Niclas Sjögren | Bicycling.se

Niclas Sjögren


Niclas Sjögren är en mer utpräglad solskenscyklist än vad han egentligen vill erkänna. Även om han gärna cyklar crosscountry och cyclocross har han fastnat ganska djupt i det etikettsträsk som omger landsvägscykelvärlden. Speciellt gillar han cykling på brant lutande asfalt följd av gula servicebilar.

Det där med pattarna...

30 jan 2017

Det är alltid kul när man får reaktioner på det man skrivit i tidningen. Inte minst om det är ett ämne som känns viktigt. Min krönika i förra numret av Bicycling har rönt ganska många reaktioner och delningar. Jag ska inte säga att den gått viral men i min småskaliga värld så har den haft lite effekt. Den handlar om något så trivialt, men ändå komplext och svårförståeligt, som det här med podiumtjejer. Jag tycker du ska läsa och kanske till och med tycka till eller dela. Kanske går det att skapa lite spinn kring denna fråga. Tack för hjälpen.

http://www.bicycling.se/artiklar/visa-pattarna-liksom.htm

Skottsäker känsla

15 sep 2016

Ni kanske känner till hur fantastiskt bra man mår efter att man tömt huvudet på tankar, kroppen på kalorier och därefter fått softa i goda vänners lag? Exakt så bra som man kan tänka sig att detta var, så mådde jag efter att ha rullat i mål i Venedig, efter 90 tävlade och 10 rullade mil på cykeln, från Geneve sju dagar tidigare. På vägen hade vi passerat 20 mer eller mindre beryktade bergspass – tillsammans mer än 21 000 höjdmeter.
Känslan var euforisk. Jag är bäst, liksom. Personligheten närmast grandios. Kanske har jag gått och blivit odödlig? Ungefär så. Och det är då man måste ner igen. Ner från piedestalen. Jag landar på Arlanda. Köar mig hem genom rusningstrafiken i Stockholm. Läser saga och lägger barn. Kollar mailen. Ser att två av mina KOM under min cykelresa stulits av en förmodligen ganska obehaglig människa. En människa som istället för att cykla Haute route från Geneve till Venedig satsat en vecka, eller snarare hela sitt liv, på att förstöra mitt liv. Han har iskallt tagit segments-KOM som rent moraliskt tillhör mig. Det är bara en genuint ond människa som gör så. Innan jag somnar planerar jag att ut och mosa tillbaka ”mina” KOM under veckan. Samtidigt som jag tänker detta känner jag att det kliar lite i halsen. Följande dag vaknar jag följdaktligen rejält grabbförkyld. Ja, ni förstår känslan. Det är liksom motpolen till hur bra man mår efter att trampat 90 plus 10 mil inklusive 21 000 höjdmeter.
Jag är inte längre skottsäker. Jag är skadeskjuten. Men om jag mot förmodan överlever denna ebolaliknande infektion lovar jag att jag ska träna duktigt och ta tillbaka de KOM som så rättmätigt tillhör mig.

Time flies...

11 sep 2016

Uräkta. På grund av dålig uppkoppling och ett hårt leverne senaste dagarna har det glappat med uppdateringar om min Haute Route Swiss alps Dolomites 2016. Nu vill jag bara säga så här: det är en etapp kvar. Ja, jag har klarat alla etapper. Med glans kan jag tillägga. Idag blir det 175 kilometer och några tusen höjdmeter uppåt, och många fler utför, från Cortina till Venedig. Nu är klockan 06.30 och jag ska precis rulla till starten. 

Här är tre saker jag inte ska göra när jag kommer hem:

1. våldäta frukost bland folk i cykelbyxor (varför har man cykelbyxa på vid frulle när man ska ha dessa byxor i åtta timmar den dagen?).

2. äta söta saker.

3. smörja rumpan med kräm.

Tänk vad märkligt att man vänjer. Denna morgon känns som att det är "another day at the office". Jag packar allt helt med autopilot.

Tack för att ni orkade läsa. Hela reportaget om Haute Route kommer givetvis i "riktiga" papperstidningen.

