte lever i ett vakuum – något som den naturvetenskapliga forskningen med sitt positivistiska och rationella förhållningssätt ibland tycks ta för givet. Cykling är en del av det som ibland refereras till löst som "livet", något som innebär att livet ständigt påverkar cyklingen och vice versa.

Tar vi detta till en mer konkret nivå så är mitt argument att andra faktorer än träning spelar roll för en cyklists prestationsförmåga. Jag har framförallt en känsla av att sociala och externa aspekter gång på gång ignoreras av idrottare som ivrigt söker efter framgång. När cyklister ställs inför frågan vad som behövs för att prestera som cyklist stannar de ofta vid 1) träning samt 2) kosthållning. Vid vissa fall infogas det även att 3) rätt material, krävs. Att blint koncentrera sig på dessa två eller tre faktorer är i många fall ett så pass allvarligt misstag att det avslutar karriärer i förtid och släcker de mest ambitiösa av drömmar.

Svaret på frågan vilken träning som är bäst är förmodligen kontextuellt. För att ge ett dagsfärskt exempel så kan jag berätta att cyklingen i Lund och Sydney skiljer sig åt ganska markant. I Lund tar det högst tio minuter att ta sig ut ur tätorten, jag passerar någonstans mellan noll och tre trafikljus samt i genomsnitt femtiotalet bilar per träningspass oavsett tidpunkt på dygnet. I Sydney är förutsättningarna annorlunda: Det är hundratals med trafikljus, bilar överallt efter klockan åtta på morgonen och för att överhuvudtaget ta sig ut ur Sydney behöver du köra runt fem mil på stora vägar. Av denna anledning är ett av de bästa ställena att träna på Centennial Park, där det finns en varvbana på ca fyra kilometer, eller att hålla sig till klubbträningarna som vanligtvis börjar runt 06 på morgonen. Det här betyder att jag inte kan träna på samma sätt i Sydney som i Lund för att prestera så bra som möjligt som cyklist. Jag har kanske läst att volym är den bästa träningen, men om jag envetet skulle bestämma mig för att köra tre till fem timmar på varvbanan i Centennial Park varje dag så skulle jag förmodligen vara dum i huvudet och lida av motivationsbrist efter tre veckor. Här kommer vi återigen fram till konstaterandet att på lång sikt så är kontinuitet förmodligen den i särklass mest grundläggande komponenten för framgångsrik träning.  

Andra faktorer än träning, kosthållning och material spelar alltså en viktig roll för din prestationsförmåga och utveckling. Det här är förmodligen en mycket betydelsefull insikt för alla idrottare och kanske i synnerhet för ungdomsledare. Vad ungdomar gör i skolan, hur de trivs där och med sina vänner kan i många fall vara av högsta vikt för utvecklingskurvan och längden på deras cykelkarriärer. För träningsledare räcker det inte att ha järnkoll på högintensivt eller volym även om dessa studier och dess resultat skulle vara korrekta. Faktorer som tycks ligga bortanför träningspasset kan i många fall bli minst lika avgörande. Det du gör samt vad som händer omkring dig när du klickar ur pedalerna efter träningspasset påverkar dig och utvecklingen av din prestationsförmåga.

För att ta ännu ett exempel så kan den som tränar med wattmätare nuförtiden läsa ut träningspassets intensitet via värden såsom TSS och Intensity Factor. Alla dessa värden ger givetvis en god bild av hur hårt träningspasset har varit och hur lång tid det kommer ta för dig att bli återhämtad, men ungefär en miljard andra faktorer kommer också att spela roll: Står eller sitter du på arbetsplatsen? Har du en stressig dag? Hur många timmar sover du på natten? Passerar dagen med ett leende på dina läppar eller är barnen jobbiga och din partner på humör för gräl? Det här är bara några tänkbara faktorer som kommer avgöra hur du kommer känna när du sätter dig på cykeln dagen efter. Inte bara dagen efter, utan också på lång sikt och det är därför som flexibilitet förmodligen kommer leda till större framgång än att enträget hålla sig till en plan ristad i sten. När allting kommer omkring så tar det tid att bli en bra cyklist och en av anledningarna till detta är att du måste lära känna dig själv.

Har vi tillräcklig förståelse för alla faktorer och deras samspel?

Även om en del av studierna kring högintensivt eller volym försöker använda sig av genetiska variabler så är det omöjligt att svara på frågan huruvida detta görs i tillräcklig utsträckning. Människor svarar olika på träning eftersom de har olika sammansättningar av gener. En del personer svarar förmodligen bättre på högintensiv träning och andra på volym. Vissa utvecklas snabbt och andra får arbeta hårdare. Det är dock viktigt att poängtera att generna fortfarande står i relation till kontexten. I vilken utsträckning debatterar forskare hejvilt om men jag far åtminstone inte med osanning om jag säger att inte heller gener existerar helt oberoende av miljön.