Aktiv vila

9 sep 2016

Det är ett av världens mest beryktade bergspass när det gäller cykling. Lite beroende på var man markerar passet så handlar det om ungefär 2700 meter över havet. Från Bormiosidan (Lombardiet) är det nästan 1500 höjdmeter att slita sig upp för. Giro d'Italia toppas ofta av detta det högsta bergsapasset i Italien. Benämningen Cima  Coppi som betecknar Girots högsta punkt är en hyllning till världens, enligt italienarna, störste cyklist genom tiderna: Fausto Coppi. Få bergspass är styggare. En två mil lång uppförsbacke, upp till 14 procent brant, som inte ger dig någon nåd. Det vara alltså vilodagen på Haute route Swiss alps Dolomites. Tack för den. Men jag tog mig upp under två timmar i alla fall och behöver alltså inte skämmas så länge. Som ni kanske märker på den här texten så är jag ganska sliten.

Livigno - världens kallaste plats

8 sep 2016

Tidigare var det Frostivostok i Sibirien som hade köldrekordet med minus 69 grader Celsius. Detta rekord slogs med råge i förrgår morse. Det märkligaste med detta var att det skedde i den lilla idylliska alpbyn Livigno i norra Italien så här i slutet av sommaren. Faktiskt mitt under den pågående tävlingen Haute route Swiss alps Dolomites, ett sjudagarsevent där man cyklar från Geneve till Venedig (90 mil, 21 000 höjdmeter). Det nya rekordet är ungefär minus 80 grader Celsius. Jag skriver "ungefär" eftersom jag inte är helt säker på den korrekta siffran, men jag lovar att återkomma med stringent information så snart jag har fått detta bekräftat av någon som hade termometer med sig. Jag kan istället berätta om denna vidriga upplevelse. Vi hade startat vid soluppgången i St. Moritz. Till saken hör ju, som ni vet, att man som cyklist, i det här fallet en cyklist som låtsas vara proffs en vecka, verkligen vill se ut som ett proffs (det häckar fotografer efter hela banan). Kortbyxa är givet. Kortfingrade handskar likaså. Möjligtvis långa ärmar och lite liniment på knäna. Det var frost på marken i dalen nedanför St. Moritz och när vi jobbat oss upp 250 höjdmeter till Passo del Bernina började de frostiga extremiteterna tina upp. Och när man väl börjat tina och solen börjar värma bergsidorna är det som att man ser ljuset i tunneln. Man känner att man inte kommer att frysa ihjäl idag heller. Uppe i passet på 2330 meter över havet är det fortfarande kyligt men jämfört med morgonens minusgrader är det inga problem. På vägen ner till Livigno däremot inträffar det märkliga. Ju lägre vi kommer desto kallare blir det. Det är visserligen normalt. Men, nota bene, det blir rejält kallt. Och väl nere i dalen är det alltså nytt världsrekord i köldupplevelse. Ungefär minus 80 grader således. Våra fingrar fryser till is och trillar till slut av från händerna när cykeln stöter mot den ojämna asfalten i hög fart. Fötterna fryser loss från halvvägs upp på underbenet och slår i marken som sköra glasskålar, briserande i tusen skärvor. Öronen sitter kvar bara några minuter efter det och fettet på kedjan härdar till krispiga kristaller som effektivt sätter stopp för kunna dra runt bakkassetten och därmed rotera bakhjulet och få fart framåt. Kort sagt: vi fryser ihjäl men innan dess stampar vi med återstoden av våra ben sönder våra cyklar och slänger i diket, varefter vi tvingar till oss några pistoler som vi skjuter oss i huvudet med för att slippa den smärtsamma kölden.

Nä, okej. Jag överdriver något. Men tro mig, det var apkallt när vi kom ner till Livigno den morgonen. I morgon, i nästa inlägg ska jag försöka förklara hur det känns att ha vilodag på en sjudagars cykeltävling när tävlingsledningen bestämt att "vilodag" innebär att vi bara ska klättra upp till Passo di Stelvio, 2700 meter över havet (en stigning på 1500 höjdmeter över två mil). Eller så dyker det säkert upp nåt annat att skriva om. Stay tuned.

Ladda fler


Följ oss

@bicyclingswe

Följ oss på Instagram!

Få vårt nyhetsbrev!