Det är också möjligt att gener står i komplexa relationer till varandra samt omgivningen. Studier som tittar på träning och försöker isolera genetiska variabler tittar förmodligen på exempelvis muskelsammansättning. Ett konstaterande kan då bli att en cyklist som har muskelsammansättning av explosiv karaktär bör fokusera på volym i träningen. På en generell nivå lever dock alla cyklister som har en explosiv muskelsammansättning förmodligen under vitt skilda förutsättningar. För någon så kanske träningsprogrammet med volym fungerar utmärkt eftersom den trivs med att åka ut ensam och filosofera eller har ett gäng träningskompisar som alltid bidrar till roliga distanspass. För andra är de långa passen kanske pest och pina även om det är de som ger mest rent fysiologiskt. Mitt argument är att om träningen upplevs vara tråkig eller är svår att hålla kontinuerlig så leder den mer ofta till motivationsbrist och utebliven utveckling än maximalt ökad prestationsförmåga. Det givetvis också möjligt att en del individer har anlag att lättare få motivationsbrist av ensidig träning än andra.

Ignoreras fundamentala slutsatser i sökandet efter enkla och raka svar?

Enligt mig är det i särklass främsta argumentet till att lita på studier kring träning övertygelse. Jag vågar slå till med det galet vågade påståendet att om du är övertygad att din träning kommer göra dig till en snabbare cyklist så har det någonstans mellan fem och hundra procents större möjlighet att lyckas. Oavsett om du har läst en vetenskaplig avhandling kring att mirakulösa tjugosekunders-intervaller gör dig stark, eller har hört från någon hårdnackad proffscyklist att sextimmars distanspass är det bästa, så kan det essentiella för din utveckling vara att bara tro på det. Den fundamentala anledningen bakom att detta fungerar är att det får dig att komma ut och träna. Principiellt är detta argument således återigen ett argument för kontinuitet: Vad du gör spelar föga roll – det viktiga är att du kommer ut och tränar, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Huruvida du väljer att tro på studier kring träning eller någon annan träningsfilosofi är förmodligen en fråga av sekundär art.

Gör cyklister sig själv en otjänst att ställa frågan hur de ska träna för att bli bäst?

När studierna kring högintensivt eller volym svarar på frågan kring huruvida högintensivt eller volym är bäst så används ofta effektutveckling (watt), syreupptagningsförmåga (vo2) eller förekomsten av någon kroppslig substans (t.ex. mitokondrier) som måttstock. Det är värt att återigen poängtera att även om goda värden i dessa aspekter är nödvändiga för att bli en bra cyklist så är de inte tillräckliga. Så länge som den främsta tävlingsformen på landsvägscykel är linjelopp, med allt vad det innebär, så kan den bästa träningsmetoden egentligen bara mätas med måttstocken hur många tävlingar cyklisterna i studien har vunnit. Svaret på frågan vem som är den bästa cyklisten är alltid relativt.

Här finns också en annan viktig insikt: Eftersom den bästa cyklisten fortfarande är den som vinner tävlingar så är det bästa sättet att träna på förmodligen att tävla. Det här gäller inte bara aspirerande proffscyklister utan även motionärer och goda amatörer eftersom det inte finns någon annan träningsform som kombinerar både hög intensitet och volym på ett sådant fördelaktigt sätt som tävling.

Även om du skulle träna enligt den, i laboratorium framtestade, metoden för bästa utveckling av din prestationsförmåga och bli superstark på rekordtid så är detta inte synonymt med att du skulle vara en bättre cyklist. Jag har många gånger i min karriär varit en betydligt bättre cyklist rent fysiskt än vad min meritlista säger. Problemet är att jag länge varit mentalt oförmögen att tävla på cykel. Emellertid har min mentala förmåga förbättrats de senaste åren och förklaringen återfinns i sociala förändringar som framförallt gjort mig mer avslappnad på tävlingar. När jag åker till en cykeltävling idag så har jag allt som oftast roligt och dessutom är det allra roligast när förmågan finns att sätta sig i spets samt stanna där. Rent vetenskapligt har mitt träningsprogram och mina levnadsvanor under de senaste åren försämras avsevärt, men resultaten indikerar paradoxalt nog att jag faktiskt är en bättre cyklist.

Landsvägscykel är, när allting kommer omkring, en allt för komplex sport för att determinera i ett laboratorium. För den som vill bli en duktig cyklist så finns inte hela sanningen att läsa sig till bland hyllmetrarna av böcker på Fisher Libarary i Sydney. Ja, det är förstås såtillvida du inte går upp till den nionde våningen för att bedriva höghöjdsträning. 

Gilla artikeln





(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugofem med siffror i fältet här


Kommentarer


2019-08-22 15:35   Thomas

Som alltid, väldigt läsvärt & reflekterande & som grädde på moset med ett underbart språk. Väldigt bra!

 


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!